Att göra listan.

Min att göra innan jag dör-lista har blivit helt annorlunda i sommar. Bo på Bali och åka Transsibiriska järnvägen har fått ge vika för följande önskningar:

1. Åka luftballong
2. Hångla på stranden med nån jag är kär i
3. Jobba i Praktia
4. Måla badkar
5. Ordna raggarfest.

Om Riktiga relationer

Vad är ett riktigt förhållande?

Vad menar folk när dom säger, jag är inte redo för ett riktigt förhållande?

Jag är en relations-amatör. Man kan säga att jag inte har haft en riktigt relation sen jag var sjutton. Då hade jag en pojkvän i ca fem månader. Det var intensivt och passionerat och sen dumpade jag honom för jag blev uttråkad då vi inte riktigt pratade om nånting utan mest hade sex dygnets alla timmar. Ja, det var väl trevligt och lärorikt men sen tyckte jag att det kanske kunde vara nåt mer. Vi hade ingenting gemensamt. Han odlade nånslags hasch i garderoben, hade skumma kompisar och en otäck nånslags bauta- ödla hängande i ett träd ovanför sängen. Dessutom hade jag börjat anamma hans klädstil och livsstil alldeles för mycket för min egen smak och under hela vårt förhållande åt jag just inget annat än äppel. Jag magrade oerhört under den tiden och när jag ser bilder på oss från den tiden så ser jag inte klok ut. Jag ser sjuk ut. Jag upplevde nog inte att jag var sjuk just då men nu i efterhand så verkar allt det där lite skumt.

Sen kom det väl en kort gymnasieromans med mycket passion och svartsjuka som slutade i det senare och blev väldigt infekterat. Inte heller där hann vi med nå mer uttömmande löften eller diskussioner. Jag blev less på att han lät sin morsa styra huruvida han skulle övernatta hos mig eller inte trots att han var myndig och orkade inte med såna barnsligheter. Han orkade inte med mitt sinne för provokation i kombination med charm och flirt. Helt förståeligt. Jag var omöjlig på den tiden.

Sen började jag jobba på båt och hamnade igen i extremt passionerad och lika kort romans med en matros som jag dumpade då jag gått en vecka på Teaterhögskolan. Jag tyckte att den där finska sjöbjörnen kommer aldrig att begripa MIN konst och MINA fantastiska tankar kring KONST så det är nog bäst att göra sig av med honom innan det blir pinsamt. För honom. Han blev himlans ledsen. Men han har på senare år sårat mig tillbaka tusen gånger med så nuförtiden har jag inget dåligt samvete längre.

Där emellan nånstans slafsa jag omkring med ett alkoholiserat ishockeyspelande vrak. Tills jag blev rädd för honom och slängde ut honom ur mitt liv och böt telefonnummer. Tack gode gud för det. Under ingen av dessa relationer har jag varit tillfreds med mig själv och mått bra.

Destruktivitet, alkohol, ekonomiska problem och fullkomligt avklippta band till känslocentrat genomsyrade samtliga relationer och mitt beteende (deras också ibland för int mådde dom heller särskilt bra) var för bedrövligt. Faktiskt. BEDRÖVLIGT.





Efter detta har jag varit VÅDLIGT förälskad i två KONSTNÄRER. Båda olyckligt. Båda såg till att behålla mig i knutarna LÄNGE av rent bekräftelsebehov för jag är oerhört bra på att överösa folk jag är VÅDLIGT förälskad i med komplimanger. Jag liksom riktigt ÖSER över dem hur fantastiska de är och hur fantastiska de gör mig. Min skapare, ett sånt våp jag har varit. Dessutom har jag väl haft 1-5 hoppfulla förtjusningar men dom kan inte ha varit så viktiga eftersom jag just nu inte ens kommer ihåg vilka dom var... Ingen har så vitt jag har märkt varit kär i mig. Många har däremot velat ligga. Väldigt många.





Jag har varit älskarinnan i många affärer. Andra kvinnan också. Och tredje. Och till och med fjärde, femte och sjätte. Även om inget har emot att vara älskarinnan så vill man inte bli kallad det. Inte jag i alla fall. Även om jag inte just vill vara något annat än älskarinna med en viss typ så blir ajg ändå alltid avig i själen när denne typ kallar mig det. För jag må väl vara hans älskarinna då men i självaste LIVET vill jag ju vara nåt mer. Jag vill ju nåt mer i mitt liv. Jag vill inte gå ut ur livet som älskarinnan heller och det blir jag liksom påmind om när nån slarver kallar mig sin älskarinna som om det liksom skulle vara nånting fint. Sen har jag alltid haft enklare för att vara andra kvinnan. Alltså älskarinna till upptagna män är mindre komplicerat för mig. Inte för mannen och allra minst för dennes stackars fru (som jag för övrigt inte har några samvetskval över utan snarare bara tycker synd och hoppas att har en sjusatans älskare själv nånstans), men för mig. För mig är det okomplicerat därför för att där står det klart att denna man vill inte vara min på riktigt för han älskar sin fru. D.v.s. För att han älskar sin fru, inte för att han INTE älskar mig. Det är en avsevärd skillnad. Jag kan ta att han älskar sin fru, men jag har svårt med att han inte älskar mig. Jag inser att det är en formuleringsfråga detta. En viktig sådan... Om båda är singlar men ändå envisas med att vara varandras älskare/älskarinna så kvarstår HELA tiden frågan Varför är vi inte ihop? Och svaret på den frågan stör. Ty svaret är ju då att han kan nog tänka sig att sexa loss år ut och år in med mej men han kan över sin döda kropp inte tänka sig att ha mig som livskamrat utanför sängkammaren.

Ja. Det är störande. Då blir jag störd. Och det stör.

Fördelen med singel-älskare är ju naturligtvis att det inte finns några barn och fruar att ha samvetskval över (vilket jag för övrigt inte har eftersom jag vet att jag inte är den som raggar på upptagna karlar, däremot raggar upptagna karlar väldigt ofta på mig och jag tänker INTE bära deras skam och samvete. Det får de göra själva, vilket de sällan gör och då får det hellre bli oburet än att jag kastar deras skam och samvete på mina egna axlar. Nån måtta får det vara på svineriet. Mitt mjöl är rent. Jag har ALDRIG raggat på en upptagen man. Däremot har jag definitvit raggat på flertalet män som uppgett att dom varit singlar trots att motsatsen strax har visats. Men det är en annan sak.). En annan fördel är att man slipper hymla. Hemligheter gillar jag inte. Och jag gillar inte att bli undanstoppad i nån garderob eller att gå fem meter före eller lämna tillställningen en kvart innan och sen mötas upp i nån hotellkorridor nånstans bakom hörnet. Nej. Jag avskyr det. Jag tycker det är äckligt, vidrigt, skamligt, billigt, obehagligt.

Lika lite gillar jag inte att bli hymlad med i en ”riktig” relation, vad det nu sen är. Jag vill inte umgås enbart i skymning eller mörker och jag vill inte känna att jag inte är fri att vara öppen om denna i mina ögon helt ofarliga och dessutom ärliga relation. Det påminner för mycket om det där älskarinneskapet och jag vill inte bli förd bakom ljuset på den punkten. Jag vill veta vad jag är och om det är frågan om något annat än älskarinneskap så är det väl inget att hymla om tycker jag.

Jag vill inte få känslan av att man skäms över mig eller att jag liksom måste testas först lite försiktigt i skymundan så att sen när det visar sig att jag inte är tillräckligt skaplig kan skyfflas åt sidan och ingen kommer någonsin att få veta att man besudlat mig med en sån oskaplig kvinna som jag. Den känslan tycker jag inte om.

Så vad är då en riktig relation? För en amatör som jag så är det lite förvirrande. Att veta liksom. Nuförtiden är man väl i en riktig relation om det liksom är bekräftat på facebook men jag behöver nog lite mer instruktioner än så. Och vad är det nu sen då som är så himmelens skrämmande med en riktig relation som gör att man liksom måste försäkra sig om att DET är jag nu sen I ALLA FALL inte redo för. Bara så du vet. Och jag blir ännu mer konfys och undrar vad det där DET nu kan tänkas vara för hemskt monster man bör passa sig för...

Jag menar om man nu ändå umgås x antal timmar per dag/kväll/natt och sover tillsammans och har regelbunden kontakt som inte enbart är kring småtimmarna på lördagsöndag natt klockan fyra när den ene eller båda är på lyset och om dessutom under den tiden man umgås gör annat än rumlar omkring i sängkammaren som utsvultna djur så tycker i alla fall jag att det liknar den uppfattningen jag har om ”en riktigt relation”. En riktig relation behöver väl egentligen inte förändra umgängessättet på det viset. Jag menar bara för att man bestämmer sig för att nu är vi i en riktig relation så betyder ju inte det att man för den skull ska bo ihop, handla ihop, delta i alla herrans släktevenmang eller så. För mig är en riktig relation på nåt vis att man helt enkelt besluter sig, samstämmigt, att det liksom är VI nu. Det betyder att man utesluter andra potentiella partners och att man liksom räknas med i dags-schemat. Att man liksom är med i veckoplaneringen eftersom man liksom bestämt sig för att den här personen är så pass viktig för mig nu att den går, om inet före, så i alla fall jämsides med arbete, motion, vänner, familj. Att den typen liksom ska räknas med på agendan och inte glömmas bort till en tid då det blir nån lucka nånstans. Att bli inpetad i en lucka nånstans är inte en riktig relation skulle jag tycka. Att om det blir tomt och sen om det blir tid kvar när jag är färdig med vad det nu är jag prioriterar mer så sen hör jag av mig. Nä. Det är inte riktigt. Riktigt är att jag slutar med det jag ska göra tidigare för jag vill verkligen hinna med den här personen om är precis lika viktig som det där andra jag också vill göra. Eller är en riktigt relation först sen när man liksom blir viktigare än det där andra. När den där andra först ser till att umgås med den där människan som är viktigare än nånting annat och SEN när och om det blir tid över så gör jag det där andra. Jag fattar int riktigt. Och inte är det nu nån skillnad heller. Jag behöver mest bara den där bekräftelsen på att jag räknas med. Att jag liksom är med i dagsplaneringen och att det är vi nu. Att jag nu säkert vet att detta inte är fråga om nåt älskarinneskap för det vill jag inte.

Om Det där drickandet och sånt

Det är första augusti och jag märker att jag börjar tycka att regn och skymning kan vara rätt skönt. Det har gått ett år och sju månader sen ja började blogga och ändra vanor och utreda mysteriet: Mig själv. I sommar har jag test mig själv på basen av den forskning jag har gjort och nu vet jag och förstår jag precis hur jag fungerar.



I början fick jag helt enkelt lämna bort alla dåliga vanor. Länge. Ett år närmare bestämt. Detta för att forskning tar tid och det tar länge för kroppen att fatta galoppen och ännu längre att kunna göra en analys, nyktert och sant, utan att bli förvirrad och bortkollrad av självbevarelsedrifter, bortförklaringar, humörsvängningar, hormoner, kärlekshistorier, ja själva livet stör ibland ens forskning... Nackdelen med att forska på sig själv är att det tar länge att lista ut vad som hör vart.



Nu börjar jag snart ha koll. Hormoner hör faktiskt till de största bovarna. Jag har lyckats schemalägga vilka dagar i cykeln som jag under inga omständigheter ska gå på fest, gå i butiker eller lämna mig hungrig. Det är faktiskt bara några dagar i månaden som det är helt säkert för mig att dricka alkohol. Resten av dagarna vill jag inte ha (fast det brydde jag mig förr inte om att känna efter), har det ingen effekt (förr drack jag bara mera, mera om den vanliga mängden inte hade den rätta effekten på humöret och stämningen), slår det slint (ja, det gör ju det om man tankar in tillräckligt länge...) vill jag egentligen inte festa utan helt enkelt bara nosa rätt på en parningspartner (rent biologiskt) och då kan det bli fel om man är i 8,5 promille på raggnings-stråt, blir jag beroende och besatt (d.v.s. Jag vill ha mera, jag vill ha nästa dag, jag vill ha ett annat upplyftande medel av nåt slag, ett visa-kort eller fem hamburgare eller cigaretter).





Det är helt enkelt bara några dagar i månaden som det är roligt och icke-destruktivt att dricka alkohol och festa. Om man är jag. Det är dag 5- 11 ungefär. I cykeln alltså. Strax efter mens och strax innan ägglossning. Under ägglossning är jag visserligen lika charmig och fantastisk som under dag 5-11, den enda skillnaden är alkohol och ägglossnings-parar-charm lätt blir fel. Under ägglossning är jag inte heller inte intresserad av att umgås med vänner eller sitta på middagar eller på nåt plan liksom festa i grupp utan det är mera pang, bom, jag ska ut, jag ska regera, jag ska fånga, jag ska erövra och det gör jag också ofta om jag sätter den sidan till och jag har inget vett och sans och tänker inte över huvudtaget på hur jag behandlar mig själv eller andra och allra minst tänker jag på konsekvenserna. Det är faktum. Och efter 20 månaderna mens-cykel-utredning kan jag faktiskt säga att det är rent biologiskt och rent hormonellt och vill jag ta hänsyn till mig själv och till andra och nångång ännu i livet vill dricka tre glas vin (mer än så har jag svårt att få ner nuförtiden) så gör jag bäst i att göra det under dag 5-11 i mens-cykeln.

Det är också under dag 5-11 som jag sannolikt tycker det är roligast att gå på kalas, bjudningar, kaffe, lunch, middagar, bröllop, tillställningar. Liksom umgås med folk. Liksom alla. Inte bara de potentiella befruktarna... Resten av dagarna i månaden vill jag helst äta hemma, inte ha gäster, in te luncha, inte gå på party, inte bli bjuden på middag eller fika eller nåt annat som liksom innebär att man ska vara social och trevlig. Jag vill gärna ha premiär på dag 5-11 i menscykeln då kanske jag känner att jag vill stanna på ett glas efter föreställningen. Då kanske mina hormoner faktiskt är så stabila så att jag kan skratta och njuta och inte gå hem tom och svart och gråtande efter en lyckad föreställning.

Alla dessa motiga känslor. Att inte vilja men känna sig tvungen har jag naturligtvis motat i grind med hjälp av en snaps (eller åtta) eller en ny klänning (eller åtta). Tidigare. För man SKA ju. Man ska ju VILJA. Man ska vara glad, på humör, på gång, trevlig, social ALLA dagar i månaden. Herregud det är ju fest! Klart man är på humör!! Fast det är inte jag. Mina hormoner, och jag pratar bara om mina hormoner och min forskning kring dem, gör att det faktiskt är bara 6 dagar i månaden som jag faktiskt känner att jag vill vara bland folk. Detta har jag upplevt som ett problem. Tänkt att jag är en eremit, att jag har nånslags socialfobi som gör att jag inte kan vara på partyn och cocktailtillställningar. Att det är liksom nåt fel på mig och att jag helt enkelt måste öva mig på att bjuda in folk till mig och ta emot inbjudningar. Jag måste öva mig på att tycka om detta. För man SKA ju tycka om detta. Och det GÖR jag. Jag är världens bästa minglerska, förförerska, bordsdam, värdinna, permiärlejon, sällskap, väninna etc. förutsatt att det råkar vara under dag 5-11 i menscykeln... Är inte det väldigt märkligt ändå? Jag har tusen forskningsbevis på varför just den festen med människorna på det stället var HEMSK när en annan fest med samma människor på samma ställe var UNDEBAR. Fel dag. Det var bara det att den hemska festen var sju dagar innan mens och den underbara festen var två dagar efter.

Nå nu när jag ha listat ut det stora mysteriet varför Daniela, som ju är så ”social och öppen och oblyg” kan får världens jävla psykbryt och bli asgrinig, sur, blyg, svår, obekväm i vissa sammanhang, så inser jag ju att det här är rent biologiskt och jag BEHÖVER faktiskt inte bli bättre på att mota min biologi i grind. Jag BEHÖVER INTE delta i fester eller blir bättre på att bjuda in folk till mitt hem eller äta lunch med kollegor på stan. Jag har ingen sån skyldighet faktiskt. Andra människor vars hormoner inte styr deras liv kan springa på alla de där juttuna men jag är inte mindre värd att älskas bara för att jag inte vill eller förmår. Jag är nu sån här. Jag trivs hemma. Gärna ensam. Jag tycker som sagt oftast int om att gå på tillställningar. Förut har jag trott att jag tycker om det men jag har nog aldrig riktigt känt efter. Sanningen är att jag alltid har haft lite semi-panik (oftast, inte alltid men oftast) över partyn, hemma hos mig eller andra, men det har alltid gått att lösa med att dricka före. Att ha en egen förfest med en flaska vin innan man far till den egentliga förfesten där man dricker nummer två av flaska viner för att sedan gå ut på krogen och dricka mera där för att sedan klara av att vara på nattklubben till klockan åtminstone halv fyra för att kanske få sig en tryckare och sällskap hem.

Däremot, är det dag 5-11 så spelar det ingen roll. Då behöver jag inte för-förfesten första flaska vin, eller förfestens andra flaska vin eller krogen tre lonkeron eller nattklubbens två lonkeron och fem shottar. Jag behöver dem inte för jag trivs så oerhört bra med mig själv och livet och alla människor omkring mig och hela situationen så det är helt överflödigt. Jag liksom NJUTER! Och det spelar ingen roll om jag stannar till fyra eller inte för jag behöver inte den där förbannad fylle-tryckaren för att existensberättiga mig själv och bevisa att jag nog är älskad minsann, åtminstone mellan 03.26 och 03.31 på lördag-söndag-natten. Under dag 5-11 KAN jag dock, om jag vill (vilket jag sällan vill under dessa dagar) och om det behövs (vilket det sällan behövs under dessa dagar) och om jag tycker att det smakar gott (vilket det antagligen gör under just dessa dagar) dricka ALLT det där jag just räknade upp. Jag KAN göra det utan att bli destruktiv, ledsen, slå slint, särskilt full ens, eller bakfull för den delen, göra nåt dumt, släpa hem nåt odjur eller säga fula saker och göra dumma grejer. Under dag 5-11 KAN jag faktiskt utan att behöva vara rädd för att bli beroende dricka allt det där som jag just räknade upp. Jag KAN. Men troligtvis vill jag inte. Och även om jag ville så kunde jag inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte hinna eftersom jag har fullt upp med att mingla,skratta, flirta, dansa och babbla och vara just så underbar som bara jag kan vara. Mellan dag 5 och 11 i menscykeln.

Nog är det sen befriande att ha kommit på detta.

Det är hormonernas fel. Inte min personlighet.

H-A-L-L-E-L-U-J-A!!

Aldrig mera dåligt samvete för att jag tackar nej. Säger nej tack.

1 år, 7 månader. Kaboom.

(Och nu när jag googlar runt lite så visar det sig att jag inte alls ensam om denna lite halv schizofrena känsla av att faktiskt bli uppfattad och själv också uppfatta sig som en glad och social och charmig typ som gillar folk och liv och rörelse och att prata och umgås men som sen ändå största delen av tiden har panik just över det och inte kan begripa varför, VARFÖR är jag svår och obekväm?!)

Hormoner.

Amen.