Det är första augusti och jag märker att jag börjar tycka att
regn och skymning kan vara rätt skönt. Det har gått ett år och
sju månader sen ja började blogga och ändra vanor och utreda
mysteriet: Mig själv. I sommar har jag test mig själv på basen av
den forskning jag har gjort och nu vet jag och förstår jag precis
hur jag fungerar.
I början fick jag helt enkelt lämna bort alla dåliga vanor. Länge. Ett år närmare bestämt. Detta för att forskning tar tid och det tar länge för kroppen att fatta galoppen och ännu längre att kunna göra en analys, nyktert och sant, utan att bli förvirrad och bortkollrad av självbevarelsedrifter, bortförklaringar, humörsvängningar, hormoner, kärlekshistorier, ja själva livet stör ibland ens forskning... Nackdelen med att forska på sig själv är att det tar länge att lista ut vad som hör vart.
Nu börjar jag snart ha koll. Hormoner hör faktiskt till de största bovarna. Jag har lyckats schemalägga vilka dagar i cykeln som jag under inga omständigheter ska gå på fest, gå i butiker eller lämna mig hungrig. Det är faktiskt bara några dagar i månaden som det är helt säkert för mig att dricka alkohol. Resten av dagarna vill jag inte ha (fast det brydde jag mig förr inte om att känna efter), har det ingen effekt (förr drack jag bara mera, mera om den vanliga mängden inte hade den rätta effekten på humöret och stämningen), slår det slint (ja, det gör ju det om man tankar in tillräckligt länge...) vill jag egentligen inte festa utan helt enkelt bara nosa rätt på en parningspartner (rent biologiskt) och då kan det bli fel om man är i 8,5 promille på raggnings-stråt, blir jag beroende och besatt (d.v.s. Jag vill ha mera, jag vill ha nästa dag, jag vill ha ett annat upplyftande medel av nåt slag, ett visa-kort eller fem hamburgare eller cigaretter).
Det är helt enkelt bara några dagar i månaden som det är roligt och icke-destruktivt att dricka alkohol och festa. Om man är jag. Det är dag 5- 11 ungefär. I cykeln alltså. Strax efter mens och strax innan ägglossning. Under ägglossning är jag visserligen lika charmig och fantastisk som under dag 5-11, den enda skillnaden är alkohol och ägglossnings-parar-charm lätt blir fel. Under ägglossning är jag inte heller inte intresserad av att umgås med vänner eller sitta på middagar eller på nåt plan liksom festa i grupp utan det är mera pang, bom, jag ska ut, jag ska regera, jag ska fånga, jag ska erövra och det gör jag också ofta om jag sätter den sidan till och jag har inget vett och sans och tänker inte över huvudtaget på hur jag behandlar mig själv eller andra och allra minst tänker jag på konsekvenserna. Det är faktum. Och efter 20 månaderna mens-cykel-utredning kan jag faktiskt säga att det är rent biologiskt och rent hormonellt och vill jag ta hänsyn till mig själv och till andra och nångång ännu i livet vill dricka tre glas vin (mer än så har jag svårt att få ner nuförtiden) så gör jag bäst i att göra det under dag 5-11 i mens-cykeln.
Det är också under dag 5-11 som jag sannolikt tycker det är roligast att gå på kalas, bjudningar, kaffe, lunch, middagar, bröllop, tillställningar. Liksom umgås med folk. Liksom alla. Inte bara de potentiella befruktarna... Resten av dagarna i månaden vill jag helst äta hemma, inte ha gäster, in te luncha, inte gå på party, inte bli bjuden på middag eller fika eller nåt annat som liksom innebär att man ska vara social och trevlig. Jag vill gärna ha premiär på dag 5-11 i menscykeln då kanske jag känner att jag vill stanna på ett glas efter föreställningen. Då kanske mina hormoner faktiskt är så stabila så att jag kan skratta och njuta och inte gå hem tom och svart och gråtande efter en lyckad föreställning.
Alla dessa motiga känslor. Att inte vilja men känna sig tvungen har jag naturligtvis motat i grind med hjälp av en snaps (eller åtta) eller en ny klänning (eller åtta). Tidigare. För man SKA ju. Man ska ju VILJA. Man ska vara glad, på humör, på gång, trevlig, social ALLA dagar i månaden. Herregud det är ju fest! Klart man är på humör!! Fast det är inte jag. Mina hormoner, och jag pratar bara om mina hormoner och min forskning kring dem, gör att det faktiskt är bara 6 dagar i månaden som jag faktiskt känner att jag vill vara bland folk. Detta har jag upplevt som ett problem. Tänkt att jag är en eremit, att jag har nånslags socialfobi som gör att jag inte kan vara på partyn och cocktailtillställningar. Att det är liksom nåt fel på mig och att jag helt enkelt måste öva mig på att bjuda in folk till mig och ta emot inbjudningar. Jag måste öva mig på att tycka om detta. För man SKA ju tycka om detta. Och det GÖR jag. Jag är världens bästa minglerska, förförerska, bordsdam, värdinna, permiärlejon, sällskap, väninna etc. förutsatt att det råkar vara under dag 5-11 i menscykeln... Är inte det väldigt märkligt ändå? Jag har tusen forskningsbevis på varför just den festen med människorna på det stället var HEMSK när en annan fest med samma människor på samma ställe var UNDEBAR. Fel dag. Det var bara det att den hemska festen var sju dagar innan mens och den underbara festen var två dagar efter.
Nå nu när jag ha listat ut det stora mysteriet varför Daniela, som ju är så ”social och öppen och oblyg” kan får världens jävla psykbryt och bli asgrinig, sur, blyg, svår, obekväm i vissa sammanhang, så inser jag ju att det här är rent biologiskt och jag BEHÖVER faktiskt inte bli bättre på att mota min biologi i grind. Jag BEHÖVER INTE delta i fester eller blir bättre på att bjuda in folk till mitt hem eller äta lunch med kollegor på stan. Jag har ingen sån skyldighet faktiskt. Andra människor vars hormoner inte styr deras liv kan springa på alla de där juttuna men jag är inte mindre värd att älskas bara för att jag inte vill eller förmår. Jag är nu sån här. Jag trivs hemma. Gärna ensam. Jag tycker som sagt oftast int om att gå på tillställningar. Förut har jag trott att jag tycker om det men jag har nog aldrig riktigt känt efter. Sanningen är att jag alltid har haft lite semi-panik (oftast, inte alltid men oftast) över partyn, hemma hos mig eller andra, men det har alltid gått att lösa med att dricka före. Att ha en egen förfest med en flaska vin innan man far till den egentliga förfesten där man dricker nummer två av flaska viner för att sedan gå ut på krogen och dricka mera där för att sedan klara av att vara på nattklubben till klockan åtminstone halv fyra för att kanske få sig en tryckare och sällskap hem.
Däremot, är det dag 5-11 så spelar det ingen roll. Då behöver jag inte för-förfesten första flaska vin, eller förfestens andra flaska vin eller krogen tre lonkeron eller nattklubbens två lonkeron och fem shottar. Jag behöver dem inte för jag trivs så oerhört bra med mig själv och livet och alla människor omkring mig och hela situationen så det är helt överflödigt. Jag liksom NJUTER! Och det spelar ingen roll om jag stannar till fyra eller inte för jag behöver inte den där förbannad fylle-tryckaren för att existensberättiga mig själv och bevisa att jag nog är älskad minsann, åtminstone mellan 03.26 och 03.31 på lördag-söndag-natten. Under dag 5-11 KAN jag dock, om jag vill (vilket jag sällan vill under dessa dagar) och om det behövs (vilket det sällan behövs under dessa dagar) och om jag tycker att det smakar gott (vilket det antagligen gör under just dessa dagar) dricka ALLT det där jag just räknade upp. Jag KAN göra det utan att bli destruktiv, ledsen, slå slint, särskilt full ens, eller bakfull för den delen, göra nåt dumt, släpa hem nåt odjur eller säga fula saker och göra dumma grejer. Under dag 5-11 KAN jag faktiskt utan att behöva vara rädd för att bli beroende dricka allt det där som jag just räknade upp. Jag KAN. Men troligtvis vill jag inte. Och även om jag ville så kunde jag inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte hinna eftersom jag har fullt upp med att mingla,skratta, flirta, dansa och babbla och vara just så underbar som bara jag kan vara. Mellan dag 5 och 11 i menscykeln.
Nog är det sen befriande att ha kommit på detta.
Det är hormonernas fel. Inte min personlighet.
H-A-L-L-E-L-U-J-A!!
Aldrig mera dåligt samvete för att jag tackar nej. Säger nej tack.
1 år, 7 månader. Kaboom.
(Och nu när jag googlar runt lite så visar det sig att jag inte alls ensam om denna lite halv schizofrena känsla av att faktiskt bli uppfattad och själv också uppfatta sig som en glad och social och charmig typ som gillar folk och liv och rörelse och att prata och umgås men som sen ändå största delen av tiden har panik just över det och inte kan begripa varför, VARFÖR är jag svår och obekväm?!)
Hormoner.
Amen.
I början fick jag helt enkelt lämna bort alla dåliga vanor. Länge. Ett år närmare bestämt. Detta för att forskning tar tid och det tar länge för kroppen att fatta galoppen och ännu längre att kunna göra en analys, nyktert och sant, utan att bli förvirrad och bortkollrad av självbevarelsedrifter, bortförklaringar, humörsvängningar, hormoner, kärlekshistorier, ja själva livet stör ibland ens forskning... Nackdelen med att forska på sig själv är att det tar länge att lista ut vad som hör vart.
Nu börjar jag snart ha koll. Hormoner hör faktiskt till de största bovarna. Jag har lyckats schemalägga vilka dagar i cykeln som jag under inga omständigheter ska gå på fest, gå i butiker eller lämna mig hungrig. Det är faktiskt bara några dagar i månaden som det är helt säkert för mig att dricka alkohol. Resten av dagarna vill jag inte ha (fast det brydde jag mig förr inte om att känna efter), har det ingen effekt (förr drack jag bara mera, mera om den vanliga mängden inte hade den rätta effekten på humöret och stämningen), slår det slint (ja, det gör ju det om man tankar in tillräckligt länge...) vill jag egentligen inte festa utan helt enkelt bara nosa rätt på en parningspartner (rent biologiskt) och då kan det bli fel om man är i 8,5 promille på raggnings-stråt, blir jag beroende och besatt (d.v.s. Jag vill ha mera, jag vill ha nästa dag, jag vill ha ett annat upplyftande medel av nåt slag, ett visa-kort eller fem hamburgare eller cigaretter).
Det är helt enkelt bara några dagar i månaden som det är roligt och icke-destruktivt att dricka alkohol och festa. Om man är jag. Det är dag 5- 11 ungefär. I cykeln alltså. Strax efter mens och strax innan ägglossning. Under ägglossning är jag visserligen lika charmig och fantastisk som under dag 5-11, den enda skillnaden är alkohol och ägglossnings-parar-charm lätt blir fel. Under ägglossning är jag inte heller inte intresserad av att umgås med vänner eller sitta på middagar eller på nåt plan liksom festa i grupp utan det är mera pang, bom, jag ska ut, jag ska regera, jag ska fånga, jag ska erövra och det gör jag också ofta om jag sätter den sidan till och jag har inget vett och sans och tänker inte över huvudtaget på hur jag behandlar mig själv eller andra och allra minst tänker jag på konsekvenserna. Det är faktum. Och efter 20 månaderna mens-cykel-utredning kan jag faktiskt säga att det är rent biologiskt och rent hormonellt och vill jag ta hänsyn till mig själv och till andra och nångång ännu i livet vill dricka tre glas vin (mer än så har jag svårt att få ner nuförtiden) så gör jag bäst i att göra det under dag 5-11 i mens-cykeln.
Det är också under dag 5-11 som jag sannolikt tycker det är roligast att gå på kalas, bjudningar, kaffe, lunch, middagar, bröllop, tillställningar. Liksom umgås med folk. Liksom alla. Inte bara de potentiella befruktarna... Resten av dagarna i månaden vill jag helst äta hemma, inte ha gäster, in te luncha, inte gå på party, inte bli bjuden på middag eller fika eller nåt annat som liksom innebär att man ska vara social och trevlig. Jag vill gärna ha premiär på dag 5-11 i menscykeln då kanske jag känner att jag vill stanna på ett glas efter föreställningen. Då kanske mina hormoner faktiskt är så stabila så att jag kan skratta och njuta och inte gå hem tom och svart och gråtande efter en lyckad föreställning.
Alla dessa motiga känslor. Att inte vilja men känna sig tvungen har jag naturligtvis motat i grind med hjälp av en snaps (eller åtta) eller en ny klänning (eller åtta). Tidigare. För man SKA ju. Man ska ju VILJA. Man ska vara glad, på humör, på gång, trevlig, social ALLA dagar i månaden. Herregud det är ju fest! Klart man är på humör!! Fast det är inte jag. Mina hormoner, och jag pratar bara om mina hormoner och min forskning kring dem, gör att det faktiskt är bara 6 dagar i månaden som jag faktiskt känner att jag vill vara bland folk. Detta har jag upplevt som ett problem. Tänkt att jag är en eremit, att jag har nånslags socialfobi som gör att jag inte kan vara på partyn och cocktailtillställningar. Att det är liksom nåt fel på mig och att jag helt enkelt måste öva mig på att bjuda in folk till mig och ta emot inbjudningar. Jag måste öva mig på att tycka om detta. För man SKA ju tycka om detta. Och det GÖR jag. Jag är världens bästa minglerska, förförerska, bordsdam, värdinna, permiärlejon, sällskap, väninna etc. förutsatt att det råkar vara under dag 5-11 i menscykeln... Är inte det väldigt märkligt ändå? Jag har tusen forskningsbevis på varför just den festen med människorna på det stället var HEMSK när en annan fest med samma människor på samma ställe var UNDEBAR. Fel dag. Det var bara det att den hemska festen var sju dagar innan mens och den underbara festen var två dagar efter.
Nå nu när jag ha listat ut det stora mysteriet varför Daniela, som ju är så ”social och öppen och oblyg” kan får världens jävla psykbryt och bli asgrinig, sur, blyg, svår, obekväm i vissa sammanhang, så inser jag ju att det här är rent biologiskt och jag BEHÖVER faktiskt inte bli bättre på att mota min biologi i grind. Jag BEHÖVER INTE delta i fester eller blir bättre på att bjuda in folk till mitt hem eller äta lunch med kollegor på stan. Jag har ingen sån skyldighet faktiskt. Andra människor vars hormoner inte styr deras liv kan springa på alla de där juttuna men jag är inte mindre värd att älskas bara för att jag inte vill eller förmår. Jag är nu sån här. Jag trivs hemma. Gärna ensam. Jag tycker som sagt oftast int om att gå på tillställningar. Förut har jag trott att jag tycker om det men jag har nog aldrig riktigt känt efter. Sanningen är att jag alltid har haft lite semi-panik (oftast, inte alltid men oftast) över partyn, hemma hos mig eller andra, men det har alltid gått att lösa med att dricka före. Att ha en egen förfest med en flaska vin innan man far till den egentliga förfesten där man dricker nummer två av flaska viner för att sedan gå ut på krogen och dricka mera där för att sedan klara av att vara på nattklubben till klockan åtminstone halv fyra för att kanske få sig en tryckare och sällskap hem.
Däremot, är det dag 5-11 så spelar det ingen roll. Då behöver jag inte för-förfesten första flaska vin, eller förfestens andra flaska vin eller krogen tre lonkeron eller nattklubbens två lonkeron och fem shottar. Jag behöver dem inte för jag trivs så oerhört bra med mig själv och livet och alla människor omkring mig och hela situationen så det är helt överflödigt. Jag liksom NJUTER! Och det spelar ingen roll om jag stannar till fyra eller inte för jag behöver inte den där förbannad fylle-tryckaren för att existensberättiga mig själv och bevisa att jag nog är älskad minsann, åtminstone mellan 03.26 och 03.31 på lördag-söndag-natten. Under dag 5-11 KAN jag dock, om jag vill (vilket jag sällan vill under dessa dagar) och om det behövs (vilket det sällan behövs under dessa dagar) och om jag tycker att det smakar gott (vilket det antagligen gör under just dessa dagar) dricka ALLT det där jag just räknade upp. Jag KAN göra det utan att bli destruktiv, ledsen, slå slint, särskilt full ens, eller bakfull för den delen, göra nåt dumt, släpa hem nåt odjur eller säga fula saker och göra dumma grejer. Under dag 5-11 KAN jag faktiskt utan att behöva vara rädd för att bli beroende dricka allt det där som jag just räknade upp. Jag KAN. Men troligtvis vill jag inte. Och även om jag ville så kunde jag inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte hinna eftersom jag har fullt upp med att mingla,skratta, flirta, dansa och babbla och vara just så underbar som bara jag kan vara. Mellan dag 5 och 11 i menscykeln.
Nog är det sen befriande att ha kommit på detta.
Det är hormonernas fel. Inte min personlighet.
H-A-L-L-E-L-U-J-A!!
Aldrig mera dåligt samvete för att jag tackar nej. Säger nej tack.
1 år, 7 månader. Kaboom.
(Och nu när jag googlar runt lite så visar det sig att jag inte alls ensam om denna lite halv schizofrena känsla av att faktiskt bli uppfattad och själv också uppfatta sig som en glad och social och charmig typ som gillar folk och liv och rörelse och att prata och umgås men som sen ändå största delen av tiden har panik just över det och inte kan begripa varför, VARFÖR är jag svår och obekväm?!)
Hormoner.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar