...eller om att fånga en fjäril... om en dans med svåra steg... om en varning för ras... eller om att vara av ingens frö... eller om tankar som räknas... eller om brustna hjärtans höst... eller kanske är det ett tal av Hjärter Dam... eller många ballader om konsekvenser... eller sagan om en fantasi... eller innan mörkret faller... eller kanske för den som letar...

söndag 7 oktober 2012

Om Note to the world

Nu är tiden inne att ta itu med alla monster som spökar. Gå till botten med allt och inse att alla har sina skelett i garderoben. Liksom på riktigt. Gå djupt och sen gå ännu djupare. Länge, länge har vi kommit undan men många med mig har de senaste åren tagit tjuren vid hornen och sett sig själva i spegeln, sett sig själva i barndomen och i framtiden. Bearbetat, rivit upp, sörjt, sovit, sörjt igen, bearbetat, pratat, rett ut, lämnat, gått vidare och blivit starkare. Nu kommer vi inte att komma undan. Enligt alla stjärnor och planeter är det dags. Annars smäller det. Om det får chansen att smälla så blir processen betydligt längre. För de flesta kommer det att smälla.

Alla har vi vårt. Föräldraband, relationer, trauman, kriser etc. Vi lever i relationer som vi inte trivs i, vi lever liv som andra ordnat för oss, vi jobbar på arbetsplatser vi inte uppskattas på, vi längtar efter nåt annat, nåt bättre. Vi förgiftar oss och avtrubbar oss. Vi stressar ihjäl oss och vågar inte säga nej. Vi glömmer bort vår hälsa, våra barn, vår familj. Vi ljuger och är oärliga både mot oss själva och andra.

Det är löjligt att tro att vi ska bli perfekta människor. Det kommer aldrig att hända. Vi gör alltid misstag och det ska vi göra också. Men att jobba mot lite medvetenhet, ärlighet, öppenhet och lycka kan väl knappast skada. Så vitt vi vet har vi ett liv och hur vi väljer att leva det, är upp till var och en.

Men finns det nåt vi vill förändra, finns det nåt som inte är "sant" så kommer det att visa sig nu. Vi kommer inte undan längre. Vi går mot en tid av upplysning, medvetenhet, vakenhet och ärlighet. Men innan vi når dit så måste vi ner, djupt, djupt ner i mörkret en sväng först.

It's now or never. :)

Om Roliga Saker

I septmeber drack jag inte, rökte inte och åt inte Hesburger. Däremot handlade jag två par skor, en trädocka och en monchichi. Roliga saker just nu är att det känns som att jag är stark och har kontroll när det kommer till shopping. I nåt skede under månaden hade jag grymt behov av att röka och dricka. Det är nog för att det blir kallare i luften och jag har alltid blivit ganska glad i sprit och cigaretter till hösten. Tobak smakar godast i krispig höstluft och tanken på att stå och dricka lonken på nån busshållplats under en gatlykta känns bekant och tyvärr lite romantisk. Men det var inget mer med det, jag drömde att jag var skitfull och att jag rökte och det var jävligt obehagligt att vara full i drömmen.

Hur som helst och känns det som att jag har koll på shoppandet. Tänk att det tog nio månader innan jag lugnt kan känna att jag kan köpa en grej utan att för den skull köpa en massa annat. Eller att jag kan vänta med att köpa grejer några veckor, även om jag har pengar. Oftast glömmer jag ju bort plagget eller saken om jag inte köper den direkt och det om nånting är väl ett tecken på att jag inte behöver skiten egentligen. Jag är väldigt stolt över att vi är sju dagar in i oktober och jag har inte köpt nåt alls fast jag har pengar. Jag har snurrat i affärer men hela tiden känt att äh, det där kommer jag ändå aldrig att använda. Jag har börja känna skillnad på mina impulser, skillnad på när jag gillar en färg eller en modell eller ett tyg och när jag faktiskt gillar hela plagget som helhet... Jag har köpt så mycket kläder p.g.a. färgen eller tyget.Kläder som aldrig har passat eller helt enkelt inte passat min stil men som bara tyget har varit så vackert så att jag inte har kunnat låta bli. Det finns ju himmelskt mycket vackert men vissa grejer är ju vackrare i andras hem eller på andras kroppar. Det är rolig sak! Att ha kontroll över sina impulser!

En annan rolig sak är att allt smink och salvor och krämer och parfymer och hårband och spännen och tandkräm och schampon och oljor och puder och pennor och läppglans så småningom börjar ta slut. Jag har köpt två shower gel på nio månader. Det är allt jag har inhandlat i liksom kosmetika/hygienartikel-väg. Kan ni begripa hur mycket jag har samlat på mig? Detta mycket p.g.a. många flytter och resor som gör att man glömmer hemma och köper nytt i utlandet och så samlar man på sig en massa burkar och flaskor. Men nu börjar det faktiskt sina. Ännu räcker det en god tid framöver men jag har så mycket utrymme i mina lådor och skåp nu så det känns väldigt roligt. Nästa gång jag köper en bodylotion eller nåt smink så ska jag köpa kvalitet, nåt riktigt bra, drygt och gärna dyrt.

Mitt klädskåp börjar också vara tomt. Nu har jag genomlevt tre årstider, vinter, vår och sommar och kan nu på rak arm säga vilka plagg jag helt enkelt inte använder. Dem har jag gett bort eller sålt bort. Så nu börjar jag ha en massa ordning och utrymme i mina skåp. Det känns också väldigt kul. Jag vet att dom plagg jag har i skåpet nu så använder jag faktiskt och trivs i. Det är nåt väldigt skönt och tillfredsställande att inse vilka plagg som är rena rama självbedrägeriet. Det känns coolt att vara okej med att det här plagget är "jag" och dom där andra plaggen är "trendigt" men inte jag. Det känns fint att acceptera sin egen stil (eller icke stil) så helt och fullt så att man utan dåligt samvete kan ge bort eller sälja urfina plagg som tyvärr inte är skapta för mig. Plagg som jag har köpt för att jag har trott eller önskat att jag varit någon annan än jag är. Det känns vuxet att ta det steget att i framtiden fylla mitt klädskåp med MINA kläder och inte med drömmen om mina kläder...

Annat roligt är att jag känner mig trygg och lugn i mitt ganska tråkiga förhållande till mannen i Grekland. Hade väl nån panik över det också i nåt skede, att jag inte "känner" tillräckligt eller att jag känner fel saker. Jag har fått inse att kärlek inte är problemfritt vilket jag har inbillat mig. Riktig kärlek är däremot när man vill lösa problemen och kompromissa och försöker kommunicera med varandra istället för att ge upp. Just nu är jag inte hysteriskt passionerat förälskad på det sätt som jag kanske ha varit tidigare eller som jag har trott att man ska vara. Just nu är jag bara väldigt lycklig över att vi pratar och är ärliga och säger direkt när nånting känns galet, även om det inte alltid är grejer man vill höra. Jag är väldigt stolt över mig över det. Att jag talar och säger ifrån. Drar gränser. Det gäller i andra sammanhang också. Att jag säger nej, tackar nej och gör val som passar min rytm och kalender. Jag är väldigt stolt över att göra lite mindre, vara lite mindre duktig och behändig. Jag är väldigt, väldigt stolt över det.

Jag är väldigt stolt över att jag gör klart för mannen i Grekland om vad för slags fruntimmer han slagit sig i slang med. Och jag är väldigt ärlig, brutalt ärlig. Jag marknadsför mig som den jag verkligen är och inte den han vill att jag ska vara, eller den jag tror att han vill att jag ska vara, eller den jag vill vara, eller den jag drömmer om att vara. Utan verkligen vem jag är och hur jag lever och tänker. Jag vill inte, kan inte tumma på det. Jag är väldigt självständig och behöver en som är det också. Jag vill inte ha en svans. Jag vill ha en man som har ett liv, ett intresse, ett sammanhang, en glöd. En glöd. En egen passion för nånting som jag kan bli attraherad av. På samma sätt som han blir attraherad av min glöd.

Jag är också väldigt stolt över att jag har rett ut mina tankar och samlat dem och insett att det jag vill behöver inte vara det nån annan vill. Ibland börjar man leva upp till nån annans dröm eller man börja tycka att ens förhållande ska se ut som nån annan vill att ett perfekt förhållande ska se ut. Det finns mycket man ska leva upp till och framförallt ska man få det att se ut som att allt är perfekt hela tiden. Nu känns bra när jag har fått klart för mig vad jag vill ha, hur jag vill ha det, i alla fall just nu. Om han vill det också, och kan möta mej i detta, så kommer det att gå bra det här.

Så, ett litet inlägg fullt med klappar på axeln. ;)

Om Seportaget

Oj, oj tiden går och jag hinner inte med allt som det ska bloggas om. Har ju knappt hunnit konstatera att septembermånad överlevdes och att nya mål för oktober är lagda. Nå mer om det senare. Det som trycker mest på just nu är ett blogginlägg om det omtalade programmet Seportaget: Efter tre vintrar kommer våren, som behandlade den tragiska självmordsvågen bland unga i Pargas de senaste åren. Jag skrev visst nåt inlägg tidigare om detta och mycket av det jag iakttog då fick jag bekräftat i och med programmet.

Programmet var ett bra program och om det var på ungdomarnas initiativ så var det ännu bättre. Jag lyfter på hatten för ungdomarna och jag tycker det är helt rätt att programmet har väckt diskussion oberoende vilken vinkling eller vilket syfte av programmet man väljer att diskutera. Trots detta blev jag aningens otillfredsställd. Jag har i flera dagar försökt sätta fingret på vad det var som för mig inte var sant. Det kändes som om en väldigt väsentlig poäng fattades, men jag kunde inte komma på vilken det var. Denna poäng satt så in i bövelen djupt inne i mej så den börjar först idag, efter att ha fått bolla med en väninna, komma fram. Ännu är den inte helt glasklar men ganska ofta brukar det klarna medans jag bloggar. Bara det faktum att den här känslan jag hade efter programmet, en slags djup, primär obehags-känsla blandat med sorg och ångest. Usch, jag börjar gråta medan jag skriver och bara det är ett tecken på att nånting har sprungits förbi i ren och skär panik och desperation och vånda. Nånting väldigt skadat inom mig får sig en smäll på käften när jag ser programmet och det rör om i min egen tonårsgryta nåt fruktansvärt och jag blir helt kall och blek när jag tänker på den tiden som var och att allting tycks se likadant ut nu. Eller värre. Vad vet jag. I kampen om att överleva tonåren har jag sprungit förbi alla dom känslorna man hade då, ignorerat dem och dämpat dem på ett eller annat sätt. Löst det snabbt bara, för stunden.

När jag ser programmet ser jag igen en massa människor som i kampen om att överleva tre tragedier försöka lösa nånting snabbt som fan. Med möten, diskussioner och gräl om huruvida ungdomsgårdar behövs eller inte. Och jag blir så förvirrad och frustrerad när så mycket av programmet handlar om att det inte finns nåt för ungdomarna att göra, dom har ingenstans att ta vägen...

Men varför ska dom ta vägen?

Till saken hör att vuxna verkar tro att när deras barn kommer i tonåren så är det allra värst för dom vuxna. Precis som när vuxna skiljer sig så verkar dom tro att det är värst för dem, inte för barnen som är tvungna att anpassa sig till de vuxnas beslut. Jag säger inte att barn och ungdomar ska ha rätten att bestämma men för alla vuxna i världen vill jag upplysa er om att tonåren ändå är allra, allra värst för dem som faktiskt är i tonåren. Så kan vi nu en gång för alla sluta förpassa våra tonåringar bort från hemmet. Tonåringars illamående beror inte på huruvida det finns en ungdomsgård eller inte. Mår man illa så mår man illa överallt, eventuellt får man en paus i illamåendet bland vänner på ungdomsgården. Men så fort ungdomsgården stänger så är illamåendet tillbaka.

Jag ville p.g.a. diverse orsaker inte vara hemma under min egen tonårstid. Jag hängde på stan. Vi satt på olika utvalda ställen, dom som rökte rökte, dom som drack drack. Mest umgicks vi och spanade efter dom vi var kära i. Vi pratade om skolan och familjen. Om varandra. Jag tänkte tankar som jag inte berättade för nån. Som jag aldrig berättar för nån. Jag tänkte på självmord. Absolut. Och jag var inget "speciellt" barn, ingen skulle ha misstänkt nåt sånt. Jag tror inte att jag är ensam om dom här tankarna. Saker och ting i tonåren är så in i helvete jobbigt så det är inte så jävla konstigt att man som vuxen inte minns hur jobbigt det var. Det kallas förträngning. Det kan vara olika saker, kärlek, kroppen, skolan, mobbing, hemförhållanden, kläder, pengar, acne, skilsmässor, flytt etc. plus ett hav av hopplösa hormoner man inte vet vad man ska göra med och som inte verkar hitta sin plats i kroppen. Det handlar om hångel, sex, relationer, utveckling... Ja men you name it. Ångesten och förtvivlan, liksom lycka och eufori kan nå oanade höjder. Höjder som på äldre dar inte ens går att nå även om man ville det.

Vi hängde i Piugen. Där fanns en ung familj som höll ordning. Där fick man vara som man ville. Dom vuxna talade till en som om man var vuxen och hade ansvar för sitt eget liv. Jag mådde väldigt bra där. Det var tydliga reglern, gränser för vad som var okej och inte. I övrigt fick man se ut hur man ville, man fick må hur man ville, man fick sitta-stå-ligga hur man ville, man fick pussas med vem man ville. Jag sov väldigt ofta där. Dom vuxna väckte mig vid tio när piugen stängde. Jag är absolut FÖR ungdomsgård. Absolut. Men det ska vara ordning och reda. Det ska finnas vuxna som inte är intresserad av att vara kompis med en. Som låter en vara och har ett eget liv. Men som finns där om och när nånting händer.

Dom kallaste kvällarna hängde vi i Lyan. Eller så gick vi dit för att värma oss. Vi stank sprit och cigaretter ibland och kände oss inte välkomna där. Vi var målade i ansiktet och svor ganska mycket. I Lyan var det ganska helylle och lugnt. Folk spela spel och umgicks där med men språket och attityden var en annan. Men det var väldigt varmt där inne även om åtminstone jag kände att här får man nog inte riktigt vara som man vill. Alltså...jag förstod att tanken var att man fick vara som man ville men i praktiken var det inte riktigt så. Det kändes ibland som att man störde. Att man var i vägen. Ungefär som hemma. Men vi gick dit i doser, till Lyan, för att värma oss. Sen gick vi ut igen under nån lyktstolpe och huttrade tills det blev olidligt och vi fick gå in och värma oss. En tid arbetade där en kvinna från Amerika. Under den tiden fick man vara som man ville i Lyan. Hon tog emot alla och tog hand om oss. Det gick att prata med henne också. Hon var väldigt mjuk men samtidigt väldigt färgglad och speciell. Det var som att hon hade hamnat fel. Men hon var väldigt inbjudande och varm och fördomsfri och tröstande. Till henne har jag berättat några hemligheter som ingen annan fått veta och aldrig heller kommer att få veta. Jag vet inte var hon är idag. Hon försvann plötsligt. Jag tror hon fick sparken. Dom där  vuxna i piugen försvann också. Kanske gick inte deras godisförsäljning runt. Jag vet inte vad som hände. I gymnasiet hade vi en färgglad och varm och fördomsfri religionslärare. Hon försvann också. Ingen verkade riktigt orka med oss. Vi var för jobbiga och finniga och fel. Inte ens våra föräldrar orkade med oss. Inte allas i alla fall. Vissa föräldrar orkade både med sina egna och andras.

Jag hängde hos kompisar. I en kompis källare gjorde vi allt. Vi gjorde allt förbjudet där i källaren. Det är väldigt skönt att göra förbjudna saker i en källare när det finns två vuxna på övervåningen. Om och när nånting händer. För det händer alltid nånting. Nån blir för full. Nån blir dumpad. Nån vågar inte gå hem. Vuxna kan hålla på och förmana och varna och sätta upp regler och säga ifrån. Det ska dom göra också. Det är deras jobb. Men det räcker inte. Dom måste ändå ta hand om oss, tonåringarna, deras barn och ibland andras, när vi gjort bort oss. När vi gjort fel och dummat till det igen. Att hålla på och straffa och skuldbelägga och panikera och skaffa fram ungdomsgårdar på löpande band är ingen lösning. Bara för stunden.

Min kloka man sa en gång att barnen och ungdomarna är på allas ansvar oberoende vem som har fött fram dem. Tar vi inte hand om våra egna barn och andras barn och respekterar dem och lär dem hur man behandlar folk, genom att behandla barnen så, så får vi betala för det senare i livet. För alla barn blir nångång vuxna och barn som inte har blivit omhändertagna och förmanade och älskade av vuxna människor som visat dem respekt (utan att för den skull vilja vara kompis) kommer inte att visa andra människor respekt. Att bli tillrättavisad betyder att någon bryr sig om en så pass mycket så att man orkar tillrättavisa denne. Det är när vi är likgiltiga mot våra tonåringar som vi får problem. När vuxna börjar bete sig som tonåringar mot sina tonåringar så går det åt helvete. Liksom whatever. Det är vuxnas jävla plikt att säga att dom älskar sina barn även om barnet skriker att dom hatar det fem gånger per dag.

Jag vet inte min poäng. Poängen är väl att tonåren suger för det mesta och för de flesta. Det är naivt att tänka att bara för att ingen i programmet sa exakt vad dom mår dåligt över så skulle dom inte må dåligt. Tonåringar mår skit för att dom är tonåringar och det ska dom göra. Dom ska höras, synas och lukta illa eller för mycket billig parfym. Dom ska leta stil och ändra stil och ha rätten att göra det. Dom ska testa grejer och göra fel, göra bort sig och göra om, och antagligen göra fel igen. Och dom behöver vuxna vid sin sida som tillåter dem att leta, göra bort sig, sminka sig fult och bete sig "opassande." Dom behöver däremot INTE vuxna som fixar allt. Som säger hur dom ska sminka sig eller klä sig, eller vara och göra eller vem dom umgås med och var. Den generationen vi pratar om nu, dom ungarna är födda av fixar-föräldrar eller bomullsföräldrar som ska fixa allting så att allting blir bra. Fixa bort det där jobbiga och ångestfyllda. Men allt går inte att fixa bort, vissa saker, som t.ex. tonåren, måste genomlidas även om det är jobbigt. Det man behöver då är vuxna som står vid ens sida hela tiden, uppmuntrar en att leta efter sig själv, hitta sin stil. Inte en vuxen som serverar en stil och säger att den här är bra, nu blir du pop. Nu börjar du må bra. För det handlar inte om att bli pop. Även dom som är pop våndas i tonåren. Det handlar om att stå ut med sig själv. Och när man försöker stå ut mej själv så blir det inte bättre av att nån försöker erbjuda en en variant av en själv som inte känns som en själv. Nu blir det väldigt flummigt här...

Det handlar om att stå ut med sig själv. Då behöver man vuxna som stöttar en och som inte har fullt upp med att stå ut med sig själva i sin tur. Dom där vuxna i piugen var anställda där, alltså fanns dom där för oss. Hon där amerikanskan tog sitt arbete som ungdomsledare på allvar och fanns där för oss, oberoende hur vi var eller såg ut. Hon kokade alltid te och frågade vad som händer där ute i kylan. Hon bara lyste av självkänsla och självförtroende och det smittade av sig. Hon var så bekväm med sig själv. Föräldrar på övervåningen som tittade på teve fanns där för oss kändes det som. Vi åt dem antagligen ur huset och gjorde säkert saker de inte skulle ha uppskattat men vi fixade själva sysselsättning åt oss i en trygg omgivning.

Jag vet fortfarande inte vad min poäng är. Men det finns i alla fall så jävla mycket vuxna som har så mycket problem med sig själva så dom knappt kan se nån annans problem. Om alla vuxna kunde ta sitt ansvar och ta itu med alla sina egna monster, reda ut dem och komma till ro, så skulle de inte vara så jävla rädda för barn och ungdomars monster. För alla har monster i sig, svarta sidor, dunkla och förbjudna tankar som i värsta fall kan bli handling. Monstren på bordet nu för fan, så inget dumt händer. Kommunikation!! Tala med varandra, visa känslor, säg vad ni tänker högt, var ärliga och avdramatisera all skit genom att formulera det högt och märk att ni inte är ensamma och tillsammans kommer vi igenom även denna våg av mörker.

Vi har de senaste 15-20 åren, typ efter laman på nittiotalet så tror jag att vi gick in i en polerad fasad-period där allt skulle åtminstone till det yttre skina. Tårar, snor och svett var fult och tecken på icke-kontroll medan skinande leenden, dyra bilar och small-talk var ett tecken på sundhet och harmoni. Det är när man inte kan leva upp till detta, när ens inre monster inte vill vara instängd i en lyxig nytvättad bil, när ens känslor hålls i styr med hjälp av tv-spel och datoranvändning, när ens morsa gråter i smyg i jacuzzin i det nykaklade badrummet eller när ens farsa måste ta en jävla massa lån för att betala för all flärd man måste krama sig med, det är då dagens tonårigar med allt sitt saliv och all sin svett och alla sina finnar och sina svarta okontrollerbara känslor och tankar plötsligt får för sig att självmord är lösningen.

Det är så jävla mycket man ska leva upp till nuförtiden. Det är fan inga konstigt att man som sjutton år ung inte orkar mer. Jag fattar det alltså. Alla ska leva upp till allt och vi glömmer att vara dom vi är och ta hand om varandra för dom som vi är. Kan vi stoppa den här jävla karusellen nångång?? Kan vi gå tillbaka till det som är viktigt och sluta acceptera allt vi matas med dagarna långa? Kan vi sluta jämföra oss med varandra och mäta allting i prylar och flärd? Finns det nån möjlighet att vi skulle kunna leva här tillsammans på denna jord i harmoni, på riktigt, där människor har svarta och vita sidor, där människor har känslor, där människor blir sårade, besvikna, lyckliga och euforiska och får visa det och lära sig att hantera det? Kan vi få vara ärliga med hur vi känner även om det innebär saker som vi är rädda för att säga och för att höra? Kan vi uppfostra våra barn att livet inte är avtrubbat, jämnt och enkelt? Livet är upp och ner och hit och dit med allt vad det innebär och vår uppgift är att lära oss stå ut med det, med oss, mitt i det, livet, eller kaoset eller vad det nu är...? Stå ut, komma vidare, bli hela. Feel, Deal, Heal. Amen.

P.S. Kan dom där vännerna i programmet få nån hjälp för jag tycker det ser ut som att dom inte är helt färdiga med sin process. Dom där tjejerna låter så himmelens duktiga och kloka och killarna vågar inte riktigt ens närma sig faktumet utan slirar liksom lite runt alltihopa och jag känner bara instinktivt att dom skulle behöva få krackelera i bråddjupt ångest-gråt och primärskrik några gånger och sen sakta samla ihop sig. Men det kanske dom har gjort...vad vet jag...men det känns inte så...