Om Riktiga relationer

Vad är ett riktigt förhållande?

Vad menar folk när dom säger, jag är inte redo för ett riktigt förhållande?

Jag är en relations-amatör. Man kan säga att jag inte har haft en riktigt relation sen jag var sjutton. Då hade jag en pojkvän i ca fem månader. Det var intensivt och passionerat och sen dumpade jag honom för jag blev uttråkad då vi inte riktigt pratade om nånting utan mest hade sex dygnets alla timmar. Ja, det var väl trevligt och lärorikt men sen tyckte jag att det kanske kunde vara nåt mer. Vi hade ingenting gemensamt. Han odlade nånslags hasch i garderoben, hade skumma kompisar och en otäck nånslags bauta- ödla hängande i ett träd ovanför sängen. Dessutom hade jag börjat anamma hans klädstil och livsstil alldeles för mycket för min egen smak och under hela vårt förhållande åt jag just inget annat än äppel. Jag magrade oerhört under den tiden och när jag ser bilder på oss från den tiden så ser jag inte klok ut. Jag ser sjuk ut. Jag upplevde nog inte att jag var sjuk just då men nu i efterhand så verkar allt det där lite skumt.

Sen kom det väl en kort gymnasieromans med mycket passion och svartsjuka som slutade i det senare och blev väldigt infekterat. Inte heller där hann vi med nå mer uttömmande löften eller diskussioner. Jag blev less på att han lät sin morsa styra huruvida han skulle övernatta hos mig eller inte trots att han var myndig och orkade inte med såna barnsligheter. Han orkade inte med mitt sinne för provokation i kombination med charm och flirt. Helt förståeligt. Jag var omöjlig på den tiden.

Sen började jag jobba på båt och hamnade igen i extremt passionerad och lika kort romans med en matros som jag dumpade då jag gått en vecka på Teaterhögskolan. Jag tyckte att den där finska sjöbjörnen kommer aldrig att begripa MIN konst och MINA fantastiska tankar kring KONST så det är nog bäst att göra sig av med honom innan det blir pinsamt. För honom. Han blev himlans ledsen. Men han har på senare år sårat mig tillbaka tusen gånger med så nuförtiden har jag inget dåligt samvete längre.

Där emellan nånstans slafsa jag omkring med ett alkoholiserat ishockeyspelande vrak. Tills jag blev rädd för honom och slängde ut honom ur mitt liv och böt telefonnummer. Tack gode gud för det. Under ingen av dessa relationer har jag varit tillfreds med mig själv och mått bra.

Destruktivitet, alkohol, ekonomiska problem och fullkomligt avklippta band till känslocentrat genomsyrade samtliga relationer och mitt beteende (deras också ibland för int mådde dom heller särskilt bra) var för bedrövligt. Faktiskt. BEDRÖVLIGT.





Efter detta har jag varit VÅDLIGT förälskad i två KONSTNÄRER. Båda olyckligt. Båda såg till att behålla mig i knutarna LÄNGE av rent bekräftelsebehov för jag är oerhört bra på att överösa folk jag är VÅDLIGT förälskad i med komplimanger. Jag liksom riktigt ÖSER över dem hur fantastiska de är och hur fantastiska de gör mig. Min skapare, ett sånt våp jag har varit. Dessutom har jag väl haft 1-5 hoppfulla förtjusningar men dom kan inte ha varit så viktiga eftersom jag just nu inte ens kommer ihåg vilka dom var... Ingen har så vitt jag har märkt varit kär i mig. Många har däremot velat ligga. Väldigt många.





Jag har varit älskarinnan i många affärer. Andra kvinnan också. Och tredje. Och till och med fjärde, femte och sjätte. Även om inget har emot att vara älskarinnan så vill man inte bli kallad det. Inte jag i alla fall. Även om jag inte just vill vara något annat än älskarinna med en viss typ så blir ajg ändå alltid avig i själen när denne typ kallar mig det. För jag må väl vara hans älskarinna då men i självaste LIVET vill jag ju vara nåt mer. Jag vill ju nåt mer i mitt liv. Jag vill inte gå ut ur livet som älskarinnan heller och det blir jag liksom påmind om när nån slarver kallar mig sin älskarinna som om det liksom skulle vara nånting fint. Sen har jag alltid haft enklare för att vara andra kvinnan. Alltså älskarinna till upptagna män är mindre komplicerat för mig. Inte för mannen och allra minst för dennes stackars fru (som jag för övrigt inte har några samvetskval över utan snarare bara tycker synd och hoppas att har en sjusatans älskare själv nånstans), men för mig. För mig är det okomplicerat därför för att där står det klart att denna man vill inte vara min på riktigt för han älskar sin fru. D.v.s. För att han älskar sin fru, inte för att han INTE älskar mig. Det är en avsevärd skillnad. Jag kan ta att han älskar sin fru, men jag har svårt med att han inte älskar mig. Jag inser att det är en formuleringsfråga detta. En viktig sådan... Om båda är singlar men ändå envisas med att vara varandras älskare/älskarinna så kvarstår HELA tiden frågan Varför är vi inte ihop? Och svaret på den frågan stör. Ty svaret är ju då att han kan nog tänka sig att sexa loss år ut och år in med mej men han kan över sin döda kropp inte tänka sig att ha mig som livskamrat utanför sängkammaren.

Ja. Det är störande. Då blir jag störd. Och det stör.

Fördelen med singel-älskare är ju naturligtvis att det inte finns några barn och fruar att ha samvetskval över (vilket jag för övrigt inte har eftersom jag vet att jag inte är den som raggar på upptagna karlar, däremot raggar upptagna karlar väldigt ofta på mig och jag tänker INTE bära deras skam och samvete. Det får de göra själva, vilket de sällan gör och då får det hellre bli oburet än att jag kastar deras skam och samvete på mina egna axlar. Nån måtta får det vara på svineriet. Mitt mjöl är rent. Jag har ALDRIG raggat på en upptagen man. Däremot har jag definitvit raggat på flertalet män som uppgett att dom varit singlar trots att motsatsen strax har visats. Men det är en annan sak.). En annan fördel är att man slipper hymla. Hemligheter gillar jag inte. Och jag gillar inte att bli undanstoppad i nån garderob eller att gå fem meter före eller lämna tillställningen en kvart innan och sen mötas upp i nån hotellkorridor nånstans bakom hörnet. Nej. Jag avskyr det. Jag tycker det är äckligt, vidrigt, skamligt, billigt, obehagligt.

Lika lite gillar jag inte att bli hymlad med i en ”riktig” relation, vad det nu sen är. Jag vill inte umgås enbart i skymning eller mörker och jag vill inte känna att jag inte är fri att vara öppen om denna i mina ögon helt ofarliga och dessutom ärliga relation. Det påminner för mycket om det där älskarinneskapet och jag vill inte bli förd bakom ljuset på den punkten. Jag vill veta vad jag är och om det är frågan om något annat än älskarinneskap så är det väl inget att hymla om tycker jag.

Jag vill inte få känslan av att man skäms över mig eller att jag liksom måste testas först lite försiktigt i skymundan så att sen när det visar sig att jag inte är tillräckligt skaplig kan skyfflas åt sidan och ingen kommer någonsin att få veta att man besudlat mig med en sån oskaplig kvinna som jag. Den känslan tycker jag inte om.

Så vad är då en riktig relation? För en amatör som jag så är det lite förvirrande. Att veta liksom. Nuförtiden är man väl i en riktig relation om det liksom är bekräftat på facebook men jag behöver nog lite mer instruktioner än så. Och vad är det nu sen då som är så himmelens skrämmande med en riktig relation som gör att man liksom måste försäkra sig om att DET är jag nu sen I ALLA FALL inte redo för. Bara så du vet. Och jag blir ännu mer konfys och undrar vad det där DET nu kan tänkas vara för hemskt monster man bör passa sig för...

Jag menar om man nu ändå umgås x antal timmar per dag/kväll/natt och sover tillsammans och har regelbunden kontakt som inte enbart är kring småtimmarna på lördagsöndag natt klockan fyra när den ene eller båda är på lyset och om dessutom under den tiden man umgås gör annat än rumlar omkring i sängkammaren som utsvultna djur så tycker i alla fall jag att det liknar den uppfattningen jag har om ”en riktigt relation”. En riktig relation behöver väl egentligen inte förändra umgängessättet på det viset. Jag menar bara för att man bestämmer sig för att nu är vi i en riktig relation så betyder ju inte det att man för den skull ska bo ihop, handla ihop, delta i alla herrans släktevenmang eller så. För mig är en riktig relation på nåt vis att man helt enkelt besluter sig, samstämmigt, att det liksom är VI nu. Det betyder att man utesluter andra potentiella partners och att man liksom räknas med i dags-schemat. Att man liksom är med i veckoplaneringen eftersom man liksom bestämt sig för att den här personen är så pass viktig för mig nu att den går, om inet före, så i alla fall jämsides med arbete, motion, vänner, familj. Att den typen liksom ska räknas med på agendan och inte glömmas bort till en tid då det blir nån lucka nånstans. Att bli inpetad i en lucka nånstans är inte en riktig relation skulle jag tycka. Att om det blir tomt och sen om det blir tid kvar när jag är färdig med vad det nu är jag prioriterar mer så sen hör jag av mig. Nä. Det är inte riktigt. Riktigt är att jag slutar med det jag ska göra tidigare för jag vill verkligen hinna med den här personen om är precis lika viktig som det där andra jag också vill göra. Eller är en riktigt relation först sen när man liksom blir viktigare än det där andra. När den där andra först ser till att umgås med den där människan som är viktigare än nånting annat och SEN när och om det blir tid över så gör jag det där andra. Jag fattar int riktigt. Och inte är det nu nån skillnad heller. Jag behöver mest bara den där bekräftelsen på att jag räknas med. Att jag liksom är med i dagsplaneringen och att det är vi nu. Att jag nu säkert vet att detta inte är fråga om nåt älskarinneskap för det vill jag inte.