Om Att ta hand om

Det pyr någon slags meningslöshet i mig. På jobbet verkar det vara rakt detsamma om jag är där eller inte. Jag vet min uppgift och jag vet att jag kan göra den men jag vet också att det är en uppgift som i princip vem som helst kan göra och att det knappast spelade nån större roll om det är jag eller nån annan som står där och rabblar. Det är också ganska tomt i huset. Det finns ingen ny att vägleda. Ingen gästande artist att rita kartor åt, ingen ny skådespelare att förklara hur man beter sig för att inte tappa bort sig på teatern, ingen svensk musikalstjärna att hjälpa vid köp av telefonkort på finska. Hemma blir jag oerhört omhändertagen och jag försöker ta hand om honom tillbaka men faktum är att han tar hand om sig ganska bra själv. Han får nog mat på bordet och strumporna tvättade utan min hjälp. Det är snarare jag som med hjälp av honom och hans rutiner lyckas ställa i ordning varm mat en gång per dag. Jag har ingen väninna som har kärlekstrubbel som hon vill älta och det verkar inte finns ingen som mår sämre än jag som jag kan fokusera på. Fåren är en enorm tröst, men dom är ju trots allt får och har inte så väldigt stora behov dom heller. Igen är det snarare jag som behöver dem mer än lovligt med tanke på att de är får och dessutom bara till låns. Syrrans ungar har en förmåga att skingra alla moln och sorger men de är ju stora damer redan. De behöver inte få skorna knutna och tårar torkade, sår plåstrade och hår flätade. Igen är de jag som har större behov än dom.

Man behöver kanske inte vara kärnfysiker för att räkna ut att det skulle behövas ett litet barn.

Det är inte heller så att jag känner mig sugen på att barnvakta andras ungar eller hjälpa till med flyttlass eller engagera mig i femhundra föreningar och koka kaffe och sälja lotter på varenda marknad. Det är inte den typen av uppgifter jag letar efter. Jag har länge trott att det är att vara behövd. Att känna sig behövd. Så är det inte. Man behövs visserligen men man behövs inte för den man är utan för vad man kan tänka sig ställa upp och göra. Och jag vill verkligen röra mig i kretsar nu där jag som person behövs. De är väldigt svårt för mig. Att tillåta mig existera i grupper och sammanhang och inte tillföra nånting annat än mig själv just som jag är. Det är kanske det som är dålig självkänsla då, antar jag. Att inte förmå sig bara vara. Rakt upp och ner. Och inget mer. 

Ingen fara

Övningar och konkreta verktyg som ska hjälpa mig att en gång för alla varva ner. Och då NER så till den milda grad att jag hittar tillbaka till den där sorglösa skitungen som satt i sandlådan och åt sand i flera timmar utan rädsla, oro och ångest. Läkarkåren vill att jag ska bli frisk d.v.s. i deras ögon samma högpresterande, övervarvade, kritiska, stressade människan som varken äter eller motionerar eller reflekterar utan kör på som en ångvält från morgon till kväll och sen kollapsar i säng för att försäkra mig om att säkert somna innan jag hinner bli rädd. Samma människa som för att orka gav sig snabba kickar i form av alkohol och cigaretter och shopping och mat och sex och hamburgare och prestationer. Samma människa som inte känner nånting, varken glädje eller kärlek eller ilska eller sorg utan blockerar "livet" och det det innebär när man verkligen "lever". Detta vill inte jag. Detta är inte min syn på frisk. Min psykolog och jag är av den åsikten att frisk är sova ordentligt utan rädsla, mardrömmar, muskelkramper, andningssvårigheter och panik. Äta regelbundet. Jobba lagom och lära sig att säga ifrån, dra gränser och inte uppvisa nånslags duktighets-ubermench och effektivitet. Öva sig på att vara en lite mindre ambitiös och duktig arbetstagare och lära sig att det i allra högst grad räcker. Sänka kraven på mig själv och andra. Motionera, vara ute, njuta utan att först ha förtjäna njutningen. Lära mig ligga i soffan också när jag är frisk, glad, lycklig och i form och inte bara då jag är sjuk på ena eller andra sättet. Lära mig att ta emot närhet. Nöta in att det är förbi. Allt det obehagliga är förbi nu och det finns ingenting att vara rädd för.

1. När paniken kommer, stanna i det, djupandas långsamt, slut ögonen och fokusera på ljud, temperatur, bilder, känsla och andas djupt så länge det behövs. Be om beröring på övre ryggen och bröstkorgen om det hjälper vilket det ofta gör. Det bästa boten för rädsla och oro, trauma och panik är beröring. Så till vida att det inte är fråga om sexuella trauman.

2. Instruera gubben att han har de otacksamma uppgiften i nuläget att finnas till och vara där utan att vara på eller kräva. Han får vara uppmärksam på minsta lilla signal som tyder på att du vill ha närhet men han ska helst försöka vara så neutral som möjligt och inte överösa mej med närhet som jag inte klarar av just nu eller aldrig nånsin har klarat av. Det stora traumat är "intrång på mitt revir vid upprepade tillfällen och rädsla för intrång på mitt revir under väldigt många år". Och det behöver nu behandlas varsamt. Rädsla för det yttre hotet har skapat ett helspänns-läge, att alltid vara redo för eventuella faror, redo att fly eller illa fäkta och nu när jag befinner mig i en situation som är totalt ofarlig och jag sakta men säkert slappnar av så reagerar kroppen med panik, andnöd, kraftiga muskeldarrningar, gråt, rädsla, oro, tvångstankar etc. etc.

3. Utbrändheten är en sak. Jag har akkun slut helt enkelt. Det är det första problemet. Detta problem ska lösas med att varva ner. Och då kommer det andra problemet. Att varva ner är livsfarligt. Det är i viloläget som paniken kommer först och då jag sätter igång att göra nånting för att komma ifrån viloläget. Men eftersom akkun är tom då jag har betett mig såhär i femton år så slår kroppen bakut och slår in nacksmärtor, andnöd, darrningar, gråt, febrighet utan feber, flunssa-fiilis, jag tappar rösten. För kroppen vill att jag ska ta det lugnt och varva ner men för känslo-livet betyder det livsfara. Så nu är övningen att balansera  upp det här på nåt vis. Göra så lite som möjligt, göra så långsamt som möjligt och så ineffektivt och prestationslöst som möjligt. Det här funkar ungefär en dag i veckan. (idag är en sån dag) Annars är dagarna endera fosterställning eller övervarv. Det där lagom-läget vi strävar till är för det mesta väääääldigt långt borta. Men som sagt, idag är en bra dag.

4. Övning i att möta den lilla rädda fyraåriga flickan och tala om för henne att det är lugnt. Ingen fara. Det är förbi, det finns ingenting att vara rädd för. Jag sitter här och övervakar när du sover. Jag rör dig inte. Jag bara sitter här och vaktar. Det är ingen fara. Sov bara.

Mycket jobbig övning. Mycket.

Begravning

Jag var på en jättefin begravning. Den var så ljuvligt vacker på alla sätt och vis men jag ska inte orda så mycket mer om det. Däremot ska jag beskriva den underbara känslan att vara på en tillställning med en massa folk (som jag i dagsläget avskyr, alltså folk i allmänhet har jag svårt med, inte specifikt dom som var på begravningen) i en stor byggnad (jobbigt med stora byggnader även) där det allra bästa och märk väl RÄTTA man kan göra är att sitta stilla, andas och gråta.

I mitt tillstånd så är det som att jag borde söka mig till fler evenemang, platser där det är det enda korrekta. Tillställningar där det liksom inte direkt är förbjudet att mingla men å andra sidan är det egentligen ingen som vill det eller förmår det för ingen vet riktigt vad man ska säga och det är liksom helt okej att med en lätt huvudnickning och ett tyst formulerat svagt hej, hälsa på folk. Ingen blir liksom arg eller tar det personligt om man inte ler och small-talkar och underhåller och roar. Ingen blir obekväm eller får svårt att vara om man storbölar och snorar. Och framförallt är det nästintill förbjudet att prestera någå på en begravning. Eller faktiskt alltså ens i kyrkan. I kyrkan ska man liksom samlas i stillhet och sitta still och andas och inte tänka så mycket. Eller så gör jag i alla fall i kyrkan. Jag lyssnar sällan på vad dom säger. Ber sällan med ljud eller knäppta händer. Sjunger ibland. Går inte i nattvarden utan jag sitter mest i min bänk och glor och gråter. Begravning eller inte. Och jag inbillar mig liksom att Gud tycker det är helt fine att jag gör så. Att man inte blir utesluten fast man gör lite som man tycker bara man är liksom stilla och inte stör dom andra. Tänker jag. Så summasuram så tycker alla, inklusive jag och Gud och Jesus och resten att man är jätteduktig om man sitter i sin bänk och glor. Och gråter. Och när jag känner att jag är duktig då får jag liksom ett mervärde. Och det är väldigt sällan jag känner mig duktig just nu eftersom jag försöker att undvika att prestera så in i helvete, jag försöka undvika att göra grejer för att bli omtyckt, jag försöker vänja mig av med den "kicken". Så det var så himmelens skönt där på begravningen. Jag upplevde verkligen att mitt sätt att vara och må och förmåga att bete mig var helt RÄTT.
Skönt.

Kicken ja. Jag inser ju nu. Att hösten 2011, då jag hade mina första panikattacker och tröttnade på mig själv tog jag tag i det stora projektet att avgifta mig. Att vänja mig av med de här förbaskade "kickarna" som jag dränker mig i för att stå ut med mej själv. Alkohol, cigaretter, hesburgermat, shopping, sex blablabla. Och det gick ju bra. Naivt nog trodde jag att jag skulle klara mig ensam ur det här. Resultatet istället var att jag började se till att få kickar av människor istället. Jag behövde ju mina serotonin-boostar och det får man ju om man ställer upp för andra, jobbar, städar, formar sig och är en "god och snäll" människa. God och snäll så till den milda grad att också när man blir utsatt för orättvisor och jävelskap så vänder man det på något underligt vis till att man får skylla mig själv och att det bara är en projektion av mina egna problem. Man anmäler inte sexuella trakasserier, man säger inte ifrån när man blir utfryst och mobbad på sin arbetsplats och man skäller inte ut människor som man litat på som visat sig vara lögnare och svin. Utan man förlåter dem och bemöter dem förståelse och sympati och försöker istället för husfridens skull forma sig för att uthärda situationen.

DET är väldigt utmattande att jämt rätta sig efter andra i tron att dom då ska börja tycka om en. Men faktum är om nån inte gillar en så kommer inte det att förändras bara för att jag försöker förändra mig. Det spelar ingen roll om mobbningsoffret på skolgården kommer i senaste modet. Han kommer ändå att bli mobbad om dom har bestämt sig för det. Det enda eventuella botet är att sätta gränser och säga ifrån, vara den man är och stå för det. Inte ta nån skit. Inte be om ursäkt för sig själv. Inte bli ett offer.

Och nu har jag blivit det. Ett offer. Både hemma och på jobbet. Jag har ingen självkänsla utan jag gör bara som andra vill att jag ska göra. Jag har ingen vilja, ingen ork, ingen lust. Jag gör som alla vill och kuvar mig själv för att undvika konflikter och för att bli omtyckt. Det är en väldigt ond cirkel detta.

Jag vet inte hur jag ska komma ur det. Jag var en kaxig och självsäker tjej när jag träffade R. Han gillade det. Han gillade att jag jag var på och inte gav mig. Jag hade ju inget att förlora i det läget. Jag var inte kär i honom ens då. Jag tyckte bara han var lite intressant. Jag var attraherad men det kan man ju vara av allt möjligt skit ibland. Men ju mer värdefull vår relation blir desto osäkrare blir jag. Ju mer jag älskar honom desto mer rädd för att han ska lämna mig blir jag. Och då börjar jag rätta mig eller leva efter hans pipa på bekostnad av min egen personlighet och livsstil. Det är verkligen ingenting som han kräver eller antyder utan det är jag själv, i egen hög person, som tror att det jag måste göra för att få behålla den här underbara mannen, det är att hålla honom nöjd.

Det är väldigt komplicerat detta.
Jag är så vansinnigt dålig på kärlek.
Men begravningen var fin i alla fall.

Det medicinen gör

Läkarkåren utgår nu ifrån att jag var en balanserad och harmonisk människa för tre månader sen. De ger mej medicin som alldeles tydligt får mig på bättre humör och bättre ork och det är ju trevligt. Mitt problem, som jag ser det, är att jag inte har varit en harmonisk och balanserad människa på ca 15-20 år. Jag har hållit på och hållit på och hållit på men det har kanske eskalerat de senaste 3 åren. Efter Teaterhögskolan kan man nog säga att jag har börjat kompensera för den jag är. Överprestera för att kompensera för den jag är. Jag vet inte hur det började och var men det har väl knappast nån betydelse. Sen dess har jag speedat, speedat, speedat. Stundvis har jag hemma kunnat lugna ner mig och så fort jag har haft möjligheten har jag rest bort för att gråta och andas och inte göra nånting alls. Då har presterandet enbart varit kopplat till arbete, föreningsliv, familj. Nu bor jag med en man som älskar mig och som jag älskar över allt annat på jorden och det är verkligen en såndär kravlös kärlek. På riktigt. JAG däremot upplever nog att jag inte förtjänar detta. Upplever att det är för bra för att vara sant. Upplever att jag måste göra det och det och det och det för att förtjäna att vara i den här relationen. Detta blev för mycket och en kollaps, som varit på vippen sen hösten 2010 (då jag första gången upplevde andningssvårigheter) var ett faktum. Jag vill bara gömma mig och inte finnas till då kraven (både de verkliga och de overkliga, både mina egna och andras) blev för stora.

Nå. Nu får jag medicin. Om jag sover gott så blir jag pigg och taggad. Jag gör upp listor på toa-tvätt, promenad, räkningar, anmälningar, mail, ringa hit och dit, googla det och det, printa, lyktor, tanka, laga mat, diska, byka, vika, ringa, läsa, pyssla, pussla, pussa, posten, brevlådan, ringa, smsa...blablablablabla... Ju längre lista desto nöjda är jag. Jag riktigt får grubbla och skrapa mej i huvudet för att komma på fler grejer att göra så att jag kan känna mig ännu mer nöjd. Och sen börjar jag. Andningen tilltar, axlarna åker upp, jag försöker skaka det av mig, andas rätt, jag kippar, jag ränner, jag diskar, jag skriver jag ordnar fixar torkar suger äter lappar lagar ordna ringer fixar ordnar drar streck ordnar. Och så håller jag på. Och sen när Ronny kommer hem och vi ska gosa, äta, åka bil, titta teve, mysa, sova, ligga får jag kli i benen, ångesten, ingen luft, panik, börjar gråta. KAN INTE VARA STILLA OCH BARA VARA. KAN INTE. SOVER INTE. Kan inte sova. Kliar i benen. Kan bara sova om jag har varit duktig och gjort tillräckligt. Kan inte sova om jag har bara varit. Ångesten tar över. Jag känner mig dålig. Ligger och planerare allt jag ska göra imorgon istället. Imorgon ska jag ska jag ska jag ska jag. Vaknar för sent. Ångest. Ångest. Göra fort fort. En lista. En lång lista. Kommer ingen vart. Fastnar i soffan av handlingsförlamning. ÅNGEST. Måste nu ens duscha. Duscha kan jag skriva på listan. Duschar. Vad duktig jag är. Och bädda sängen. ÅNGEST då det int blir nånting av mina planer. Ångest då jag inte gör nånting. Hur ska jag kunna sova. INATT SOVER JAG NOG INGENTING. Fanfanfanfanfan. Jag måste GÖRA nånting. Orkar inte GÖRA nånting. Vill inte. Kan inte andas.

Runtruntrunt.

Medicinen gör, för tillfället, att jag ORKAR vara mitt överpresterande, speedade, obalanserade jag. Medicinen gör att jag får kraft att göra allt det där som jag vanligtvis gör för att kompensera för lilla Daniela. Jag TROR, att åt jag ingen medicin så skulle jag vara fullkomligt handlingsförlamad, trött, ledsen. Jag skulle gråta ibland och inte orka göra så mycket. Och JAG tror att det är det jag skulle behöva. Vad är det för fel på att vara lite LAT ibland? Jag vill absolut inte ha en medicin som gör så att jag blir som jag varit. För så som jag har varit är INTE att vara frisk.

Att vara FRISK är att stiga upp, klä på sig, äta, gå på jobb, komma hem, äta, diska, kanske handla, kanske dammsuga, mysa, titta tv, gå i bastun, ligga, sova. UTAN ångest. Och tycka att det är tillräckligt. Att jag är en bra människa fast jag inte gör MER än detta. Jag är värd att älskas fast jag inte gör MER än detta. Jag är också värd att älskas fast jag gör mindre än detta. Fast jag inte i nuläget gör nånting av detta. ÄNDÅ är jag värd att ha en fast anställning på ÅST, värd att ha en kärleksfull familj och en kärleksfull man. FAKTISKT.

Det vill jag lära mig. Huvudet förstår det men kroppen slår bakut.

Nu just är jag olycklig för att jag igen har avverkat en såndär hysteriskt speedad lista. Jag känner mig visserligen oerhört DUKTIG och jag tror att nu ska jag få beröm av R när han kommer hem och jag ska få beröm av min förening för att jag har gjort det och det och jag ska få beröm av min arbetsplats för att jag har gjort det och det och blablablabla... Det kommer jag ju inte att få. Och egentligen är det inte berömmet eller bekräftelsen av andra jag behöver. Jag bekräftar mig själv alldeles tillräckligt bara genom vetskapen att jag har gjort allting. Jag känner mig så NÖJD med mej själv.

R skulle dock vara precis lika kärleksfull och gosig och underbar om jag inte hade gjort ett skit. Det VET jag. I huvudet. Men kroppen tror inte. Kroppen fattar inte att hello girl, han älskar dig oberoende om du bäddar sängen idag eller inte.

Jag är jätteglad för att jag har sovit gott och jag är jätteglad för att jag känner mig taggad och pigg men jag är jätteledsen för att jag vet att beror på mediciner och för att jag inte förmår vara glad och pigg och icke-presterande i soffan under en filt tittandes på film mitt på blanka dagen utan ångest. Den enda gången jag kan stå ut med att bara VARA, den jag är i egen hög person, är om jag har 40 grader feber, benet i paket, ryggskott eller är så psykiskt instabil att jag bara ligger i fosterställning och skakgråter.  Och hej, hör och häpna, jag har haft ALLT detta denna höst. Kroppen bara skriker att PLIIIIIIIS lugna ner dej människa!! Och jag bryter ihop, gråter, blir lugn, gråter, blir lugn, gråter blir lugn. Och sen får jag en medicin som gör att jag IGEN börjar speeda. Jesus, kan nån nu förstå att det jag behöver är gråta, vila, bli pajjad och nöta in i min hjärna så länge det behövs att jag är värdefull ÄVEN om jag inte gör någå fan.

PRKL.

Änglahälsningen

Fick ett bud och nu formulerar jag det som jag uppfattade det:

Jag ser en liten förvirrad, osäker flicka. Hon har en stor barndomssorg som trycker och som vill sörjas. Den har funnits där alltid, men du har försökt glömma bort den och förtränga den. Tillåt dig nu att sörja i fred. Tillåt dig att vara ledsen, må skit, gråta tills du har gråtit färdigt. Förbered dig på en lång ledighet och en vila. Acceptera att det är det som behövs. Se det som en chans och möjlighet att en gång för alla lära dig att se på dig själv på ett nytt sätt. Det finns så mycket sorg i ditt hjärta så att du har svårt att ta emot kärlek. Du tror att du inte är förtjänar den och därför vill du ibland stöta bort den. Du förstår inte hur värdefull du är bara genom att vara du. Din sorg gör att du inte kan andas. Fysiskt tar den sig uttryck genom att du inte kan andas. Du har spänningar i övre ryggen och nacken, axlarna och halsen, bröstkorgen. Hela det partiet är blockerat p.g.a. sorg. Du behöver mycket massage och beröring. Du behöver få vila och vara i fred. Din man och dina närmaste gör bäst i att låta dig må som du mår utan att ta det personligt. Du kan inte jobba. Din omgivning och dina närmaste, vänner och bekanta gör bäst i att avvakta och bara finnas till i stillhet. Låt henne komma till er, inte tvärtom. Överge henne inte. Hon behöver känna att ni finns där fast hon inte gör nånting eller noterar er eller tilltalar er. Hon behöver i lugn och ro få lära sig att ni inte kommer att överge henne fast hon inte presterar. Det kommer att ta länge. Hon tror att ni tycker om henne för vad hon gör och inte för vem hon är.

Du behöver vara ledig från ditt jobb. Ditt jobb är det som triggar prestationsångesten mest. Och din relation. Du tror att du inte förtjänar din arbetsplats och din man om du inte hela tiden presterar nånting, gör nånting, levererar. Du tror att du får sparken från ditt jobb och din man om du bara är, känner, finns, existerar. Du överpresterar, arbetsnarkomaniserar, ställer upp, rättar dig, kompenserar, formar dig för att du tror att det är det som krävs för att få finnas till på ditt jobb och i din relation, i din förening, i din familj. Du ska för tillfället sluta ge terapi åt andra. Det är din tur att ta emot hjälp. Den bästa hjälpen nu av andra är deras kravlösa existens. Du behöver få öva dig i att inte prestera för en lång tid framöver. Öva dig i att inte ställa upp. Låta inte bara huvudet, utan också kroppen, begripa att du är värdefull och fin även om du bara sitter i din solstol och njuter av solens strålar.

16 januari

Är så trött på mig själv så jag orkar inte skriva för jag orkar inte höra läsa se upprepa samma jävla skit om och om igen. Humöret är väl generellt gott men då andningssvårigheterna kommer blir jag irriterad och knäckt och till slut ledsen och inte kan man ens gråta skapligt då medicinerna verkar blocka hela den funktionen. Axlarna är vid öronen och jag kippar efter andan dygnet runt vilket irriterar luftrören vilket leder till astma-andning och frustration och jag känner mig angripen i lungorna eftersom jag väl drar in en jävla massa skräp och skit med mitt flåsande. Så på kvällen är jag helt slut och ögonen svider och strupen värker, lungorna jobbar, nacken spärrar, ryggen krampar och huvudet värker och jag vill bara sova sova sova vilket jag inte kan för jag är så jävla frustrerad och orolig och letar efter lösningar dygnet runt. Drömmer mardrömmar, gnyr, snurrar, rastlös, orolig, flåsar och klättrar på väggarna och sen börjar hjärtat slå och pulsen gå och jag inbillar mig alla satans sjukdomar i universum av den enda enkla anledningen ATT JAG INTE FÅR LUFT.

JAG FÅR INTE LUFT!!!
JAG BLIR VITTU TOKIG!!!

Om jag är irriterad, trött, fräsig, o-kramig, vill vara i fred och bara surar så beror det inte på att jag inte älskar dej utan på att jag för helvete inte kan ANDAS och jag är så trött på mig själv så jag helst inte vill synas eller finnas till.

Och så är tvångstankarna igång.
ORKA.

1 vecka

En vecka har gått och jag är tröttare än nånsin. Lugnare, visst. Men ju lugnare jag blir desto tröttare blir jag. Ju mer jag slappnar av desto tydligare blir det vad det handlar om och desto mer skulle jag gråta om det inte vore för att medicinerna stoppar upp syndafloderna. Jag blir fuktig i ögonen och et trycker på och det kommer fem-sex tårar men de riktiga ångest-gråten och barnahulkningarna kommer inte. Jag vet inte vad jag tycker om det.

Försöker fortfarande vänja mej vid tanken på sjukledighet. Försöker förstå att jag behöver det och att jag har rätt till det och att det är absolut nödvändigt. Men att det samtidigt inte betyder att jag måste gråta och vara rädd hela tiden (även om jag är det) utan att jag får gå utanför dörren och jag får skratta om jag känner så. Det är inte en flunssa det här.

Jag försöker acceptera att jag är arbetsoförmögen och att jag säkert har varit det redan i minst ett halvt år, antagligen ett år. Jag försöker att inte få dåligt samvete över allting hela tiden. Försöker att klara av den enkla vardagen utan några stordåd. Och försöker lära mig att jag är värd att existera även om jag bara sitter i sandlådan och käkar sand hela dagen.

Dag 7

Idag dag 7 skulle jag försöka mig på yoga på morgonen på Terapihörnet men sov (antagligen) p.g.a. väldigt, väldigt oroligt och dåligt. Skulle så gärna delta i alla världens instruerande verksamhet men blir dels stressad av att vara bland folk och dels stressad av att få instruktioner. Söndags-zumban går så bra eftersom instruktören inte säger nånting. Eftersom jag är så in i helvetes labil så tar jag allt som personlig kritik. Till och med frågan hur du mår. Och tips och idéer och förslag. Allt känns som förolämpningar och det är ju såklart inte meningen. Jag kan liksom inte alls ta emot denna omtanke. Och jag vet inte hur man för en vanlig dialog.

Jag vill bara vara i fred.

Jag får yoga, meditera och gymnastisera hemma.
Det blir för svårt att delta i aktiviteter.

Har tänkt mycket på vem jag är och vem jag blev och vad jag varit och vad jag var från början. Som alldeles liten säger mamma att jag var ett lugnt och envist barn som tyckte om att vara ute. Jag kunde sitta i sandlådan och lagar kakor nästan hur länge som helst för mig själv. Jag löste Rubiks kub på nolltid och jag tyckte inte om att uppträda och klä ut mig mer än nån annan unge. Vi lekte mycket med grannungarna. Ingående, långvariga, tålmodiga lekar med Barbisar och legon. Lugn liksom. Och gosig och kramsjuk. Säger mamma.

Men hur det nu var, så i de bekräftelsetörstiga tonåren var jag en enligt mig sviken ungdom som inte ville vara hemma och då trillade jag in i teatervärlden, där jag tydligen var begåvad och hade en fallenhet för att underhålla och roa. Jag trillade också in i arbetslivet där jag tydligen också hade en fallenhet för att jobba hårt och tjäna mycket pengar. Och sen blev jag det jag blev.

Men vart tog skitungen i sandlådan vägen?


Ja, nu är hon här i alla fall. Jag känner mig som fyra år. Kramsjuk och vill helst bara vara hemma och pussla. Sitta i sandlådan och käka sand. Knarka gos och bli ompysslad. Sova gott och bli vaggad till sömns. Äta ostmacka med oboy. Titta på tecknat och färglägga bilder. Vara ute i snön. Skida och göra saker tillsammans. Enkla uppgifter. Rada ved, ordna besticklåda, vika strumpor. Jag är rädd för pannrummet, garderober, spindlar och att vara ensam. Vill inte köra bil, dricka alkohol eller använda spisen. Vill vara i fred men inte ensam. Så att om det är nånting så finns det nån där.
Jag är ett barn just nu.

Dag 5 och 6

Oroliga men långa nätter. Mycket drömmar där det verkar som att yttre hot och att bli lämnad är den gemensamma nämnaren. Samt att komma vilse tappa bort sig eller sina saker, glömma och komma för sent. Är alldeles utmattad när jag vaknar och R ser ut som ett stort fett frågetecken när jag börjar berätta om allt som har hänt på natten.

Dagarna bättre, mindre biverkningar och lugnare i kroppen. Kvällarna tvångstankar och oro för nästa dag. Andningssvårigheter igår kväll men han "pajjar" mig tills jag lugnar ner mig och andningen löper jämt och jag kan/vågar somna. När jag blir optimalt avslappnad börjar jag vanligen gråta dock så numera hörs den klassiska repliken: Släck nu R, jag vill somna innan jag blir ledsen. Och han släcker och väntar in fyra-fem ryckningar då kroppen ger upp för natten. Och sen sover vi.

Besök hos hormonläkare var upplyftande och fick instruktioner om hur jag ska dosera tyroxinet. Värdena var riktigt bra men eventuellt så kan kroppens upptagningsförmåga ha försämrats eftersom jag, min stolle, har käkar kalk och magnesium samtidigt som tyroxinet och det tydligen är en dålig kombination. Han lovade hur som helst ta ansvaret över min sköldkörtel nu och det känns skönt att ha en läkarkontakt som är intresserad och inte nonchalant. Han rekommenderade också melatonin eftersom han efter några kuggfrågor kom fram till att jag sov mycket men troligen dåligt. Själv har jag alltid tyckt att jag sover bra och mycket men eftersom jag ofta är trött efter 11-12 timmar så tyder det ju kanske på att jag inte sover tillräckligt mycket djupsömn. Melatoninet hävdar han att kunde styra upp den rytmen. Jag kan tänka mig att prova det och se om det får ordning på min oro, mina koncentrationssvårigheter och mina tvångstankar.

Värst är på kvällen när jag är trött och "upp i varv". Orkar inte ens se på tv och få för mig att jag ska flippa och ta livet av mig fast jag inte vill. Det är väldigt obehagliga tvångstankar som sen är borta på morgonen när jag har lite mer kraft.

 

Dag 4

Sov oroligt. Inga nämnvärda andningssvårigheter men kli i benen och mycket drömmar. Drömde att vi hade nånslags tillställning när mommos. Men det gick inte att koncentrera sig på alla gäster för det var några svarta långa bilar som smög utanför. R svarade inte i telefonen och hörde inte av sig. Det ryktades om att han hade träffat nån annan. Vi stack på nattklubb allihop för att komma bort. En flicka satt i ett hörn och grät och grät och grät för att hennes pojkvän var borta och inte dök upp. Hon var övertygad om att han hade lämnat henne. Alla gick skallgång på nattklubben i mörkret. Till slut dök han upp och skrev på en skoltavla med krita att han älskar henne fast hon bara gråter. Sen blev jag hemlös och packade alla mina väskor och grejer på en cykel. Först åkte jag bil med Ridbergs men jag kände liksom att de inte hade rum för mig i bilen. Vi åkte till Mukviken. Hela gården var isbana och hela huset var liksom av is. R:s röda fina bil stod på gården och i fönstret stod min morsas ex. Han låste alla dörrar. Jag sa att här vill jag inte vara. Min barndomsvän Tessi dök upp med sin cykel och jag tog för givet att jag kunde få sova i deras källare som förr i världen. Vi cyklade iväg och jag bara väntade att R skulle höra av sig och säga att jag skulle komma hem men det ryktades om att han hade träffat nån glad flicka med halmfärgat hår på nyåret. I korsningen susade min morsas ex förbi i R:s röda fina bil i överhastighet. Jag blev förvirrad. Vi kom fram till Sundströms men det var liksom ett problem att jag var där. Mina väskor var i vägen och jag fick inte gå i duschen. De drog ner värmen och Tessi somnade. Jag satt i ett hörn och väntade på att R skulle höra av sig och säga att jag skulle komma hem. Nånstans emellan var jag med om en skidolycka tillsammans med en man. Det blev alldeles vitt.

Jag har slutat gråta. Det känns ovant. Jag har fuktiga ögon och i sinnet vill jag gråta över nånting men jag gråter inte. Vet inte vad jag vill gråta över men känner att jag antagligen av gammal vana vill gråta. Det är väldigt ovant att inte gråta.

Jag är på bättre humör. Alltså gladare och klarare. De känslorna som är kvar är oro och rädsla och trötthet. Inte sov-trötthet. Mera som handlingsförlamning. Jag tänker på allt jag vill göra men inte orkar. Orkar inte gå på tillställningar, föreställningar. Orkar inte vara i folk-ansamlingar. Orkar inte bidra med nånting, vara kreativ. Orkar bara göra vanliga saker som inte kräver nånting extra av mig. Jag vill en massa men orkar bara vakna, sova, vila, pussla, skriva, laga mat, gå i bastu, promenera korta sträckor, åka bil. Läsa kan jag inte och inte umgås. Men jag lyssnar gärna på när andra pratar. md varandra. Men jag vill helst inte delta själv. Eller jag kan inte. Kan bara svara jo, nä, kanske, jaja, jaa, varför. Men jag har verkligen ingenting att säga själv. Jag är som ett barn, jag frågar vad gör du, när ska du fara, varför det, vad betyder det, kan man göra så, får man göra så? Jag är ett mycket enspårigt sällskap just nu.

Min gubbe är underbar. Men nu har han herpes stackars karl. Igen.
Jag knäcker väl honom sakta.
Men han säger att han ska orka med mig och att han vill vara med mej fast jag är ledsen eller aldrig kan få barn. Om det nu är så. Fast det vet man ju inte hur det är.
Nåja. Bra. Nu gråter jag igen.
Skönt.

Det snöar ute. Jag ska gå ut och titta på Kurre och talgoxarna.

Dag 3

Sov tio timmar och drömde om spyor och nån finsk man som smög omkring i mitt flickrum. Alla verkade känna mannen utom jag och han pratade finska. Mörkt var det och jag kunde inte skapligt urskilja i vilket rum han var. Jag hörde han bara i trappan. Och kände spyorna i min säng.

Mamma körde mig till Åbo igen för sköldkörtel-prover som dom inte kunde ta igår eftersom jag hade ätit medicinen. Idag är en bra dag. Minimalt med andnöd och nästan ingen hjärtklappning. Kan det bero på att jag inte tagit sköldkörtelmedicinen idag? Eller beror det på att jag har haft sällskap? Eller har psykmedicinerna slutat biverka? Svårt att säga.

Instinktivt tror jag att jag äter för mycket sköldkörtelhormon men det ska vi reda ut med en läkare på måndag. Annars är jag trött och avdomnad i skallen. Är bomull i huvudet men på ganska gott humör. Tyckte vi hade riktigt givande samtal med mamma i bilen och jag tyckte jag hängde med någålunda fast jag jämt glömmer vart vi är på väg och varifrån vi kom. Vi pratade om hurdan jag var som liten. Hörde Sanna Tahvanainen i radion och förvånades över att hon visste så bra hurdant barn hon var. Hon visste att hon var väldigt lugn och inte ville vara ute och att hon mest satt på sin pappas bensinmack och iakttog. Började fundera på hurdant barn jag var och kom på att jag inte riktigt minns. Läkaren frågade också om jag alltid har tyckt om att uppträda som liten och det kan jag väl inte minnas att jag gillat mer än nån annan. Mamma säger att jag fick större uppgifter i dagiset julfester och sånt mest för att jag lärde mig så snabbt vad jag skulle säga och göra. Och själv minns jag mest alla lekar vi lekte både på Kårkulla och i Skräbböle. Inbillade mig att jag hade varit ett lugnt innebarn medan mamma påstod att jag gärna ville vara ute som väldigt liten.

Själv minns jag att jag blev tvingad att sjunga solo i på tvåan i lågstadiet och att jag hade sån vansinnig ångest över det eftersom sången var i alldeles fel tonläge och jag upplevde att jag inte kunde den alls. Minns att jag bad och bad att jag inte skulle behöva sjunga ensam men musikläraren tyckte absolut att jag skulle göra det. Jag hade sån ångest och framförandet lät för jävligt och jag mådde mycket dåligt efteråt. En annan gång skulle jag läsa julevangeliet. Det var på ettan i lågstadiet. jag skulle stå på ett bord för att synas längst bak i den fullproppade aulan i Skräbböle skola. Jag hade inget emot att läsa julevangeliet, läsa kunde jag och tyckte det bara var roligt. Däremot tyckte jag det var obehagligt att behöva stå på ett högt bord och svaja i rampljuset. Om man svimmade så skulle fallet bli högt men det var ändå en ganska trevlig upplevelse för Fredrik och Frank från sexan stod bredvid mig på varsin sida och lovade se till att jag inte svajade i golvet. Allt fan har man ställt upp på i sina dagar.

Idag har jag tänkt på att få för mycket ansvar bara för att man upplevs som en ansvarsfull person. Att placeras i gruppen med bråkstakar i Huslig ekonomi för att se till att köttbullarna snällt trillade i stekpannan och inte längs med väggarna t.ex. Och sen, om köttbullarna ändå, trots mina tappra försök att styra upp det, flög längs väggarna så var det liksom jag som fick skäll. Eller jag upplevde det så, det var säkert inte så, men jag upplevde det som att det var mitt fel, att det var jag som inte hade lyckats med uppdraget. Eller om de andra eleverna var försenade så var det alltid vi som var i tid som fick skäll. Också ett mycket märkligt beteende. Det är väl knappast dom som är i tid som behöver den informationen. Eller om man är duktig och snabba att lära sig så får man mer och mer uppgifter. Redan i lågstadiet fick man mer och mer och mer papper att fylla i och räkna. Det var väl helt okej men det kändes ju som att det aldrig tog slut. det blev ju liksom övermäktigt. Vad är det för fel på att chilla sen? Sen när man gjort sitt?

Jag märker att jag får lite ont i bröstbenet när jag tänker på det här.
Att bara för att man klarar en massa så betyder det inte att man orkar eller ens vill en massa.
För till saken hör att människor är överlevare. Vi KLARAR allt möjligt. Också barn klarar en massa. Överlever en massa. Men i något skede klarar man inte av nånting alls mer. Det kommer stopp. Jag klarar inte av detta. Jag kan ingenting och jag vågar ingenting. Jag är fem år gammal och livrädd.
Där är jag nu.

Dag 2

Hade svårt att andas redan på natten. Mamma skjutsade mig till läkaren i Åbo eftersom jag inte vågar köra bil själv p.g.a. tvångstankar och okoncentration. Hade både svårt att andas och hjärtrytmstörningar, antagligen nånslags biverkning. Antagligen helt ofarlig men känns ju jävligt och jag tror att jag ska dö som vanligt. Fick i alla fall sjukledigheten på papper. De sjukskriver bara en månad i taget och det är väl helt korrekt. Har dock svårt att tro att en månad kommer att räcka nånstans men tröstar mig med att jag i praktiken ändå inte kommer behöva stå på en scen förrän tidigast i maj, om ens då.

Läkaren var behaglig och jag var relativt lugn. Medicinerna gör susen på den punkten. Minimalt med hysteri och svarta tankar. Bara lite, lite tårar. Jobbigast är trycket på bröstet och hjärtklappningen och tankarna som kommer som ett brev på posten i samband med dem. Vill inte vara ensam så jag var hos mamma på dagvård tills R slutade jobbet och kom och hämtade mig. Mor tvingade ut mig i skogen. Inte på humör. När R kom kändes det som att han hämtade mig från dagis. Vi var till butiken och till svärisarna. Allt gick bra utom det enerverande trycket och lite tårade ögon i trappuppgången till svärisarna då jag kände på mig att jag skulle få förklara varför jag inte är på jobb. Men det gick bra. R höll handen och sen drack vi kaffe. Eller jag drack Jaffa eftersom jag tydligen är ett barn som inte tål så starka ämnen som kaffe... Svärisarna babblade om allt möjligt och det var skönt för jag behövde inte bidra med nån underhållning. Jag bläddrade i skvallerblaska och titta på nyheterna med ett halvt öga.

På kvällen var det riktigt skönt. Det släppte på nåt vis när vi kom hem och jag var riktigt på gott humör då andningen plötsligt löpte någålunda igen. Det är svårt att veta vad som hör vart och vad som hör ihop med vad. Bara för att jag just nu i denna stund kan andas kan det mycket väl vara helt åt helvete om en kvart och jag vet inte ens vad som utlöst det. Det kan nästan vara vad som helst. Att en sked höll på att slinta ur händerna på mig till exempel. Det är ju som vi alla vet ett stort fett misslyckande att bli uppskärrad för... eller så inte.

På kvällen kunde vi mysa och snarvla och fnissa som vi brukar. Kändes skönt. Att inte vara rädd och behöva bli vaggad till sömns. Att kunna liksom vara vanlig och hel.
På natten vaknade jag av att jag hade ett krampaktigt tag och R. Kramade honom hårt, hårt bakifrån, det brukar jag aldrig göra. Men somnade om innan jag hann be om ursäkt för min nattliga attack. Inte för att jag tror att han led av det. Tyckte mig höra ett leende.

Dag 1

Vaknade i natt och var kissnödig. Vaknade lite för mycket och hade svårt att somna om. Så fort jag slår upp ögonen kommer tycket och kassetten går igång. Får svårt att andas och ligger och snurrar och flåsar tills R vaknar och frågar om allt är okej. Det är det ju inte såklart men säger att jag bara har svårt att få tag i sömnen. Jag vet att han vill att jag ska säga som det är men jag är så trött på mina egna ord. Får tag i sömnen till slut med munnen på vidgavel och jag lyckas tänka på sommaräng med vallmo och blåklint innan jag somnar. Sova är så skönt. Mardrömmarna har lagt sig lite, antagligen tack vare medicinen så allt är verkligen lugnt när jag sover. Kunde sova jämt helst.

Vaknade halv elva. Panikslagen. Hoppade upp fort. Hjärtat rusade till och så kom trycket. Blev sittande på sängkanten i 20 minuter och glodde på regndropparna i vattenpölarna på gården. Tallarna som svajar stilla och rofyllt. Steg upp, bäddade motvilligt sängen med det tillfälliga sängöverdraget som är vackert men för litet. Det stör mig nåt vansinnigt varje morgon att det är för litet. Vårt riktiga sängöverdrag som är i rätt storlek är på kemtvätt för jag har klottat blod på det. Typiskt mej.

Steg upp, tryckte i gång kaffet och tryckte motvilligt i mig mina mediciner och vitaminer som jag inte vet om gör mer skada eller nytta. Just nu vet jag inte vad som är biverkningar och vad som är verkliga ångestsymptom. Inte för att det väl spelar nån roll kanske. Tycker trycket är annorlunda nu. Innan medicinerna kändes det som att ångesten började i bröstkorgen och sen spred det sig ut i kroppen, armarna, benen, hjärnan började spinna och tankarna spårade ut fullkomligt och jag blev rädd för mig själv och för allt, känslan, situationen, kraften i ångesten. Nu känns det mer som att trycket kommer men det stannar där i bröstkorgen. Det sprider sig inte. Tankarna är lugnare och mer vettiga, resten av kroppen besparas betydligt. Men trycket är större och starkare och mer obehagligt i bröstkorgen. Känner mig sprängfärdig. Som att nån konstant punkterar luftröret. Som att det sprängs vilken sekund som helst. Mycket obehagligt. En ny känsla att vänja sig vid. Och genomlida.

Det kommer och går. Ibland är det alldeles stilla i kroppen. Sen kan en bil köra förbi och då kommer det igen. Telefonen kan ringa. Ett tv-program tar slut. R kommer hem. R far. Nån säger mitt namn. Tänk att det faktum att ett tv-program tar slut kan kännas som ett krav. Att kravet att välja ett nytt tv-program kan kännas så övermäktigt att man blir svettig och får hjärtklappning. Tänk att en bil som kör förbi känns som ett hot, ett krav. Tänk om den vill mig nånting. Jag har ingenting att ge den bilen. 

Det är pinsamt det här. Tycker det är riktigt pinsamt att behöva sjukledigt. Att kollapsa. Att jag inte klarar av det här nu är oerhört skamfyllt. Jag vågar liksom inte riktigt se nån annan än R i ögonen. Utmattningsdepression, herregud, vad är det egentligen ens? Vad har hänt? frågar folk och jag kan liksom inte svara. Är fortfarande ovillig att släppa att det inte är nåt fysiskt fel på mig. Jag vill fortfarande kolla sköldkörteln fast två läkare redan hävdat att den är i balans. Jag tycker det känns så jävla svagt att inte komma med nåt hävare än utmattningsdepression. Jag menar folk har ju allt möjligt, riktiga sjukor, det här är bara påhitt. Jag är ju liksom frisk. Jag får ingen luft bara och jag har svårt att komma ihåg saker och svårt att inte börja gråta. R säger att jag har gråtit varannan dag sen vi träffades. Han säger att jag alltid storgråter på söndagar och att jag ofta gråter när han kommer hem och kramar mig. Och nu de senaste två månaderna har jag gråtit flera gånger per dag. Ibland direkt på morgonen. Jag är så trött på att gråta. Jag gråter så mycket att jag inte ens märker när jag gråter. Vi har liksom sluta  notera det. Jag gråter vid middagsbordet, i sömnen, i bastun, i duschen, i bilen, i butiken, i soffan, i pusslet, i spaghettin, i dynan, på tangentbordet, på filten, i bussen, på toaletten, på jobbet, på promenaden. Överallt.

Nu orkar jag inte skriva mer fast det inte blev nåt bra slut med en perfekt knorr eller ens rytm.

 

Kollaps

Packade väskan och gick på darriga ben till bilen för att åka på jobb. Tänker på dej, ring när som helst, sa gubben och pussade mig. Han var hemma på lunchen. Hade första mensen efter missfallet och den hade varit ganska lugn eller i alla fall lugnare än utlovat enligt alla världens tips och råd man läst om. Skulle bara köra till busshållplatsen då jag omöjligt kan köra längre sträckor på grund av våldsamma tvångstankar, oförmåga att koncentrera mig och dålig syn.

Bussen kom och jag klev in. Nöjd över mitt nyladdade busskort. Nånstans redan på kalkvägen började det pulsa blod ur mig i såna kopiösa mängder att jag blev svimfärdig. Kände stora klimpar och svetten pressade fram. Hjärtat slog, fick kalla läppar och svettdroppar på mellanrummet mellan näsa och överläpp. Paniken liksom bara välde fram och jag visste liksom inte vad jag skulle ta mig till. Kliva av och bli försenad till jobbet. Ringa mamma. Åka in till Åbo. Gå till läkaren. Ringa ambulans. Jag var övertygad om att nu dör jag tvärt här på bussen. Kunde inte ringa nånstans för det fanns folk på bussen som känner mig. Känner igen mig. Kalkvägen. Kalakoulu. Kyrkäng. Kårkulla. Kårlax. Kustö. Kaarina. Märkte att allt började på K. Fokuserade på mera saker på K. Kirppisen. Kyrkan. Klykan. Kirppis igen. Kotipizza. Kyrka igen. Och sen pling.

Steg av. Gick med vingliga steg mot Mehiläinen igen. Regn. Regn. Gick in i folk och gick mot rött och vinglade från sida till sida. Toalett. Åtgärda blodbadet. Ångest så in åt satan. Sånt jävla tryck över bröstet. Kassan. Har min arbetsläkare tid idag? Nej tyvärr svara hon damen i kassan vänligt. Kollaps.
Kollaps.
Kollaps.
Ramlade ihop över disken och grät och grät och grät och grät och grät att han måste ha en tid åt mig. Jag kan inte gå på jobb. Jag kan inte. Jag får ju satan ingen luft. Vänta jag ska kolla om han har tid att ringa dej, sa hon lugnt. Och det hade han. Han ringde mig och jag stod i aulan vid Mehiläinen och grät och snorade att det inte går. Att jag blöder. Att jag tror att jag ska dö. Att jag inte kan, jag kan inte. Jag kan inte. Det går inte. Jag vågar inte. Damen i kassan stängde sin lucka och stod och höll i mig, förde mig lite åt sidan liksom. In i en trappuppgång. Ja det är så att man skäms. Gud så man kan ställa till det för sig. Att man härjar så hårt så folk måste ta en åt sidan. Att man inte förstår det själv. Och så fick jag lugnande och läkaren sa att nu blir det nog sjukledigt för dig i alla fall.
Vi får se hur länge. Sa han. 

Tecken

Från att ha varit en glad och humoristisk, kreativ, kaxig, målmedveten, högpresterande kvinna med god förmåga att hålla många bollar i luften, inte ta folks kommentarer personligt, försvara mig och argumentera för min sak och det jag tror på så har jag det senaste två åren förvandlats till en osäker, trött, förvirrad person som knäcks av minsta lilla "skämt", inte alls klarar av att hålla en enda boll i luften, blir irriterad och vresig, arg och fläckig på bröstet och till slut gråtfärdig av minsta lilla tidtabellsförändring eller kritik. Jag är okoncentrerad och kan inte fokusera på riktigt nånting alls utom möjligen att skriva och dansa. Jag glömmer bort att jag har mat på spisen, jag glömmer bort att stänga av dammsugaren, jag glömmer bort saker jag ska göra och är starkt beroende av minneslapp. Annars minns jag ingenting. Alltså verkligen ingenting. Jag kan köra in till byn med bilen och när jag kommer fram minns jag inte vart jag är på väg. Jag minns inte vad det är för dag och jag får läsa schema eller recept åttahundra gånger och ändå minns jag inte vad jag ska göra till näst. Detta är väldigt märkliga egenskaper som jag inte känner igen hos mig själv.

Jag har aldrig heller varit rädd för att gå min egen väg. Jag har med ampra steg tagit mig fram och ofta lyckats med det jag till slut beslutat mig för att göra. Jag har rest själv, haft många arbetsplatser och ingen chef och inget jobb har kunnat knäcka min ork. Jag har alltid haft väldigt höga krav på mig själv och också stundvis krävt lika mycket av mina kollegor. Nu finner jag det högst osannolikt att jag skulle våga sätta mig på en båt till Sverige ens, ensam. Bara att köra min egen bil till Åbo är en stor skräckupplevelse som framkallar stora svettfläckar under armarna och magont i flera timmar före. Jag är rädd. Jag vågar inte ta för mig. Jag vill stå längst bak och hoppas alla ska glömma bort mig. Jag sätter inte handen upp om nån vill ha frivilliga. Jag betvivlar mig själv hela tiden.

Jag ser dubbelt och dessutom väldigt dåligt i mörker. Det svindlar och jag får hjärtspinn och yrsel flera gånger per dag. Jag har ont. Jag gråter flera gånger per dag. Inte av lycka som innan. Ibland nätta små krokodiltårar av utmattning och uppgivenhet. Ibland häftiga gråtattacker med skrik och bröstklangsvrål, skakningar, snor och dregel. Av trötthet på att vara jag. Jag som alltid har älskat att vara jag. Jag som alltid har varit mitt eget största fan. Jag har tyckt om det jag gjort och för det mesta varit stolt och övertygad om att det jag gör är bra. Mitt sätt har jag alltid understött. Och många med mej...men inte alla.

Det är många som inte tycker om mitt sätt att vara på jobbet. Hur jag jobbar, gör, mitt slutresultat verkar provocera en del. Förut tänkte jag att det kanske berodde på deras egen osäkerhet och avundsjuka. Nu är jag alldeles övertygad om att dom har rätt. Jag är en amatör som inte kan spela annat än fars och även när jag gör det så gör jag det dåligt. Jag överdriver, jag överspelar och de rollfigurer som jag hittar på är helt overkliga och finns inte på riktigt. Jag är okvinnlig och utan humor då jag inte vill att folk tafsar på mig i kulisserna. Jag är överkänslig och uppknäppt, tråkig och en dålig kollega. Precis som dom sa. Jag förstör för andra och jag har dålig tajming. Jag skapar dållig stämning och obalans. Jag kan inte hålla mig till saken, texten och situationen. Jag är alldeles för långt fram. Precis som dom sa. Jag kommer aldrig att få spela Fröken Julie, prinsessa eller nån annan klassisk kvinnlig huvudroll med långa smala ben eftersom jag är ful och inte har långa smala ben. Jag är tjock och ser ut som en tant. Precis som dom sa. Förut trodde jag att det kanske var dom som var korkade och dåliga på att formulera sig men nu är jag ganska övertygad om att dom har rätt. Vem tror jag att jag är egentligen?

Jag tror att jag klarar vardagen men jag är inte säker. Jag har en gubbe som förser mig med mat vid regelbundna tider och som talar om för mig att sova och vakna. Ömt men bestämt. Vi går ut och går och han uppmuntrar mig att gå ut alla dagar. Om så bara till postlådan och soporna. Han tycker det är bra om jag kommer med till butiken så att jag inte isolerar mig fullständigt inom hemmets fyra väggar. Bastu på fredag. Hade jag inte denna gubbe vet jag inte hur det skulle se ut i vardagen.

Jag sitter och skriver nu. Han är borta nämligen. Han ska vara borta ännu i en dryg timme. Jag måste fokusera på nånting för jag vill inte att kassetten börjar gå på högvarv när jag är ensam. Det lättar att skriva och gråta också. Det blir lite lättare att existera efter en ordentlig gråtattack. Efter att man sprutat ur sig text om alla obehagligheter man känner.

Just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag vet liksom inte hur det ska gå detta. Längtar till sommaren men innan dess är det väldigt öppet. Jag vet att jag ska springa hos läkare, psykologer, psykiater hela januari i alla fall, jag vet att jag ska på jobb på tisdag och att vi har premiär den trettonde februari. Jag vet att det förväntas att man ska kunna sina stämmor på tisdag och kunna fungera i en grupp på något vis och att det är fördelaktigt om man kan uppbåda nånslags glädje och utstrålning, främst på scenen men gärna också liksom privat. Det vore liksom trevligare för alla om jag inte var så jävla inåtvänd och skräckslagen om två dagar. Hur fan ska det gå till? Det vore trevligare för mig om jag kunde andas på tisdag. Hur fan ska det gå till?

Nu är det såhär

Nu är det såhär men det är inte för evigt. Efter diverse spring hos läkare så hävdar dom alla att jag är frisk som en nötkärna och det ska man naturligtvis vara glad för. Samtliga är dock av den åsikten att jag har en långvarig utbrändhet i botten som eskalerade p.g.a. en traumatisk händelse vilken slog ut systemet fullkomligt både fysiskt och psykiskt och nu ligger det dessutom en depression över mig som en matta som en följd av att systemet slogs ut. Jag är också av den här åsikten. Vi är egentligen helt överens. Jag skäms inte över detta och jag tycker inte det är ett stort nederlag att vara psykiskt instabil till och från men jag märker att jag upplever det som ett enormt nederlag att inte kunna bemästra detta tillstånd. Att jag inte kan kontrollera känslorna och upplevelserna och att jag inte kan styra upp läget. Jag har en kassett i huvudet som är igång dag som natt. Jag är orolig och rädd nästan hela tiden och jag inte råkar få nånting för händerna som kräver min fulla koncentration för några ögonblick. Om gräddkolan kokar över i kastrullen och det börjar ryka och brandvarnaren går igång (för att jag glömde vad jag höll på med...), DÅ stoppas kassetten en stund och jag får verkligen ta itu med en verklig fara och inte den påhittade, odefinierbara faran som jag värjer mig för dag som natt. Eller om jag tvingas tvärnita i en korsning och det är en sekund från att jag kör in i en annan bil (för att jag inte märkte att det slog om till rött...) då glömmer jag för en sekund min stora andnings-oro. Mitt stora bekymmer som mal och mal och mal och mal och mal i huvudet och skapar enorm stress och trötthet som i princip leder till att jag är färdig för sängen bara efter några timmars vaken tid.

Bekymret är rädsla. Rädsla för allt möjligt märkligt. Rädsla för att inte få luft. Rädsla för att börja gråta (igen). Rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att det inte ska gå över. Rädsla för att han ska tröttna. Rädsla för att jag ska tröttna. Rädsla för att jag ska göra nånting dumt. Rädsla för de tankarna som är så obehagliga att jag inte ens vågar säga dem. Rädsla för att tröttna på det här tillståndet så mycket att man får för sig att göra dumma saker som jag egentligen inte vill göra. Rädsla för sjukdom. Rädsla för att dö. Rädsla för att gå till garaget och sänka en flaska Koskenkorva för att jag vill dämpa bekymret och pausa kassetten. Rädsla för att vara ensam. Rädsla för att gå på jobb. Rädsla för att bryta ihop i butiken, inför publiken, på gatan, på jobbet eller nån annanstans där jag inte kan kontrollera det. Rädsla för att gå ut. Rädsla för att delta i sociala evenemang. Rädsla för att vara bland folk. Tänk om jag inte håller ihop eller svimmar. Rädsla för att skada någon på grund av tankspriddhet eller okoncentration eller ilska. Rädsla för att jag ska riva ner hela mandarinhögen i rena rama ilskan och frustrationen. Rädsla för att krocka och skada någon. Rädsla för tvångtankar. Rädsla för att börja skrika fula saker åt kollegor eller chefer. Rädsla för att flippa och avbryta föreställningen och göra nånting helt knäppt. Jag känner mig oberäknelig och rädd. Jag är väldigt rädd för mig själv. Det är bekymret. Rädsla och andnöd. Natt som dag. I drömmen och vaken. Jag slår upp ögonen och trycket är där. Och kassetten. Jag famlar efter R och han lägger handen på låret som han brukar när vi ska sova och jag somnar till slut. Lyckas mota bort kassetten. Sover med huvudet bakåtböjt med munnen på vid gavel för att garantera att luften ska strömma så fritt som möjligt. Som en död. Eller en halvdöd i alla fall. Mommo såg ut på det viset de sista timmarna hon levde.

Och så somnar jag. Drömmer att jag nästan faller, faller, tappar taget, halkar, inte hålls på benen, klistrar fast, skuffar upp en stor bil ur ett dike som genast bara åker ner i diket igen, sjunker ner i ett träsk, fastnar på åkern, tappar bort mig, blir försenad, glömmer repliker, tappar bort mina kläder, glömmer att klä på mig, går vilse utan kläder i butiken, krockar, hålls inte på vägen, vinglar, slirar, kör av vägen och upp igen, tappar kontrollen över ratten, har barn i baksätet, slirar, glömmer barnen, tappar bort barnen, barn går utan kläder i snön, försöker plocka upp grejer, kassar, påsar, lådor men tappar alltid nånting, får inte med mej allt, försöker febrilt få alla grejer som jag ska ha med mej i händerna men jämt är det nånting som trillar i backen, saker är hala, glatta, slinter mej ur händerna, gå sönder.

Sen vaknar jag med ont i käkarna, huvudvärk, nackspärr och tryck över bröstkorgen. Ont. Orkeslös.

Igår var en bra dag. På fredagen beslöt jag mig motvilligt och efter gråt och olycklighet att börja äta medicinerna som ska höja serotoninnivån i hjärnan och få mig att komma på rätt köl igen. Hållas på banan liksom. Jag kämpade och våndades oerhört på fredagkvällen och bara grät och skakade tills jag somnade utmattad i R:s famn. På lördagmorgonen tog jag det lilla vita pillret utan att desto mer kommentera saken. R bara nicka i samförstånd och sen åkte vi iväg till stan för att besikta mammas bil. Det ena lilla pillret kan inte ha påverkat hjärnsubstanserna avsevärt men beslutet och det att jag hade gett upp gjorde det i alla fall lite lättare att vara. Det låg där under och bubblade hela tiden, det där jobbiga men på nåt vis var jag klarare i kroppen och jag kunde lite enklare sortera bort tankarna och stänga av kassetten. När vi kom hem fick jag mens. Det gjorde mig väldigt lycklig. Har känt mig hormonstinn och bekymrad också över det. När ska jag komma på banan igen efter missfallet? Kommer jag att komma på banan? Är jag verkligen frisk? Då föll några stenar från mina axlar och jag var riktigt på gott humör och beslöt mig för att ändå testa maraton-zumban. Andnöden var nästan borta och jag kände att lite eufori och dans kunde göra susen. Det gjorde det. Jag grät och skrattade och boxades och röt och svettades och dansade och tömde kroppen på frustration. Det var skönt hela tiden och jag hade inga problem att orka eller andas. Efteråt kom såklart trycket tillbaka igen och soffmyset blev ganska oroligt för mig del. Vi gick ganska tidigt i säng och så fick jag massage i 45 minuter av gubben. Det hjälper väldigt mycket också. Efter massagen gäller det bara att fot somna innan kassetten är igång igen på högsta volym.

Jag vaknade vid halv-två-tiden och lyckades inte bemästra kassetten. Snurrade i två timmar och flåsade och försökte mota bort all hysteri med varierad framgång. Till slut la R handen på mitt lår, i sömnen, och då somnade jag till slut.

En dag ledigt kvar. Sen ska jag på jobb. Har försökt sjunga hela jullovet men rösten bara skär sig och går av. Jag låter verkligen för jävlig i rösten. Vass och instabil. Jag vill inte höra på mig själv. Jag skäms och blir generad över hur åt helvete det låter. Krämigheten är borta. Soundet. Kvar är bara trötta, rivna stämband.