Om Att ta hand om

Det pyr någon slags meningslöshet i mig. På jobbet verkar det vara rakt detsamma om jag är där eller inte. Jag vet min uppgift och jag vet att jag kan göra den men jag vet också att det är en uppgift som i princip vem som helst kan göra och att det knappast spelade nån större roll om det är jag eller nån annan som står där och rabblar. Det är också ganska tomt i huset. Det finns ingen ny att vägleda. Ingen gästande artist att rita kartor åt, ingen ny skådespelare att förklara hur man beter sig för att inte tappa bort sig på teatern, ingen svensk musikalstjärna att hjälpa vid köp av telefonkort på finska. Hemma blir jag oerhört omhändertagen och jag försöker ta hand om honom tillbaka men faktum är att han tar hand om sig ganska bra själv. Han får nog mat på bordet och strumporna tvättade utan min hjälp. Det är snarare jag som med hjälp av honom och hans rutiner lyckas ställa i ordning varm mat en gång per dag. Jag har ingen väninna som har kärlekstrubbel som hon vill älta och det verkar inte finns ingen som mår sämre än jag som jag kan fokusera på. Fåren är en enorm tröst, men dom är ju trots allt får och har inte så väldigt stora behov dom heller. Igen är det snarare jag som behöver dem mer än lovligt med tanke på att de är får och dessutom bara till låns. Syrrans ungar har en förmåga att skingra alla moln och sorger men de är ju stora damer redan. De behöver inte få skorna knutna och tårar torkade, sår plåstrade och hår flätade. Igen är de jag som har större behov än dom.

Man behöver kanske inte vara kärnfysiker för att räkna ut att det skulle behövas ett litet barn.

Det är inte heller så att jag känner mig sugen på att barnvakta andras ungar eller hjälpa till med flyttlass eller engagera mig i femhundra föreningar och koka kaffe och sälja lotter på varenda marknad. Det är inte den typen av uppgifter jag letar efter. Jag har länge trott att det är att vara behövd. Att känna sig behövd. Så är det inte. Man behövs visserligen men man behövs inte för den man är utan för vad man kan tänka sig ställa upp och göra. Och jag vill verkligen röra mig i kretsar nu där jag som person behövs. De är väldigt svårt för mig. Att tillåta mig existera i grupper och sammanhang och inte tillföra nånting annat än mig själv just som jag är. Det är kanske det som är dålig självkänsla då, antar jag. Att inte förmå sig bara vara. Rakt upp och ner. Och inget mer.