Om Seportaget

Oj, oj tiden går och jag hinner inte med allt som det ska bloggas om. Har ju knappt hunnit konstatera att septembermånad överlevdes och att nya mål för oktober är lagda. Nå mer om det senare. Det som trycker mest på just nu är ett blogginlägg om det omtalade programmet Seportaget: Efter tre vintrar kommer våren, som behandlade den tragiska självmordsvågen bland unga i Pargas de senaste åren. Jag skrev visst nåt inlägg tidigare om detta och mycket av det jag iakttog då fick jag bekräftat i och med programmet.

Programmet var ett bra program och om det var på ungdomarnas initiativ så var det ännu bättre. Jag lyfter på hatten för ungdomarna och jag tycker det är helt rätt att programmet har väckt diskussion oberoende vilken vinkling eller vilket syfte av programmet man väljer att diskutera. Trots detta blev jag aningens otillfredsställd. Jag har i flera dagar försökt sätta fingret på vad det var som för mig inte var sant. Det kändes som om en väldigt väsentlig poäng fattades, men jag kunde inte komma på vilken det var. Denna poäng satt så in i bövelen djupt inne i mej så den börjar först idag, efter att ha fått bolla med en väninna, komma fram. Ännu är den inte helt glasklar men ganska ofta brukar det klarna medans jag bloggar. Bara det faktum att den här känslan jag hade efter programmet, en slags djup, primär obehags-känsla blandat med sorg och ångest. Usch, jag börjar gråta medan jag skriver och bara det är ett tecken på att nånting har sprungits förbi i ren och skär panik och desperation och vånda. Nånting väldigt skadat inom mig får sig en smäll på käften när jag ser programmet och det rör om i min egen tonårsgryta nåt fruktansvärt och jag blir helt kall och blek när jag tänker på den tiden som var och att allting tycks se likadant ut nu. Eller värre. Vad vet jag. I kampen om att överleva tonåren har jag sprungit förbi alla dom känslorna man hade då, ignorerat dem och dämpat dem på ett eller annat sätt. Löst det snabbt bara, för stunden.

När jag ser programmet ser jag igen en massa människor som i kampen om att överleva tre tragedier försöka lösa nånting snabbt som fan. Med möten, diskussioner och gräl om huruvida ungdomsgårdar behövs eller inte. Och jag blir så förvirrad och frustrerad när så mycket av programmet handlar om att det inte finns nåt för ungdomarna att göra, dom har ingenstans att ta vägen...

Men varför ska dom ta vägen?

Till saken hör att vuxna verkar tro att när deras barn kommer i tonåren så är det allra värst för dom vuxna. Precis som när vuxna skiljer sig så verkar dom tro att det är värst för dem, inte för barnen som är tvungna att anpassa sig till de vuxnas beslut. Jag säger inte att barn och ungdomar ska ha rätten att bestämma men för alla vuxna i världen vill jag upplysa er om att tonåren ändå är allra, allra värst för dem som faktiskt är i tonåren. Så kan vi nu en gång för alla sluta förpassa våra tonåringar bort från hemmet. Tonåringars illamående beror inte på huruvida det finns en ungdomsgård eller inte. Mår man illa så mår man illa överallt, eventuellt får man en paus i illamåendet bland vänner på ungdomsgården. Men så fort ungdomsgården stänger så är illamåendet tillbaka.

Jag ville p.g.a. diverse orsaker inte vara hemma under min egen tonårstid. Jag hängde på stan. Vi satt på olika utvalda ställen, dom som rökte rökte, dom som drack drack. Mest umgicks vi och spanade efter dom vi var kära i. Vi pratade om skolan och familjen. Om varandra. Jag tänkte tankar som jag inte berättade för nån. Som jag aldrig berättar för nån. Jag tänkte på självmord. Absolut. Och jag var inget "speciellt" barn, ingen skulle ha misstänkt nåt sånt. Jag tror inte att jag är ensam om dom här tankarna. Saker och ting i tonåren är så in i helvete jobbigt så det är inte så jävla konstigt att man som vuxen inte minns hur jobbigt det var. Det kallas förträngning. Det kan vara olika saker, kärlek, kroppen, skolan, mobbing, hemförhållanden, kläder, pengar, acne, skilsmässor, flytt etc. plus ett hav av hopplösa hormoner man inte vet vad man ska göra med och som inte verkar hitta sin plats i kroppen. Det handlar om hångel, sex, relationer, utveckling... Ja men you name it. Ångesten och förtvivlan, liksom lycka och eufori kan nå oanade höjder. Höjder som på äldre dar inte ens går att nå även om man ville det.

Vi hängde i Piugen. Där fanns en ung familj som höll ordning. Där fick man vara som man ville. Dom vuxna talade till en som om man var vuxen och hade ansvar för sitt eget liv. Jag mådde väldigt bra där. Det var tydliga reglern, gränser för vad som var okej och inte. I övrigt fick man se ut hur man ville, man fick må hur man ville, man fick sitta-stå-ligga hur man ville, man fick pussas med vem man ville. Jag sov väldigt ofta där. Dom vuxna väckte mig vid tio när piugen stängde. Jag är absolut FÖR ungdomsgård. Absolut. Men det ska vara ordning och reda. Det ska finnas vuxna som inte är intresserad av att vara kompis med en. Som låter en vara och har ett eget liv. Men som finns där om och när nånting händer.

Dom kallaste kvällarna hängde vi i Lyan. Eller så gick vi dit för att värma oss. Vi stank sprit och cigaretter ibland och kände oss inte välkomna där. Vi var målade i ansiktet och svor ganska mycket. I Lyan var det ganska helylle och lugnt. Folk spela spel och umgicks där med men språket och attityden var en annan. Men det var väldigt varmt där inne även om åtminstone jag kände att här får man nog inte riktigt vara som man vill. Alltså...jag förstod att tanken var att man fick vara som man ville men i praktiken var det inte riktigt så. Det kändes ibland som att man störde. Att man var i vägen. Ungefär som hemma. Men vi gick dit i doser, till Lyan, för att värma oss. Sen gick vi ut igen under nån lyktstolpe och huttrade tills det blev olidligt och vi fick gå in och värma oss. En tid arbetade där en kvinna från Amerika. Under den tiden fick man vara som man ville i Lyan. Hon tog emot alla och tog hand om oss. Det gick att prata med henne också. Hon var väldigt mjuk men samtidigt väldigt färgglad och speciell. Det var som att hon hade hamnat fel. Men hon var väldigt inbjudande och varm och fördomsfri och tröstande. Till henne har jag berättat några hemligheter som ingen annan fått veta och aldrig heller kommer att få veta. Jag vet inte var hon är idag. Hon försvann plötsligt. Jag tror hon fick sparken. Dom där  vuxna i piugen försvann också. Kanske gick inte deras godisförsäljning runt. Jag vet inte vad som hände. I gymnasiet hade vi en färgglad och varm och fördomsfri religionslärare. Hon försvann också. Ingen verkade riktigt orka med oss. Vi var för jobbiga och finniga och fel. Inte ens våra föräldrar orkade med oss. Inte allas i alla fall. Vissa föräldrar orkade både med sina egna och andras.

Jag hängde hos kompisar. I en kompis källare gjorde vi allt. Vi gjorde allt förbjudet där i källaren. Det är väldigt skönt att göra förbjudna saker i en källare när det finns två vuxna på övervåningen. Om och när nånting händer. För det händer alltid nånting. Nån blir för full. Nån blir dumpad. Nån vågar inte gå hem. Vuxna kan hålla på och förmana och varna och sätta upp regler och säga ifrån. Det ska dom göra också. Det är deras jobb. Men det räcker inte. Dom måste ändå ta hand om oss, tonåringarna, deras barn och ibland andras, när vi gjort bort oss. När vi gjort fel och dummat till det igen. Att hålla på och straffa och skuldbelägga och panikera och skaffa fram ungdomsgårdar på löpande band är ingen lösning. Bara för stunden.

Min kloka man sa en gång att barnen och ungdomarna är på allas ansvar oberoende vem som har fött fram dem. Tar vi inte hand om våra egna barn och andras barn och respekterar dem och lär dem hur man behandlar folk, genom att behandla barnen så, så får vi betala för det senare i livet. För alla barn blir nångång vuxna och barn som inte har blivit omhändertagna och förmanade och älskade av vuxna människor som visat dem respekt (utan att för den skull vilja vara kompis) kommer inte att visa andra människor respekt. Att bli tillrättavisad betyder att någon bryr sig om en så pass mycket så att man orkar tillrättavisa denne. Det är när vi är likgiltiga mot våra tonåringar som vi får problem. När vuxna börjar bete sig som tonåringar mot sina tonåringar så går det åt helvete. Liksom whatever. Det är vuxnas jävla plikt att säga att dom älskar sina barn även om barnet skriker att dom hatar det fem gånger per dag.

Jag vet inte min poäng. Poängen är väl att tonåren suger för det mesta och för de flesta. Det är naivt att tänka att bara för att ingen i programmet sa exakt vad dom mår dåligt över så skulle dom inte må dåligt. Tonåringar mår skit för att dom är tonåringar och det ska dom göra. Dom ska höras, synas och lukta illa eller för mycket billig parfym. Dom ska leta stil och ändra stil och ha rätten att göra det. Dom ska testa grejer och göra fel, göra bort sig och göra om, och antagligen göra fel igen. Och dom behöver vuxna vid sin sida som tillåter dem att leta, göra bort sig, sminka sig fult och bete sig "opassande." Dom behöver däremot INTE vuxna som fixar allt. Som säger hur dom ska sminka sig eller klä sig, eller vara och göra eller vem dom umgås med och var. Den generationen vi pratar om nu, dom ungarna är födda av fixar-föräldrar eller bomullsföräldrar som ska fixa allting så att allting blir bra. Fixa bort det där jobbiga och ångestfyllda. Men allt går inte att fixa bort, vissa saker, som t.ex. tonåren, måste genomlidas även om det är jobbigt. Det man behöver då är vuxna som står vid ens sida hela tiden, uppmuntrar en att leta efter sig själv, hitta sin stil. Inte en vuxen som serverar en stil och säger att den här är bra, nu blir du pop. Nu börjar du må bra. För det handlar inte om att bli pop. Även dom som är pop våndas i tonåren. Det handlar om att stå ut med sig själv. Och när man försöker stå ut mej själv så blir det inte bättre av att nån försöker erbjuda en en variant av en själv som inte känns som en själv. Nu blir det väldigt flummigt här...

Det handlar om att stå ut med sig själv. Då behöver man vuxna som stöttar en och som inte har fullt upp med att stå ut med sig själva i sin tur. Dom där vuxna i piugen var anställda där, alltså fanns dom där för oss. Hon där amerikanskan tog sitt arbete som ungdomsledare på allvar och fanns där för oss, oberoende hur vi var eller såg ut. Hon kokade alltid te och frågade vad som händer där ute i kylan. Hon bara lyste av självkänsla och självförtroende och det smittade av sig. Hon var så bekväm med sig själv. Föräldrar på övervåningen som tittade på teve fanns där för oss kändes det som. Vi åt dem antagligen ur huset och gjorde säkert saker de inte skulle ha uppskattat men vi fixade själva sysselsättning åt oss i en trygg omgivning.

Jag vet fortfarande inte vad min poäng är. Men det finns i alla fall så jävla mycket vuxna som har så mycket problem med sig själva så dom knappt kan se nån annans problem. Om alla vuxna kunde ta sitt ansvar och ta itu med alla sina egna monster, reda ut dem och komma till ro, så skulle de inte vara så jävla rädda för barn och ungdomars monster. För alla har monster i sig, svarta sidor, dunkla och förbjudna tankar som i värsta fall kan bli handling. Monstren på bordet nu för fan, så inget dumt händer. Kommunikation!! Tala med varandra, visa känslor, säg vad ni tänker högt, var ärliga och avdramatisera all skit genom att formulera det högt och märk att ni inte är ensamma och tillsammans kommer vi igenom även denna våg av mörker.

Vi har de senaste 15-20 åren, typ efter laman på nittiotalet så tror jag att vi gick in i en polerad fasad-period där allt skulle åtminstone till det yttre skina. Tårar, snor och svett var fult och tecken på icke-kontroll medan skinande leenden, dyra bilar och small-talk var ett tecken på sundhet och harmoni. Det är när man inte kan leva upp till detta, när ens inre monster inte vill vara instängd i en lyxig nytvättad bil, när ens känslor hålls i styr med hjälp av tv-spel och datoranvändning, när ens morsa gråter i smyg i jacuzzin i det nykaklade badrummet eller när ens farsa måste ta en jävla massa lån för att betala för all flärd man måste krama sig med, det är då dagens tonårigar med allt sitt saliv och all sin svett och alla sina finnar och sina svarta okontrollerbara känslor och tankar plötsligt får för sig att självmord är lösningen.

Det är så jävla mycket man ska leva upp till nuförtiden. Det är fan inga konstigt att man som sjutton år ung inte orkar mer. Jag fattar det alltså. Alla ska leva upp till allt och vi glömmer att vara dom vi är och ta hand om varandra för dom som vi är. Kan vi stoppa den här jävla karusellen nångång?? Kan vi gå tillbaka till det som är viktigt och sluta acceptera allt vi matas med dagarna långa? Kan vi sluta jämföra oss med varandra och mäta allting i prylar och flärd? Finns det nån möjlighet att vi skulle kunna leva här tillsammans på denna jord i harmoni, på riktigt, där människor har svarta och vita sidor, där människor har känslor, där människor blir sårade, besvikna, lyckliga och euforiska och får visa det och lära sig att hantera det? Kan vi få vara ärliga med hur vi känner även om det innebär saker som vi är rädda för att säga och för att höra? Kan vi uppfostra våra barn att livet inte är avtrubbat, jämnt och enkelt? Livet är upp och ner och hit och dit med allt vad det innebär och vår uppgift är att lära oss stå ut med det, med oss, mitt i det, livet, eller kaoset eller vad det nu är...? Stå ut, komma vidare, bli hela. Feel, Deal, Heal. Amen.

P.S. Kan dom där vännerna i programmet få nån hjälp för jag tycker det ser ut som att dom inte är helt färdiga med sin process. Dom där tjejerna låter så himmelens duktiga och kloka och killarna vågar inte riktigt ens närma sig faktumet utan slirar liksom lite runt alltihopa och jag känner bara instinktivt att dom skulle behöva få krackelera i bråddjupt ångest-gråt och primärskrik några gånger och sen sakta samla ihop sig. Men det kanske dom har gjort...vad vet jag...men det känns inte så...