I septmeber drack jag inte, rökte inte och åt inte Hesburger. Däremot handlade jag två par skor, en trädocka och en monchichi. Roliga saker just nu är att det känns som att jag är stark och har kontroll när det kommer till shopping. I nåt skede under månaden hade jag grymt behov av att röka och dricka. Det är nog för att det blir kallare i luften och jag har alltid blivit ganska glad i sprit och cigaretter till hösten. Tobak smakar godast i krispig höstluft och tanken på att stå och dricka lonken på nån busshållplats under en gatlykta känns bekant och tyvärr lite romantisk. Men det var inget mer med det, jag drömde att jag var skitfull och att jag rökte och det var jävligt obehagligt att vara full i drömmen.
Hur som helst och känns det som att jag har koll på shoppandet. Tänk att det tog nio månader innan jag lugnt kan känna att jag kan köpa en grej utan att för den skull köpa en massa annat. Eller att jag kan vänta med att köpa grejer några veckor, även om jag har pengar. Oftast glömmer jag ju bort plagget eller saken om jag inte köper den direkt och det om nånting är väl ett tecken på att jag inte behöver skiten egentligen. Jag är väldigt stolt över att vi är sju dagar in i oktober och jag har inte köpt nåt alls fast jag har pengar. Jag har snurrat i affärer men hela tiden känt att äh, det där kommer jag ändå aldrig att använda. Jag har börja känna skillnad på mina impulser, skillnad på när jag gillar en färg eller en modell eller ett tyg och när jag faktiskt gillar hela plagget som helhet... Jag har köpt så mycket kläder p.g.a. färgen eller tyget.Kläder som aldrig har passat eller helt enkelt inte passat min stil men som bara tyget har varit så vackert så att jag inte har kunnat låta bli. Det finns ju himmelskt mycket vackert men vissa grejer är ju vackrare i andras hem eller på andras kroppar. Det är rolig sak! Att ha kontroll över sina impulser!
En annan rolig sak är att allt smink och salvor och krämer och parfymer och hårband och spännen och tandkräm och schampon och oljor och puder och pennor och läppglans så småningom börjar ta slut. Jag har köpt två shower gel på nio månader. Det är allt jag har inhandlat i liksom kosmetika/hygienartikel-väg. Kan ni begripa hur mycket jag har samlat på mig? Detta mycket p.g.a. många flytter och resor som gör att man glömmer hemma och köper nytt i utlandet och så samlar man på sig en massa burkar och flaskor. Men nu börjar det faktiskt sina. Ännu räcker det en god tid framöver men jag har så mycket utrymme i mina lådor och skåp nu så det känns väldigt roligt. Nästa gång jag köper en bodylotion eller nåt smink så ska jag köpa kvalitet, nåt riktigt bra, drygt och gärna dyrt.
Mitt klädskåp börjar också vara tomt. Nu har jag genomlevt tre årstider, vinter, vår och sommar och kan nu på rak arm säga vilka plagg jag helt enkelt inte använder. Dem har jag gett bort eller sålt bort. Så nu börjar jag ha en massa ordning och utrymme i mina skåp. Det känns också väldigt kul. Jag vet att dom plagg jag har i skåpet nu så använder jag faktiskt och trivs i. Det är nåt väldigt skönt och tillfredsställande att inse vilka plagg som är rena rama självbedrägeriet. Det känns coolt att vara okej med att det här plagget är "jag" och dom där andra plaggen är "trendigt" men inte jag. Det känns fint att acceptera sin egen stil (eller icke stil) så helt och fullt så att man utan dåligt samvete kan ge bort eller sälja urfina plagg som tyvärr inte är skapta för mig. Plagg som jag har köpt för att jag har trott eller önskat att jag varit någon annan än jag är. Det känns vuxet att ta det steget att i framtiden fylla mitt klädskåp med MINA kläder och inte med drömmen om mina kläder...
Annat roligt är att jag känner mig trygg och lugn i mitt ganska tråkiga förhållande till mannen i Grekland. Hade väl nån panik över det också i nåt skede, att jag inte "känner" tillräckligt eller att jag känner fel saker. Jag har fått inse att kärlek inte är problemfritt vilket jag har inbillat mig. Riktig kärlek är däremot när man vill lösa problemen och kompromissa och försöker kommunicera med varandra istället för att ge upp. Just nu är jag inte hysteriskt passionerat förälskad på det sätt som jag kanske ha varit tidigare eller som jag har trott att man ska vara. Just nu är jag bara väldigt lycklig över att vi pratar och är ärliga och säger direkt när nånting känns galet, även om det inte alltid är grejer man vill höra. Jag är väldigt stolt över mig över det. Att jag talar och säger ifrån. Drar gränser. Det gäller i andra sammanhang också. Att jag säger nej, tackar nej och gör val som passar min rytm och kalender. Jag är väldigt stolt över att göra lite mindre, vara lite mindre duktig och behändig. Jag är väldigt, väldigt stolt över det.
Jag är väldigt stolt över att jag gör klart för mannen i Grekland om vad för slags fruntimmer han slagit sig i slang med. Och jag är väldigt ärlig, brutalt ärlig. Jag marknadsför mig som den jag verkligen är och inte den han vill att jag ska vara, eller den jag tror att han vill att jag ska vara, eller den jag vill vara, eller den jag drömmer om att vara. Utan verkligen vem jag är och hur jag lever och tänker. Jag vill inte, kan inte tumma på det. Jag är väldigt självständig och behöver en som är det också. Jag vill inte ha en svans. Jag vill ha en man som har ett liv, ett intresse, ett sammanhang, en glöd. En glöd. En egen passion för nånting som jag kan bli attraherad av. På samma sätt som han blir attraherad av min glöd.
Jag är också väldigt stolt över att jag har rett ut mina tankar och samlat dem och insett att det jag vill behöver inte vara det nån annan vill. Ibland börjar man leva upp till nån annans dröm eller man börja tycka att ens förhållande ska se ut som nån annan vill att ett perfekt förhållande ska se ut. Det finns mycket man ska leva upp till och framförallt ska man få det att se ut som att allt är perfekt hela tiden. Nu känns bra när jag har fått klart för mig vad jag vill ha, hur jag vill ha det, i alla fall just nu. Om han vill det också, och kan möta mej i detta, så kommer det att gå bra det här.
Så, ett litet inlägg fullt med klappar på axeln. ;)
Hur som helst och känns det som att jag har koll på shoppandet. Tänk att det tog nio månader innan jag lugnt kan känna att jag kan köpa en grej utan att för den skull köpa en massa annat. Eller att jag kan vänta med att köpa grejer några veckor, även om jag har pengar. Oftast glömmer jag ju bort plagget eller saken om jag inte köper den direkt och det om nånting är väl ett tecken på att jag inte behöver skiten egentligen. Jag är väldigt stolt över att vi är sju dagar in i oktober och jag har inte köpt nåt alls fast jag har pengar. Jag har snurrat i affärer men hela tiden känt att äh, det där kommer jag ändå aldrig att använda. Jag har börja känna skillnad på mina impulser, skillnad på när jag gillar en färg eller en modell eller ett tyg och när jag faktiskt gillar hela plagget som helhet... Jag har köpt så mycket kläder p.g.a. färgen eller tyget.Kläder som aldrig har passat eller helt enkelt inte passat min stil men som bara tyget har varit så vackert så att jag inte har kunnat låta bli. Det finns ju himmelskt mycket vackert men vissa grejer är ju vackrare i andras hem eller på andras kroppar. Det är rolig sak! Att ha kontroll över sina impulser!
En annan rolig sak är att allt smink och salvor och krämer och parfymer och hårband och spännen och tandkräm och schampon och oljor och puder och pennor och läppglans så småningom börjar ta slut. Jag har köpt två shower gel på nio månader. Det är allt jag har inhandlat i liksom kosmetika/hygienartikel-väg. Kan ni begripa hur mycket jag har samlat på mig? Detta mycket p.g.a. många flytter och resor som gör att man glömmer hemma och köper nytt i utlandet och så samlar man på sig en massa burkar och flaskor. Men nu börjar det faktiskt sina. Ännu räcker det en god tid framöver men jag har så mycket utrymme i mina lådor och skåp nu så det känns väldigt roligt. Nästa gång jag köper en bodylotion eller nåt smink så ska jag köpa kvalitet, nåt riktigt bra, drygt och gärna dyrt.
Mitt klädskåp börjar också vara tomt. Nu har jag genomlevt tre årstider, vinter, vår och sommar och kan nu på rak arm säga vilka plagg jag helt enkelt inte använder. Dem har jag gett bort eller sålt bort. Så nu börjar jag ha en massa ordning och utrymme i mina skåp. Det känns också väldigt kul. Jag vet att dom plagg jag har i skåpet nu så använder jag faktiskt och trivs i. Det är nåt väldigt skönt och tillfredsställande att inse vilka plagg som är rena rama självbedrägeriet. Det känns coolt att vara okej med att det här plagget är "jag" och dom där andra plaggen är "trendigt" men inte jag. Det känns fint att acceptera sin egen stil (eller icke stil) så helt och fullt så att man utan dåligt samvete kan ge bort eller sälja urfina plagg som tyvärr inte är skapta för mig. Plagg som jag har köpt för att jag har trott eller önskat att jag varit någon annan än jag är. Det känns vuxet att ta det steget att i framtiden fylla mitt klädskåp med MINA kläder och inte med drömmen om mina kläder...
Annat roligt är att jag känner mig trygg och lugn i mitt ganska tråkiga förhållande till mannen i Grekland. Hade väl nån panik över det också i nåt skede, att jag inte "känner" tillräckligt eller att jag känner fel saker. Jag har fått inse att kärlek inte är problemfritt vilket jag har inbillat mig. Riktig kärlek är däremot när man vill lösa problemen och kompromissa och försöker kommunicera med varandra istället för att ge upp. Just nu är jag inte hysteriskt passionerat förälskad på det sätt som jag kanske ha varit tidigare eller som jag har trott att man ska vara. Just nu är jag bara väldigt lycklig över att vi pratar och är ärliga och säger direkt när nånting känns galet, även om det inte alltid är grejer man vill höra. Jag är väldigt stolt över mig över det. Att jag talar och säger ifrån. Drar gränser. Det gäller i andra sammanhang också. Att jag säger nej, tackar nej och gör val som passar min rytm och kalender. Jag är väldigt stolt över att göra lite mindre, vara lite mindre duktig och behändig. Jag är väldigt, väldigt stolt över det.
Jag är väldigt stolt över att jag gör klart för mannen i Grekland om vad för slags fruntimmer han slagit sig i slang med. Och jag är väldigt ärlig, brutalt ärlig. Jag marknadsför mig som den jag verkligen är och inte den han vill att jag ska vara, eller den jag tror att han vill att jag ska vara, eller den jag vill vara, eller den jag drömmer om att vara. Utan verkligen vem jag är och hur jag lever och tänker. Jag vill inte, kan inte tumma på det. Jag är väldigt självständig och behöver en som är det också. Jag vill inte ha en svans. Jag vill ha en man som har ett liv, ett intresse, ett sammanhang, en glöd. En glöd. En egen passion för nånting som jag kan bli attraherad av. På samma sätt som han blir attraherad av min glöd.
Jag är också väldigt stolt över att jag har rett ut mina tankar och samlat dem och insett att det jag vill behöver inte vara det nån annan vill. Ibland börjar man leva upp till nån annans dröm eller man börja tycka att ens förhållande ska se ut som nån annan vill att ett perfekt förhållande ska se ut. Det finns mycket man ska leva upp till och framförallt ska man få det att se ut som att allt är perfekt hela tiden. Nu känns bra när jag har fått klart för mig vad jag vill ha, hur jag vill ha det, i alla fall just nu. Om han vill det också, och kan möta mej i detta, så kommer det att gå bra det här.
Så, ett litet inlägg fullt med klappar på axeln. ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar