Jag märker att jag går och laddar. Alldeles nyss har den riktiga semestern infunnit sig, d.v.s. alla de där andra plikterna man lovat göra börjar ta slut och kvar är tre veckor av sommaren innan jobb och nu är det bråttom att hinna vila upp sig. Man skulle kunna tro att började man semestern från sitt riktiga jobb i slutet på maj så borde man vara utvilad och harmonisk i slutet på juli, senast. Axlarna borde vila lugnt och andningen borde gå in och ut i stilla mak. Ljudkänsligheten borde ha gått om och man borde vakna på morgonen glad och pigg och utvilad. Inte risig, grinig och trött. Jag undrar när jag ska bli pigg egentligen? Känner mig fortfarande så himla, himla trött och irriterad och ledsen, ganska ofta. Har inga nerver, har ingen kämpaglöd. Att bygga ihop en möbel är ett omöjligt projekt och så fort jag stöter på problem blir jag fullständigt handlingsförlamad och ger upp. Jag känner inte igen mig.
Igår fick jag äntligen en inspirations-kick på bussen. Inför jobbet alltså. Jag har helt och hållet förträngt mitt jobb och de kommande utmaningar. Jag har till och med undvikit att åka till Åbo för att slippa se huset jag arbetar i. Jag får hjärtklappning och andningssvårigheter och jag är fortfarande livrädd för säsongsstarten i augusti. Tack och lov fick jag igår som sagt lite inspiration. Alltid nåt. Alltid nåt att ta med när man ska ställa sig på golvet och vara kreativ. Och leverera. Gud, jag börjar gråta så fort jag tänker på det. Att jag snart ska dit. Jag är så satans trött och oförmögen nu. Undrar om det finns nånting där inne att ge? Tänk om det är alldeles tomt och jag bryter ihop. Tänk om dom är elaka igen och jag får panikångest? Tänk om psyket inte pallar? Varifrån ska jag hitta kraften att sätta ner foten och dra gränserna redan första dagen? Det är som att börja ettan i lågstadiet. Alla vet att det är första dagen som avgör om man blir mobbad eller inte. Det gäller att hitta rätt grupperingar, nosa sig fram till vad som är coolt och rätt och acceptabelt, på bara några sekunder. Annars kan det vara för sent.
Men nu hör ju inte jag till dom som nödvändigtvis vill vara som folk förväntar sig. Jag vill inte nosa fram rätt beteende, hamna i rätt grupp eller i det sammanhang som för denna gång är accepterat. Jag vill ju vara som jag är. Jag vill jobba som jag alltid har jobbat och jag har alltid utgått ifrån att det där med att "stå på sig" är det rätta. Jag vågar stå för vem jag är och vad jag är, även om det innebär att jag blir i utkanten, blir kritiserad, blir nedtryckt i skorna och överöst med äckliga spindlar på rasterna. Trots det har jag envisats med att inte tumma på vem jag är och vad jag gör. Ensamhet har aldrig skrämt mig. Jag har inget emot att vara i utkanten. Tvärtom, helst vill jag inte ha med någon att göra. Det är oerhört provocerande för många. Att jag inte vill luncha med folk. Umgås liksom. På rasterna. Inte med alla i alla fall. Jag är gärna ensam och vilar hjärnan. Det handlar inte om att tycka illa om, det handlar om ork och överhettad hjärna.
Jag måste hitta min integritet. Måste sluta bry mig vad folk tycker. Inte ta folks pikar, kommentarer, elakheter och utbrott personligt. Måste tillverka nånslags sköld av något slag, med risk för att det gör mig avtrubbad, okänslig, kall och i förlängningen sämre på mitt jobb. Jag tycker inte att man ska vara på mitt jobb om man är avtrubbad, okänslig och kall. Jag tror inte det blir så bra då. Öppen, vaken, sårbar, känslig, lyhörd, mottaglig vill jag helst vara. Både i livet och på jobbet. Men det senare känns livsfarligt just nu. Hur ska jag hitta balansen? Hur ska jag vara är det tänkt, för att ingen ska bli arg?
Har redan lovat att inte prata på ett visst sätt. Inte prata så högt och med en viss accent. Har lovat att inte stjäla showen. Har lovat att inte synas så mycket heller. Har lovat att hålla mig "lugn" och "vid sidan om". Jag har blivit tilldelad en liten roll och jag har lovat komma ihåg att den är liten. Och ska förbli liten. Att jag inte ska ta så mycket plats och inte vara så jävla högljudd och kreativ.
22 dagar kvar.
22 dagar har jag på mig att bli pigg och hitta min integritet och mitt skinn på näsan.
Igår fick jag äntligen en inspirations-kick på bussen. Inför jobbet alltså. Jag har helt och hållet förträngt mitt jobb och de kommande utmaningar. Jag har till och med undvikit att åka till Åbo för att slippa se huset jag arbetar i. Jag får hjärtklappning och andningssvårigheter och jag är fortfarande livrädd för säsongsstarten i augusti. Tack och lov fick jag igår som sagt lite inspiration. Alltid nåt. Alltid nåt att ta med när man ska ställa sig på golvet och vara kreativ. Och leverera. Gud, jag börjar gråta så fort jag tänker på det. Att jag snart ska dit. Jag är så satans trött och oförmögen nu. Undrar om det finns nånting där inne att ge? Tänk om det är alldeles tomt och jag bryter ihop. Tänk om dom är elaka igen och jag får panikångest? Tänk om psyket inte pallar? Varifrån ska jag hitta kraften att sätta ner foten och dra gränserna redan första dagen? Det är som att börja ettan i lågstadiet. Alla vet att det är första dagen som avgör om man blir mobbad eller inte. Det gäller att hitta rätt grupperingar, nosa sig fram till vad som är coolt och rätt och acceptabelt, på bara några sekunder. Annars kan det vara för sent.
Men nu hör ju inte jag till dom som nödvändigtvis vill vara som folk förväntar sig. Jag vill inte nosa fram rätt beteende, hamna i rätt grupp eller i det sammanhang som för denna gång är accepterat. Jag vill ju vara som jag är. Jag vill jobba som jag alltid har jobbat och jag har alltid utgått ifrån att det där med att "stå på sig" är det rätta. Jag vågar stå för vem jag är och vad jag är, även om det innebär att jag blir i utkanten, blir kritiserad, blir nedtryckt i skorna och överöst med äckliga spindlar på rasterna. Trots det har jag envisats med att inte tumma på vem jag är och vad jag gör. Ensamhet har aldrig skrämt mig. Jag har inget emot att vara i utkanten. Tvärtom, helst vill jag inte ha med någon att göra. Det är oerhört provocerande för många. Att jag inte vill luncha med folk. Umgås liksom. På rasterna. Inte med alla i alla fall. Jag är gärna ensam och vilar hjärnan. Det handlar inte om att tycka illa om, det handlar om ork och överhettad hjärna.
Jag måste hitta min integritet. Måste sluta bry mig vad folk tycker. Inte ta folks pikar, kommentarer, elakheter och utbrott personligt. Måste tillverka nånslags sköld av något slag, med risk för att det gör mig avtrubbad, okänslig, kall och i förlängningen sämre på mitt jobb. Jag tycker inte att man ska vara på mitt jobb om man är avtrubbad, okänslig och kall. Jag tror inte det blir så bra då. Öppen, vaken, sårbar, känslig, lyhörd, mottaglig vill jag helst vara. Både i livet och på jobbet. Men det senare känns livsfarligt just nu. Hur ska jag hitta balansen? Hur ska jag vara är det tänkt, för att ingen ska bli arg?
Har redan lovat att inte prata på ett visst sätt. Inte prata så högt och med en viss accent. Har lovat att inte stjäla showen. Har lovat att inte synas så mycket heller. Har lovat att hålla mig "lugn" och "vid sidan om". Jag har blivit tilldelad en liten roll och jag har lovat komma ihåg att den är liten. Och ska förbli liten. Att jag inte ska ta så mycket plats och inte vara så jävla högljudd och kreativ.
22 dagar kvar.
22 dagar har jag på mig att bli pigg och hitta min integritet och mitt skinn på näsan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar