Om 22 dagar kvar

Jag märker att jag går och laddar. Alldeles nyss har den riktiga semestern infunnit sig, d.v.s. alla de där andra plikterna man lovat göra börjar ta slut och kvar är tre veckor av sommaren innan jobb och nu är det bråttom att hinna vila upp sig. Man skulle kunna tro att började man semestern från sitt riktiga jobb i slutet på maj så borde man vara utvilad och harmonisk i slutet på juli, senast. Axlarna borde vila lugnt och andningen borde gå in och ut i stilla mak. Ljudkänsligheten borde ha gått om och man borde vakna på morgonen glad och pigg och utvilad. Inte risig, grinig och trött. Jag undrar när jag ska bli pigg egentligen? Känner mig fortfarande så himla, himla trött och irriterad och ledsen, ganska ofta. Har inga nerver, har ingen kämpaglöd. Att bygga ihop en möbel är ett omöjligt projekt och så fort jag stöter på problem blir jag fullständigt handlingsförlamad och ger upp. Jag känner inte igen mig.

Igår fick jag äntligen en inspirations-kick på bussen. Inför jobbet alltså. Jag har helt och hållet förträngt mitt jobb och de kommande utmaningar. Jag har till och med undvikit att åka till Åbo för att slippa se huset jag arbetar i. Jag får hjärtklappning och andningssvårigheter och jag är fortfarande livrädd för säsongsstarten i augusti. Tack och lov fick jag igår som sagt lite inspiration. Alltid nåt. Alltid nåt att ta med när man ska ställa sig på golvet och vara kreativ. Och leverera. Gud, jag börjar gråta så fort jag tänker på det. Att jag snart ska dit. Jag är så satans trött och oförmögen nu. Undrar om det finns nånting där inne att ge? Tänk om det är alldeles tomt och jag bryter ihop. Tänk om dom är elaka igen och jag får panikångest? Tänk om psyket inte pallar? Varifrån ska jag hitta kraften att sätta ner foten och dra gränserna redan första dagen? Det är som att börja ettan i lågstadiet. Alla vet att det är första dagen som avgör om man blir mobbad eller inte. Det gäller att hitta rätt grupperingar, nosa sig fram till vad som är coolt och rätt och acceptabelt, på bara några sekunder. Annars kan det vara för sent.

Men nu hör ju inte jag till dom som nödvändigtvis vill vara som folk förväntar sig. Jag vill inte nosa fram rätt beteende, hamna i rätt grupp eller i det sammanhang som för denna gång är accepterat. Jag vill ju vara som jag är. Jag vill jobba som jag alltid har jobbat och jag har alltid utgått ifrån att det där med att "stå på sig" är det rätta. Jag vågar stå för vem jag är och vad jag är, även om det innebär att jag blir i utkanten, blir kritiserad, blir nedtryckt i skorna och överöst med äckliga spindlar på rasterna. Trots det har jag envisats med att inte tumma på vem jag är och vad jag gör. Ensamhet har aldrig skrämt mig. Jag har inget emot att vara i utkanten. Tvärtom, helst vill jag inte ha med någon att göra. Det är oerhört provocerande för många. Att jag inte vill luncha med folk. Umgås liksom. På rasterna. Inte med alla i alla fall. Jag är gärna ensam och vilar hjärnan. Det handlar inte om att tycka illa om, det handlar om ork och överhettad hjärna.

Jag måste hitta min integritet. Måste sluta bry mig vad folk tycker. Inte ta folks pikar, kommentarer, elakheter och utbrott personligt. Måste tillverka nånslags sköld av något slag, med risk för att det gör mig avtrubbad, okänslig, kall och i förlängningen sämre på mitt jobb. Jag tycker inte att man ska vara på mitt jobb om man är avtrubbad, okänslig och kall. Jag tror inte det blir så bra då. Öppen, vaken, sårbar, känslig, lyhörd, mottaglig vill jag helst vara. Både i livet och på jobbet. Men det senare känns livsfarligt just nu. Hur ska jag hitta balansen? Hur ska jag vara är det tänkt, för att ingen ska bli arg?

Har redan lovat att inte prata på ett visst sätt. Inte prata så högt och med en viss accent. Har lovat att inte stjäla showen. Har lovat att inte synas så mycket heller. Har lovat att hålla mig "lugn" och "vid sidan om". Jag har blivit tilldelad en liten roll och jag har lovat komma ihåg att den är liten. Och ska förbli liten. Att jag inte ska ta så mycket plats och inte vara så jävla högljudd och kreativ.

22 dagar kvar.
22 dagar har jag på mig att bli pigg och hitta min integritet och mitt skinn på näsan. 

Kan du låna fyra euro till en glass?

Hej och hallå! Några där ute har följt med historien om Chokladprinsen på min blogg. För andra kan det vara helt nytt. I korthet kan jag säga så mycket att det är en människa jag träffade i Grekland förra sommaren och som jag har haft kontakt med i ungefär ett år. Det hade kunnat bli en kärlekshistoria men det blev det inte. Numera har vi sporadisk kontakt, inte helt ömsesidig, han lite mer än jag och för det mesta blir jag jätteirriterad på honom. :)

MEN... Den här människan, för det är han ju faktiskt, är hemma från Nigeria och sökte lyckan i Europa för några år sedan. Han ansökte om uppehållstillstånd och arbetstillstånd i diverse länder men Grekland var det enda land som tog emot honom. Sedan dess har lyckan vänt för både Grekland och för denna människan och just nu sitter han fast i ett land som vill ha honom lika lite som han vill ha dem. Han har ingen framtid där. Han är osäker på var han kan tänkas ha en framtid överhuvudtaget men just nu kan han inte ens testa sig fram eftersom han inte får lämna landet utan ett nytt uppehållstillstånd och arbetstillstånd. Nå, det är många kringelikrokar i denna historia och jag har inte varit intresserad av att vara till någon hjälp överhuvudtaget hittills. Jag har redan tidigt predikat om att jag inga pengar har och att här finns inget att hämta och han har heller aldrig bett mig om nån hjälp.

Men nu gjorde han det. Först blev jag förbannad och beskyllde honom för all världens svek och bedrägeri, lögn och fejk. Sen lyssnade jag lite noggrannare på honom och nu har jag plötsligt helt ändrat åsikt. Från att i ett år har varit totalt på tvären och ointresserad av att stå till tjänst så har min magkänsla nu helt ändrat inställning. Jag har tvivlat i ett år och nu finns det inga tvivel. Jag måste försöka hjälpa den här människan att bli kvitt Grekland.

Till saken hör att varken honom eller Grekland kan man ju lita på. Liksom egentligen. Ni som läser detta kan ju egentligen inte lita på mig heller. Eller så litar man på alla och inser att sannolikheten är stor att man blir blåst på ett eller annat sätt, men försöker tänka att det inte är hela världen.

Han behöver 3000 euro. Antagligen mer men 3000 är vad han säger att han skulle behöva. Han har inte bett mig om den summan. Han frågade egentligen bara om jag kan låna nån slant åt honom. Han nämnde ingen summa innan jag frågade honom. Jag har inga såna pengar. Och både han och jag tycker det är orimligt att begära att en människa ska låna såna pengar. Det märks för mycket i vardagskassan.

Och människor är misstänksamma såklart. Det finns verkligen inga garantier för att detta går vägen. Jag ber om er hjälp men jag kan inte lova att allt blir bra och att alla får tårta på slutet. Tyvärr. En sån spåkula har inte jag. Jag har min magkänsla som jag litar på men det är inget som jag rekommenderar att nån annan ska lita på. Han kanske tar pengarna och sticker till Bali på semester. Eller skickar hem till sin familj i Nigeria. Eller köper mer klockor och halsband att sälja på gatorna. Jag vet inte.

Jag är inte förälskad i honom. Han har inte lovat mig guld och gröna ängar. Han har försökt men jag har inte accepterat sånt dravel. Tycker det är äckligt. Jag vill inte ha honom till Finland. Eller jag menar, för mig får han lika gärna åka till Tyskland eller England och börja om ifall han vill. Detta handlar inte om att hjälpa Danielas pojkvän till Finland. Absolut inte! Och han behöver verkligen inte komma till Finland och klappa på mig som tack för hjälpen. Jag vill bara att han ska bli en fri man som kan välja åt vilket håll han vill gå. Som har ett femårigt uppehållstillstånd och ett femårigt arbetstillstånd, d.v.s. fem år att lista ut i vilket land och med vilket jobb han vill jobba. För i Grekland finns ingenting. Det var hemskt i fjol men det är tio gånger värre i år. Det kostar en euro att skajpa en timme på ett internetcafé och han har inte råd att skajpa mer än en gång i veckan.

Nå. Jag har inga pengar. Varken att låna eller ge. Eller just nu har jag typ 4 euro. Och då tänkte jag kanske finns det människor där ute, ca 750 stycken, som kan låna 4 euro. 4 euro är inte en så stor summa att avvara även om det kan dröja innan man får pengen tillbaka. 4 euro i sjön är inte heller en så stor summa ifall det visar sig att han är en gangster. Eller att hans advokat är en gangster. Och för 4 euro behöver man inte ens lita på nån. Men fyra euro är en så liten summa att man kan himla med ögonen och tänka...jaja...det här kommer ju att gå åt skogen...men det är ju bara fyra euro. Man kan till och med tänka att man bara lånar nån fyra euro till en glass eller en liter jordgubbar.

Detta är ett experiment. Jag utgår ifrån att det inte kommer att funka. Kanske är det bara tre personer som vill låna fyra euro till en glass eller ett huvudlöst opålitligt välgörenhetsprojekt utan egen vinning. Då är det så och jag kommer inte att skuldbelägga någon. Jag kommer att andas ut och tänka att jag har i alla fall försökt.

Han vet ingenting om detta. Det är inget han krävt eller tiggt och bett om. Jag känner mig inte pressad. Han har frågat EN gång om lån av pengar och innan vi loggade ut senast var dialogen följande:

Jag: Jag har inga pengar.
Han: Det gör inget. Oroa dej inte. Jag kommer aldrig att skuldbelägga dig för nånting. Det har gått ett år av papperstjafs. Jag har full förståelse för att du tycker att jag är oseriös. Även om det gör mig ledsen. Men oroa dej inte. Det ordnar sig.

Så, jag undrar, finns det nån där ute som kan låna 4 euro till en glass? Jag kommer personligen att se till att ni får tillbaka era slantar på ett eller annat sätt. Det kan dröja en stund beroende på hur många som lånar men ni ska få dem tillbaka. Om jag nu är nånting att lita på, d.v.s...

Amentackpåförhand.
Daniela & i förlängningen Ebby, om han inte är en skurk :)

Att hjälpa en vän

Kvällen stora filosofiska fråga lyder: Är vi villiga att hjälpa enbart om vi får nånslags garanti på att hjälpen utnyttjas på rätt sätt?

Kvällen stora filsofiska påstående lyder: Det är större sannolikhet att 750 personer vill låna ut 4 euro per man än att en person vill låna ut 3000 euro.

Världen, eller nej, människorna på jorden protesterar och skickar mig mail med förmanande och allvarlig ton om hur jag ska vara försiktig och noggrann och ifrågasätta allt. Att det inte är fråga om cynism utan realism. Att jag ska kontakta ambassader och all världens myndigheter för att lista ut om det här är nåt att satsa på. Om han är skum liksom. Korruption. Grekland. Aj aj. Och till råga på allt ett sviket hjärta och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand.

Ja all världens elände förutspår jordens människor.

Nåja. klart jag är tacksam över att så många oroar sig för min ekonomi och mitt blödande hjärta... Inte för att nån nu precis tidigare har stoppat mig med sin oro och omsorg när jag bränt kreditkort efter kreditkort för 3000 euro eller för den delen kärat ner mig i nåt avdankat skådespelar-rövhål på småtimmarna. Det har då minsann gått an. Men detta, detta att hjälpa en vän i nöd i ett annat land och lita på att nöden är sann och att allt kommer att bli bra. Det ska man minsann passa sig för. Korkad som jag är kan jag ju bli lurad. Det är alltid intressant att folk som övertygar en om att man kan lita på dem är desamma som övertygar en om att man inte kan lita på nån annan. Är inte det lite skumt om nånting och värt att oroa sig för?

Hursom. Jag är ju inte kär i mannen. Inte ens förälskad. Inte ens förtjust. Inte ens attraherad. Han behandlar mig som ett barn och jag behandlar honom som en skit. Ingen match made in heaven precis. MEN han befinner sig i ett land som avskyr honom lika mycket som han avskyr landet. Ingen dera vill ha varandra. Men ändå tvingas han vara kvar eftersom han inte får resa bort. Han sitter fast i ett land som inte kan erbjuda nånting för nån just nu, allra minst honom. Möjligen för nån skev turist som utan problem kan resa dit och stänga ögonen för misären. Och det tycker jag är människoplågeri. Att han inte får komma och gå som han vill. Jag behöver inte honom till Finland. Faktum är att jag har rekommenderat honom andra länder som känns lämpligare. Men han vill gärna till Finland för han har två kompisar nånstans i Ekenäs-trakten som kan hjälpa honom. Säger han.

Han behöver 3600 euro. Säger Grekland. Grekland dubblade summan häromdagen. Grekland blåser honom eller så blåser han mig. Eller så blåser det ingenstans och det nu bara är så. Men samtidigt... OM jag nu skulle få ihopskrapat pengarna, en del av pengarna, med eller utan hjälp, är det nu hela världen om de hamnar fel och han visar sig vara ett rövhål och allt gick åt helvete? Då vet jag ju. Ska jag hjälpa honom bara om jag får en garanti på att det faktiskt går som jag vill då? Vad är det för jävla ego-hjälp? Det handlar väl inte om mig detta?!

3600 är mycket pengar. Inga papper kostar så mycket i den vanliga lagliga välorganiserade världen som några få lyckligt lottade länder lever i. Typ vi. I Grekland däremot kan det kosta vad som helst. Det skulle inte gå att få ut några papper den vanliga vägen i Grekland just nu. Det här är ett jobb som ingen grek överhuvudtaget är intresserad av att göra för sina vanliga nästintill obefintliga löner. Vad skulle nu dom vara intresserade av att ordna upp nån svartskalles liv när deras egna liv är helt åt helvete? Det är klart att den här advokaten måste betala en massa mellanhänder för att det ska bli gjort. Mutor kallas det. Och ändå finns det nästan ingen garanti. Advokaten har tackat nej till hans pengar i ett halvår eftersom hon inte vågat lova att hon faktiskt kan ordna det. Nu däremot, verkar det som att hon kan ge det löftet. För nu har hon sagt att pengarna ska in. Då får han sina papper om en månad. Säger han. Advokaten har hjälpt två av hans vänner ut. Säger han. Henne kan man lita på. Säger han.

Ja. Han säger en massa. Och alla säger en massa. Och i mitt huvud tvinnar det. Ett år har min magkänsla protesterat och sagt att nej nej nej. NU plötsligt säger min intuition att detta är det enda rätta. Från att har varit extremt cynisk och misstänksam, kallhjärtad och hård så har tåget vänt totalt. Jag är nästan säker på att han är helt ärlig nu. Sann. Grekland litar jag däremot inte ett dyft på så pengarna kan ju gå upp i rök i alla fall. Men honom litar jag på.

Jag har inte 3600 euro. Jag har typ 4 euro över just nu. Jag känner inte heller nån miljonär eller i övrigt rik och generös person som kan låna 3600 sådär snabbt utan förvarning. Och jag skulle aldrig vilja låna såna summor. Det är mycket för en människa att punga ut. Fyra euro kan jag punga ut med nu. Om alla jag kände pungade ut med 4 euro så skulle det vara enkelt. 4 euro är inte så mycket att förlora. Det är också skönare att vara skuld 750 människor fyra euro än en människa 3000 euro. Detta eftersom fyra euro inte är en så avgörande summa i en persons dagliga ekonomi medan 3000 euro är massor i en vanlig hushållskassa. Om jag skulle betala tillbaka två personers 4-euros skuld per dag så skulle jag vara skuldfri inom 390 dagar. Ett år typ. Det är väl okej. Förutsatt att de som lånar i värsta fall kan vars utan sin fyra euro i 390 dagar... Ett år i skuld är inte så farligt. För några månader sen stod jag i skuld till banken för ca 40 år. Det kändes svettigt.

Jag undrar helt enkelt. Tror ni jag kan hitta 750 personer som lånar fyra euro per man till mig och går med på att vara utan sina fyra euron i minst en dag eller som mest 390 dagar? Tror ni att det kan gå? På så vis är det ju bara jag som måste lita på Chokladprinsen och Grekland. De som lånar kan ju se det som att de lånar till en glass eller en liter jordgubbar. Om det känns bättre och mera pålitligt på det viset.


 

Chokladprinsen

Det damp ner ett mail. Det gör det alltid på söndagarna. Chokladprinsen har i ett år, regelbundet skickat mail varje söndag efter gudstjänsten. Fullkomligt meningslösa mail i mina ögon. För det mesta. Han frågar hur jag har det. Om jag har sovit och vilat tillräckligt. Hur min familj mår och om vädret. Han säger att han har bett för mig och sig själv och för våra familjer i kyrkan. Jag blir oerhört provocerad. Eller har blivit det sen oktober. Himlat med ögonen och suckat över att igen vara tvungen att svara yes, no, fine, good på alla hans rutinmässiga frågor. Jag, en 30-årig modern och intellektuell kvinna från väst behöver lite mer mättande konversationer för att inte somna stående... Anser jag i alla fall. Ungefär var tredje söndag får jag ett raseriutbrott där jag ber honom dra åt helvete med sina jävla idiot-mail som jag inte vill ha. Jag är elak och skriker jag vill inte ha dej, det blir ingenting, jag hatar dej, försvinn ur mitt liv, jag orkar inte mer med dej. Jag ljuger att jag har en pojkvän och att vi ska på semester. Det svider eftersom det inte är sant även om jag önskade att det var det. Jag skäms men jag kan inte be om ursäkt för jag vill att han ska begripa att det inte är vi. Det har aldrig varit vi. Detta är inte sant och det har aldrig varit sant. Det var några dagar sinnesförvirring och tröst för mig i Grekland som spårade ut fullständigt. Vill han till Finland-okej, men jag tänker inte hjälpa honom. Jämt och jämt och jämt har min magkänsla protesterat och det har känts fel, osant, fejk. Han är inte kär i mig. Han har nån baktanke. Så är det bara.

Så kom mailet. Mailet där han efter ett år meddelar att han behöver pengar. Jag är förvånad. Av flera orsaker. Dels för att han frågar om jag kan låna honom pengarna. Det trodde jag inte. Han har bestämt påstått att han inte behöver min ekonomiska hjälp i den här processen. Gudarna ska veta att jag kallblodigt har predikat att "här finns inget att hämta", "även om jag var kär i dej så skulle jag inte hjälpa dig med pengar och husrum", "det här är ditt projekt, du får ro det i land", "jag kan hjälpa dig med språk och ansökningar och annat men pengar och jobb och bo får du fixa själv, jag bryr mig inte hur". Mest förvånad är jag över att tonen i mailet är en annan. Jag märker det inte först för jag blir så förbannad och i ilskan slarvar jag iväg ett hatiskt mail om hur han svikit sitt löfte, hur han är en stor fet bluff, hur han hela tiden velat ha en sugar mama och att jag är besviken på honom och att nästa gång skulle det löna sig att vara ärlig. Ännu ett fult och elakt mail skrivet i ilska far iväg. Hade jag lugnat mig och läst lite noggrannare hade jag märkt tonen. Det är första gången som han inte frågar ett skit om hur jag har det eller om vädret. Han lindar inte in varenda mening i "baby" och "my dear" och "my love" och annan bullshit som ger mig kräksjukan. Han är väldigt konkret. Han säger knappt hej. Med nöd och näppe finns det ett "take care" på slutet. Han skriver: Min advokat har äntligen gett mig grönt ljus. Hon har talat om för mig hur mycket pengar hon behöver för att kunna betala alla som är inblandade i processen. Hon har äntligen vågat lova att det ska gå. Jag har inga såna pengar. Jag har lite men det räcker inte. Kan jag få låna pengar av dej? Eller en del i alla fall? Snälla hjälp mig så att jag slipper härifrån, en gång för alla. Jag lovar att betala tillbaka. Och så det där lilla besynnerliga take care:t på slutet.

Så konkret har han aldrig varit. Nästan lite företagsam. Jag blir nästan lite attraherad för det är den där driven jag liksom har saknat i honom. Det är hans tillbakalutade "vi får se, allt tar sin tid"-attityd som ger mig nippor och som också gjort att jag misstrott honom i alla dessa månader. Hur FAN kan han vara sådär chill och ko-lugn, jävla idiot??!! Brinner det liksom aldrig i dina knutar för satan?

Nå nu märkte jag inte av detta i hans mail förrän efter att jag hade svarat. Ofta svarar jag honom per automatik med ilska oberoende vad han skriver för att jag är så in i helvete förbannad på att han är så in i helvetes bövelens jävla LUGN. Det känns verkligen inte som att han KÄMPAR!! Han klättrar inte på väggarna och bölar på skype eller skriker och hetsar upp sig? Han känns avtrubbad och slö. Det gör mig galen!! Helt rabiat faktiskt! Nå till följd av mitt elaka mail kom följande denna söndag. Svaret alltså. Jag var ganska säker på att han skulle svara nåt lamt blablabla-bullshit inlindat i baby och love och sweetheart och darling och fyfan som vanligt. Han reagerar ju aldrig som en karl på mina elaka mail. Han verkar inte ens bry sig att jag säger nånting. Allt rinner av och han frågar varje gång samma dumma frågor som om ingenting skulle ha hänt. Galen. Jag blir galen. Han är ingen man!! INGEN man skulle stå ut med den här behandlingen som jag gett honom. Han behandlar mig som en prinsessa och låter mig bete mig som ett jävla svin alldeles ostraffat. Fruktansvärt. Han borde skärpa sig och smälla näven i bordet, trycka upp mig mot en vägg, ge mig smisk och se till att jag ALDRIG nånsin beter mig på det där viset mer! Då skulle jag nog bli kär. Jag tycker om tydliga gränser.

Tji fick jag. Svaret var inte som jag trodde. Jag kan ana en strimma irritation. Det läcker igenom att han blivit sårad ja, faktiskt förbannad och att han börjar bli jävligt trött på att jag hackar ner på honom hela tiden. Han smäller inte direkt näven i bordet men han gör klart för mig att det jag skrivit inte stämmer med verkligheten och att han är väldigt, väldigt ledsen för att jag tror detta om honom. Han skriver det inte på ett liksom desperat eller manipulativt sätt. Utan han är väldigt tydlig med att han behöver absolut inte mina pengar. Han kommer att tjäna in sina pengar på egen hand vid behov. Han bara frågade. Han skriver, om jag hade velat ha en Sugar Mama så hade jag inte valt dej. Du har alldeles för lite pengar för att det skulle löna sig att utnyttja dig. Det finns andra kvinnor med mera pengar som jag kunde ha sålt min kärlek till. Men det är jag inte intresserad av. Jag klarar inte av det.

Och sen inget mer.

Jag är besviken. Här finns inget att bli förbannad på. Han talar äntligen som jag vill att han ska göra. Han talar till mig som en vuxen och blandar inte in nå jävla kärlek och känslor och framtidplaner. Han har accepterat att jag är vrång och ointresserad och orkar inte hålla på och smöra för en extremt bångstyrig vildkatta till fruntimmer och detta med all rätt. Han behöver pengar. NU. Plötsligt finns det en öppning nånstans som inte funnits tidigare.

Jag är inte nöjd. Jag kräver en skype-dejt. Vi har inte skajpat sen slutet på oktober. Det har gått över ett halvår och tusentals fula ord (av mig) sen vi såg varandra i ögonen. Det mest naturliga vore att han spottade mig i kameralinsen anser jag. Ett så stort kräk har jag varit.

Vi skajpar. Jag blir gråtmild efter en fem minuter. Jag skyller på PMS och försöker att böla så att det inte syns för jag vill inte att han ska börja softa och bli mjukis och hålla på med baby och my dear igen. Jag är så himla glad över att vi kan prata rakt upp och ner. Första gången kanske nånsin. Jag ställer honom raka frågor. Han ger raka svar. Jag orkar inte försöka se söt ut och vara rolig och inte han heller. Skönt. Han ser trött ut. Trött och uppgiven. Det är inte samma pigga ekorröga jag såg i oktober. Long time no see. Han säger att jag ser yngre ut och frågar om jag har vilat, att jag ser utvilad ut. Han säger inget om lånet av pengar. Jag frågar hur mycket pengar. Jag frågar hur hans plan ser ut. Han nämner varken mig, vår framtid, Finland eller det eventuella lånet. Han pratar i termer om "bort härifrån", "börja om". Jag frågar om han tänker åka till Nigeria när han kommer ut ur Grekland. Nej. Jag vill stanna i Europa. Jag tror på Europa. Jag tror inte på Nigeria. Men jag kan inte vara i Grekland. Det är 100 gånger värre här nu än förra sommaren. Det är omöjligt. Jag vill ju jobba. Jag vill bara bort härifrån.

Inombords blir jag lycklig över att han pratar sådär allmänt om sina framtidplaner. Att dom inte involverar mig. Jag har hela tiden längtat efter att han ska separera mig från planerna att lämna Grekland. Att han lämnar Grekland ska inte bero på mig. Det kan vara "tack vare" mig men inte "på grund av" mig. Jag vill INTE ha det ansvaret.

Han säger fortfarande ingenting. Inget om pengarna eller oss eller mig. Frågar sina frågor om familjen och jobbet och semestern. Denna gång som att han faktiskt vill veta. Inga artighetsfrågor. Det är lättare att svara för mig också när frågorna känns uppriktiga. Han kommenderar mig inte. Tidigare har han kunnat säga saker som "nu ska du vila", "du ska äta bra och dricka mycket så får du ännu vackrare hy" eller "stressa inte, det är inte bra för dig" och jag har känt mig som en tonåring som blir förmanad av sin förälder och fått totalt jävla nervsammanbrott på hans jävla förmaningar. Skrikit jag är inte fucking tretton år (fast jag just då beter mig just så, jag inser ju det)! KAN DU BEHANDLA MIG SOM EN VUXEN??? JAG BESTÄMMER SJÄLV VAD JAG ÄTER OCH DRICKER OCH OM JAG VILAR ELLER STRESSAR!!! Alltid varit så in i helvete irriterad på hans omsorg. LÄGG AV!!!

Nu verka han vara så trött på allt. På mig. På livet. På Grekland. På ALLT. Han verkade inte vara intresserad av hur min hy mår. Faktum är att han inte skulle kunna bry sig mindre kändes det som. Skönt. Första gången kändes det liksom SANT. Liksom ÄKTA. Som att fasaderna hade rasat. Som att vittu nu får det bära eller brista. Den där kärringen hatar mig i alla fall så jag kan lika gärna be henne låna pengar för hon kan ju knappast bli mer förbannad än hon redan varit tusen gånger.

Till slut, efter lång tom tystnad, säger jag: Jag har inga pengar.
Han svarar stilla: It's okej. Don't worry.
Tittar trött på mig genom skype-ögat.
Han är helt tom och slut i blicken.
Han har orkat le en halv gång under hela samtalet.

Han har gett upp.
Det finns inget liv i honom längre.
Han är borta. Hans enfaldiga, naiva, barnsliga sjukt irriterande och provocerande optimism är borta.