Chokladprinsen

Det damp ner ett mail. Det gör det alltid på söndagarna. Chokladprinsen har i ett år, regelbundet skickat mail varje söndag efter gudstjänsten. Fullkomligt meningslösa mail i mina ögon. För det mesta. Han frågar hur jag har det. Om jag har sovit och vilat tillräckligt. Hur min familj mår och om vädret. Han säger att han har bett för mig och sig själv och för våra familjer i kyrkan. Jag blir oerhört provocerad. Eller har blivit det sen oktober. Himlat med ögonen och suckat över att igen vara tvungen att svara yes, no, fine, good på alla hans rutinmässiga frågor. Jag, en 30-årig modern och intellektuell kvinna från väst behöver lite mer mättande konversationer för att inte somna stående... Anser jag i alla fall. Ungefär var tredje söndag får jag ett raseriutbrott där jag ber honom dra åt helvete med sina jävla idiot-mail som jag inte vill ha. Jag är elak och skriker jag vill inte ha dej, det blir ingenting, jag hatar dej, försvinn ur mitt liv, jag orkar inte mer med dej. Jag ljuger att jag har en pojkvän och att vi ska på semester. Det svider eftersom det inte är sant även om jag önskade att det var det. Jag skäms men jag kan inte be om ursäkt för jag vill att han ska begripa att det inte är vi. Det har aldrig varit vi. Detta är inte sant och det har aldrig varit sant. Det var några dagar sinnesförvirring och tröst för mig i Grekland som spårade ut fullständigt. Vill han till Finland-okej, men jag tänker inte hjälpa honom. Jämt och jämt och jämt har min magkänsla protesterat och det har känts fel, osant, fejk. Han är inte kär i mig. Han har nån baktanke. Så är det bara.

Så kom mailet. Mailet där han efter ett år meddelar att han behöver pengar. Jag är förvånad. Av flera orsaker. Dels för att han frågar om jag kan låna honom pengarna. Det trodde jag inte. Han har bestämt påstått att han inte behöver min ekonomiska hjälp i den här processen. Gudarna ska veta att jag kallblodigt har predikat att "här finns inget att hämta", "även om jag var kär i dej så skulle jag inte hjälpa dig med pengar och husrum", "det här är ditt projekt, du får ro det i land", "jag kan hjälpa dig med språk och ansökningar och annat men pengar och jobb och bo får du fixa själv, jag bryr mig inte hur". Mest förvånad är jag över att tonen i mailet är en annan. Jag märker det inte först för jag blir så förbannad och i ilskan slarvar jag iväg ett hatiskt mail om hur han svikit sitt löfte, hur han är en stor fet bluff, hur han hela tiden velat ha en sugar mama och att jag är besviken på honom och att nästa gång skulle det löna sig att vara ärlig. Ännu ett fult och elakt mail skrivet i ilska far iväg. Hade jag lugnat mig och läst lite noggrannare hade jag märkt tonen. Det är första gången som han inte frågar ett skit om hur jag har det eller om vädret. Han lindar inte in varenda mening i "baby" och "my dear" och "my love" och annan bullshit som ger mig kräksjukan. Han är väldigt konkret. Han säger knappt hej. Med nöd och näppe finns det ett "take care" på slutet. Han skriver: Min advokat har äntligen gett mig grönt ljus. Hon har talat om för mig hur mycket pengar hon behöver för att kunna betala alla som är inblandade i processen. Hon har äntligen vågat lova att det ska gå. Jag har inga såna pengar. Jag har lite men det räcker inte. Kan jag få låna pengar av dej? Eller en del i alla fall? Snälla hjälp mig så att jag slipper härifrån, en gång för alla. Jag lovar att betala tillbaka. Och så det där lilla besynnerliga take care:t på slutet.

Så konkret har han aldrig varit. Nästan lite företagsam. Jag blir nästan lite attraherad för det är den där driven jag liksom har saknat i honom. Det är hans tillbakalutade "vi får se, allt tar sin tid"-attityd som ger mig nippor och som också gjort att jag misstrott honom i alla dessa månader. Hur FAN kan han vara sådär chill och ko-lugn, jävla idiot??!! Brinner det liksom aldrig i dina knutar för satan?

Nå nu märkte jag inte av detta i hans mail förrän efter att jag hade svarat. Ofta svarar jag honom per automatik med ilska oberoende vad han skriver för att jag är så in i helvete förbannad på att han är så in i helvetes bövelens jävla LUGN. Det känns verkligen inte som att han KÄMPAR!! Han klättrar inte på väggarna och bölar på skype eller skriker och hetsar upp sig? Han känns avtrubbad och slö. Det gör mig galen!! Helt rabiat faktiskt! Nå till följd av mitt elaka mail kom följande denna söndag. Svaret alltså. Jag var ganska säker på att han skulle svara nåt lamt blablabla-bullshit inlindat i baby och love och sweetheart och darling och fyfan som vanligt. Han reagerar ju aldrig som en karl på mina elaka mail. Han verkar inte ens bry sig att jag säger nånting. Allt rinner av och han frågar varje gång samma dumma frågor som om ingenting skulle ha hänt. Galen. Jag blir galen. Han är ingen man!! INGEN man skulle stå ut med den här behandlingen som jag gett honom. Han behandlar mig som en prinsessa och låter mig bete mig som ett jävla svin alldeles ostraffat. Fruktansvärt. Han borde skärpa sig och smälla näven i bordet, trycka upp mig mot en vägg, ge mig smisk och se till att jag ALDRIG nånsin beter mig på det där viset mer! Då skulle jag nog bli kär. Jag tycker om tydliga gränser.

Tji fick jag. Svaret var inte som jag trodde. Jag kan ana en strimma irritation. Det läcker igenom att han blivit sårad ja, faktiskt förbannad och att han börjar bli jävligt trött på att jag hackar ner på honom hela tiden. Han smäller inte direkt näven i bordet men han gör klart för mig att det jag skrivit inte stämmer med verkligheten och att han är väldigt, väldigt ledsen för att jag tror detta om honom. Han skriver det inte på ett liksom desperat eller manipulativt sätt. Utan han är väldigt tydlig med att han behöver absolut inte mina pengar. Han kommer att tjäna in sina pengar på egen hand vid behov. Han bara frågade. Han skriver, om jag hade velat ha en Sugar Mama så hade jag inte valt dej. Du har alldeles för lite pengar för att det skulle löna sig att utnyttja dig. Det finns andra kvinnor med mera pengar som jag kunde ha sålt min kärlek till. Men det är jag inte intresserad av. Jag klarar inte av det.

Och sen inget mer.

Jag är besviken. Här finns inget att bli förbannad på. Han talar äntligen som jag vill att han ska göra. Han talar till mig som en vuxen och blandar inte in nå jävla kärlek och känslor och framtidplaner. Han har accepterat att jag är vrång och ointresserad och orkar inte hålla på och smöra för en extremt bångstyrig vildkatta till fruntimmer och detta med all rätt. Han behöver pengar. NU. Plötsligt finns det en öppning nånstans som inte funnits tidigare.

Jag är inte nöjd. Jag kräver en skype-dejt. Vi har inte skajpat sen slutet på oktober. Det har gått över ett halvår och tusentals fula ord (av mig) sen vi såg varandra i ögonen. Det mest naturliga vore att han spottade mig i kameralinsen anser jag. Ett så stort kräk har jag varit.

Vi skajpar. Jag blir gråtmild efter en fem minuter. Jag skyller på PMS och försöker att böla så att det inte syns för jag vill inte att han ska börja softa och bli mjukis och hålla på med baby och my dear igen. Jag är så himla glad över att vi kan prata rakt upp och ner. Första gången kanske nånsin. Jag ställer honom raka frågor. Han ger raka svar. Jag orkar inte försöka se söt ut och vara rolig och inte han heller. Skönt. Han ser trött ut. Trött och uppgiven. Det är inte samma pigga ekorröga jag såg i oktober. Long time no see. Han säger att jag ser yngre ut och frågar om jag har vilat, att jag ser utvilad ut. Han säger inget om lånet av pengar. Jag frågar hur mycket pengar. Jag frågar hur hans plan ser ut. Han nämner varken mig, vår framtid, Finland eller det eventuella lånet. Han pratar i termer om "bort härifrån", "börja om". Jag frågar om han tänker åka till Nigeria när han kommer ut ur Grekland. Nej. Jag vill stanna i Europa. Jag tror på Europa. Jag tror inte på Nigeria. Men jag kan inte vara i Grekland. Det är 100 gånger värre här nu än förra sommaren. Det är omöjligt. Jag vill ju jobba. Jag vill bara bort härifrån.

Inombords blir jag lycklig över att han pratar sådär allmänt om sina framtidplaner. Att dom inte involverar mig. Jag har hela tiden längtat efter att han ska separera mig från planerna att lämna Grekland. Att han lämnar Grekland ska inte bero på mig. Det kan vara "tack vare" mig men inte "på grund av" mig. Jag vill INTE ha det ansvaret.

Han säger fortfarande ingenting. Inget om pengarna eller oss eller mig. Frågar sina frågor om familjen och jobbet och semestern. Denna gång som att han faktiskt vill veta. Inga artighetsfrågor. Det är lättare att svara för mig också när frågorna känns uppriktiga. Han kommenderar mig inte. Tidigare har han kunnat säga saker som "nu ska du vila", "du ska äta bra och dricka mycket så får du ännu vackrare hy" eller "stressa inte, det är inte bra för dig" och jag har känt mig som en tonåring som blir förmanad av sin förälder och fått totalt jävla nervsammanbrott på hans jävla förmaningar. Skrikit jag är inte fucking tretton år (fast jag just då beter mig just så, jag inser ju det)! KAN DU BEHANDLA MIG SOM EN VUXEN??? JAG BESTÄMMER SJÄLV VAD JAG ÄTER OCH DRICKER OCH OM JAG VILAR ELLER STRESSAR!!! Alltid varit så in i helvete irriterad på hans omsorg. LÄGG AV!!!

Nu verka han vara så trött på allt. På mig. På livet. På Grekland. På ALLT. Han verkade inte vara intresserad av hur min hy mår. Faktum är att han inte skulle kunna bry sig mindre kändes det som. Skönt. Första gången kändes det liksom SANT. Liksom ÄKTA. Som att fasaderna hade rasat. Som att vittu nu får det bära eller brista. Den där kärringen hatar mig i alla fall så jag kan lika gärna be henne låna pengar för hon kan ju knappast bli mer förbannad än hon redan varit tusen gånger.

Till slut, efter lång tom tystnad, säger jag: Jag har inga pengar.
Han svarar stilla: It's okej. Don't worry.
Tittar trött på mig genom skype-ögat.
Han är helt tom och slut i blicken.
Han har orkat le en halv gång under hela samtalet.

Han har gett upp.
Det finns inget liv i honom längre.
Han är borta. Hans enfaldiga, naiva, barnsliga sjukt irriterande och provocerande optimism är borta.