Kvällen stora filosofiska fråga lyder: Är vi villiga att hjälpa enbart om vi får nånslags garanti på att hjälpen utnyttjas på rätt sätt?
Kvällen stora filsofiska påstående lyder: Det är större sannolikhet att 750 personer vill låna ut 4 euro per man än att en person vill låna ut 3000 euro.
Världen, eller nej, människorna på jorden protesterar och skickar mig mail med förmanande och allvarlig ton om hur jag ska vara försiktig och noggrann och ifrågasätta allt. Att det inte är fråga om cynism utan realism. Att jag ska kontakta ambassader och all världens myndigheter för att lista ut om det här är nåt att satsa på. Om han är skum liksom. Korruption. Grekland. Aj aj. Och till råga på allt ett sviket hjärta och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand.
Ja all världens elände förutspår jordens människor.
Nåja. klart jag är tacksam över att så många oroar sig för min ekonomi och mitt blödande hjärta... Inte för att nån nu precis tidigare har stoppat mig med sin oro och omsorg när jag bränt kreditkort efter kreditkort för 3000 euro eller för den delen kärat ner mig i nåt avdankat skådespelar-rövhål på småtimmarna. Det har då minsann gått an. Men detta, detta att hjälpa en vän i nöd i ett annat land och lita på att nöden är sann och att allt kommer att bli bra. Det ska man minsann passa sig för. Korkad som jag är kan jag ju bli lurad. Det är alltid intressant att folk som övertygar en om att man kan lita på dem är desamma som övertygar en om att man inte kan lita på nån annan. Är inte det lite skumt om nånting och värt att oroa sig för?
Hursom. Jag är ju inte kär i mannen. Inte ens förälskad. Inte ens förtjust. Inte ens attraherad. Han behandlar mig som ett barn och jag behandlar honom som en skit. Ingen match made in heaven precis. MEN han befinner sig i ett land som avskyr honom lika mycket som han avskyr landet. Ingen dera vill ha varandra. Men ändå tvingas han vara kvar eftersom han inte får resa bort. Han sitter fast i ett land som inte kan erbjuda nånting för nån just nu, allra minst honom. Möjligen för nån skev turist som utan problem kan resa dit och stänga ögonen för misären. Och det tycker jag är människoplågeri. Att han inte får komma och gå som han vill. Jag behöver inte honom till Finland. Faktum är att jag har rekommenderat honom andra länder som känns lämpligare. Men han vill gärna till Finland för han har två kompisar nånstans i Ekenäs-trakten som kan hjälpa honom. Säger han.
Han behöver 3600 euro. Säger Grekland. Grekland dubblade summan häromdagen. Grekland blåser honom eller så blåser han mig. Eller så blåser det ingenstans och det nu bara är så. Men samtidigt... OM jag nu skulle få ihopskrapat pengarna, en del av pengarna, med eller utan hjälp, är det nu hela världen om de hamnar fel och han visar sig vara ett rövhål och allt gick åt helvete? Då vet jag ju. Ska jag hjälpa honom bara om jag får en garanti på att det faktiskt går som jag vill då? Vad är det för jävla ego-hjälp? Det handlar väl inte om mig detta?!
3600 är mycket pengar. Inga papper kostar så mycket i den vanliga lagliga välorganiserade världen som några få lyckligt lottade länder lever i. Typ vi. I Grekland däremot kan det kosta vad som helst. Det skulle inte gå att få ut några papper den vanliga vägen i Grekland just nu. Det här är ett jobb som ingen grek överhuvudtaget är intresserad av att göra för sina vanliga nästintill obefintliga löner. Vad skulle nu dom vara intresserade av att ordna upp nån svartskalles liv när deras egna liv är helt åt helvete? Det är klart att den här advokaten måste betala en massa mellanhänder för att det ska bli gjort. Mutor kallas det. Och ändå finns det nästan ingen garanti. Advokaten har tackat nej till hans pengar i ett halvår eftersom hon inte vågat lova att hon faktiskt kan ordna det. Nu däremot, verkar det som att hon kan ge det löftet. För nu har hon sagt att pengarna ska in. Då får han sina papper om en månad. Säger han. Advokaten har hjälpt två av hans vänner ut. Säger han. Henne kan man lita på. Säger han.
Ja. Han säger en massa. Och alla säger en massa. Och i mitt huvud tvinnar det. Ett år har min magkänsla protesterat och sagt att nej nej nej. NU plötsligt säger min intuition att detta är det enda rätta. Från att har varit extremt cynisk och misstänksam, kallhjärtad och hård så har tåget vänt totalt. Jag är nästan säker på att han är helt ärlig nu. Sann. Grekland litar jag däremot inte ett dyft på så pengarna kan ju gå upp i rök i alla fall. Men honom litar jag på.
Jag har inte 3600 euro. Jag har typ 4 euro över just nu. Jag känner inte heller nån miljonär eller i övrigt rik och generös person som kan låna 3600 sådär snabbt utan förvarning. Och jag skulle aldrig vilja låna såna summor. Det är mycket för en människa att punga ut. Fyra euro kan jag punga ut med nu. Om alla jag kände pungade ut med 4 euro så skulle det vara enkelt. 4 euro är inte så mycket att förlora. Det är också skönare att vara skuld 750 människor fyra euro än en människa 3000 euro. Detta eftersom fyra euro inte är en så avgörande summa i en persons dagliga ekonomi medan 3000 euro är massor i en vanlig hushållskassa. Om jag skulle betala tillbaka två personers 4-euros skuld per dag så skulle jag vara skuldfri inom 390 dagar. Ett år typ. Det är väl okej. Förutsatt att de som lånar i värsta fall kan vars utan sin fyra euro i 390 dagar... Ett år i skuld är inte så farligt. För några månader sen stod jag i skuld till banken för ca 40 år. Det kändes svettigt.
Jag undrar helt enkelt. Tror ni jag kan hitta 750 personer som lånar fyra euro per man till mig och går med på att vara utan sina fyra euron i minst en dag eller som mest 390 dagar? Tror ni att det kan gå? På så vis är det ju bara jag som måste lita på Chokladprinsen och Grekland. De som lånar kan ju se det som att de lånar till en glass eller en liter jordgubbar. Om det känns bättre och mera pålitligt på det viset.
Kvällen stora filsofiska påstående lyder: Det är större sannolikhet att 750 personer vill låna ut 4 euro per man än att en person vill låna ut 3000 euro.
Världen, eller nej, människorna på jorden protesterar och skickar mig mail med förmanande och allvarlig ton om hur jag ska vara försiktig och noggrann och ifrågasätta allt. Att det inte är fråga om cynism utan realism. Att jag ska kontakta ambassader och all världens myndigheter för att lista ut om det här är nåt att satsa på. Om han är skum liksom. Korruption. Grekland. Aj aj. Och till råga på allt ett sviket hjärta och sjömansgossens lilla lilla vän står sörjande på strand.
Ja all världens elände förutspår jordens människor.
Nåja. klart jag är tacksam över att så många oroar sig för min ekonomi och mitt blödande hjärta... Inte för att nån nu precis tidigare har stoppat mig med sin oro och omsorg när jag bränt kreditkort efter kreditkort för 3000 euro eller för den delen kärat ner mig i nåt avdankat skådespelar-rövhål på småtimmarna. Det har då minsann gått an. Men detta, detta att hjälpa en vän i nöd i ett annat land och lita på att nöden är sann och att allt kommer att bli bra. Det ska man minsann passa sig för. Korkad som jag är kan jag ju bli lurad. Det är alltid intressant att folk som övertygar en om att man kan lita på dem är desamma som övertygar en om att man inte kan lita på nån annan. Är inte det lite skumt om nånting och värt att oroa sig för?
Hursom. Jag är ju inte kär i mannen. Inte ens förälskad. Inte ens förtjust. Inte ens attraherad. Han behandlar mig som ett barn och jag behandlar honom som en skit. Ingen match made in heaven precis. MEN han befinner sig i ett land som avskyr honom lika mycket som han avskyr landet. Ingen dera vill ha varandra. Men ändå tvingas han vara kvar eftersom han inte får resa bort. Han sitter fast i ett land som inte kan erbjuda nånting för nån just nu, allra minst honom. Möjligen för nån skev turist som utan problem kan resa dit och stänga ögonen för misären. Och det tycker jag är människoplågeri. Att han inte får komma och gå som han vill. Jag behöver inte honom till Finland. Faktum är att jag har rekommenderat honom andra länder som känns lämpligare. Men han vill gärna till Finland för han har två kompisar nånstans i Ekenäs-trakten som kan hjälpa honom. Säger han.
Han behöver 3600 euro. Säger Grekland. Grekland dubblade summan häromdagen. Grekland blåser honom eller så blåser han mig. Eller så blåser det ingenstans och det nu bara är så. Men samtidigt... OM jag nu skulle få ihopskrapat pengarna, en del av pengarna, med eller utan hjälp, är det nu hela världen om de hamnar fel och han visar sig vara ett rövhål och allt gick åt helvete? Då vet jag ju. Ska jag hjälpa honom bara om jag får en garanti på att det faktiskt går som jag vill då? Vad är det för jävla ego-hjälp? Det handlar väl inte om mig detta?!
3600 är mycket pengar. Inga papper kostar så mycket i den vanliga lagliga välorganiserade världen som några få lyckligt lottade länder lever i. Typ vi. I Grekland däremot kan det kosta vad som helst. Det skulle inte gå att få ut några papper den vanliga vägen i Grekland just nu. Det här är ett jobb som ingen grek överhuvudtaget är intresserad av att göra för sina vanliga nästintill obefintliga löner. Vad skulle nu dom vara intresserade av att ordna upp nån svartskalles liv när deras egna liv är helt åt helvete? Det är klart att den här advokaten måste betala en massa mellanhänder för att det ska bli gjort. Mutor kallas det. Och ändå finns det nästan ingen garanti. Advokaten har tackat nej till hans pengar i ett halvår eftersom hon inte vågat lova att hon faktiskt kan ordna det. Nu däremot, verkar det som att hon kan ge det löftet. För nu har hon sagt att pengarna ska in. Då får han sina papper om en månad. Säger han. Advokaten har hjälpt två av hans vänner ut. Säger han. Henne kan man lita på. Säger han.
Ja. Han säger en massa. Och alla säger en massa. Och i mitt huvud tvinnar det. Ett år har min magkänsla protesterat och sagt att nej nej nej. NU plötsligt säger min intuition att detta är det enda rätta. Från att har varit extremt cynisk och misstänksam, kallhjärtad och hård så har tåget vänt totalt. Jag är nästan säker på att han är helt ärlig nu. Sann. Grekland litar jag däremot inte ett dyft på så pengarna kan ju gå upp i rök i alla fall. Men honom litar jag på.
Jag har inte 3600 euro. Jag har typ 4 euro över just nu. Jag känner inte heller nån miljonär eller i övrigt rik och generös person som kan låna 3600 sådär snabbt utan förvarning. Och jag skulle aldrig vilja låna såna summor. Det är mycket för en människa att punga ut. Fyra euro kan jag punga ut med nu. Om alla jag kände pungade ut med 4 euro så skulle det vara enkelt. 4 euro är inte så mycket att förlora. Det är också skönare att vara skuld 750 människor fyra euro än en människa 3000 euro. Detta eftersom fyra euro inte är en så avgörande summa i en persons dagliga ekonomi medan 3000 euro är massor i en vanlig hushållskassa. Om jag skulle betala tillbaka två personers 4-euros skuld per dag så skulle jag vara skuldfri inom 390 dagar. Ett år typ. Det är väl okej. Förutsatt att de som lånar i värsta fall kan vars utan sin fyra euro i 390 dagar... Ett år i skuld är inte så farligt. För några månader sen stod jag i skuld till banken för ca 40 år. Det kändes svettigt.
Jag undrar helt enkelt. Tror ni jag kan hitta 750 personer som lånar fyra euro per man till mig och går med på att vara utan sina fyra euron i minst en dag eller som mest 390 dagar? Tror ni att det kan gå? På så vis är det ju bara jag som måste lita på Chokladprinsen och Grekland. De som lånar kan ju se det som att de lånar till en glass eller en liter jordgubbar. Om det känns bättre och mera pålitligt på det viset.
Det är ju bra att du tänker. Akta dig, tillsist blir man knäpp av att tänka. Å tänk om han sen behöver 1000e till, det är ju bara 2e av 500 pers... Men det är ju inte jag som står för magkänslan. Å jag blöder ju för jämnan för såna som har det sämre än jag. Å 4e för en glass eller två har jag att avvara.
SvaraRaderaJag tycker det är helt ok att bli blåst om man är medveten om det hela tiden. Man kan också säja det till "blåsaren": "Jag vet att du kanske pissar mej i linsen, men det är din skam, inte min...."
SvaraRaderaJag kan också avvara den där fyra euron. Jag kan t.o.m. låna lite mer om det behövs. allt man ger kommer tillbaka, på ett eller annat sätt. Man måste bara inse att det inte alltid sker som man väntat sej. "What goes around, comes around".
Du har helt rätt i ditt filosoferande.
SvaraRaderaJag är också beredd att låna, eller skänka några tior för att kanske ge en medmänska en morgondag.
Hoppas ditt enträgna jobb för att hjälpa denna mänska, som minsann har satt alla dina känslor i svall, ger frukt.
Tyvärr stänger de flesta av oss ögon och öron då vi möter såna här situationer - vi vill inte "blanda oss i" eller bli "blåsta".
Ända har vi det än så länge bra, både vad gäller landets ekonomi (trots att många av oss också klagar om det).
Du är en mänskokämpe av oanade mått och syn på saker och ting.
Kontakta om mina några futtiga tior kan va till nån hjälp.
Jag tror att det kommer att funka, dvs att du kommer att få ihop pengarna av de där 750 personerna. Det enda jag är rädd för är att du ska vara den som är ansvarig för att betala tillbaka pengarna. Därför tänker jag att jag hellre skänker än lånar. Eftersom då finns det ingen risk att pengaproblemet går vidare från Ebby till dig med det stora hjärtat. Förstår du hur jag tänker? Men jag håller med om att det är värt ett försök eftersom det aldrig kan vara helt fel att försöka hjälpa en annan människa. Lycka till och var försiktig med ditt goda hjärta!
SvaraRaderaJa. Det är klart att gåvor är mindre riskabelt för mig. Men samtidigt, även om 3000 euro är mycket pengar så känner mig trygg i tanken med att det är fyra euro per person. D.v.s. det är inte så stora summor så att det är hela världen om det dröjer lite med pengarna tillbaka. Tänker jag... Och jag har inte för avsikt att hjälpa alla människor i världen även om dom vill det. Men jag tänker att jag har ju träffat denna människa av en orsak i alla fall. Och nu bestämmer jag att orsaken är den här. Och jag kommer ändå alltid att ha mer pengar än honom. Även om jag inte precis är rik så har jag ändå hem och jobb och mat (för det mesta i alla fall). Jo, det måste gå detta. :)
SvaraRadera