Årskrönika 2013

2013 har verkligen levererat alla tänkbara känslostillstånd och upplevelser, på gott och ont. Det har varit ett år av kärlek, omtanke, rening, glädje och eufori. Ett år av galenskap och höga höjder, knäppa infall och skönhet, vackra miljöer, vackra människor, blommor, åkrar, djur, blå himmel. En underbart lång och varm sommar med resor och kreativitet och fröjd, jord, blomster, kött, älskog och mys. Jag har simmat i stora hav och små sjöar och badkar och pölar och tårar och floder. Jag har torkat i handdukar, tygslarvor, luftdrag och varma armar. År 2013 har verkligen varit kärlekens och skönhetens år. Det har varit så vansinnigt vackert och ljuvligt mången gång. Också i svärtan. För herreminskapare vad ont det har gjort stundvis. Inget ljus utan mörker. Det har varit så svart, så svart så jag nästan har blivit mörkrädd av min egen svärta och mitt eget mörker. Jag har tänkt så fula och förbjudna tankar. Jag har gjort förbjudna och galna saker också. Inget skadligt eller olagligt men jag har grävt och testat mig självt hur åt helvete förbjudet jag vågar gå. Och hur det känns. Jag har haft ont. Rent fysiskt. Jag har kollapsat på min 30årsdag, jag har haft långa plågsamma, svartröda menstruationer som månatligen har pinat mig blå. Jag har haft ont i foten på ett sätt som jag aldrig har upplevt. Jag har förlorat en liten fjutt i magen på ett brutalt och skrämmande vis. Jag har skrikgråtit nu i slutet av året. Jag har skakat och hyperventilerat och inte kunnat andas och förstå. Jag har avskytt mitt jobb, jag har avskytt mina kollegor, min arbetsplats, mina arbetsresor, mitt uppdrag, min uppgift, min roll, mina kläder. Jag har känt ett sånt innerligt förakt mot mig själv och det jag gör och hela branschen och alla vansinniga konstnärer som jag omringas av. Det är hemskt. Det är fruktansvärt att säga så och känna så. Det är så förbjudet att avsky när man borde vara tacksam. Usch. Det självförakt som kommer då när man tänker såna förbjudna svarta tankar är inte leka med. Och det är helt orimliga känslor också. Det finns inget belägg för det jag känner. Det är bara ett slags resultat av jag inte klarar av jobbet just nu. Att jag har väldigt svårt att njuta av det eftersom jag känner en sån rädsla och oro. Jag tror inte att jag är sämre än nån annan nödvändigtvis. Jag har svårt att avgöra om jag är understimulerad eller överstimulerad. Jag vet inte om jag är utmattad eller har tråkigt. I somras var jag euforisk och helt sanslös en sväng och nu känner jag nästan att jag är deprimerad? Jag har aldrig visat tendenser till sånt förut. Jag längtar till mig själv. Tillbaka till rapphet, käckhet, humor och kraft. Nu orkar jag med nöd och näppe svara på tilltal och dra på smilbanden i kassan. Fast av artighet gör jag ju det. Av artighet och för att det inte ska bli otrevlig stämning så säger jag och gör jag som jag förväntas. Jag skrattar när man ska skratta och jag bemöter som folk vill bli bemötta. Men innerst inne har jag en stor svart klump som skriker FUCK YOU. Detta är en oerhört ny och obehaglig känsla. Förlusten slog ut systemet fullständigt och jag som har levt in en lyckobubbla, karma-eufori, nånslags löjligt odödlighets-rus en tid föll som en trasa i backen och nu har jag väldigt svårt att komma upp. Jag känner att jag har varit from och vis och eftertänksam en lång tid och nu är jag tillbaka i nån märklig destruktivitet och ilska som jag inte har sett av på mycket länge. Det är som att det kliar i kroppen och behovet av att skrika så att bröstbenet dallrar är enormt. Jag känner mig så arg. Men jag får det inte ur mig som ilska utan det blir liksom kvar inne i mig och kommer på sin höjd ut som aggressiva tårar men ARG vågar jag inte vara. Inte så det syns och hörs. Inte sådär osakligt förbannad som en del kan vara. Läste om en rullstolsbunden som tog en käpp och liksom slog sönder allt omkring sig i rummet och det upplever jag att jag skulle behöva. Jag kan vara intellektuellt arg och ge mig in i verbala fajter om ditt och datt och vinner dom ofta men nu har jag en sån inre kokande ilska i mig som jag inte vet varifrån härstammar och som jag bara vill skrika ut eller liksom vråla ut på ett riktigt fult och okontrollerat och groteskt sätt. Det är så att jag skäms. Dom allra mest skamfyllda känslorna har makten just nu. Självförakt, missunsamhet, ilska, avundsjuka, skam. Jag känner mig riktigt jävla rutten och äcklig. Värdelös. Vad har det för jävla betydelse att man röjer framgångar på jobbet eller nånstans när man inte ens klarar av det mest naturliga på jorden: Man och barn. Kärlek och familj. Och ju mer han älskar mig desto mer avskyr jag mig. För jag förstår inte vad han ska med mej till. Jag stöter bort den mest underbara mannen på jorden. I min ilska och i mitt självförakt stöter jag bort den man jag älskar. Jag orkar inte med mej själv. Jag är så trött på mig själv.

Det här skulle bli en årskrönika. Det blev det kanske inte.