Bön

Håller bokstavligen på att bli tokig. Slutet på året har verkligen varit utmanande och nu är det tre dagar kvar innan 2014 träder in med hull och hår och jag längtar verkligen oerhört efter nyårets magi och fräschör. Jag vet inte vad jag inbillar mej egentligen. Att känslan i mitt bröst skulle vara annorlunda den första januari har jag svårt att tro. Jag har sen en tid tillbaka och nu speciellt under jullovet haft ett sånt jävla tryck över bröstkorgen/halsen. Det är som att ha fem rediga köttbullar på tvären och det enda sättet att få luft är genom att gäspa, gäspa, gäspa. Ibland kan jag få såna oros-skov i kroppen, det kliar i armarna och nacken, hjärtat rusar och handsvetten tränger fram. Men allra jobbigast är denna avsaknaden av luft. Oförmåga att helt enkelt andas alldeles vanligt bara. Hela dagen verkar gå ut på att liksom flåsa sig igenom den. Jag blir mer och mer nedstämd och deppig för varje dag utan luft och idag bröt jag ihop fullkomligt och grät så hårt jag kunde i en och halv timme. Instinktivt ville jag skrika. Skrika som hon där fru Ekdahl i Fanny och Alexander när hon sörjer sin avlidne man men jag förmådde inte. Känns som att jag skulle behöva ställa mig på alla fyra och liksom skrik-gråta. Eller bröla liksom. Vråla och snörvla liksom från långt in i kroppen så jag får ut det där som gör ont och tycker bakom bröstbenet. Ibland blir jag så desperat så jag tänker att jag vill skära upp mig själv mellan brösten och plocka ut den värkande klimpen i bröstkorgen. Slita ut den och slänga ut det svarta skrotet genom fönstret och dit pepparn växer. Jag börjar bli så trött på trycket och oförmågan att slappna av och njuta av min underbara man och mitt fina jobb. Jag känner mig bara misslyckad då jag inte klarar av att vara en god kollega och flickvän. Jag känner ett sånt satans självförakt över att vara jag, över att klaga och gråta och sucka och lida då det finns människor som har det så mycket värre. Människor som förlorat någon, människor som kanske förbereder sig på att förlora någon. Jag avskyr mig själv och mitt beteende. Jag avskyr att gå till jobbet, jag funderar på att säga upp mig och byta bransch, sluta helt och hållet. Jag tänker på alternativa arbetsplatser och inbillar mig att det ska bli bättre då. Jag har den finaste pojkvännen som verkligen på alla sätt och vis är det finaste som hänt mig och det enda jag klarar av är att gråta och stöta honom ifrån mig. Är fullständigt inkapabel att fungera i en relation och ta emot kärlek. Det har jag alltid varit men då har det inte varit ett problem eftersom jag inte varit tillräckligt kär i personen i fråga. Men nu är jag helt såld på karln men ändå klarar jag inte av att ta emot den kärlek han så innerligen vill ösa över mig. Så ja, jag håller bokstavligen på att bli knäpp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så trött på mig själv och mitt tunga sinne. Jag vill vara glad och rolig och lugn och kreativ. Just nu kan jag inte tänka mig nåt annat arbete än möjligen sortera skruv. Jag avskyr teater, både att göra och se. Jag skiter faktiskt i hela konstformen. Jag är så förbannat less. Det är helt orättvist men så tänker jag nu. Jag är trött på alla konstnärer och minsta lilla röda plupp på facebook och senaste produktionen nånstans får mej att få kväljningar. Herregud jag vill sjunga och dansa. PÅ SKOJ. Inte som en prestation utan enbart för höga nöjets skull. Alla verkar bli helt till sig då jag säger att jag inte vill stå på scen. När jag säger att jag vill sortera skruv och ha samma arbetstid varje dag måndag till fredag. Vad skulle behövas för att du ska bli en kreativ och inspirerad skådespelerska igen? säger dom desperat och jag blir erbjuden ditt och jag blir erbjuden datt. Projekt dom tror att jag ska gå igång på. Det finns dock tyvärr inget jobb, ingen roll eller produktion som får igång mig just nu. Jag är helt ointresserad. Dessutom är det emot mina principer att ställa mig på scenen och åma mig när jag mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag är skitdålig på att spela teater faktiskt. Därför att om jag mår skit så kan jag inte gå och skoja till det lite med lite humor och skit. Jag förmår inte! Jag kan inte! Det enda man vill är att gråta och då ska man liksom hålla på och underhålla folk. Jag orkar inte.
Missförstå mig inte. Det är inget fel på min arbetsplats och det är inget fel på min man och på mitt liv och min hemmiljö och min familj. Det enda det är fel på är mig. Jag kan inte ta det. Jag vill inte. Jag är upp till bredden ångestfylld och orkar inte höra: "Det är säkert bra för dej att gå på jobb nu så du får annat att tänka på." Jag orkar inte höra nånting om att det är över nu eller sånt händer eller det är inte bra att ligga hemma och inte göra nånting och det är inte det ena och det andra. Upp och hoppa!! Det finns ingenting jag hellre vill än att hoppa upp och vara glad och käck och lättsam, verkligen inte. Jag vill verkligen ha tillbaka mig själv men jag har tappat bort mig. Jag är alldeles bortsprungen och vilsen och vet inte hur jag ska få bort det som värker och gör ont. Gode Gud ge mig luft, snälla, snälla ta bort dina tunga stövlar från min bröstkorg och ge tillbaka min livslust. Snälla, snälla ge mig syre, torka mina tårar och ta över mina darrningar och mina kliande armar. Jag vill vara lycklig. Jag vill bli glad och livskraftig igen. Jag tycker inte om att vara såhär och jag tycker inte om mig själv när jag är såhär. Gode Gud hjälp mig. Amentackpåförhand.