Dagarna just nu går ut på att jag inte kan andas, att jag drar upp axlarna till öronen och jag en sekund senare märker det och försöker slappna av. Jag drömmer mer mardrömmar på nätterna än jag vågar säga. Ofta handlar det om höga fall eller att jag står högt över havet och klamrar mig fast vid ett berg eller en flaggstång eller någonting annat. Situationen kräver att jag håller andan eftersom minsta lilla rörelse kan vara förödande. Jag sover gott när jag väl har somnat. Min gubbe säger att jag andas snabbt och ibland kan jag vakna av att jag i panik kippar efter andan. På kvällen när jag ska somna måste jag ligga med huvudet bakåtböjt och munnen på vid gavel så att luften får strömma fritt in och ut. Ändå vaknar jag till och rycker precis i insomningsögonblicket i lätt panik, med rädsla för att somna och aldrig vakna, flera gånger innan jag till slut utmattad tuppar av. Jag har inga direkta problem att komma upp ur sängen. Är inte förlamad av trötthet precis men jag är generellt bara helt ointresserad av att stiga upp. Ingenting känns riktigt roligt och jag upplever att jag bara går och suckar tills jag vid två-tre-tiden bryter ihop, avskyr mig själv, blir förbannad och skrikgråter i några timmar. Det lättar i bröstkorgen och jag kan uppbåda lite glädje och skoj men sen kommer det tillbaka efter en timme igen. Kvällarna är värst. Att vara ensam på kvällen är obehagligt och det börjar klia i armarna och benen, svindla, hjärtat hackar på och jag får varmt och svårt att andas. Kan inte koncentrera mig på nånting alls fast jag försöker lindra besvären med att läsa eller lyssna på radio, baka eller pussla. Jag är tankspridd. Jag kan börja förbereda för dammsugning klockan 2 på dagen och sen klockan 8 komma på att jag aldrig gjorde det. Jag ser dåligt i mörker och vågar knappt köra bil i mörker och regn eftersom jag har väldigt svåra tvångstankar om att jag ska vara med i en bilolycka. Jag undviker verkligen att vara i trafiken när mörkret lagt sig eftersom jag upplever att jag är en fara för mig själv och andra. Jag är orkeslös, kraftlös, omotiverad och drömmer om en annan vardag där jag har måttliga utmaningar som inte känns övermäktiga. En vardag där jag varje morgon kan känna mig övertygad och säker på att idag ska jag gå till jobbet och klara av det. Känslan av att vara säker på att framgångsrikt klara av sitt arbete längtar jag efter. Eller alltså längtan efter vetskapen om att jag gör det. Att inte varje morgon vara livrädd och nervös över att gå till jobbet. Att inte vara panikslagen de sista 20 minuterna innan vi börja repetera. Att varje dag liksom andas ut och uppriktigt tänka att jag klarade det. Att alla arbetsdagar är som högstadiets gymnastiktimmar. En oerhörd känsla av otillräcklighet och vetskap om att det här kommer att bli en dag av förnedring. Nu är jag dock mycket bättre på mitt jobb än jag nånsin var på gymnastiktimmarna så det är väldigt sällan det faktiskt är frågan om förnedring. Men känslan är densamma. Inne i mig är känslan densamma. Varken på jobbet eller på gymnastiklektionen är det någon annan än jag själv som förnedrar mig. För det mesta i alla fall.
Det allra värsta är att jag i mitt illamående börjar inbilla mig att det handlar om saker som det inte handlar om. I min desperation efter att hitta en orsak och en lösning så börjar jag analysera precis allt. Jag börjar ifrågasätta min gubbe, vår relation, hans personlighet. I mitt eget självförakt börjar jag hitta fel på honom eftersom det är så vansinnigt mycket enklare att hitta fel på andra och be dem korrigera sig än att se sina egna brister och ta itu med dem. Varje kväll förstår jag ändå att det här handlar inte om han och mig. Han är det absolut finaste som finns och han är så trygg och så lugn och stabil och jag vill absolut inte leva utan honom. Däremot är det där lugnet och tryggheten möjligen en utlösande faktor. Jag har ju redan i flera år åkt på semester till söderns land för att få gråta. Jag har liksom inte kunnat slappna av och släppa ut allting hemma och det har behövts en svindyr biljett till nåt tropiskt land för att kunna tömma mig. Hur många timmar har jag inte gråtit i solen och poolen? Nu känns det dock som att hemma är som är i solen. Det är verkligen tillåtet att njuta, slappna av här hos oss. Min gubbe är inte av den stressigare sorten och han är väldigt noga med att inte "håsa". Noga med att inte tumma på mat, motion och sömn. Inte på fredagsbastun och vikten av att "vara ute och vädra upp sig". Han är väldigt duktig på att portionera upp utmaningarna dag för dag. Idag ska jag tvätta bilen. Imorgon ska jag hänga upp dina tavlor. I övermorgon ska jag betala mina räkningar och på fredag ska jag byka. Förutom arbete, mat, motion och sömn samt kramas med gumman så har han ungefär 1-2 uppdrag per dag. Och inget mer. Uppdraget kan vara av den nyttiga sorten, typ städa, reparera, klippa gräs etc. eller så kan det vara mer av den sociala sorten, hälsa på familjen, åka till Ikea och handla eller gå på bio. Han spelar heller inte bubbelspel. Inte är han på facebook och datorn använder han till att betala räkningar och googla traktorer. Han tar 1-2 öl på fredag i bastun och annars dricker han så han blir lätt förfriskad ungefär 3-5 gånger i året. Han är glad och sorglös och riktar sin kärlek och värme mot nästan alla han möter.
Själv är jag trött. Mitt hår är torrt och risigt. Jag är blekblå i ansiktet. Grus i ögonen. Jag luktar konstigt. Mitt urin luktar skumt ibland. Svetten också. Jag sover oroligt. Andas snabbt. Har svårt att få luft. Hjärtat bankar. Pulsen slår hårt hårt. Jag får frossa och häftiga darrningsattacker och kokhet hud. Har stundvis svinkallt och stundvis kokhett. Jag är orkelös och motivationslös. Jag tycker jag gör en massa men ändå gör jag nästan ingenting. Jag hänger på facebook. Jag spelar bubbelspel. Jag skriver tiotusen mail och planerar möten. Jag har ångest, före och under jobb. Efter jobb är jag lättad och känner mig för stunden väldigt klar i huvudet. Pigg liksom. Jag får inga kickar som helst av publikrekord, applåder, intervjuer, uppmärksamhet. Framgång känns ointressant. Har faktiskt inte ens nån tro på teater som en välgörande konstform eftersom jag själv börjar må så dåligt av det. Jag tycker att folk gör rätt i att inte gå på teater. Det mesta som folk gör och jag själv med tycker jag bara är enfaldigt. Vem tror dom att dom är? tänker jag. Ska det här verkligen vara nåt? Det enda jag kan ta till mig är när jag ser folk ha roligt och njuter. Det är det enda jag kan ta in och det berör mig nåt oerhört. När jag ser begåvade människor öva, skratta, misslyckas, dansa, sjunga som om resultatet inte har nån betydelse, då gråter jag. Då berörs jag. Färdiga produktioner och exakta regianvisningar, nån jävligt väluttänkt analys och scenografi som speglar blablablabla-bullshit och ifrågasätter blablablabla-bullshit hit och dit bläbläbläblä spyr jag av. Men herregud vad lycklig jag blir när det inte är så jävla allvarligt hela tiden. När folk inte tar sig själv på så jävla stort allvar. Är trött på att själv vara så allvarlig och seriös jämt.
Såg en man i teve som medgav att han sjungit in en sång på skiva utan att riktigt ens veta vad sången handlade om. Folk blev helt chockade. Jag tyckte det var oerhört befriande. Minns en ung dam som första gången sökte till Teaterhögskolan och som blev utsjasad ur förhörsrummet då hon hade mage att svara: Nog vet jag hur handlingen var i pjäsen men inte är jag säker på vad den handlade om. Pjäsen. På frågan vad nån pjäs jag varit med i handlade om. Tror till och med jag la till med: Int funderar jag så myki på va de handlar om.
Åh den sorglösa flickan längtar jag till. Den sorglösa flickan som gjorde allt på känsla och utan att analysera sönder allting och motivera varenda steg åt sin regissör och sina kollegor. Herregud jag är så trött på allt analyserande och vändande och vridande. Har man känsla och intuition och tajming så behöver man inte analysera eller ens för den delen gå den där skitskolan och bli förstörd och sönderbultad.
Och faktiskt. Jag tror nog att man mycket väl kan skådespela utan att veta vad "nånting handlar om". D.v.s. utan att veta sensmoralen eller budskapet. Det är väl ändå upp till publiken att tolka vad storyn handlar om. Jag berättar ju bara hur det gick till. Så önskar jag att det kunde vara. Dessutom ifrågasätter jag nu varför jag från första början sökte till den där jävla skolan alls. Inte var det en dröm och inte var det nåt jag längtade efter. Jag blev uppmuntrad att söka och inte hade jag nu annars heller så helvetes mycket att göra och sen kom jag in. Det bara blidde så.
Som så mycket annat så har det bara blivit så.
Nu undrar jag: Kan man få börja känna efter nu vad man på riktigt vill och börja sträva mot det istället för att bara plötsligt hamna i olika situationer man liksom inte har planerat hamna i?
Jag är bara så rädd att jag inte är någon utan allt det där som präglat mig i 16-17 år. Teatern.
Det kanske finns en ganska bra orsak till att jag alltid känt obehag för att säga att jag är skådespelerska som jobbar på teatern. Att jag ibland sagt nånting annat istället...
Jag önskar mig ett vanligt jobb i butik. Ett där man öppnar varje morgon och stänger klockan 16. En liten familj och en glad gubbe. Ett hus med trädgård och potatisland och medverkan på amatörteaterscenen i den mån det är möjligt.
Det allra värsta är att jag i mitt illamående börjar inbilla mig att det handlar om saker som det inte handlar om. I min desperation efter att hitta en orsak och en lösning så börjar jag analysera precis allt. Jag börjar ifrågasätta min gubbe, vår relation, hans personlighet. I mitt eget självförakt börjar jag hitta fel på honom eftersom det är så vansinnigt mycket enklare att hitta fel på andra och be dem korrigera sig än att se sina egna brister och ta itu med dem. Varje kväll förstår jag ändå att det här handlar inte om han och mig. Han är det absolut finaste som finns och han är så trygg och så lugn och stabil och jag vill absolut inte leva utan honom. Däremot är det där lugnet och tryggheten möjligen en utlösande faktor. Jag har ju redan i flera år åkt på semester till söderns land för att få gråta. Jag har liksom inte kunnat slappna av och släppa ut allting hemma och det har behövts en svindyr biljett till nåt tropiskt land för att kunna tömma mig. Hur många timmar har jag inte gråtit i solen och poolen? Nu känns det dock som att hemma är som är i solen. Det är verkligen tillåtet att njuta, slappna av här hos oss. Min gubbe är inte av den stressigare sorten och han är väldigt noga med att inte "håsa". Noga med att inte tumma på mat, motion och sömn. Inte på fredagsbastun och vikten av att "vara ute och vädra upp sig". Han är väldigt duktig på att portionera upp utmaningarna dag för dag. Idag ska jag tvätta bilen. Imorgon ska jag hänga upp dina tavlor. I övermorgon ska jag betala mina räkningar och på fredag ska jag byka. Förutom arbete, mat, motion och sömn samt kramas med gumman så har han ungefär 1-2 uppdrag per dag. Och inget mer. Uppdraget kan vara av den nyttiga sorten, typ städa, reparera, klippa gräs etc. eller så kan det vara mer av den sociala sorten, hälsa på familjen, åka till Ikea och handla eller gå på bio. Han spelar heller inte bubbelspel. Inte är han på facebook och datorn använder han till att betala räkningar och googla traktorer. Han tar 1-2 öl på fredag i bastun och annars dricker han så han blir lätt förfriskad ungefär 3-5 gånger i året. Han är glad och sorglös och riktar sin kärlek och värme mot nästan alla han möter.
Själv är jag trött. Mitt hår är torrt och risigt. Jag är blekblå i ansiktet. Grus i ögonen. Jag luktar konstigt. Mitt urin luktar skumt ibland. Svetten också. Jag sover oroligt. Andas snabbt. Har svårt att få luft. Hjärtat bankar. Pulsen slår hårt hårt. Jag får frossa och häftiga darrningsattacker och kokhet hud. Har stundvis svinkallt och stundvis kokhett. Jag är orkelös och motivationslös. Jag tycker jag gör en massa men ändå gör jag nästan ingenting. Jag hänger på facebook. Jag spelar bubbelspel. Jag skriver tiotusen mail och planerar möten. Jag har ångest, före och under jobb. Efter jobb är jag lättad och känner mig för stunden väldigt klar i huvudet. Pigg liksom. Jag får inga kickar som helst av publikrekord, applåder, intervjuer, uppmärksamhet. Framgång känns ointressant. Har faktiskt inte ens nån tro på teater som en välgörande konstform eftersom jag själv börjar må så dåligt av det. Jag tycker att folk gör rätt i att inte gå på teater. Det mesta som folk gör och jag själv med tycker jag bara är enfaldigt. Vem tror dom att dom är? tänker jag. Ska det här verkligen vara nåt? Det enda jag kan ta till mig är när jag ser folk ha roligt och njuter. Det är det enda jag kan ta in och det berör mig nåt oerhört. När jag ser begåvade människor öva, skratta, misslyckas, dansa, sjunga som om resultatet inte har nån betydelse, då gråter jag. Då berörs jag. Färdiga produktioner och exakta regianvisningar, nån jävligt väluttänkt analys och scenografi som speglar blablablabla-bullshit och ifrågasätter blablablabla-bullshit hit och dit bläbläbläblä spyr jag av. Men herregud vad lycklig jag blir när det inte är så jävla allvarligt hela tiden. När folk inte tar sig själv på så jävla stort allvar. Är trött på att själv vara så allvarlig och seriös jämt.
Såg en man i teve som medgav att han sjungit in en sång på skiva utan att riktigt ens veta vad sången handlade om. Folk blev helt chockade. Jag tyckte det var oerhört befriande. Minns en ung dam som första gången sökte till Teaterhögskolan och som blev utsjasad ur förhörsrummet då hon hade mage att svara: Nog vet jag hur handlingen var i pjäsen men inte är jag säker på vad den handlade om. Pjäsen. På frågan vad nån pjäs jag varit med i handlade om. Tror till och med jag la till med: Int funderar jag så myki på va de handlar om.
Åh den sorglösa flickan längtar jag till. Den sorglösa flickan som gjorde allt på känsla och utan att analysera sönder allting och motivera varenda steg åt sin regissör och sina kollegor. Herregud jag är så trött på allt analyserande och vändande och vridande. Har man känsla och intuition och tajming så behöver man inte analysera eller ens för den delen gå den där skitskolan och bli förstörd och sönderbultad.
Och faktiskt. Jag tror nog att man mycket väl kan skådespela utan att veta vad "nånting handlar om". D.v.s. utan att veta sensmoralen eller budskapet. Det är väl ändå upp till publiken att tolka vad storyn handlar om. Jag berättar ju bara hur det gick till. Så önskar jag att det kunde vara. Dessutom ifrågasätter jag nu varför jag från första början sökte till den där jävla skolan alls. Inte var det en dröm och inte var det nåt jag längtade efter. Jag blev uppmuntrad att söka och inte hade jag nu annars heller så helvetes mycket att göra och sen kom jag in. Det bara blidde så.
Som så mycket annat så har det bara blivit så.
Nu undrar jag: Kan man få börja känna efter nu vad man på riktigt vill och börja sträva mot det istället för att bara plötsligt hamna i olika situationer man liksom inte har planerat hamna i?
Jag är bara så rädd att jag inte är någon utan allt det där som präglat mig i 16-17 år. Teatern.
Det kanske finns en ganska bra orsak till att jag alltid känt obehag för att säga att jag är skådespelerska som jobbar på teatern. Att jag ibland sagt nånting annat istället...
Jag önskar mig ett vanligt jobb i butik. Ett där man öppnar varje morgon och stänger klockan 16. En liten familj och en glad gubbe. Ett hus med trädgård och potatisland och medverkan på amatörteaterscenen i den mån det är möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar