Nytt försök.
Inledde året med att sova bort nyåret och ett hejdundrande fyrverkeri på ett sunkigt hotell i Phuket, Thailand. Hade landat vid åtta-tiden på hotellet, slängt i mig lite obligatorisk Phad Thai och sen, trots tappra försök att hållas vaken till smällandet, ändå slumrat bort och vaknat upp till en ny dag och ett nytt år i tropisk värme och luftfuktighet och frukttallrik till frukost. Min vana trogen satsade jag två veckor på att hålla käften, gråta, läsa, meditera, sova, sola, simma, äta. Umgicks som vanligt inte med någon och framstod i de flesta ögon som ett freak.
När jag kom hem var det tyngre än någonsin att återgå till arbetet och den två veckors semestern kändes som en fis i rymden och jag misstänkte att de två veckorna gjort mer skada än nytta. Vila stod ganska högt på tapeten och motivationen var relativt låg. Istället packade iväg oss på en sista turné-snutt i södra Finland avfärd mot Vasa och turné i de bygderna. I samma veva nångång kring 20e januari kanske fick jag för mig att naturen och skärgården nog skulle hjälpa mig att komma på benen och bli pigg igen. Gick på skoj in på en hemsida för tillgängliga hyreslägenheter och fick syn på en dyr med vacker lägenhet som till och med andades lugn genom datorskärmen. Ringde på den och bokade en visning och i samma veva ringde jag en fastighetsförmedlare och meddelade att jag ville sälja min lägenhet i Åbo. Han råkade ha passligt och sa att han kunde komma och titta på lägenheten nu på direkten, vilket han gjorde och ca tre timmar efter att han besökt mig på Mariegatan var lägenheten såld för det pris vi hade satt som utgångspris. Detta var kring 22 januari. Flytten behövde ske innan första februari så ja ringde en flyttfirma. Samtidigt hade vi två orter kvar på vår turné i södra Finland och efter det skulle jag halvtidsflytta till Vasa för fem månader framöver. Den 25e januari fyllde jag 30, fick panikångestattack och bröt ihop framför en vilsen läkare på Mehiläinen som gav mig lugnande och tre veckor sjukledigt. Jag tog emot ingendera utan hoppade i en iskall buss och åkte mot Salo och Tenala.
Sen gick allting väldigt fort. Flytt till Pargas gick smärtfritt. Livet i Vasa började rulla på. Jag dejtadeen busschaufför i Åbo som visade sig vara en bluff som hade fru och barn där hemma. Jag slängde ut honom och beslöt mig för att nu får det banne mig vara nog. Inte en karl sätter sin fot innanför min nya lägenhet och om det är nån som ska utnyttjas så inte är det jag. Punkt. Pendlade med succéföreställningen Ett riktigt fynd på de österbottniska bygderna och Doris kammade hem sympatier på alla håll till mina kollegors stora förtret. I alla fall upplevde jag det så och blev mer och mer obekväm med situationen. Pendlandet höll på att ta knäcken av mig och när sköna maj äntligen kom med sol och värme och påskliljor, pelargoner och potatisodling så var jag oerhört tacksam över att det var över och att jag hade klarat det. Den första tiden av sommarlovet ägna jag åt masktillverkning och blomsterprakt och inte mycket mer än det. Hade en känsla av att sommarlovet skulle vara för kort för min återhämtning och ville verkligen göra allt för att vara pigg och glad till hösten.
Innan jag visst ordet av hade jag fått syn på Bonden Nisse i teve och grät stora floder när jag såg hans lugn och trygghet komma genom rutan och la sig omkring mej som en stor och varm filt. Jag kände instinktivt att jag ville skriva till honom om min reaktion och att jag tyckte att han verka så fin och go. Jag motiverade det med att man måste få säga om man uppskattar någon för det den ÄR (till skillnad från gör), sånt ska man inte hålla inne med. Ett, tu, tre hade jag dock tackat ja till Bonde Söker Fru och smög iväg till Eskilstuna för att träffa Nisse och alla andra på Slottet. Hur det nu gick så kom jag till Ack Värmeland du sköna och hans underbara gård och fick uppleva saker jag aldrig annars hade upplevt. Hade beslutat mig för att vara så ärlig som möjligt hela tiden och inte gå med i varken intriger eller teves försök att manipulera våra åsikter. Tänkte också att om man nu får chansen att säga vad man känner och tycker om livet och kärleken och bondelivet på bästa sändningstid så ska jag försöka utnyttja den tiden maximalt och verkligen på riktigt försöka känna efter vad jag vill och längtar efter allra mest. När äventyret tog slut då jag efter gemensam överenskommelse med Nisse blev hemröstad som tredjesist så kändes det som att man hade varit i terapi i sju år. Jag var så uttömd och tom och fri och på det klara med vad jag vill i livet och det kändes som att nu är jag verkligen verkligen redo för kärleken. Jag var verkligen på toppen när jag väl kom hem! Kände att jag behövde outlouda den känslan lite på egen hand och bokade fort en resa till Italien över midsommaren. Där utmanade jag mig själv, träffade en massa karlar och lät mej förföras och förgöras och bjudas med på diverese påhitt. Detta gav mig en kick så strax när jag kom bokade jag en ny resa, denna gång via en massa trubbel på bokningssidor och till slut fick jag en känsla av att det nog inte är meningen att jag ska åka då det strular så in i bängen. Mycket riktigt. Den 6 juli, sommarens och diktens dag, träffade jag min gubbe, han sa hej, bjöd mig armen och sen släppte jag den inte mer. Så när dagen kom då jag skulle åka två veckor till Italien var jag inte alls sugen på att åka. Mycket riktigt...i fem dagar stod jag ut i ett överhettat Rom med alldeles för hög puls, sen sket jag i kostnaderna och bokade en resa hem till min trygga famn. Nio dagar innan planerad hemkomstdag...
Sen tog sommaren slut och jag började motvilligt jobba. Försökte uppbåda nånslags motivation och övertygade mig om att allt är perfekt och att det är okej att ha en liten svacka. Fick ganska tidigt i repetitionerna en ilsken hälsporre som gjorde sig till känna och förpestade ytterligare mitt humör så bortsett från att kärleken blomstrade så var jag i konstant ohälsa, obalans och psykiskt instabil. Grät varannan kväll och varje söndag av ren utmattning. Premiären kom på något vis efter en tid av oerhört stressig arbetsmiljö där i princip alla var trötta och på dåligt humör. Detta förpestade ytterligare hela produktionen och ytterligare sjukdomar, inte bara på mitt håll, gjorde att jag frågade mig om det verkligen är meningen att denna pjäs ska spelas just nu. Pricken på i var att den dessutom sålde dåligt, min hälsporre blev bara ilsknare och ilsknare och inflammationen spred sig över häl, Akilles, vader, vrister och upp till knä. I samma veva fick jag ryggskott vilket aldrig hade hänt mig förut och under höstens gång har jag räknat mig fram till ca 15 nackspärr vilket också är väldigt ovanligt.
Sen kom ett glädjebesked då det visade sig att jag blivit gravid. Glädjen var total även om det inte var särskilt planerat. Mådde lite dåligt men de andra krämporna överlappade helt klart graviditetssymptomen. Längtan var stor men oron över hur det ska gå med jobb och hur jag ska orka med allt och tänk om det händer nånting var enorm. Jag har en ganska diger historia när det gäller såna här saker och har länge varit misstänksam till om det överhuvudtaget är meningen att jag ska få några barn i detta liv. Av ena eller andra orsaken. Och mycket riktigt. Sagan var inte lång. Kring första advent besökte jag en gynekolog och fick ett fint besked om att allt såg bra ut och jag hörde hjärtat bulta och jag fick en bild hem som jag gav åt gubben att lägga i sin bröstficka. Sen åkte jag på jobb och ca en halvtimme innan föreställningen skulle börja fick jag ett missfall.
Föreställningen inhiberades 20 minuter innan den skulle började, Ronny hämtade mig, vi var tvungna att stanna i Kaarina på en busshållplats då han grät så hårt. Jag var i chock och skakade och hade väldigt svårt att begripa det hastiga förloppet. Sen blev jag sjukskriven, föreställning efter föreställning inhiberades. JCS-repetitionerna inleddes utan mej och jag gick hemma och väntade på att fysiskt läka ihop. Det gick långsamt. För långsamt. Blödde kopiösa mängder och fick svindel och skakningar i attacker om kvällarna. Det togs femhundratusen prover på mig och allt såg bra ut, alla värden och hela fördrivningen förlöpte helt normalt kunde doktorerna säga. Själv var jag en trasa.
Efter en vecka sjukledigt fick jag vänligen gå på jobb och dansa och sjunga med ond mage och stora blödningar och ett väldigt instabilt psyke. Två veckor till jullov två veckor till jullov två veckor till jullov. Försökte gaska upp mig på order, försökte tänka positivt och logiskt, försökte vara tacksam över att försynen ordnar upp naturen när naturen misslyckas och försökte tänka att det är bra att vara på jobb så får man annat att tänka på. Shoppade kopiösa mängder julklappar. Köpte en massa till mig själv och min gubbe. Drack inte tack och lov men jävlar i min låda vad det fick pengar i december.
Sen kom jullovet, halleluja. Två veckor av panikångest och hjärtklappningar, gråtattacker och "bita ihop" på jobbet var till ända och över julen lättade det märkbart. En lugn och fridfull jul med familjen. Bara några gråt-anfall och mindre tryck över bröstet. Men strax efter jul, när allt det där obligatoriska var över så blev det genast värre igen. Och nu är det nyårsaftonsmorgon och jag tycker att det är ganska tungt och svart. Jag vet inte vad som hör vart men spontant känns det som att missfallet liksom slog ut systemet helt och hållet till slut. Som att det liksom har gått att hållas på ytan så länge länge men att den smällen helt enkelt var droppen. Jag är ingen expert men så känns det och jag vet inte vad som händer imorgon annat än att det är första januari och det väl är meningen att man ska stiga upp och klä på sig.
Inledde året med att sova bort nyåret och ett hejdundrande fyrverkeri på ett sunkigt hotell i Phuket, Thailand. Hade landat vid åtta-tiden på hotellet, slängt i mig lite obligatorisk Phad Thai och sen, trots tappra försök att hållas vaken till smällandet, ändå slumrat bort och vaknat upp till en ny dag och ett nytt år i tropisk värme och luftfuktighet och frukttallrik till frukost. Min vana trogen satsade jag två veckor på att hålla käften, gråta, läsa, meditera, sova, sola, simma, äta. Umgicks som vanligt inte med någon och framstod i de flesta ögon som ett freak.
När jag kom hem var det tyngre än någonsin att återgå till arbetet och den två veckors semestern kändes som en fis i rymden och jag misstänkte att de två veckorna gjort mer skada än nytta. Vila stod ganska högt på tapeten och motivationen var relativt låg. Istället packade iväg oss på en sista turné-snutt i södra Finland avfärd mot Vasa och turné i de bygderna. I samma veva nångång kring 20e januari kanske fick jag för mig att naturen och skärgården nog skulle hjälpa mig att komma på benen och bli pigg igen. Gick på skoj in på en hemsida för tillgängliga hyreslägenheter och fick syn på en dyr med vacker lägenhet som till och med andades lugn genom datorskärmen. Ringde på den och bokade en visning och i samma veva ringde jag en fastighetsförmedlare och meddelade att jag ville sälja min lägenhet i Åbo. Han råkade ha passligt och sa att han kunde komma och titta på lägenheten nu på direkten, vilket han gjorde och ca tre timmar efter att han besökt mig på Mariegatan var lägenheten såld för det pris vi hade satt som utgångspris. Detta var kring 22 januari. Flytten behövde ske innan första februari så ja ringde en flyttfirma. Samtidigt hade vi två orter kvar på vår turné i södra Finland och efter det skulle jag halvtidsflytta till Vasa för fem månader framöver. Den 25e januari fyllde jag 30, fick panikångestattack och bröt ihop framför en vilsen läkare på Mehiläinen som gav mig lugnande och tre veckor sjukledigt. Jag tog emot ingendera utan hoppade i en iskall buss och åkte mot Salo och Tenala.
Sen gick allting väldigt fort. Flytt till Pargas gick smärtfritt. Livet i Vasa började rulla på. Jag dejtadeen busschaufför i Åbo som visade sig vara en bluff som hade fru och barn där hemma. Jag slängde ut honom och beslöt mig för att nu får det banne mig vara nog. Inte en karl sätter sin fot innanför min nya lägenhet och om det är nån som ska utnyttjas så inte är det jag. Punkt. Pendlade med succéföreställningen Ett riktigt fynd på de österbottniska bygderna och Doris kammade hem sympatier på alla håll till mina kollegors stora förtret. I alla fall upplevde jag det så och blev mer och mer obekväm med situationen. Pendlandet höll på att ta knäcken av mig och när sköna maj äntligen kom med sol och värme och påskliljor, pelargoner och potatisodling så var jag oerhört tacksam över att det var över och att jag hade klarat det. Den första tiden av sommarlovet ägna jag åt masktillverkning och blomsterprakt och inte mycket mer än det. Hade en känsla av att sommarlovet skulle vara för kort för min återhämtning och ville verkligen göra allt för att vara pigg och glad till hösten.
Innan jag visst ordet av hade jag fått syn på Bonden Nisse i teve och grät stora floder när jag såg hans lugn och trygghet komma genom rutan och la sig omkring mej som en stor och varm filt. Jag kände instinktivt att jag ville skriva till honom om min reaktion och att jag tyckte att han verka så fin och go. Jag motiverade det med att man måste få säga om man uppskattar någon för det den ÄR (till skillnad från gör), sånt ska man inte hålla inne med. Ett, tu, tre hade jag dock tackat ja till Bonde Söker Fru och smög iväg till Eskilstuna för att träffa Nisse och alla andra på Slottet. Hur det nu gick så kom jag till Ack Värmeland du sköna och hans underbara gård och fick uppleva saker jag aldrig annars hade upplevt. Hade beslutat mig för att vara så ärlig som möjligt hela tiden och inte gå med i varken intriger eller teves försök att manipulera våra åsikter. Tänkte också att om man nu får chansen att säga vad man känner och tycker om livet och kärleken och bondelivet på bästa sändningstid så ska jag försöka utnyttja den tiden maximalt och verkligen på riktigt försöka känna efter vad jag vill och längtar efter allra mest. När äventyret tog slut då jag efter gemensam överenskommelse med Nisse blev hemröstad som tredjesist så kändes det som att man hade varit i terapi i sju år. Jag var så uttömd och tom och fri och på det klara med vad jag vill i livet och det kändes som att nu är jag verkligen verkligen redo för kärleken. Jag var verkligen på toppen när jag väl kom hem! Kände att jag behövde outlouda den känslan lite på egen hand och bokade fort en resa till Italien över midsommaren. Där utmanade jag mig själv, träffade en massa karlar och lät mej förföras och förgöras och bjudas med på diverese påhitt. Detta gav mig en kick så strax när jag kom bokade jag en ny resa, denna gång via en massa trubbel på bokningssidor och till slut fick jag en känsla av att det nog inte är meningen att jag ska åka då det strular så in i bängen. Mycket riktigt. Den 6 juli, sommarens och diktens dag, träffade jag min gubbe, han sa hej, bjöd mig armen och sen släppte jag den inte mer. Så när dagen kom då jag skulle åka två veckor till Italien var jag inte alls sugen på att åka. Mycket riktigt...i fem dagar stod jag ut i ett överhettat Rom med alldeles för hög puls, sen sket jag i kostnaderna och bokade en resa hem till min trygga famn. Nio dagar innan planerad hemkomstdag...
Sen tog sommaren slut och jag började motvilligt jobba. Försökte uppbåda nånslags motivation och övertygade mig om att allt är perfekt och att det är okej att ha en liten svacka. Fick ganska tidigt i repetitionerna en ilsken hälsporre som gjorde sig till känna och förpestade ytterligare mitt humör så bortsett från att kärleken blomstrade så var jag i konstant ohälsa, obalans och psykiskt instabil. Grät varannan kväll och varje söndag av ren utmattning. Premiären kom på något vis efter en tid av oerhört stressig arbetsmiljö där i princip alla var trötta och på dåligt humör. Detta förpestade ytterligare hela produktionen och ytterligare sjukdomar, inte bara på mitt håll, gjorde att jag frågade mig om det verkligen är meningen att denna pjäs ska spelas just nu. Pricken på i var att den dessutom sålde dåligt, min hälsporre blev bara ilsknare och ilsknare och inflammationen spred sig över häl, Akilles, vader, vrister och upp till knä. I samma veva fick jag ryggskott vilket aldrig hade hänt mig förut och under höstens gång har jag räknat mig fram till ca 15 nackspärr vilket också är väldigt ovanligt.
Sen kom ett glädjebesked då det visade sig att jag blivit gravid. Glädjen var total även om det inte var särskilt planerat. Mådde lite dåligt men de andra krämporna överlappade helt klart graviditetssymptomen. Längtan var stor men oron över hur det ska gå med jobb och hur jag ska orka med allt och tänk om det händer nånting var enorm. Jag har en ganska diger historia när det gäller såna här saker och har länge varit misstänksam till om det överhuvudtaget är meningen att jag ska få några barn i detta liv. Av ena eller andra orsaken. Och mycket riktigt. Sagan var inte lång. Kring första advent besökte jag en gynekolog och fick ett fint besked om att allt såg bra ut och jag hörde hjärtat bulta och jag fick en bild hem som jag gav åt gubben att lägga i sin bröstficka. Sen åkte jag på jobb och ca en halvtimme innan föreställningen skulle börja fick jag ett missfall.
Föreställningen inhiberades 20 minuter innan den skulle började, Ronny hämtade mig, vi var tvungna att stanna i Kaarina på en busshållplats då han grät så hårt. Jag var i chock och skakade och hade väldigt svårt att begripa det hastiga förloppet. Sen blev jag sjukskriven, föreställning efter föreställning inhiberades. JCS-repetitionerna inleddes utan mej och jag gick hemma och väntade på att fysiskt läka ihop. Det gick långsamt. För långsamt. Blödde kopiösa mängder och fick svindel och skakningar i attacker om kvällarna. Det togs femhundratusen prover på mig och allt såg bra ut, alla värden och hela fördrivningen förlöpte helt normalt kunde doktorerna säga. Själv var jag en trasa.
Efter en vecka sjukledigt fick jag vänligen gå på jobb och dansa och sjunga med ond mage och stora blödningar och ett väldigt instabilt psyke. Två veckor till jullov två veckor till jullov två veckor till jullov. Försökte gaska upp mig på order, försökte tänka positivt och logiskt, försökte vara tacksam över att försynen ordnar upp naturen när naturen misslyckas och försökte tänka att det är bra att vara på jobb så får man annat att tänka på. Shoppade kopiösa mängder julklappar. Köpte en massa till mig själv och min gubbe. Drack inte tack och lov men jävlar i min låda vad det fick pengar i december.
Sen kom jullovet, halleluja. Två veckor av panikångest och hjärtklappningar, gråtattacker och "bita ihop" på jobbet var till ända och över julen lättade det märkbart. En lugn och fridfull jul med familjen. Bara några gråt-anfall och mindre tryck över bröstet. Men strax efter jul, när allt det där obligatoriska var över så blev det genast värre igen. Och nu är det nyårsaftonsmorgon och jag tycker att det är ganska tungt och svart. Jag vet inte vad som hör vart men spontant känns det som att missfallet liksom slog ut systemet helt och hållet till slut. Som att det liksom har gått att hållas på ytan så länge länge men att den smällen helt enkelt var droppen. Jag är ingen expert men så känns det och jag vet inte vad som händer imorgon annat än att det är första januari och det väl är meningen att man ska stiga upp och klä på sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar