Jag är helt mållös angående juni.
Just nu orkar jag inte ens blogga.
Jag är helt väck i skallen och har ingen att komma med.
Jag är nöjd så länge jag inte dricker upp den där polska vodkan i fönstret.
torsdag 31 maj 2012
Om Maj
Maj har varit fullständigt helt knäppt!
Jag är väldigt nöjd över att jag fortfarande har fötterna på jorden och inte svajat omkull helt och hållet som det har blåsit. Alla vindar, oberoende varifrån dom blåser, är trots allt vindar. Men jag gör och säger som Ketut:
Sometimes losing balance for love, is part of living balanced in life.
Ordet love kan med fördel ersättas med sorg, glädje, förtjusning, mod, ångest, rädsla, oro, ilska etc.
Huvudsaken är att man hittar tillbaka efter stormen.
Jag har köpt två blusar och shoppade loss rejält under resan till Riga, både för egen och andras del.
Den här månaden har jag varit exceptionellt sugen på vitt vin, vodka och mojitos. Jag har till och med varit sugen på cigaretter stundvis. Men nej. Det är och har inte varit ett alternativ även om töm och glöm-principen kallat jävligt ofta på sistone. Hesburger-kvoten är noll fortfarande. Det är som vanligt shopping-delen jag har fuskat med. Som vanligt.
Jag är väldigt nöjd över att jag fortfarande har fötterna på jorden och inte svajat omkull helt och hållet som det har blåsit. Alla vindar, oberoende varifrån dom blåser, är trots allt vindar. Men jag gör och säger som Ketut:
Sometimes losing balance for love, is part of living balanced in life.
Ordet love kan med fördel ersättas med sorg, glädje, förtjusning, mod, ångest, rädsla, oro, ilska etc.
Huvudsaken är att man hittar tillbaka efter stormen.
Jag har köpt två blusar och shoppade loss rejält under resan till Riga, både för egen och andras del.
Den här månaden har jag varit exceptionellt sugen på vitt vin, vodka och mojitos. Jag har till och med varit sugen på cigaretter stundvis. Men nej. Det är och har inte varit ett alternativ även om töm och glöm-principen kallat jävligt ofta på sistone. Hesburger-kvoten är noll fortfarande. Det är som vanligt shopping-delen jag har fuskat med. Som vanligt.
onsdag 9 maj 2012
Om Vanliga frågor
Nu tänkte jag svara på några frågor som har ställts:
1. Varför?
Jag har svarat lite olika på det här av olika anledningar. Och jag har aldrig varit riktigt nöjd med mitt svar och den som frågat har inte heller varit riktigt nöjd med mitt svar. Så har det känts i alla fall. Med tanke på hur sann och ärlig jag försöker vara är det otroligt att jag inte har kommit på ett sant och ärligt och konkret svar på de här frågan. Ibland vill man inte svara sant och ärligt för den som frågars skull, men nu tänker jag sluta ta hänsyn till det. Om man frågar så får man ta den obekväma känslan som kommer när jag svarar ärligt.
Alltså. För att jag blev så äcklad av mitt fulla jag. Jag blev så äcklad och trött på att vara feg och lat. Jag blev så äcklad och trött på att vara beroende av snabba lösningar och så trött på att livet gick ut på att hitta olika snabba sätt att bota min inre frustration, min ångest, min rastlöshet. Jag kände att nu vill jag en gång för alla försöka stå ut med att vara mig själv. Förr eller senare måste jag ju vänja mig vid vem jag är, acceptera vem jag är och älska den jag visar mig vara. Jag insåg att med hjälp av snabba lösningar och snabba kickar (mat, socker, sex, sprit, cigaretter, shopping, hesburger, prestationer och erövringar) har jag i många herrans år höjt min självkänsla. Jag insåg att den dåliga självkänslan var problemet och att jag MÅSTE våga möta mig själv med allt vad det innebär. Och sakta, sakta bli kär i mitt nyktra, organiska, riktiga jag. Samt dumpa mitt falska, kemiska, påhittade jag.
2. Är du alkoholist?
Frågan har faktiskt bara ställts av en person. Tack för det. Alla andra har sagt: Men du har ju int problem. Helt som att folk faktiskt inbillar sig att det är deras uppfattning om mig som räknas. Jag har nog problem, men alkoholen är en snabb lösning till mitt problem som jag har använt mig ganska flitigt av. Det har sen i sin tur lett till konsekvenser som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men nej, efter noga övervägande och långa diskussioner så vill jag påstå sant och ärligt att jag inte är alkoholist. Jag är inte beroende av alkohol specifikt. Jag kan tacka nej till alkohol och jag kan sluta dricka alkohol. Men jag är definitivt beroende av snabba lösningar i olika former. Att säga att jag är alkoholist känns om ett alldeles för enkelt svar. Jag har massor med alkohol i kylskåpet som jag utan problem har kunnat låta vara i fyra månader. Jag skulle kunna ta en lonkero nu och låta det stanna där. Det är inte problemet. Mitt problem är att jag hittar massor med olika sätt att avtrubba och förvandla mig själv till något som känns bättre, snyggare, coolare, häftigare och roligare. Jag är inte alkoholist men jag har otroligt dålig självkänsla som döljs väldigt bra bakom ett gott självförtroende. Det är därför det är svårt att sätta fingret på det. Jag tror att jag endast är värd att älskas om jag är någon annan än mig själv och det blir jag med hjälp av alkohol. Tror jag.
3. Och hur är det nu med karlar?
Nå. I fyra månader hade jag ett ofrivilligt ceilbat, d.v.s. ingen romans, ingen flirt, ingenting. Och det var verkligen helt ofrivilligt. Jag hade gärna dejtat och flirtat hejvilt. Den krassa sanningen är ju dock att jag har aldrig har dejtat och flirtat nykter och det förklarar väl också denna plötsliga romanstorka. Skrämmande insikt verkligen! Denna insikt stärker mig dock och gör mig ännu mer målmedveten. Det gäller att inte låta sig nedslås och tro att det beror på ens riktiga sanna tråkiga personlighet och fula yttre utan helt enkelt ta mod till sig och make it happen. Nykter. Jävligt mycket mera skrämmande och framförallt svårare och kräver mer risktagande. Men det ska nog gå. Sen när jag är tillräckligt bekväm i mig själv, ärlig mot mig själv och kär i mig själv så kommer det att hända. Det är jag fullständigt övertygad om.
4. Saknar du ditt gamla liv?
Nej. Faktiskt inte. Min ångest har minskat avsevärt trots att jag nog har haft ångest även nu. Kruxet är liksom att genomlida ångesten och svårigheterna. Det tar faktiskt inte särskilt länge att genomlida suget, ångesten och obekvämhet i olika situationer eller i sin egen kropp. Det går om förvånansvärt snabbt ändå. Det har man ju inte våga testa förut. Så fort minsta lilla antydan till panik eller sug eller ångest så har man rent preventivt nästan druckit, tagit en cigg eller shoppat loss. Problemet är att på så sätt försvinner inte ångesten, den kommer i alla fall, den bara förvandlas för en stund och sen kommer den på nytt, mycket mer och mycket större. Ungefär som en tsunami. Den sköljer bara över en om och om igen. Och till slut drunknar man. När jag hör larmet, d.v.s. när jag känner att nu är jag obekväm, nu mår jag illa, jag känner självförakt och rädsla och och obehag och vånda, så tänker jag helt bildligt att jag packar ihop mitt bagage, mig själv, och börjar sakta men målmedvetet vandra upp mot berget, mot trygghet,säkerhet, bort från tsunamin. Det är motigt, hysteriskt, det är uppförsbacke och jag är livrädd. Men jag gör det bara. Och sen när jag är framme är jag säker. Det här är mitt meditationsmantra. Som jag följer. Oberoende vilken situation det gäller. Fokusera målmedvetet, samla ihop dig själv, allt ditt bagage och börja gå mot trygghet och säkerhet. Det här säger jag om jag är nervös inför föreställning, om jag är nervös för första kyssen, om jag är nervös för en nykter premiärfest, om jag är nervös för att resa, om jag känner mig ful och äcklig, om jag känner mig korkad, om jag inte vågar dansa på ett dansgolv. Med den här lilla tsunami-bilden har jag överlevt många angstiga situationer. Så svar nej, jag saknar inte mitt gamla liv. Det jag stundvis kan sakna är den snabba, enkla lösningen till ett problemfritt rus. Ibland skulle man inte orka genomlida och vara tuff. Det är tungt att hela tiden målmedvetet samla ihop sig och bestiga ett berg. Ibland skulle man vilja lägga sig platt och låta tsunamin ta en, men det är sällan en bra idé alltså... tänker jag sen. Jag menar det är inte heller så jävla kul att surra runt i den som i en bykmaskin och inte veta var man vaknar eller om man vaknar. Och då brukar jag sakta börja packa igen, målmedvetet. Men visst, ibland skulle det vara skönt att få slappna av, bli berusad och tömma huvudet med hjälp av yttre hjälpmedel och inte hela tiden uppnå den där avslappningen, berusningen och tömningen organiskt i kroppen. Men då kan man t.ex. gå på massage eller ta långa sovmorgonar eller äta gott och lyxigt eller nånting annat som utifrån kan ge en liten kick.
5. Oj, sen när du börjar dricka ska du nog vara försiktig./Oj, tänk nu är det bara 9 månader kvar tills du börjar dricka.
Det här är ingen fråga utan bara ett påstående. Vilket bara det i sig är ganska intressant. De flesta tar för givet att jag längtar till den dagen då jag "får" korka igen. De flesta tar för givet att jag de första januari ska ta mig ett glas för att fira min otroliga prestation. I min värld är det inte så. Jag tänker det ibland också...typ nå, nästa år sen. Och jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att dricka. Det kan jag knappast veta. Och det vore dumt att lova nånting. Men just nu känns det inte ens som att jag vill dricka. Och jag ser faktiskt inte på det här året som en prestation. Som sen firas. Och som sen faller i glömska. Det är inte fråga om en föreställning, en succé. Jag hoppas ju och tror att det här året ska förändra mina rutiner och värderingar så pass mycket att jag har en annan inställning till mig själv och mitt liv sen. Men det kan jag inte veta förstås. Men, till alla som väntar på att jag ska sluta vara tråkig så kan jag säga att det kan hända att ni väntar förgäves.
1. Varför?
Jag har svarat lite olika på det här av olika anledningar. Och jag har aldrig varit riktigt nöjd med mitt svar och den som frågat har inte heller varit riktigt nöjd med mitt svar. Så har det känts i alla fall. Med tanke på hur sann och ärlig jag försöker vara är det otroligt att jag inte har kommit på ett sant och ärligt och konkret svar på de här frågan. Ibland vill man inte svara sant och ärligt för den som frågars skull, men nu tänker jag sluta ta hänsyn till det. Om man frågar så får man ta den obekväma känslan som kommer när jag svarar ärligt.
Alltså. För att jag blev så äcklad av mitt fulla jag. Jag blev så äcklad och trött på att vara feg och lat. Jag blev så äcklad och trött på att vara beroende av snabba lösningar och så trött på att livet gick ut på att hitta olika snabba sätt att bota min inre frustration, min ångest, min rastlöshet. Jag kände att nu vill jag en gång för alla försöka stå ut med att vara mig själv. Förr eller senare måste jag ju vänja mig vid vem jag är, acceptera vem jag är och älska den jag visar mig vara. Jag insåg att med hjälp av snabba lösningar och snabba kickar (mat, socker, sex, sprit, cigaretter, shopping, hesburger, prestationer och erövringar) har jag i många herrans år höjt min självkänsla. Jag insåg att den dåliga självkänslan var problemet och att jag MÅSTE våga möta mig själv med allt vad det innebär. Och sakta, sakta bli kär i mitt nyktra, organiska, riktiga jag. Samt dumpa mitt falska, kemiska, påhittade jag.
2. Är du alkoholist?
Frågan har faktiskt bara ställts av en person. Tack för det. Alla andra har sagt: Men du har ju int problem. Helt som att folk faktiskt inbillar sig att det är deras uppfattning om mig som räknas. Jag har nog problem, men alkoholen är en snabb lösning till mitt problem som jag har använt mig ganska flitigt av. Det har sen i sin tur lett till konsekvenser som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men nej, efter noga övervägande och långa diskussioner så vill jag påstå sant och ärligt att jag inte är alkoholist. Jag är inte beroende av alkohol specifikt. Jag kan tacka nej till alkohol och jag kan sluta dricka alkohol. Men jag är definitivt beroende av snabba lösningar i olika former. Att säga att jag är alkoholist känns om ett alldeles för enkelt svar. Jag har massor med alkohol i kylskåpet som jag utan problem har kunnat låta vara i fyra månader. Jag skulle kunna ta en lonkero nu och låta det stanna där. Det är inte problemet. Mitt problem är att jag hittar massor med olika sätt att avtrubba och förvandla mig själv till något som känns bättre, snyggare, coolare, häftigare och roligare. Jag är inte alkoholist men jag har otroligt dålig självkänsla som döljs väldigt bra bakom ett gott självförtroende. Det är därför det är svårt att sätta fingret på det. Jag tror att jag endast är värd att älskas om jag är någon annan än mig själv och det blir jag med hjälp av alkohol. Tror jag.
3. Och hur är det nu med karlar?
Nå. I fyra månader hade jag ett ofrivilligt ceilbat, d.v.s. ingen romans, ingen flirt, ingenting. Och det var verkligen helt ofrivilligt. Jag hade gärna dejtat och flirtat hejvilt. Den krassa sanningen är ju dock att jag har aldrig har dejtat och flirtat nykter och det förklarar väl också denna plötsliga romanstorka. Skrämmande insikt verkligen! Denna insikt stärker mig dock och gör mig ännu mer målmedveten. Det gäller att inte låta sig nedslås och tro att det beror på ens riktiga sanna tråkiga personlighet och fula yttre utan helt enkelt ta mod till sig och make it happen. Nykter. Jävligt mycket mera skrämmande och framförallt svårare och kräver mer risktagande. Men det ska nog gå. Sen när jag är tillräckligt bekväm i mig själv, ärlig mot mig själv och kär i mig själv så kommer det att hända. Det är jag fullständigt övertygad om.
4. Saknar du ditt gamla liv?
Nej. Faktiskt inte. Min ångest har minskat avsevärt trots att jag nog har haft ångest även nu. Kruxet är liksom att genomlida ångesten och svårigheterna. Det tar faktiskt inte särskilt länge att genomlida suget, ångesten och obekvämhet i olika situationer eller i sin egen kropp. Det går om förvånansvärt snabbt ändå. Det har man ju inte våga testa förut. Så fort minsta lilla antydan till panik eller sug eller ångest så har man rent preventivt nästan druckit, tagit en cigg eller shoppat loss. Problemet är att på så sätt försvinner inte ångesten, den kommer i alla fall, den bara förvandlas för en stund och sen kommer den på nytt, mycket mer och mycket större. Ungefär som en tsunami. Den sköljer bara över en om och om igen. Och till slut drunknar man. När jag hör larmet, d.v.s. när jag känner att nu är jag obekväm, nu mår jag illa, jag känner självförakt och rädsla och och obehag och vånda, så tänker jag helt bildligt att jag packar ihop mitt bagage, mig själv, och börjar sakta men målmedvetet vandra upp mot berget, mot trygghet,säkerhet, bort från tsunamin. Det är motigt, hysteriskt, det är uppförsbacke och jag är livrädd. Men jag gör det bara. Och sen när jag är framme är jag säker. Det här är mitt meditationsmantra. Som jag följer. Oberoende vilken situation det gäller. Fokusera målmedvetet, samla ihop dig själv, allt ditt bagage och börja gå mot trygghet och säkerhet. Det här säger jag om jag är nervös inför föreställning, om jag är nervös för första kyssen, om jag är nervös för en nykter premiärfest, om jag är nervös för att resa, om jag känner mig ful och äcklig, om jag känner mig korkad, om jag inte vågar dansa på ett dansgolv. Med den här lilla tsunami-bilden har jag överlevt många angstiga situationer. Så svar nej, jag saknar inte mitt gamla liv. Det jag stundvis kan sakna är den snabba, enkla lösningen till ett problemfritt rus. Ibland skulle man inte orka genomlida och vara tuff. Det är tungt att hela tiden målmedvetet samla ihop sig och bestiga ett berg. Ibland skulle man vilja lägga sig platt och låta tsunamin ta en, men det är sällan en bra idé alltså... tänker jag sen. Jag menar det är inte heller så jävla kul att surra runt i den som i en bykmaskin och inte veta var man vaknar eller om man vaknar. Och då brukar jag sakta börja packa igen, målmedvetet. Men visst, ibland skulle det vara skönt att få slappna av, bli berusad och tömma huvudet med hjälp av yttre hjälpmedel och inte hela tiden uppnå den där avslappningen, berusningen och tömningen organiskt i kroppen. Men då kan man t.ex. gå på massage eller ta långa sovmorgonar eller äta gott och lyxigt eller nånting annat som utifrån kan ge en liten kick.
5. Oj, sen när du börjar dricka ska du nog vara försiktig./Oj, tänk nu är det bara 9 månader kvar tills du börjar dricka.
Det här är ingen fråga utan bara ett påstående. Vilket bara det i sig är ganska intressant. De flesta tar för givet att jag längtar till den dagen då jag "får" korka igen. De flesta tar för givet att jag de första januari ska ta mig ett glas för att fira min otroliga prestation. I min värld är det inte så. Jag tänker det ibland också...typ nå, nästa år sen. Och jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att dricka. Det kan jag knappast veta. Och det vore dumt att lova nånting. Men just nu känns det inte ens som att jag vill dricka. Och jag ser faktiskt inte på det här året som en prestation. Som sen firas. Och som sen faller i glömska. Det är inte fråga om en föreställning, en succé. Jag hoppas ju och tror att det här året ska förändra mina rutiner och värderingar så pass mycket att jag har en annan inställning till mig själv och mitt liv sen. Men det kan jag inte veta förstås. Men, till alla som väntar på att jag ska sluta vara tråkig så kan jag säga att det kan hända att ni väntar förgäves.
Om Första Gången
Vad man än upplever första gången så är det alltid skrämmande. Jag har insett att mycket av mina första gånger har jag därför valt att uppleva full. Således upplever jag nu saker på nytt. T.ex. har jag aldrig gått på en dejt utan alkohol. Tillfällena då jag har dansat nykter är väldigt få. På rak arm kommer jag inte ihåg ett enda tillfälle där jag skulle ha kysst någon första gången, nykter. För att inte tala om alla följande steg som kommer efter det. Om jag någonsin har beskrivit mina känslor för någon jag tycker om så har jag oftast varit full. Jag har också vid flera tillfällen gjort saker och sagt saker och sedan skyllt på att jag har varit full. Helt sådär krasst så är det väldigt få känsliga, nervösa och osäkra upplevelser som jag har klarat av att uppleva nykter.
Ursäkta nu, men hur jävla skrämmande är inte det??!! Och äckligt. Och pinsamt faktiskt också.
Jag är soon-to-be-30 och vågar inte möta en annan människa nykter. Vågar inte vara mitt sanna och ärliga jag i situationer som ska vara sanna och ärliga för att det ska bära frukt. Är det märkligt att jag fortfarande är singel?
Mitt fulla jag har nämligen ingenting med mitt sanna jag att göra. Helt på riktigt. Det är som två fullständigt olika personer. Som full vågar jag göra en massa och tänker inte efter. Som full attraheras jag av farligheter och utmaningar. Jag ger sken av att vara en självsäker, dominant och spännande kvinna. I verkligheten är jag en ganska blyg, känslig och osäker flicka. Det är jätteskönt att dricka fram den där säkra kvinnan ibland. Hon är den jag skulle vilja vara.
Nu har jag dock insett att hon också finns där hela tiden när jag är nykter. Och att hon är minst lika mycket jag som den där blyga, fundersamma flickan. Och att jag nog får använda mig av den självsäkra och spännande kvinnan annars också. Utan sprit. Det är naturligt svårare och mer utmanande, men det ska nog gå. Det kräver lite mod bara. Eller mycket mod. Det krävs mycket mod att utan sprit vara självsäker, självklar, spännande och utmanande. Hur många vågar det? Hur många vågar säga vad dom vill ha, säga vad dom tycker, uttrycka sin lust och vilja, ansikte mot ansikte, nykter?
Jag vågar inte i alla fall. Men jag har fyra månader på mig att lära mig. Vi är nio dagar in i maj och redan har jag mött två människor som gett mig chansen att öva på att vara sann och ärlig och säga vad jag vill och önskar. Det kommer att bli en spännande och utmanande sommar.
Ursäkta nu, men hur jävla skrämmande är inte det??!! Och äckligt. Och pinsamt faktiskt också.
Jag är soon-to-be-30 och vågar inte möta en annan människa nykter. Vågar inte vara mitt sanna och ärliga jag i situationer som ska vara sanna och ärliga för att det ska bära frukt. Är det märkligt att jag fortfarande är singel?
Mitt fulla jag har nämligen ingenting med mitt sanna jag att göra. Helt på riktigt. Det är som två fullständigt olika personer. Som full vågar jag göra en massa och tänker inte efter. Som full attraheras jag av farligheter och utmaningar. Jag ger sken av att vara en självsäker, dominant och spännande kvinna. I verkligheten är jag en ganska blyg, känslig och osäker flicka. Det är jätteskönt att dricka fram den där säkra kvinnan ibland. Hon är den jag skulle vilja vara.
Nu har jag dock insett att hon också finns där hela tiden när jag är nykter. Och att hon är minst lika mycket jag som den där blyga, fundersamma flickan. Och att jag nog får använda mig av den självsäkra och spännande kvinnan annars också. Utan sprit. Det är naturligt svårare och mer utmanande, men det ska nog gå. Det kräver lite mod bara. Eller mycket mod. Det krävs mycket mod att utan sprit vara självsäker, självklar, spännande och utmanande. Hur många vågar det? Hur många vågar säga vad dom vill ha, säga vad dom tycker, uttrycka sin lust och vilja, ansikte mot ansikte, nykter?
Jag vågar inte i alla fall. Men jag har fyra månader på mig att lära mig. Vi är nio dagar in i maj och redan har jag mött två människor som gett mig chansen att öva på att vara sann och ärlig och säga vad jag vill och önskar. Det kommer att bli en spännande och utmanande sommar.
Om Soffsurfing
Soffsurfing är i min värld ett helt onaturligt koncept. Helt spontant så ropar min hjärna och mitt hjärta stopp och belägg när jag läser vad det går ut på. Att släppa in främmande människor från främmande länder in i mitt hem, gratis, är för mig helt otänkbart. Det är i alla fall min första reaktion. Jag är rädd. Och misstänksam. Skeptisk. Stundvis till och med fördomsfull.
Nu när jag har den här insikten om mig själv och har analyserat min reaktion kan jag naturligtvis nöja mig med det och säga "jag är nu bara sån och det beror på det här och det här". Det är ju den absolut enklaste och snabbaste lösningen på "problemet" och jag behöver inte höra till den öppenhjärtade generösa procenten människor på jordklotet som tycker att det här med soffsurfing är helt normalt och dessutom helt naturligt. Jag är nu helt enkelt bara sån och alla behöver inte vara på samma sätt. Och det är ju sant. Jag dömer verkligen inte dem som inte vill ha främlingar i sitt hushåll.
Men till saken hör ju att mycket av det "som man ju bara är" är saker som man blivit vare sig man velat eller inte. Det handlar om uppfostran, miljö, erfarenhet och annat skit som bara är omständigheter som stör ens riktiga, naturliga inställning till olika saker. Jag upplever att det är ren och pur lathet som gör att vi nöjer oss med den ursäkten att "jag är nu bara sån". Oberoende vad det gäller. Den inställningen är någonting som har vuxit på en och som man utan att ifrågasätta har accepterat som en del av ens personlighet. Vilket är bullshit för när vi föddes var vi oskrivna blad, tomma individer med endast ett dna-halsband som bagage. Ett dna-halsband som sist och slutligen inte egentligen påverkar vårt liv särdeles mycket. Alla gen-egenskaper går att förändra och manipulera och klona om. Jag tror att dna har ett rykte om sig att vara nånting bestående som inte är sant. Jag tror dna är hur lätt som helst att forma om och förändra. Jag menar lika lätt som det är att förändra sin hårfärg och sin hudfärg och sin ögonfärg, lika lätt tror jag att miljö och uppfostran och erfarenhet formar om ens gener, hela tiden, varje sekund, från den dagen vi krystas ut i världen. Och det är helt okej, det är den naturliga vägen att gå.
Nå om det är någon som inte ännu har fattat så vill jag ha en ny chans. Jag vill börja från noll. Jag vill bli det där nyfödda barnet fast vuxen. Det är liksom det som är poängen. Även om jag just nu tycker att soffsurfing är ett helt märkligt koncept och jag tycker det känns konstigt och obekvämt så vill jag träna om mig förstår ni. Jag tror att om jag bara vågar utmana mig själv och push my limits som min uppväxt har applicerat på mig, så kommer jag att lära mig ett nytt mönster. För jag vill hellre vara en människa som tycker att nya människor är spännande, andra kulturer är lärorika och jag vill verkligen inte i dagens läge vara fördomsfull och tänka fula tankar om människor och länder jag inte ens på riktigt nånsin ens känt till eller ens orka bry mig om. Jag vill ha en öppen dörr och ett öppet hjärta. Men det kräver lite jobb...eller ganska mycket jobb faktiskt och det kräver att jag alltid är sann mot mig själv och mot andra.
Soffsurfing är ett utmärkt koncept för att utmana en att pusha sina gränser. Töja på safetyzonen och träna sig på att vara i situationer där jag inte har kontroll. Det är ännu mera utmanande att förbli i de här obekväma situationerna nykter. Tidigare i livet har jag lättat upp stämningen med hjälp av alkohol oberoende om det gäller dejter eller resor eller möten eller annat där situationen är främmande och ovan. Nu är det inte ett alternativ. Har jag känt mig osäker eller utanför så har jag alltid sökt mig till rökrutan, där finns människor där man åtminstone har EN sak gemensamt. Cigaretter och behovet av eld. Alltid nåt. Nu är inte det heller ett alternativ.
För ett kontrollfreak som jag är det helt olidligt att i sitt hem ha en vilt främmande person. Som ska vara där, sova där, äta där, gå i ens skåp och vara som hemma, fast i mitt hem. Suget på alkohol och nånting som lättar upp stämningen är enormt och jag får verkligen använda all min fantasi och min is i magen för att stå ut med den där situationen. Men ni begriper inte vilken otrolig belöning, kick det är när jag segrat över det obekväma och hittat en kanal, löst den märkliga situationen, klarar mig ur den tryckande pinsamma stämningen och äntligen på något underligt obegripligt primärvetenskapligt sätt har lyckats "break the ice" utan sprit och cigaretter. Det är snudd på orgasmiskt att märka att jag enbart med min nyktra ärliga sanna personlighet, i stunden, faktiskt kan möta en annan människa. Utan hjälpmedel. Utan yttre kemisk stimulans uppstår kemi bara mellan två vilsna kroppar och två avtrubbade själar som inte har fått chansen att visa va de går för, på riktigt, för det ytliga, rädda, desperata skalet har "styrt upp" alla jobbiga situationer med hjälpmedel som sprit och andra snabba lösningar.
It's fucking magic. Alltså på den nivån som inte går att beskriva med ord.
Det GÅR att förändras till nånting annat. Om man vill och vågar. Det GÅR att förändra sin autopilot. Det GÅR att kasta sig ut i livet, att skakas, att göra avstickare från det vanliga trygga och ändå förbli nykter och stabil i grunden. Det är inte lätt och det är framförallt oerhört skrämmande. Men amentack när man lyckas!!! Halleluja!
Nu när jag har den här insikten om mig själv och har analyserat min reaktion kan jag naturligtvis nöja mig med det och säga "jag är nu bara sån och det beror på det här och det här". Det är ju den absolut enklaste och snabbaste lösningen på "problemet" och jag behöver inte höra till den öppenhjärtade generösa procenten människor på jordklotet som tycker att det här med soffsurfing är helt normalt och dessutom helt naturligt. Jag är nu helt enkelt bara sån och alla behöver inte vara på samma sätt. Och det är ju sant. Jag dömer verkligen inte dem som inte vill ha främlingar i sitt hushåll.
Men till saken hör ju att mycket av det "som man ju bara är" är saker som man blivit vare sig man velat eller inte. Det handlar om uppfostran, miljö, erfarenhet och annat skit som bara är omständigheter som stör ens riktiga, naturliga inställning till olika saker. Jag upplever att det är ren och pur lathet som gör att vi nöjer oss med den ursäkten att "jag är nu bara sån". Oberoende vad det gäller. Den inställningen är någonting som har vuxit på en och som man utan att ifrågasätta har accepterat som en del av ens personlighet. Vilket är bullshit för när vi föddes var vi oskrivna blad, tomma individer med endast ett dna-halsband som bagage. Ett dna-halsband som sist och slutligen inte egentligen påverkar vårt liv särdeles mycket. Alla gen-egenskaper går att förändra och manipulera och klona om. Jag tror att dna har ett rykte om sig att vara nånting bestående som inte är sant. Jag tror dna är hur lätt som helst att forma om och förändra. Jag menar lika lätt som det är att förändra sin hårfärg och sin hudfärg och sin ögonfärg, lika lätt tror jag att miljö och uppfostran och erfarenhet formar om ens gener, hela tiden, varje sekund, från den dagen vi krystas ut i världen. Och det är helt okej, det är den naturliga vägen att gå.
Nå om det är någon som inte ännu har fattat så vill jag ha en ny chans. Jag vill börja från noll. Jag vill bli det där nyfödda barnet fast vuxen. Det är liksom det som är poängen. Även om jag just nu tycker att soffsurfing är ett helt märkligt koncept och jag tycker det känns konstigt och obekvämt så vill jag träna om mig förstår ni. Jag tror att om jag bara vågar utmana mig själv och push my limits som min uppväxt har applicerat på mig, så kommer jag att lära mig ett nytt mönster. För jag vill hellre vara en människa som tycker att nya människor är spännande, andra kulturer är lärorika och jag vill verkligen inte i dagens läge vara fördomsfull och tänka fula tankar om människor och länder jag inte ens på riktigt nånsin ens känt till eller ens orka bry mig om. Jag vill ha en öppen dörr och ett öppet hjärta. Men det kräver lite jobb...eller ganska mycket jobb faktiskt och det kräver att jag alltid är sann mot mig själv och mot andra.
Soffsurfing är ett utmärkt koncept för att utmana en att pusha sina gränser. Töja på safetyzonen och träna sig på att vara i situationer där jag inte har kontroll. Det är ännu mera utmanande att förbli i de här obekväma situationerna nykter. Tidigare i livet har jag lättat upp stämningen med hjälp av alkohol oberoende om det gäller dejter eller resor eller möten eller annat där situationen är främmande och ovan. Nu är det inte ett alternativ. Har jag känt mig osäker eller utanför så har jag alltid sökt mig till rökrutan, där finns människor där man åtminstone har EN sak gemensamt. Cigaretter och behovet av eld. Alltid nåt. Nu är inte det heller ett alternativ.
För ett kontrollfreak som jag är det helt olidligt att i sitt hem ha en vilt främmande person. Som ska vara där, sova där, äta där, gå i ens skåp och vara som hemma, fast i mitt hem. Suget på alkohol och nånting som lättar upp stämningen är enormt och jag får verkligen använda all min fantasi och min is i magen för att stå ut med den där situationen. Men ni begriper inte vilken otrolig belöning, kick det är när jag segrat över det obekväma och hittat en kanal, löst den märkliga situationen, klarar mig ur den tryckande pinsamma stämningen och äntligen på något underligt obegripligt primärvetenskapligt sätt har lyckats "break the ice" utan sprit och cigaretter. Det är snudd på orgasmiskt att märka att jag enbart med min nyktra ärliga sanna personlighet, i stunden, faktiskt kan möta en annan människa. Utan hjälpmedel. Utan yttre kemisk stimulans uppstår kemi bara mellan två vilsna kroppar och två avtrubbade själar som inte har fått chansen att visa va de går för, på riktigt, för det ytliga, rädda, desperata skalet har "styrt upp" alla jobbiga situationer med hjälpmedel som sprit och andra snabba lösningar.
It's fucking magic. Alltså på den nivån som inte går att beskriva med ord.
Det GÅR att förändras till nånting annat. Om man vill och vågar. Det GÅR att förändra sin autopilot. Det GÅR att kasta sig ut i livet, att skakas, att göra avstickare från det vanliga trygga och ändå förbli nykter och stabil i grunden. Det är inte lätt och det är framförallt oerhört skrämmande. Men amentack när man lyckas!!! Halleluja!
Om Nuläget
Vi är redan inne på 9 maj och jag har inte skrivit nånting på två veckor. Jag ser det som ett tecken på välmående och förmåga att stanna i stunden. Ingenting som stör mig särskilt mycket och inga fällor har uppdagats. April var en lyckomånad utan like där jag uppnådde alla mål med perfekt resultat. I mitten på månaden kände jag dessutom att vinden vände. Jag kände att nu är den värsta tiden över och jag kände kontroll och styrka. Jag fick en fantastisk skjuts in i maj!
Maj innebär början på en ny fas. I fyra månader har jag nu varit inne i FEEL-perioden där varje känsla, humör och möjlighet har analyserats till lust och leda. I mitten på april började sakta märka att nu orkar jag inte analysera så in i helvete mera. Saker är som de är, saker har hänt och sånt är livet. Jag förlät mig själv och alla andra och klappade mig själv på axeln och gick vidare. Jag har ingen lust att definiera mig själv via min historia och jag har ingen lust att mina dumma påhitt tidigare i livet ska genomsyra allt jag gör och säger längre. Jag ångrar ingenting och har inte dåligt samvete. Att allt det hände ledde till att jag nu står här i maj och är lyckligare än nånsin.
Nu är jag inne i DEAL-perioden. Perioden där vi fokuserar på ren och skär action. Perioden som kräver interaktion med omvärlden och kräver att jag kommer ut ur mitt huvud. Jag måste gå vidare och inte stanna i känslo- och analysstadiet. Jag måste göra nånting, mera verkstad. Jag måste formulera mig med ord högt, med andra människor, jag måste tala om för människor vad som känns och vad som händer. Det räcker inte med att jag känner inne i mitt huvud och inne i min kropp. Således är få blogginlägg mycket bra tecken! Det betyder att jag är ute i livet och interagerar. DEAL-perioden pågår i fyra månader och innebär egentligen att se möjligheterna och kasta sig ut i världen. Nykter. Och utan att tappa fotfästet. Det är en herrans balansgång och otroligt spännande och skrämmande. Nu gäller det att börja lita på folk och släppa dem in i mitt hjärta. För det sista jag vill är att ett nyktert och balanserat liv betyder ett tråkigt, inrutat och kontrollerat liv. Det måste gå att uppleva "rus" utan sprit och kickar och det måste vara tillåtet att låta sig berusas av människor, kulturer och historier. Berusningen är det ju inget fel på i sig, men jag vill berusas organiskt och inte kemiskt, om ni förstår vad jag menar. Och jag måste lita på att min hjärna förstår skillnaden.
Maj innebär början på en ny fas. I fyra månader har jag nu varit inne i FEEL-perioden där varje känsla, humör och möjlighet har analyserats till lust och leda. I mitten på april började sakta märka att nu orkar jag inte analysera så in i helvete mera. Saker är som de är, saker har hänt och sånt är livet. Jag förlät mig själv och alla andra och klappade mig själv på axeln och gick vidare. Jag har ingen lust att definiera mig själv via min historia och jag har ingen lust att mina dumma påhitt tidigare i livet ska genomsyra allt jag gör och säger längre. Jag ångrar ingenting och har inte dåligt samvete. Att allt det hände ledde till att jag nu står här i maj och är lyckligare än nånsin.
Nu är jag inne i DEAL-perioden. Perioden där vi fokuserar på ren och skär action. Perioden som kräver interaktion med omvärlden och kräver att jag kommer ut ur mitt huvud. Jag måste gå vidare och inte stanna i känslo- och analysstadiet. Jag måste göra nånting, mera verkstad. Jag måste formulera mig med ord högt, med andra människor, jag måste tala om för människor vad som känns och vad som händer. Det räcker inte med att jag känner inne i mitt huvud och inne i min kropp. Således är få blogginlägg mycket bra tecken! Det betyder att jag är ute i livet och interagerar. DEAL-perioden pågår i fyra månader och innebär egentligen att se möjligheterna och kasta sig ut i världen. Nykter. Och utan att tappa fotfästet. Det är en herrans balansgång och otroligt spännande och skrämmande. Nu gäller det att börja lita på folk och släppa dem in i mitt hjärta. För det sista jag vill är att ett nyktert och balanserat liv betyder ett tråkigt, inrutat och kontrollerat liv. Det måste gå att uppleva "rus" utan sprit och kickar och det måste vara tillåtet att låta sig berusas av människor, kulturer och historier. Berusningen är det ju inget fel på i sig, men jag vill berusas organiskt och inte kemiskt, om ni förstår vad jag menar. Och jag måste lita på att min hjärna förstår skillnaden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)