Vad man än upplever första gången så är det alltid skrämmande. Jag har insett att mycket av mina första gånger har jag därför valt att uppleva full. Således upplever jag nu saker på nytt. T.ex. har jag aldrig gått på en dejt utan alkohol. Tillfällena då jag har dansat nykter är väldigt få. På rak arm kommer jag inte ihåg ett enda tillfälle där jag skulle ha kysst någon första gången, nykter. För att inte tala om alla följande steg som kommer efter det. Om jag någonsin har beskrivit mina känslor för någon jag tycker om så har jag oftast varit full. Jag har också vid flera tillfällen gjort saker och sagt saker och sedan skyllt på att jag har varit full. Helt sådär krasst så är det väldigt få känsliga, nervösa och osäkra upplevelser som jag har klarat av att uppleva nykter.
Ursäkta nu, men hur jävla skrämmande är inte det??!! Och äckligt. Och pinsamt faktiskt också.
Jag är soon-to-be-30 och vågar inte möta en annan människa nykter. Vågar inte vara mitt sanna och ärliga jag i situationer som ska vara sanna och ärliga för att det ska bära frukt. Är det märkligt att jag fortfarande är singel?
Mitt fulla jag har nämligen ingenting med mitt sanna jag att göra. Helt på riktigt. Det är som två fullständigt olika personer. Som full vågar jag göra en massa och tänker inte efter. Som full attraheras jag av farligheter och utmaningar. Jag ger sken av att vara en självsäker, dominant och spännande kvinna. I verkligheten är jag en ganska blyg, känslig och osäker flicka. Det är jätteskönt att dricka fram den där säkra kvinnan ibland. Hon är den jag skulle vilja vara.
Nu har jag dock insett att hon också finns där hela tiden när jag är nykter. Och att hon är minst lika mycket jag som den där blyga, fundersamma flickan. Och att jag nog får använda mig av den självsäkra och spännande kvinnan annars också. Utan sprit. Det är naturligt svårare och mer utmanande, men det ska nog gå. Det kräver lite mod bara. Eller mycket mod. Det krävs mycket mod att utan sprit vara självsäker, självklar, spännande och utmanande. Hur många vågar det? Hur många vågar säga vad dom vill ha, säga vad dom tycker, uttrycka sin lust och vilja, ansikte mot ansikte, nykter?
Jag vågar inte i alla fall. Men jag har fyra månader på mig att lära mig. Vi är nio dagar in i maj och redan har jag mött två människor som gett mig chansen att öva på att vara sann och ärlig och säga vad jag vill och önskar. Det kommer att bli en spännande och utmanande sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar