Om Vanliga frågor

Nu tänkte jag svara på några frågor som har ställts:

1. Varför?
Jag har svarat lite olika på det här av olika anledningar. Och jag har aldrig varit riktigt nöjd med mitt svar och den som frågat har inte heller varit riktigt nöjd med mitt svar. Så har det känts i alla fall. Med tanke på hur sann och ärlig jag försöker vara är det otroligt att jag inte har kommit på ett sant och ärligt och konkret svar på de här frågan. Ibland vill man inte svara sant och ärligt för den som frågars skull, men nu tänker jag sluta ta hänsyn till det. Om man frågar så får man ta den obekväma känslan som kommer när jag svarar ärligt.
Alltså. För att jag blev så äcklad av mitt fulla jag. Jag blev så äcklad och trött på att vara feg och lat. Jag blev så äcklad och trött på att vara beroende av snabba lösningar och så trött på att livet gick ut på att hitta olika snabba sätt att bota min inre frustration, min ångest, min rastlöshet. Jag kände att nu vill jag en gång för alla försöka stå ut med att vara mig själv. Förr eller senare måste jag ju vänja mig vid vem jag är, acceptera vem jag är och älska den jag visar mig vara. Jag insåg att med hjälp av snabba lösningar och snabba kickar (mat, socker, sex, sprit, cigaretter, shopping, hesburger, prestationer och erövringar) har jag i många herrans år höjt min självkänsla. Jag insåg att den dåliga självkänslan var problemet och att jag MÅSTE våga möta mig själv med allt vad det innebär. Och sakta, sakta bli kär i mitt nyktra, organiska, riktiga jag. Samt dumpa mitt falska, kemiska, påhittade jag.

2. Är du alkoholist?
Frågan har faktiskt bara ställts av en person. Tack för det. Alla andra har sagt: Men du har ju int problem. Helt som att folk faktiskt inbillar sig att det är deras uppfattning om mig som räknas. Jag har nog problem, men alkoholen är en snabb lösning till mitt problem som jag har använt mig ganska flitigt av. Det har sen i sin tur lett till konsekvenser som jag inte önskar ens min värsta fiende. Men nej, efter noga övervägande och långa diskussioner så vill jag påstå sant och ärligt att jag inte är alkoholist. Jag är inte beroende av alkohol specifikt. Jag kan tacka nej till alkohol och jag kan sluta dricka alkohol. Men jag är definitivt beroende av snabba lösningar i olika former. Att säga att jag är alkoholist känns om ett alldeles för enkelt svar. Jag har massor med alkohol i kylskåpet som jag utan problem har kunnat låta vara i fyra månader. Jag skulle kunna ta en lonkero nu och låta det stanna där. Det är inte problemet. Mitt problem är att jag hittar massor med olika sätt att avtrubba och förvandla mig själv till något som känns bättre, snyggare, coolare, häftigare och roligare. Jag är inte alkoholist men jag har otroligt dålig självkänsla som döljs väldigt bra bakom ett gott självförtroende. Det är därför det är svårt att sätta fingret på det. Jag tror att jag endast är värd att älskas om jag är någon annan än mig själv och det blir jag med hjälp av alkohol. Tror jag.

3. Och hur är det nu med karlar?
Nå. I fyra månader hade jag ett ofrivilligt ceilbat, d.v.s. ingen romans, ingen flirt, ingenting. Och det var verkligen helt ofrivilligt. Jag hade gärna dejtat och flirtat hejvilt. Den krassa sanningen är ju dock att jag har aldrig har dejtat och flirtat nykter och det förklarar väl också denna plötsliga romanstorka. Skrämmande insikt verkligen! Denna insikt stärker mig dock och gör mig ännu mer målmedveten. Det gäller att inte låta sig nedslås och tro att det beror på ens riktiga sanna tråkiga personlighet och fula yttre utan helt enkelt ta mod till sig och make it happen. Nykter. Jävligt mycket mera skrämmande och framförallt svårare och kräver mer risktagande. Men det ska nog gå. Sen när jag är tillräckligt bekväm i mig själv, ärlig mot mig själv och kär i mig själv så kommer det att hända. Det är jag fullständigt övertygad om.

4. Saknar du ditt gamla liv?
Nej. Faktiskt inte. Min ångest har minskat avsevärt trots att jag nog har haft ångest även nu. Kruxet är liksom att genomlida ångesten och svårigheterna. Det tar faktiskt inte särskilt länge att genomlida suget, ångesten och obekvämhet i olika situationer eller i sin egen kropp. Det går om förvånansvärt snabbt ändå. Det har man ju inte våga testa förut. Så fort minsta lilla antydan till panik eller sug eller ångest så har man rent preventivt nästan druckit, tagit en cigg eller shoppat loss. Problemet är att på så sätt försvinner inte ångesten, den kommer i alla fall, den bara förvandlas för en stund och sen kommer den på nytt, mycket mer och mycket större. Ungefär som en tsunami. Den sköljer bara över en om och om igen. Och till slut drunknar man. När jag hör larmet, d.v.s. när jag känner att nu är jag obekväm, nu mår jag illa, jag känner självförakt och rädsla och och obehag och vånda, så tänker jag helt bildligt att jag packar ihop mitt bagage, mig själv, och börjar sakta men målmedvetet vandra upp mot berget, mot trygghet,säkerhet, bort från tsunamin. Det är motigt, hysteriskt, det är uppförsbacke och jag är livrädd. Men jag gör det bara. Och sen när jag är framme är jag säker. Det här är mitt meditationsmantra. Som jag följer. Oberoende vilken situation det gäller. Fokusera målmedvetet, samla ihop dig själv, allt ditt bagage och börja gå mot trygghet och säkerhet. Det här säger jag om jag är nervös inför föreställning, om jag är nervös för första kyssen, om jag är nervös för en nykter premiärfest, om jag är nervös för att resa, om jag känner mig ful och äcklig, om jag känner mig korkad, om jag inte vågar dansa på ett dansgolv. Med den här lilla tsunami-bilden har jag överlevt många angstiga situationer. Så svar nej, jag saknar inte mitt gamla liv. Det jag stundvis kan sakna är den snabba, enkla lösningen till ett problemfritt rus. Ibland skulle man inte orka genomlida och vara tuff. Det är tungt att hela tiden målmedvetet samla ihop sig och bestiga ett berg. Ibland skulle man vilja lägga sig platt och låta tsunamin ta en, men det är sällan en bra idé alltså... tänker jag sen. Jag menar det är inte heller så jävla kul att surra runt i den som i en bykmaskin och inte veta var man vaknar eller om man vaknar. Och då brukar jag sakta börja packa igen, målmedvetet. Men visst, ibland skulle det vara skönt att få slappna av, bli berusad och tömma huvudet med hjälp av yttre hjälpmedel och inte hela tiden uppnå den där avslappningen, berusningen och tömningen organiskt i kroppen. Men då kan man t.ex. gå på massage eller ta långa sovmorgonar eller äta gott och lyxigt eller nånting annat som utifrån kan ge en liten kick.

5. Oj, sen när du börjar dricka ska du nog vara försiktig./Oj, tänk nu är det bara 9 månader kvar tills du börjar dricka.
Det här är ingen fråga utan bara ett påstående. Vilket bara det i sig är ganska intressant. De flesta tar för givet att jag längtar till den dagen då jag "får" korka igen. De flesta tar för givet att jag de första januari ska ta mig ett glas för att fira min otroliga prestation. I min värld är det inte så. Jag tänker det ibland också...typ nå, nästa år sen. Och jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer att dricka. Det kan jag knappast veta. Och det vore dumt att lova nånting. Men just nu känns det inte ens som att jag vill dricka. Och jag ser faktiskt inte på det här året som en prestation. Som sen firas. Och som sen faller i glömska. Det är inte fråga om en föreställning, en succé. Jag hoppas ju och tror att det här året ska förändra mina rutiner och värderingar så pass mycket att jag har en annan inställning till mig själv och mitt liv sen. Men det kan jag inte veta förstås. Men, till alla som väntar på att jag ska sluta vara tråkig så kan jag säga att det kan hända att ni väntar förgäves.