Farsdag igår. Medan facebook-uppdateringarna mest handlade om fårstekar hit och kalsonginköp dit hela dagen så sysselsatte mig som vanligt med att försöka känna efter, att hur känns det. Borde det inte kännas nånstans i alla fall. Och jag kom tillbaka till samma svar som alla andra år. Att nej, det känns inget märkligt. Jag har ingen närvarande far och har aldrig haft det heller och när andra barn frågade när jag var lite hur det kändes så svarade jag liksom nu att det inte kändes speciellt mycket alls. Jag tycker det är tråkigt med farsdag för det är en högtid som jag inte kan ta del av riktigt. Folk firar på olika håll och jag sitter mest och väntar på att dom ska fira klart.
Jag har i många år skyllt en massa på min far och min mor. Alla mina värdelös drag har jag satt på föräldrarnas räkning och på hur saker sköttes och vad som hände. Nu har jag tack och lov släppt det och tycker att jajaja, whatever, det var som var, det var inte kul alltid, men skit samma. Jag har bekantat mig med släkten från min fars sida och i ärlighetens namn var inte det så väldigt kul. Några undantag finns det och dom har jag kontakt med men i övrigt så är det väldigt mycket fasoner i den släkten som jag liksom inte förstår, vill förstå eller kan acceptera. Missunsamhet, avundsjuka, maktkamp, alkoholism, svek, bitterhet, försmädlighet, djävulskap och osämja. Det är vad jag har mött från den sidan. Med två undantag bör påpekas. Jag är inte så intresserad av det. Jag är inte heller intresserad av att umgås med en människa bara för att man ska göra det. Det hör ihop med att jag föredrar att umgås med folk som jag upplever att jag har ett genuit utbyte av och vice versa. Det är kanske inte särskilt många men det gör inget. Det finns nånslags myt om att släktskap och arbetskamrater kommer man per automatik överens med bara för att man är släkt eller råkar arbeta på samma plats. Det är ju inte sant! Och det accepterar jag.
Sen finns det många kloka som anser att orsaken till att jag är så fantastiskt dålig på relationer till män (vilket dom då anser att jag är) är den frånvarande fader. Hur fan nu han har kunnat påverka det i sin frånvaro. I rättvisans namn bör påpekas att min mor inte nödvändigtvis heller är världens bästa på just detta. Väldigt få i vår släkt har varit så bra på det faktiskt. Det är orättvist att helt och hållet beskylla den frånvarande fadern för det. Jag tror för övrigt att föräldrar gör minst lika mycket skada i sin närvaro som i sin frånvaro. Ingen förälder är perfekt, men det är fan inte ungarna heller.
Däremot, om vi nu ska diskutera karlar, så tror jag att det som händer i ett barns liv de allra, allra första åren, alltså så tidigt att man inte ens minns, det påverkar en stort. Därför sägs det att 90% av ens handlingar eller känslor eller reaktioner som man inte förstår härstammar från nånslags trauma i så tidig ålder så att man inte ens kan medvetandegöra vad det egentligen handlar om. Dessutom så kan det vara såna "bagateller" så man kan inte ens begripa att det har med saken att göra. Det behöver alls inte vara stora fenomen som frånvarande pappor eller misshandel eller sexuellt utnyttjande eller att man bränt sig på en spis. Det kan vara mindre grejer typ man blev utan glass en gång, eller lämnad i bilen en gång eller lämnad sjukhus ensam en gång eller skrämd av en hund en gång eller vad fan det nu kan vara för nåt. Som då har lämnat spår i nåt primär-skikt i människan som sen på äldre dar kan utlösa märkliga reaktioner i alldeles vardagliga situationer. Det här kan man ju inte veta. Men OM vi nu då ska försöka hitta på nåt ont i livet som denna stackars frånvarande pappa då i sin frånvaro har förorsakat i mig så kan jag tänka mig, utan att vara alldeles för psykoterapeutisk, att ett flickebarn som av ena eller andra orsaken upplever att dennes fader är frånvarande på ett eller annat sätt (en ska veta att alkoholmissbruk och långa arbetsresor kan vara minst lika förödande som en helt och hållet frånvarande far) kan utveckla tendenser som gör att hon i vuxen ålder omedvetet attraheras av på ett eller annat sätt otillgängliga män. Så kan det vara.
Och den attraktionen hör till det här 90 % omedvetena beteendet som inte går att förklara. Men per automatik så attraheras den vuxna flickan då av män som är t.ex. upptagna, bor långt borta, reser mycket i arbetet, är frånvarande eller på nåt annat sätt otillgänglig. Attraktionen och intresset finns där långt innan man vet vad personen arbetar med eller har för tendenser. Och det har jag väl hört förut. "Varför ska du alltid bli kär i dom som du inte kan få?" har ju både en och två frågat mig. En orättvis fråga i sig för jag upplever inte att det är andras sak att avgöra vem jag kan få eller inte. Men vad dom menar är väl att varför ska du bli kär i en upptagen man i Italien eller en trettio år äldre välbärgad enstöring eller en skitsnygg framgångsrik skådespelare som är out of your league. Tja. Vi skyller väl det på farsan då, så får det nån förklaring. För nåt fel eller skov eller trauma ska man väl ha om man levt utan sin riktiga far i trettio år. Så mycket har jag förstått. Och jag har alltid haft svårt att komma på vad det skulle vara. Men nu vet jag! Det är farsans fel att jag är singel! Så var den saken ut världen! Så nu kan vi alla kollektivt förakta farsan då och all skada han har gjort. Syndabocken är funnen! Oj vad skönt. Halleluja.
Nej...suck...sånt orkar inga jag med.
Jag har i många år skyllt en massa på min far och min mor. Alla mina värdelös drag har jag satt på föräldrarnas räkning och på hur saker sköttes och vad som hände. Nu har jag tack och lov släppt det och tycker att jajaja, whatever, det var som var, det var inte kul alltid, men skit samma. Jag har bekantat mig med släkten från min fars sida och i ärlighetens namn var inte det så väldigt kul. Några undantag finns det och dom har jag kontakt med men i övrigt så är det väldigt mycket fasoner i den släkten som jag liksom inte förstår, vill förstå eller kan acceptera. Missunsamhet, avundsjuka, maktkamp, alkoholism, svek, bitterhet, försmädlighet, djävulskap och osämja. Det är vad jag har mött från den sidan. Med två undantag bör påpekas. Jag är inte så intresserad av det. Jag är inte heller intresserad av att umgås med en människa bara för att man ska göra det. Det hör ihop med att jag föredrar att umgås med folk som jag upplever att jag har ett genuit utbyte av och vice versa. Det är kanske inte särskilt många men det gör inget. Det finns nånslags myt om att släktskap och arbetskamrater kommer man per automatik överens med bara för att man är släkt eller råkar arbeta på samma plats. Det är ju inte sant! Och det accepterar jag.
Sen finns det många kloka som anser att orsaken till att jag är så fantastiskt dålig på relationer till män (vilket dom då anser att jag är) är den frånvarande fader. Hur fan nu han har kunnat påverka det i sin frånvaro. I rättvisans namn bör påpekas att min mor inte nödvändigtvis heller är världens bästa på just detta. Väldigt få i vår släkt har varit så bra på det faktiskt. Det är orättvist att helt och hållet beskylla den frånvarande fadern för det. Jag tror för övrigt att föräldrar gör minst lika mycket skada i sin närvaro som i sin frånvaro. Ingen förälder är perfekt, men det är fan inte ungarna heller.
Däremot, om vi nu ska diskutera karlar, så tror jag att det som händer i ett barns liv de allra, allra första åren, alltså så tidigt att man inte ens minns, det påverkar en stort. Därför sägs det att 90% av ens handlingar eller känslor eller reaktioner som man inte förstår härstammar från nånslags trauma i så tidig ålder så att man inte ens kan medvetandegöra vad det egentligen handlar om. Dessutom så kan det vara såna "bagateller" så man kan inte ens begripa att det har med saken att göra. Det behöver alls inte vara stora fenomen som frånvarande pappor eller misshandel eller sexuellt utnyttjande eller att man bränt sig på en spis. Det kan vara mindre grejer typ man blev utan glass en gång, eller lämnad i bilen en gång eller lämnad sjukhus ensam en gång eller skrämd av en hund en gång eller vad fan det nu kan vara för nåt. Som då har lämnat spår i nåt primär-skikt i människan som sen på äldre dar kan utlösa märkliga reaktioner i alldeles vardagliga situationer. Det här kan man ju inte veta. Men OM vi nu då ska försöka hitta på nåt ont i livet som denna stackars frånvarande pappa då i sin frånvaro har förorsakat i mig så kan jag tänka mig, utan att vara alldeles för psykoterapeutisk, att ett flickebarn som av ena eller andra orsaken upplever att dennes fader är frånvarande på ett eller annat sätt (en ska veta att alkoholmissbruk och långa arbetsresor kan vara minst lika förödande som en helt och hållet frånvarande far) kan utveckla tendenser som gör att hon i vuxen ålder omedvetet attraheras av på ett eller annat sätt otillgängliga män. Så kan det vara.
Och den attraktionen hör till det här 90 % omedvetena beteendet som inte går att förklara. Men per automatik så attraheras den vuxna flickan då av män som är t.ex. upptagna, bor långt borta, reser mycket i arbetet, är frånvarande eller på nåt annat sätt otillgänglig. Attraktionen och intresset finns där långt innan man vet vad personen arbetar med eller har för tendenser. Och det har jag väl hört förut. "Varför ska du alltid bli kär i dom som du inte kan få?" har ju både en och två frågat mig. En orättvis fråga i sig för jag upplever inte att det är andras sak att avgöra vem jag kan få eller inte. Men vad dom menar är väl att varför ska du bli kär i en upptagen man i Italien eller en trettio år äldre välbärgad enstöring eller en skitsnygg framgångsrik skådespelare som är out of your league. Tja. Vi skyller väl det på farsan då, så får det nån förklaring. För nåt fel eller skov eller trauma ska man väl ha om man levt utan sin riktiga far i trettio år. Så mycket har jag förstått. Och jag har alltid haft svårt att komma på vad det skulle vara. Men nu vet jag! Det är farsans fel att jag är singel! Så var den saken ut världen! Så nu kan vi alla kollektivt förakta farsan då och all skada han har gjort. Syndabocken är funnen! Oj vad skönt. Halleluja.
Nej...suck...sånt orkar inga jag med.
