http://www.dagen.se/insikt/han-tar-dod-pa-myten-att-religion-skapar-krig/
och
http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/12/19/a-holiday-message-from-ricky-gervais-why-im-an-atheist/
Nu har jag blivit ateist igen. Inte ateist kanske, men i alla fall känner jag mig otroligt o-kristen och väldigt övertygad om att inte nog med att jag inte känner att jag passar i Guds gäng, men Guds är nog också ganska nöjd över att jag kliver åt sidan en stund. Det är så märkligt, det är alltid dom med en stark kristen tro som gör att jag väljer att dra mej ur spektaklet. Det borde väl vara tvärtom skulle man tycka. Men icke. Anledningen till att jag inte pallar kristenhet är alltid samma sak och det är för att dels jag själv känner mig berövad på rätten att uttrycka MIN personliga, högst privata åsikt utan att behöva dra in Gud i debatten. Dessutom blir jag så irriterad när andra människor drar in Gud i debatten som ett vapen, som ett argument, som ett hot. Inte uttalar sin åsikt eller sitt hjärtas melodi, inte säger saker som man känner bottnar i just den personen utan bottnar i nån religiös allmän värdegrund som är inlärd och uppfostrad och aldrig ifrågasatt eller tvättad,centrifugerad, torktumlad och upphängd i en annan värld med en annan värdegrund. Det är som den där leken "SPEGEL". Nån säger Oj, vad ful du är och då svarar den andra Spegel, vilket då betyder att anklagelsen studsar tillbaka till den som sa först. Sen säger den första Dubbelspegel, så säger den andra Trippelspegel, första säger SuperMegaTurboSpegel, och den andra säger BautaHorrorMultiSpegel och så håller man på sådär tills "argumenten" är slut. Detta är en slags skolgårdsdebatt på gräsrotsnivå. En slags övning i att argumentera på nåt vis. Men hela idéen försvinner ju när nån av dom där debattörerna plötsligt sätter upp handen som en spegel och säger GUD. Och man bara... eh... jaha...då var den leken/diskussionen slut. För man börjar ju inte att argumentera med det!! Och det är så jävla fräckt att i en diskussion, så fort man upplever att man är i underläge och inte har några argument längre så drar man till med vapnet Gud. Och börjar tala i Guds namn och det går ju inte att diskutera eller ifrågasätta, för det är ju en trosfråga. Och jag respekterar folk för det. Jag förstår att vi tror olika i denna världen och jag ser det som en rikedom, jag vill inte att vi alla ska tro och tycka lika, jag tycker det skulle vara pisstråkigt om det vore så. Och jag tänker inte börja strida om Gud eller i Guds namn, för det, om nånting känns ju skändande och hedniskt. Sen får den där snubben i artikel nummer 1 där ovan säga vad han vill om "myten" men så länge folk krigar i Guds namn och pratar om det som att det skulle vara Guds vilja att bomba ner folk och städer så FINNS det ju religiöst våld. Så är det ju. Och det är förkastligt. Och dumt. Och tråkigt. Vem orkar strida om trosfrågor, det är väl var och ens egen sak vad som tror på. Men det tycker inte de flesta som tror. För de flesta som tror har nånslags jävla behov av att tala om hur man tror rätt. Och ju fler människor som babblar om hur jag ska tro för att tro rätt, desto mer upplever jag således att jag tror fel och drar mig följdaktligen ur.
Jag drog mig för övrigt också ur ett förhållande för nån dag sen. Bland annat p.g.a. just detta. Ja, jag gjorde slut med denna trygga, stabila, visserligen frånvarande men ändå fantastiska mannen i Grekland. Dels för att sättet han väljer att visa sin "enorma" kärlek inte tilltalar mig. Jag har hela tiden tyckt att denna enorma kärlek dessutom är ogrundad eftersom den infann sig ungefär efter en kvart. En halv dag senare hade han sagt att han älskar mig och ett dygn senare ville han gifta sig. Det betyder i praktiken att allt mellan att man träffas och det att man gifter sig som en pik och fantastisk höjdpunkt, hoppade han över. Men den påföljden att det blev skittråkigt. Natruligtvis ännu mer tråkigt eftersom vi ses och länge kunde skylla på det faktum och trodde på hans ord att allt skulle bli annorlunda när vi äntligen skulle få se varandra. Men nu har jag insett att jag inte är förälskad i honom. Jag skulle gärna vara det. Jag är väldigt förälskad i tanken på chokladbarn och ett börja bygga bo och hitta en andra hälft. Det har jag inte varit intresserad av på tio-tolv år. Sådär seriöst liksom. Men nu känner jag mig redo och skulle förstås väldigt gärna ha lyckats på första försöket. Mitt tålamod är som bekant inte särskilt långt och jag gillar inte att misslyckas med saker. Och jag bet ihop ganska länge, just bara därför. Men man måste vara sann mot sig själv. Jag kan inte gifta mig med någon bara för att den personen är den enda som friat. Jag kan inte skaffa barn med någon bara för att den personen är den första som ansett mig vara ens en smula kapabel att ta hand om barn. Även om han nog lät mig förstå att min uppgift främst var att vara vacker och duktig på mitt jobb. Uppfostran, kunskap, filosofi och teologi skulle hålla mig ifrån. Inte för att inte respekterade min åsikt, det var bara det att den var fel och därmed helt onödig att yppa. Han visste till och med mer om mina vänner, min familj och mitt land än vad jag gjorde och detta enbart på grund av att han trodde på Gud, kunde sin bibel utan till och därmed kunde applicera precis allt i verkliga livet på nån text ur nån bok av nån lärljunge. Och så var den saken ur världen. Spegel.
Största anledningen var ändå att inget som kom ur hans mun kom från hans hjärta kändes det som. Han kunde aldrig visa sina känslor via sina egna upplevelser utan allting refererade till Gud på ett eller annat vis. Jag är inte mycket för komplimanger annars heller utan gillar mer när folk uppmärksammar en för de sidor som verkligen är specifikt mina, goda eller onda sådana. För det är ett tecken på att man inte är allmängiltig för den andra. Ett tecken på att man har noterat just dom speciella sidorna och att det är därför man är förtjust. Eller inte bara egenskaper utan också intressen och passioner. Jag blir mera kär om nån frågar om mina bilder på lövverk på facebook eller mina ryska trädockor än om nån säger att jag är Guds skapelse och är så vacker när jag ler. Jag blir mera kär om nån bryr sig om att fråga om den där väninnan jag går på kaffe med varje dag, vad hon heter och hur länge vi har känt varandra och hurdan kontakt vi har än om någon säger att det är Guds vilja att jag har henne medan jag väntar på att karln ska få sina papper i ordning och komma hit och underhålla mig. Som om inte jag skulle behöva min kaffeväninna sen när han är här. Som om hon är en liksom tillfällig leksak i väntan på den stora, fantatsiska mannen. Oh please säger jag...kom ner på jorden människa. Nä, ursäkta Gud, men det blir en väldigt enkelspårig och opersonlig dialog när allt ska vi profetiorna och svänga.
Till en början var det skönt med en lugn och stabil och trygg man som höll ihop medan jag krackelerade känslomässigt. Till slut upplever man detta känslolugn som är så otroligt högaktat i kristna sammahang, har jag läst, som likgiltigt. Också passion, flirt, humor, romantik (även om jag spyr viss romantik, ogrundad romantik framförallt) och allt det här som föraktas och som vi inte ska sträva efter och som inte är "riktig" kärlek, är viktigt för mig. Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om. Alla vuxna, kloka människor kan säga att i långa loppet är kärlek egentligen vänskap, respekt och lojalitet. Kanske är det sant men jag vägrar acceptera att det inte ens i början skulle få finnas lite spänning, flirt, roligt, skoj, humor, passion. Jag vägrar. Det måste gå att få alltihop. Utan att för den skull kallas kräsen... Vilket jag för övrigt tycker att man har all rätt att vara, när det kommer till den man ska leva med resten av sitt liv.
Mannen har inte accepterat, ej heller respekterat mitt beslut. Han ignorera egentligen helt och hållet vad jag tycker och känner. Han säger att vi kommer att bli tillsammans, för det är Guds vilja, och så ska det bli. Och jag respekterar hans Gud och hans tro och tänker att om detta får honom att må bra och kämpa med sitt så är det helt okej. Sen blir ju naturligtvis mållös när jag säger att vi kommer INTE att bli tillsammans för det är Guds vilja. Min Guds vilja. Då säger han nej. Nej. För det är hans Gud som räknas då. Antar jag. Min Gud förlorar alltid mot hans. Spegel. Vad min Gud har att säga mig är inte relevant. Min Guds åsikt respekterar han inte. Och igen en gång så är det den "riktiga" kristna som är respektlös och inte kan respektera andra för det dom är och det dom tycker. JAG kan utan problem leva med att han tror som han vill eller att andra tror som dom vill. Det är helt lugnt för mig. Men varför är det aldrig lugnt att tro som jag gör? Varför är det alltid ett mål för anklagaelser och ifrågasättande? Och varför bryr man sig överhuvudtaget om att ifrågasätta trosfrågor. Jag tror på ufon, astrologi, reinkarnation, medvetenhet och intuition. Jag tror på sanning, ärlighet, meditation, healing, reiki, stearinljus och skribasånger. Jag tror på ljuset, på att ge och ta och på att lyssna. Jag tror på skratt och gråt och fritt känsloflöde när man vill och var man vill. Jag tror på vatten. Jag tror på barn och resenärer. Jag tror på massage, sömn och värme. Jag tror på att allt kommer tillbaka. Jag tror på cirklar, bollar, bubblor, runda grejer, prickar, glober, kulor och klot. Jag tror på konst, träd och inredning. Jag tror på snö och hav och löv och kärlek. Och vad alla andra tror på är helt okej det också.
I artikel nummer ett ovan skriver han i slutet att snart kan våra fiender kanske blir våra vänner. Och jag tycker att han den meningen beskriver hur på djupt vatten den där människan är från första början. Det är skevt, hör ni det, det är skevt så in i bängen när man från första början utgår från att dom andra är fiender och att "dom ska bli" vår vänner. Fattar inga den där muppen att om vi vänder på steken så är vi fienderna och det vi som ska förändras för att få bli deras vänner. Den där meningen är kärnan till all jävla osämja i hela världen. Men, jag respekterar honom för hans åsikt. Om den där uppfattningen om att religiösa krig bara är en myt, får honom att må bra och känna sig tillfreds och lycklig, så ska han få tro det. Jag har inget behov av att han ska tycka som jag. Men så är jag ju inte heller kristen. Alldeles tydligt.
och
http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/12/19/a-holiday-message-from-ricky-gervais-why-im-an-atheist/
Nu har jag blivit ateist igen. Inte ateist kanske, men i alla fall känner jag mig otroligt o-kristen och väldigt övertygad om att inte nog med att jag inte känner att jag passar i Guds gäng, men Guds är nog också ganska nöjd över att jag kliver åt sidan en stund. Det är så märkligt, det är alltid dom med en stark kristen tro som gör att jag väljer att dra mej ur spektaklet. Det borde väl vara tvärtom skulle man tycka. Men icke. Anledningen till att jag inte pallar kristenhet är alltid samma sak och det är för att dels jag själv känner mig berövad på rätten att uttrycka MIN personliga, högst privata åsikt utan att behöva dra in Gud i debatten. Dessutom blir jag så irriterad när andra människor drar in Gud i debatten som ett vapen, som ett argument, som ett hot. Inte uttalar sin åsikt eller sitt hjärtas melodi, inte säger saker som man känner bottnar i just den personen utan bottnar i nån religiös allmän värdegrund som är inlärd och uppfostrad och aldrig ifrågasatt eller tvättad,centrifugerad, torktumlad och upphängd i en annan värld med en annan värdegrund. Det är som den där leken "SPEGEL". Nån säger Oj, vad ful du är och då svarar den andra Spegel, vilket då betyder att anklagelsen studsar tillbaka till den som sa först. Sen säger den första Dubbelspegel, så säger den andra Trippelspegel, första säger SuperMegaTurboSpegel, och den andra säger BautaHorrorMultiSpegel och så håller man på sådär tills "argumenten" är slut. Detta är en slags skolgårdsdebatt på gräsrotsnivå. En slags övning i att argumentera på nåt vis. Men hela idéen försvinner ju när nån av dom där debattörerna plötsligt sätter upp handen som en spegel och säger GUD. Och man bara... eh... jaha...då var den leken/diskussionen slut. För man börjar ju inte att argumentera med det!! Och det är så jävla fräckt att i en diskussion, så fort man upplever att man är i underläge och inte har några argument längre så drar man till med vapnet Gud. Och börjar tala i Guds namn och det går ju inte att diskutera eller ifrågasätta, för det är ju en trosfråga. Och jag respekterar folk för det. Jag förstår att vi tror olika i denna världen och jag ser det som en rikedom, jag vill inte att vi alla ska tro och tycka lika, jag tycker det skulle vara pisstråkigt om det vore så. Och jag tänker inte börja strida om Gud eller i Guds namn, för det, om nånting känns ju skändande och hedniskt. Sen får den där snubben i artikel nummer 1 där ovan säga vad han vill om "myten" men så länge folk krigar i Guds namn och pratar om det som att det skulle vara Guds vilja att bomba ner folk och städer så FINNS det ju religiöst våld. Så är det ju. Och det är förkastligt. Och dumt. Och tråkigt. Vem orkar strida om trosfrågor, det är väl var och ens egen sak vad som tror på. Men det tycker inte de flesta som tror. För de flesta som tror har nånslags jävla behov av att tala om hur man tror rätt. Och ju fler människor som babblar om hur jag ska tro för att tro rätt, desto mer upplever jag således att jag tror fel och drar mig följdaktligen ur.
Jag drog mig för övrigt också ur ett förhållande för nån dag sen. Bland annat p.g.a. just detta. Ja, jag gjorde slut med denna trygga, stabila, visserligen frånvarande men ändå fantastiska mannen i Grekland. Dels för att sättet han väljer att visa sin "enorma" kärlek inte tilltalar mig. Jag har hela tiden tyckt att denna enorma kärlek dessutom är ogrundad eftersom den infann sig ungefär efter en kvart. En halv dag senare hade han sagt att han älskar mig och ett dygn senare ville han gifta sig. Det betyder i praktiken att allt mellan att man träffas och det att man gifter sig som en pik och fantastisk höjdpunkt, hoppade han över. Men den påföljden att det blev skittråkigt. Natruligtvis ännu mer tråkigt eftersom vi ses och länge kunde skylla på det faktum och trodde på hans ord att allt skulle bli annorlunda när vi äntligen skulle få se varandra. Men nu har jag insett att jag inte är förälskad i honom. Jag skulle gärna vara det. Jag är väldigt förälskad i tanken på chokladbarn och ett börja bygga bo och hitta en andra hälft. Det har jag inte varit intresserad av på tio-tolv år. Sådär seriöst liksom. Men nu känner jag mig redo och skulle förstås väldigt gärna ha lyckats på första försöket. Mitt tålamod är som bekant inte särskilt långt och jag gillar inte att misslyckas med saker. Och jag bet ihop ganska länge, just bara därför. Men man måste vara sann mot sig själv. Jag kan inte gifta mig med någon bara för att den personen är den enda som friat. Jag kan inte skaffa barn med någon bara för att den personen är den första som ansett mig vara ens en smula kapabel att ta hand om barn. Även om han nog lät mig förstå att min uppgift främst var att vara vacker och duktig på mitt jobb. Uppfostran, kunskap, filosofi och teologi skulle hålla mig ifrån. Inte för att inte respekterade min åsikt, det var bara det att den var fel och därmed helt onödig att yppa. Han visste till och med mer om mina vänner, min familj och mitt land än vad jag gjorde och detta enbart på grund av att han trodde på Gud, kunde sin bibel utan till och därmed kunde applicera precis allt i verkliga livet på nån text ur nån bok av nån lärljunge. Och så var den saken ur världen. Spegel.
Största anledningen var ändå att inget som kom ur hans mun kom från hans hjärta kändes det som. Han kunde aldrig visa sina känslor via sina egna upplevelser utan allting refererade till Gud på ett eller annat vis. Jag är inte mycket för komplimanger annars heller utan gillar mer när folk uppmärksammar en för de sidor som verkligen är specifikt mina, goda eller onda sådana. För det är ett tecken på att man inte är allmängiltig för den andra. Ett tecken på att man har noterat just dom speciella sidorna och att det är därför man är förtjust. Eller inte bara egenskaper utan också intressen och passioner. Jag blir mera kär om nån frågar om mina bilder på lövverk på facebook eller mina ryska trädockor än om nån säger att jag är Guds skapelse och är så vacker när jag ler. Jag blir mera kär om nån bryr sig om att fråga om den där väninnan jag går på kaffe med varje dag, vad hon heter och hur länge vi har känt varandra och hurdan kontakt vi har än om någon säger att det är Guds vilja att jag har henne medan jag väntar på att karln ska få sina papper i ordning och komma hit och underhålla mig. Som om inte jag skulle behöva min kaffeväninna sen när han är här. Som om hon är en liksom tillfällig leksak i väntan på den stora, fantatsiska mannen. Oh please säger jag...kom ner på jorden människa. Nä, ursäkta Gud, men det blir en väldigt enkelspårig och opersonlig dialog när allt ska vi profetiorna och svänga.
Till en början var det skönt med en lugn och stabil och trygg man som höll ihop medan jag krackelerade känslomässigt. Till slut upplever man detta känslolugn som är så otroligt högaktat i kristna sammahang, har jag läst, som likgiltigt. Också passion, flirt, humor, romantik (även om jag spyr viss romantik, ogrundad romantik framförallt) och allt det här som föraktas och som vi inte ska sträva efter och som inte är "riktig" kärlek, är viktigt för mig. Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om. Alla vuxna, kloka människor kan säga att i långa loppet är kärlek egentligen vänskap, respekt och lojalitet. Kanske är det sant men jag vägrar acceptera att det inte ens i början skulle få finnas lite spänning, flirt, roligt, skoj, humor, passion. Jag vägrar. Det måste gå att få alltihop. Utan att för den skull kallas kräsen... Vilket jag för övrigt tycker att man har all rätt att vara, när det kommer till den man ska leva med resten av sitt liv.
Mannen har inte accepterat, ej heller respekterat mitt beslut. Han ignorera egentligen helt och hållet vad jag tycker och känner. Han säger att vi kommer att bli tillsammans, för det är Guds vilja, och så ska det bli. Och jag respekterar hans Gud och hans tro och tänker att om detta får honom att må bra och kämpa med sitt så är det helt okej. Sen blir ju naturligtvis mållös när jag säger att vi kommer INTE att bli tillsammans för det är Guds vilja. Min Guds vilja. Då säger han nej. Nej. För det är hans Gud som räknas då. Antar jag. Min Gud förlorar alltid mot hans. Spegel. Vad min Gud har att säga mig är inte relevant. Min Guds åsikt respekterar han inte. Och igen en gång så är det den "riktiga" kristna som är respektlös och inte kan respektera andra för det dom är och det dom tycker. JAG kan utan problem leva med att han tror som han vill eller att andra tror som dom vill. Det är helt lugnt för mig. Men varför är det aldrig lugnt att tro som jag gör? Varför är det alltid ett mål för anklagaelser och ifrågasättande? Och varför bryr man sig överhuvudtaget om att ifrågasätta trosfrågor. Jag tror på ufon, astrologi, reinkarnation, medvetenhet och intuition. Jag tror på sanning, ärlighet, meditation, healing, reiki, stearinljus och skribasånger. Jag tror på ljuset, på att ge och ta och på att lyssna. Jag tror på skratt och gråt och fritt känsloflöde när man vill och var man vill. Jag tror på vatten. Jag tror på barn och resenärer. Jag tror på massage, sömn och värme. Jag tror på att allt kommer tillbaka. Jag tror på cirklar, bollar, bubblor, runda grejer, prickar, glober, kulor och klot. Jag tror på konst, träd och inredning. Jag tror på snö och hav och löv och kärlek. Och vad alla andra tror på är helt okej det också.
I artikel nummer ett ovan skriver han i slutet att snart kan våra fiender kanske blir våra vänner. Och jag tycker att han den meningen beskriver hur på djupt vatten den där människan är från första början. Det är skevt, hör ni det, det är skevt så in i bängen när man från första början utgår från att dom andra är fiender och att "dom ska bli" vår vänner. Fattar inga den där muppen att om vi vänder på steken så är vi fienderna och det vi som ska förändras för att få bli deras vänner. Den där meningen är kärnan till all jävla osämja i hela världen. Men, jag respekterar honom för hans åsikt. Om den där uppfattningen om att religiösa krig bara är en myt, får honom att må bra och känna sig tillfreds och lycklig, så ska han få tro det. Jag har inget behov av att han ska tycka som jag. Men så är jag ju inte heller kristen. Alldeles tydligt.
"Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om."
SvaraRaderaHerregud så detta eggar min fantasi.
Int e det ju Gud du ska göra slut med utan alla dom som tror dom är bästisar med Gud. Jisses, Gud har man i bakfickan och leker inte spegel med hen. Här passar faktiskt hen, för Gud i det här sammanhangen kan vara vems gud(ar) som helst.
SvaraRaderaFörträfflig liknelse det där med spegel. Får man stjäla den?