Alltså nu går det undan här. Jag hänger inte med. Vi är i medlet på november och saker rullar på i en sån herrans fart så det gäller bara att hålla i hatten och haka på. Jag hinner inte blogga och hinner därmed inte heller riktigt analysera. På det stora hela är allting bra. Mycket bra faktiskt. Dock händer det grejer runt mig som är stora och omvälvande och jag kan inte låta bli att dras med och bli påverkad. Medan alla andra verkar säkra på vad dom vill med sina liv så står jag plötsligt helt förvirrad och har själv ingen aning om vad jag vill. Jag upplever att jag har förverkligat mycket av det jag vill och lyckats med mycket av det jag velat göra och nu står jag här och inser att året snart är slut och i januari har jag lite tid ledigt som vanligen brukar vara fylld med evenemang för flera månader sen. Jag har ett 2013 som är extremt öppet och oklart och skrämmande. Jag vet vad jag ska jobba med fram till maj men utöver det så vet jag ingenting.
Jag vet inte vad jag ska göra när klockan slår tolv på nyårsafton. Och jag vet inte vad jag ska göra dagen efter det. Jag tror att jag vill vara i Berlin när det här händer tillsammans med mina vänner från kursen i Italien. Vi ska ha en liten återförening. Jag vet inte vilka som är på väg och jag vågar inte ens tänka på vem som eventuellt kan vara på väg...
Chokladgossen är fortfarande väldigt fokuserad på Finland men nu har beskedet kommit och det verkar som att han måste åka hem till Nigeria för att reda upp pappershärvan. Och det planerar han göra i januari. Vi har mycket sporadisk kontakt. Han är målmedveten och vill till Finland. Och nu vill han även att jag ska komma till Nigeria i januari. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Mitt äventyrslystna jag tycker att ja, varför inte, när får jag annars en sån chans. Att åka till Afrika med en afrikan som jag känner och ändå litar på och som vill visa mig dom vackraste delarna av landet, kulturen och människorna. Ja, mitt äventyrslystna jag går igång på det. Fast instinktivt så känns det fel. Jag vill inte att han ska missförstå anledningen till att jag reser. Även om han själv sa att jag kan resa till landet som hans vän och inte som flickvän eller fästmö, så vet jag ju att det inte är vänner han vill att vi ska vara.
Själv hade jag tänkt tågluffa i Europa i januari. Men egentligen känner mig inte sugen på det heller. Berlin är jag sugen på. Och Italien. Men, Italien i januari känns ganska blött och gammalt kanske... Har titta på långa resor till södern men det känns också fel. Jag vet inte varför men jag ska inte resa till Thailand eller Indonesien eller Kambodja i januari. Jag vet inte varför, men det ska jag inte.
Jag vet inte vad jag ska göra i sommar heller. Jag väntar på tecken. Jag skulle vilja åka till klostret igen eftersom jag märker att jag ännu i november lever och har energi kvar från de två veckorna i Italien. Samtidigt kanske det var en engångsföreteelse, en lyckträff... nästa gång kanske inte alls blir samma sak. Jag väntar på att nånting annat ska ploppa upp, nånting annat som gör mig inspirerad och som jag känner att JA, jag MÅSTE göra det här. Ännu har det inte kommit. Ska jag hyra ut min lägenhet? Ska jag försöka vandra i Spanien en gång till, nu när jag vet bättre? Ska jag bila i Finland, besöka östra Finland och Lappland som jag länge velat göra? Eller borde jag ta mig till Irland i alla fall? Det har jag ju drömt om så länge. Vad ska jag göra??
Ska jag försöka upprätthålla kontakter världen över eller ska jag släppa taget och gå vidare och istället möta nya? Jag är på nåt vis i valet och kvalet. Jag inser att vissa relationer för alltid är förbi, samtidigt som jag är lite nostalgisk och inte vill lämna bakom. Det känns som att 2012 har haft en agenda som är väldigt tydlig och som jag har tagit på stort allvar. Benat ut en massa saker och förstått och begripit och analyserat och kommit till punkt. 2013 däremot...det är ett totalt tomt bord. Det är alldeles tomt. Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag har ingen aning om vartåt det bär... För jag har inget mål med 2013. Ingen mening. Och det känns lite jobbigt faktiskt.
Dom ord som ploppar upp är UPPLEVA, ORÄDSLA, NYTT OCH FRAMÅT.
Därför känns det som att jag inte ska gå kloster-kursen i sommar. Jag kanske ska besöka den på en resa i Italien men jag ska inte delta. Jag ska lämna vandringen i Spanien till sitt öde. Även om det stör mig att jag inte har gått den till slut så ska jag ändå inte försöka rätta till det. Jag har provat det och misslyckats och nu måste jag släppa det. Jag måste släppa vissa relationer. För gott. Inse att den tiden är förbi och att det inte är fruktbart att simma i gamla mönster och nostalgi. För att komma vidare. Allting är väldigt VITT när jag tänker på 2013. LUFTIGT. Och sen återkommer jag hela tiden till sjukdom. Och det är inget kul. Jag försöker fäkta bort det ordet. Men jag kommer tillbaka till det.
Oj vad jag har längtat efter att få fylla trettio. Det är som att den stora bördan som jag upplever det att vara under trettio innebär, kommer att lätta. Jag är så less på att vara ungdom eller "ung vuxen" eller i fasen då när man ska börja para sig. Jag är så trött på det. Jag tycker det ska bli fantastiskt att bli TRETTIO. Känns som att då kan jag leva ut min lill-gammalhet som jag dragits med i evigheter. När man är trettio så kan man umgås och träffa människor som är 45 och uppåt utan att det känns konstigt och utan att det känns som att folk ser en som en liten flicka som ska förmanas och daltas med. Nu kan man börja möta andra vuxna människor vuxet. Hoppas jag. Det är nånslags pondus i att vara trettio som jag nu skamlöst kan börja utöva, som gör att folk kanske tar en på allvar. Nångång. Jag vill prata och diskutera saker med äldre människor på det viset att vi kan lära av varandra. Att jag uppfattas som tillräckligt gammal för att ha nån livserfarenhet för att man ska kunna ta det till sig som jag säger. Inte så att den äldre ska med sin livserfarenhet lära mig och att hela umgänget går ut på det, utan också tvärtom. När jag fyller trettio kommer jag åtminstone själv att kunna tänka att nu har jag ändå trettio år i bagaget, nu har jag fan rätt att tycka till med pondus. Jag har nånting att tillföra också såna som är trettio år äldre än mig. Jag vill ha mera MÖTEN med folk. Riktiga möten. Utbyten. Jag vill kunna träffa människor på lika villkor, överallt i världen. Mötas på riktigt. Gud vad jag längtar. Jag vill applicera sommaren 2012 på livet från 2013 framåt... Det är det jag vill. Fan vad länge det tog att komma fram till det... Ja. Det vill jag.
Jag vet inte vad jag ska göra när klockan slår tolv på nyårsafton. Och jag vet inte vad jag ska göra dagen efter det. Jag tror att jag vill vara i Berlin när det här händer tillsammans med mina vänner från kursen i Italien. Vi ska ha en liten återförening. Jag vet inte vilka som är på väg och jag vågar inte ens tänka på vem som eventuellt kan vara på väg...
Chokladgossen är fortfarande väldigt fokuserad på Finland men nu har beskedet kommit och det verkar som att han måste åka hem till Nigeria för att reda upp pappershärvan. Och det planerar han göra i januari. Vi har mycket sporadisk kontakt. Han är målmedveten och vill till Finland. Och nu vill han även att jag ska komma till Nigeria i januari. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Mitt äventyrslystna jag tycker att ja, varför inte, när får jag annars en sån chans. Att åka till Afrika med en afrikan som jag känner och ändå litar på och som vill visa mig dom vackraste delarna av landet, kulturen och människorna. Ja, mitt äventyrslystna jag går igång på det. Fast instinktivt så känns det fel. Jag vill inte att han ska missförstå anledningen till att jag reser. Även om han själv sa att jag kan resa till landet som hans vän och inte som flickvän eller fästmö, så vet jag ju att det inte är vänner han vill att vi ska vara.
Själv hade jag tänkt tågluffa i Europa i januari. Men egentligen känner mig inte sugen på det heller. Berlin är jag sugen på. Och Italien. Men, Italien i januari känns ganska blött och gammalt kanske... Har titta på långa resor till södern men det känns också fel. Jag vet inte varför men jag ska inte resa till Thailand eller Indonesien eller Kambodja i januari. Jag vet inte varför, men det ska jag inte.
Jag vet inte vad jag ska göra i sommar heller. Jag väntar på tecken. Jag skulle vilja åka till klostret igen eftersom jag märker att jag ännu i november lever och har energi kvar från de två veckorna i Italien. Samtidigt kanske det var en engångsföreteelse, en lyckträff... nästa gång kanske inte alls blir samma sak. Jag väntar på att nånting annat ska ploppa upp, nånting annat som gör mig inspirerad och som jag känner att JA, jag MÅSTE göra det här. Ännu har det inte kommit. Ska jag hyra ut min lägenhet? Ska jag försöka vandra i Spanien en gång till, nu när jag vet bättre? Ska jag bila i Finland, besöka östra Finland och Lappland som jag länge velat göra? Eller borde jag ta mig till Irland i alla fall? Det har jag ju drömt om så länge. Vad ska jag göra??
Ska jag försöka upprätthålla kontakter världen över eller ska jag släppa taget och gå vidare och istället möta nya? Jag är på nåt vis i valet och kvalet. Jag inser att vissa relationer för alltid är förbi, samtidigt som jag är lite nostalgisk och inte vill lämna bakom. Det känns som att 2012 har haft en agenda som är väldigt tydlig och som jag har tagit på stort allvar. Benat ut en massa saker och förstått och begripit och analyserat och kommit till punkt. 2013 däremot...det är ett totalt tomt bord. Det är alldeles tomt. Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag har ingen aning om vartåt det bär... För jag har inget mål med 2013. Ingen mening. Och det känns lite jobbigt faktiskt.
Dom ord som ploppar upp är UPPLEVA, ORÄDSLA, NYTT OCH FRAMÅT.
Därför känns det som att jag inte ska gå kloster-kursen i sommar. Jag kanske ska besöka den på en resa i Italien men jag ska inte delta. Jag ska lämna vandringen i Spanien till sitt öde. Även om det stör mig att jag inte har gått den till slut så ska jag ändå inte försöka rätta till det. Jag har provat det och misslyckats och nu måste jag släppa det. Jag måste släppa vissa relationer. För gott. Inse att den tiden är förbi och att det inte är fruktbart att simma i gamla mönster och nostalgi. För att komma vidare. Allting är väldigt VITT när jag tänker på 2013. LUFTIGT. Och sen återkommer jag hela tiden till sjukdom. Och det är inget kul. Jag försöker fäkta bort det ordet. Men jag kommer tillbaka till det.
Oj vad jag har längtat efter att få fylla trettio. Det är som att den stora bördan som jag upplever det att vara under trettio innebär, kommer att lätta. Jag är så less på att vara ungdom eller "ung vuxen" eller i fasen då när man ska börja para sig. Jag är så trött på det. Jag tycker det ska bli fantastiskt att bli TRETTIO. Känns som att då kan jag leva ut min lill-gammalhet som jag dragits med i evigheter. När man är trettio så kan man umgås och träffa människor som är 45 och uppåt utan att det känns konstigt och utan att det känns som att folk ser en som en liten flicka som ska förmanas och daltas med. Nu kan man börja möta andra vuxna människor vuxet. Hoppas jag. Det är nånslags pondus i att vara trettio som jag nu skamlöst kan börja utöva, som gör att folk kanske tar en på allvar. Nångång. Jag vill prata och diskutera saker med äldre människor på det viset att vi kan lära av varandra. Att jag uppfattas som tillräckligt gammal för att ha nån livserfarenhet för att man ska kunna ta det till sig som jag säger. Inte så att den äldre ska med sin livserfarenhet lära mig och att hela umgänget går ut på det, utan också tvärtom. När jag fyller trettio kommer jag åtminstone själv att kunna tänka att nu har jag ändå trettio år i bagaget, nu har jag fan rätt att tycka till med pondus. Jag har nånting att tillföra också såna som är trettio år äldre än mig. Jag vill ha mera MÖTEN med folk. Riktiga möten. Utbyten. Jag vill kunna träffa människor på lika villkor, överallt i världen. Mötas på riktigt. Gud vad jag längtar. Jag vill applicera sommaren 2012 på livet från 2013 framåt... Det är det jag vill. Fan vad länge det tog att komma fram till det... Ja. Det vill jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar