Om Nuläget

Oktober är slut och tio månader är avklarade. Nykter och rökfri och Hesburgerfri och som vanligt har jag fuskat med shoppandet. Jag är å andra sidan väldigt nöjd nuförtiden om jag kan gå i klädbutiker utan att komma hem med femton halsdukar och två kappor och sjutton örhängen och trettitvå tröjor i månaden. Jag känner mig otroligt stolt över att jag kan gå i butiker, bli sugen på nåt och låta det vara. Det jag har köpt har varit tavelramar, porslin till samlingar, fotoalbum, vykort, ett pack strumpor, gardiner och lite ljus och ljuslyktor till november mörkret. Så länge jag håller mig borta från lumpbutiker som H&M eller Gina tricot eller Indiskas klädavdelning så är jag nöjd. Och köper jag nya gardiner eller några muggar så kan tänka att ja, den här muminmuggen kostar lika mycket som tre cigarettpaket eller tre lonken. Jag vet inte, jag får inte så dåligt samvete då.

Annars så är jag nöjd med tillvaron. Jag gillar jobbet just nu och jag gillar att vara hemma. Jag har resor och massage inplanerade och jag har regelbunden kontakt med de närmaste. Jag tränar inte ofta men regelbundet och jag sover väldigt gott. Jag känner mig på det hela taget väldigt frisk och stark just nu. Jag blir väldigt lycklig av tanken på att ingen alkohol eller inget nikotin har flödat i min kropp på tio månader. Jag är nöjd över att tio månader har gått och jag har inte spökat ut mig och utövat destruktivitet under dom månaderna. Jag känner mig "ren" och "hel" och färdig med väldigt många saker. Det känns som att jag har rett ut många tankar och många orosmoln och mycket ångest är bort. Ibland är det annan ångest som kommer som är helt ny. T.ex. är jag mycket oftare orolig för att jag ska bli sjuk eller att jag går och bär på nån sjukdom som jag inte vet om. Det är nånting med att jag känner mig så otroligt frisk och kry just nu som gör mig misstänksam. Jag tycker jag har klara ögon och fin hy och rosiga kinder, jag andas lugnt och sover rofyllt och mycket. Jag känner mig inte jagad och stressad även om jag har mycket att göra. Jag begränsar väldigt hårt mitt sociala liv just nu och det är så otroligt skönt att vara i fred. Och jag känner att jag inte kan tumma på det alls just nu. Jag har också ovanligt långa nerver just nu och är väldigt duktig på att direkt konfrontera orättvisor och inte låta irritation eller ledsenhet bli och gro utan direkt ta itu med saker eller människor som i mitt tycke beter sig illa. Jag är väldigt effektiv på den punkten, jag säger ifrån direkt. Innan jag hinner bli irriterad eller arg eller förbannad och hysterisk. Och trött.

Det jag saknar nu är nånslags action. Fest kanske! Men jag vill absolut inte ut i köttdiskmörkret på stan. Jag märker jag håller på och odlar ett totalt "'rädd-för-fulla-människor"-syndrom. Ett syndrom jag alltid haft tror jag, men som jag själv supit ur världen. Men jag vill verkligen inte gå ut på nattklubb. Men jag skulle vilja dansa och äta middag och umgås med folk. Träffa folk typ. Inte så att jag har astråkigt, jag trivs så bra hemma också. Det är underbart! Men jag skulle vilja träffa folk och se hur dom mår, möta världen liksom med mina nya ögon och mitt nya tänk.

Och så saknar jag väl lite kärlek. Nu gick ju jag och dumpade den där mannen och det står jag för och ångrar icke. Men lik förbannat är jag fortfarande ogift och den önskan har ju inte försvunnit för det. Att träffa nån vore ju trevligt. Och det jag oroar mig för är väl att hur ska jag göra det när jag inte vill gå ut på nattklubb och när det jag längtar efter är så sällsynt. På nåt vis. Men jag lugnar mig själv med ett mantra om att det finns både en och fler rätta för alla och att min dag kommer den också. Nånstans, nångång.

Sen kan jag våndas över att jag är tråkig och asocial. Det är mycket frestelser nu överallt och varje dag i turnébussen får jag fokusera på att inte trilla dit. I dricka alkohol-träsket. För jag vill inte dricka men jag förstår ändå att man är roligare om man dricker. Och jag vill ju gärna vara liksom med och vara social och skojig. Är man nykter så drar man sej på nåt vis undan, kanske för sin egen skull men kanske också för andras. Tobaksröken och spritdoften ger mej dels kväljningar och tankar från förr, det är väldigt mycket som påminner om saker man gjort och tänkt. Och människor som tänker som jag tänkte för och som besitter dom tankarna och uttrycker dom tankarna som jag helst inte vill tänka eller vara nära eller bli påmind om. Samtidigt så ger mej tobaksröken och spritdoften en sån enorm lust att ge upp allt och bara flyta med och acceptera och bejaka det som cigaretterna och spriten har gett en. Den kicken och den ansvarslösheten, den oeftertänksamheten och den friheten. Den kan jag längta till, även om jag vet att den räcker bara några timmar och slutar oftast i fördärvet. Men den är ju där, längtan. Att möta och neka.

Året börjar också lida mot sitt slut och onekligen börjar jag fundera att vad händer sen. Ja men att hålla sig ett år är väl ingenting, som ett projekt, men sen då? Hur ska jag göra för att tillämpa detta för evigt? Jamen, ska jag ta ett glas bubbel vid tolvslaget eller ska jag låta bli? Vad vill jag? Och kan jag efter det här året lita på att det jag upplever som min vilja och mitt behov och min önskan, verkligen är det, och inte en destruktiv demon? Ska jag behöva analysera och förklara varje glas vin jag tar eller ska jag alls ta det? Det enda som är säkert är att inget går att lova. Vi får se, en dag i taget. Och istället för att falla för frestelser, hellre ta sig an frestelsen. Som ett medvetet val. I så fall.