1. Jag är inte en person som tycker om att hålla folk i största allmänhet på gott humör. Jag är aldrig den som frågar Hur är det? Hur mår du? Läget? om jag inte faktiskt är intresserad av svaret. Och det är jag faktiskt inte alls alltid. Det tror jag inte så många är egentligen. Många frågar nog bara av artighet och för att man ska. Jag besitter ingen sån artighet. Jag önskar att jag kunde vara sådär allmänt trevlig med alla människor i hela världen men det är jag inte. Och när jag försöka vara det så blir jag väldigt trött. Både på mig själv och andra. Jag gillar inte att fejka intresse. Jag känner mig falsk och oärlig och dum. Och jag avskyr när andra fejkar intresse mot mig. Jag tycker man kan leva tillsammans på jorden, respektera varandra, arbeta med varandra utan att för den skull emotionellt eller vänskapligt vara särskilt intresserade av varandra. Jag är väldigt osvensk på den punkten. Jag kan inte mingla, jag kan inte small-talka. Och framförallt vill jag inte det. Helst håller jag mig borta från jargong. Jag vill inte vara bästa vän med alla. Jag går inte och hatar folk och tycker illa om dem men jag blir väldigt irriterad när jag blir påtvingad en vänskap eller en relation som inte känns sann. En relation som egentligen bara går ut på att människan i fråga helt enkelt inte vill vara ensam. Jag är väldigt gärna ensam stora delar av dygnet, veckan. Jag är gärna tyst. Men jag vet att i vissa sammanhang så förväntas man vara social och öppen och nyfiken och glad. Och är man inte det så betyder det för väldigt många osäkra själar att man tycker illa om dem. Så är det ju inte nödvändigtvis. Det betyder bara att man önskar att de där osäkra själarna kunde hålla sin låga vid liv på egen hand. Att mitt humör eller min personlighet inte har så stor inverkan på dem.
2. Jag är en person som gillar rättvisa och att jämt belysa andra sidan av slanten. Det är ett jävligt irriterande personlighetsdrag tycker dom som förväntar sig att man ska vara av samma åsikt som dem. Typ vänner och familj. Människor förväntar sig att man ska stöda den andra i en svår situation och inte börja heja på den som upplevs och beskrivs som boven i dramat. Ibland får jag såna skov, där jag måste försvara den som man i situationen inte ska försvara. Jag avskyr det personlighetsdraget. För även om jag egentligen är av samma åsikt som den som vill ha mitt stöd så kan jag inte ge det, för jag måste försvara den som inte är där själv och försvarar sig. Det här kan anses som ett fint och nobelt personlighetsdrag visserligen men det tycker ju inte dom nära och kära som söker stöd och bekräftelse alls. Dom tycker ju man är dum i huvudet. Och det är jag ju. Jag kan haka upp mig, jag kan inte gå med i den allmänna åsikten, även om jag innerst inne tycker som allmänheten, så kan jag ändå inte yppa det. Om alla hatar regissören så måste jag vara den som inte gör det och som till allas stora förtret påvisar alla hans bra sidor. Om alla älskar regissören så måste jag alltid vara den som ifrågasätter allt det där fantastiska som alla ser, men inte jag. Det är helvete att vara kärringen mot strömmen. Jag gillar verkligen inte detta personlighetsdrag men jag gillar ändå tillräckligt mycket för att inte göra nåt åt det. Jag tycker inte innerst inne att man ska tycka som alla andra. Jag avskyr det där personlighetsdraget hos alla andra så jag verkligen förstår och respekterar folk som blir irriterade på mig. Jag gör verkligen det. Men jag kan inte gå med strömmen och jag kan inte bekräfta någon som lever på bekräftelse.
3. Martyrskap och Offerrollen. Oj, vad jag har sysslat med dessa två i mina dagar. Ja, herregud. Jag har haft det jobbigast, tyngst, stressigast och värst och min livssituation beror inte på mig utan på alla andra. Jag är otroligt tacksam över att det här personlighetsdraget bara dyker upp ibland och att jag ganska ofta kan förutspå det, ta kontroll över det och SKÄRPA mig!! Med den påföljden att det här är ett personlighetsdrag som jag under inga omständigheter kan tolerera hos andra. Det triggar mig nåt vansinnigt när folk börjar med sina "Inte är jag värd"-nånting, "Ni hatar mig alla." och "Ingen bryr sig om mig och ingen lyssnar på mig.". Jag blir otroligt provocerad av det! Jag blir nästan galen faktiskt. Och jag blir en elak människa när folk håller på och martyrar sig. För jag VÄGRAR gå med i den lilla leken och det driver ju folk till vansinne. Jag önskar att jag kunde säga de förlösande orden som skulle lösa allt för stunden: "Nejdå, jag hatar dej inte. Du är jätteviktigt." Men det kan jag inte. Jag kan inte vara en sån medlidsam, schysst typ som säger såna saker. Det går inte. Hel mitt system strejkar när jag försöker och jag låter som en idiot. Tänk om jag kunde vara en sån god människa. Men det går inte. Jag blir vansinnig på martyrskap. Så. Nu var det sagt.
2. Jag är en person som gillar rättvisa och att jämt belysa andra sidan av slanten. Det är ett jävligt irriterande personlighetsdrag tycker dom som förväntar sig att man ska vara av samma åsikt som dem. Typ vänner och familj. Människor förväntar sig att man ska stöda den andra i en svår situation och inte börja heja på den som upplevs och beskrivs som boven i dramat. Ibland får jag såna skov, där jag måste försvara den som man i situationen inte ska försvara. Jag avskyr det personlighetsdraget. För även om jag egentligen är av samma åsikt som den som vill ha mitt stöd så kan jag inte ge det, för jag måste försvara den som inte är där själv och försvarar sig. Det här kan anses som ett fint och nobelt personlighetsdrag visserligen men det tycker ju inte dom nära och kära som söker stöd och bekräftelse alls. Dom tycker ju man är dum i huvudet. Och det är jag ju. Jag kan haka upp mig, jag kan inte gå med i den allmänna åsikten, även om jag innerst inne tycker som allmänheten, så kan jag ändå inte yppa det. Om alla hatar regissören så måste jag vara den som inte gör det och som till allas stora förtret påvisar alla hans bra sidor. Om alla älskar regissören så måste jag alltid vara den som ifrågasätter allt det där fantastiska som alla ser, men inte jag. Det är helvete att vara kärringen mot strömmen. Jag gillar verkligen inte detta personlighetsdrag men jag gillar ändå tillräckligt mycket för att inte göra nåt åt det. Jag tycker inte innerst inne att man ska tycka som alla andra. Jag avskyr det där personlighetsdraget hos alla andra så jag verkligen förstår och respekterar folk som blir irriterade på mig. Jag gör verkligen det. Men jag kan inte gå med strömmen och jag kan inte bekräfta någon som lever på bekräftelse.
3. Martyrskap och Offerrollen. Oj, vad jag har sysslat med dessa två i mina dagar. Ja, herregud. Jag har haft det jobbigast, tyngst, stressigast och värst och min livssituation beror inte på mig utan på alla andra. Jag är otroligt tacksam över att det här personlighetsdraget bara dyker upp ibland och att jag ganska ofta kan förutspå det, ta kontroll över det och SKÄRPA mig!! Med den påföljden att det här är ett personlighetsdrag som jag under inga omständigheter kan tolerera hos andra. Det triggar mig nåt vansinnigt när folk börjar med sina "Inte är jag värd"-nånting, "Ni hatar mig alla." och "Ingen bryr sig om mig och ingen lyssnar på mig.". Jag blir otroligt provocerad av det! Jag blir nästan galen faktiskt. Och jag blir en elak människa när folk håller på och martyrar sig. För jag VÄGRAR gå med i den lilla leken och det driver ju folk till vansinne. Jag önskar att jag kunde säga de förlösande orden som skulle lösa allt för stunden: "Nejdå, jag hatar dej inte. Du är jätteviktigt." Men det kan jag inte. Jag kan inte vara en sån medlidsam, schysst typ som säger såna saker. Det går inte. Hel mitt system strejkar när jag försöker och jag låter som en idiot. Tänk om jag kunde vara en sån god människa. Men det går inte. Jag blir vansinnig på martyrskap. Så. Nu var det sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar