...eller om att fånga en fjäril... om en dans med svåra steg... om en varning för ras... eller om att vara av ingens frö... eller om tankar som räknas... eller om brustna hjärtans höst... eller kanske är det ett tal av Hjärter Dam... eller många ballader om konsekvenser... eller sagan om en fantasi... eller innan mörkret faller... eller kanske för den som letar...

måndag 12 november 2012

Om Far

Farsdag igår. Medan  facebook-uppdateringarna mest handlade om fårstekar hit och kalsonginköp dit hela dagen så sysselsatte mig som vanligt med att försöka känna efter, att hur känns det. Borde det inte kännas nånstans i alla fall. Och jag kom tillbaka till samma svar som alla andra år. Att nej, det känns inget märkligt. Jag har ingen närvarande far och har aldrig haft det heller och när andra barn frågade när jag var lite hur det kändes så svarade jag liksom nu att det inte kändes speciellt mycket alls. Jag tycker det är tråkigt med farsdag för det är en högtid som jag inte kan ta del av riktigt. Folk firar på olika håll och jag sitter mest och väntar på att dom ska fira klart.

Jag har i många år skyllt en massa på min far och min mor. Alla mina värdelös drag har jag satt på föräldrarnas räkning och på hur saker sköttes och vad som hände. Nu har jag tack och lov släppt det och tycker att jajaja, whatever, det var som var, det var inte kul alltid, men skit samma. Jag har bekantat mig med släkten från min fars sida och i ärlighetens namn var inte det så väldigt kul. Några undantag finns det och dom har jag kontakt med men i övrigt så är det väldigt mycket fasoner i den släkten som jag liksom inte förstår, vill förstå eller kan acceptera. Missunsamhet, avundsjuka, maktkamp, alkoholism, svek, bitterhet, försmädlighet, djävulskap och osämja. Det är vad jag har mött från den sidan. Med två undantag bör påpekas. Jag är inte så intresserad av det. Jag är inte heller intresserad av att umgås med en människa bara för att man ska göra det. Det hör ihop med att jag föredrar att umgås med folk som jag upplever att jag har ett genuit utbyte av och vice versa. Det är kanske inte särskilt många men det gör inget. Det finns nånslags myt om att släktskap och arbetskamrater kommer man per automatik överens med bara för att man är släkt eller råkar arbeta på samma plats. Det är ju inte sant! Och det accepterar jag.

Sen finns det många kloka som anser att orsaken till att jag är så fantastiskt dålig på relationer till män (vilket dom då anser att jag är) är den frånvarande fader. Hur fan nu han har kunnat påverka det i sin frånvaro. I rättvisans namn bör påpekas att min mor inte nödvändigtvis heller är världens bästa på just detta. Väldigt få i vår släkt har varit så bra på det faktiskt. Det är orättvist att helt och hållet beskylla den frånvarande fadern för det. Jag tror för övrigt att föräldrar gör minst lika mycket skada i sin närvaro som i sin frånvaro. Ingen förälder är perfekt, men det är fan inte ungarna heller.

Däremot, om vi nu ska diskutera karlar, så tror jag att det som händer i ett barns liv de allra, allra första åren, alltså så tidigt att man inte ens minns, det påverkar en stort. Därför sägs det att 90% av ens handlingar eller känslor eller reaktioner som man inte förstår härstammar från nånslags trauma i så tidig ålder så att man inte ens kan medvetandegöra vad det egentligen handlar om. Dessutom så kan det vara såna "bagateller" så  man kan inte ens begripa att det har med saken att göra. Det behöver alls inte vara stora fenomen som frånvarande pappor eller misshandel eller sexuellt utnyttjande eller att man bränt sig på en spis. Det kan vara mindre grejer typ man blev utan glass en gång, eller lämnad i bilen en gång eller lämnad sjukhus ensam en gång eller skrämd av en hund en gång eller vad fan det nu kan vara för nåt. Som då har lämnat spår i nåt primär-skikt i människan som sen på äldre dar kan utlösa märkliga reaktioner i alldeles vardagliga situationer. Det här kan man ju inte veta. Men OM vi nu då ska försöka hitta på nåt ont i livet som denna stackars frånvarande pappa då i sin frånvaro har förorsakat i mig så kan jag tänka mig, utan att vara alldeles för psykoterapeutisk, att ett flickebarn som av ena eller andra orsaken upplever att dennes fader är frånvarande på ett eller annat sätt (en ska veta att alkoholmissbruk och långa arbetsresor kan vara minst lika förödande som en helt och hållet frånvarande far) kan utveckla tendenser som gör att hon i vuxen ålder omedvetet attraheras av på ett eller annat sätt otillgängliga män. Så kan det vara.

Och den attraktionen hör till det här 90 % omedvetena beteendet som inte går att förklara. Men per automatik så attraheras den vuxna flickan då av män som är t.ex. upptagna, bor långt borta, reser mycket i arbetet, är frånvarande eller på nåt annat sätt otillgänglig. Attraktionen och intresset finns där långt innan man vet vad personen arbetar med eller har för tendenser. Och det har jag väl hört förut. "Varför ska du alltid bli kär i dom som du inte kan få?" har ju både en och två frågat mig. En orättvis fråga i sig för jag upplever inte att det är andras sak att avgöra vem jag kan få eller inte. Men vad dom menar är väl att varför ska du bli kär i en upptagen man i Italien eller en trettio år äldre välbärgad enstöring eller en skitsnygg framgångsrik skådespelare som är out of your league. Tja. Vi skyller väl det på farsan då, så får det nån förklaring. För nåt fel eller skov eller trauma ska man väl ha om man levt utan sin riktiga far i trettio år. Så mycket har jag förstått. Och jag har alltid haft svårt att komma på vad det skulle vara. Men nu vet jag! Det är farsans fel att jag är singel! Så var den saken ut världen! Så nu kan vi alla kollektivt förakta farsan då och all skada han har gjort. Syndabocken är funnen! Oj vad skönt. Halleluja.

Nej...suck...sånt orkar inga jag med.

Om Personlighetsdrag jag inte gillar hos mig själv

1. Jag är inte en person som tycker om att hålla folk i största allmänhet på gott humör. Jag är aldrig den som frågar Hur är det? Hur mår du? Läget? om jag inte faktiskt är intresserad av svaret. Och det är jag faktiskt inte alls alltid. Det tror jag inte så många är egentligen. Många frågar nog bara av artighet och för att man ska. Jag besitter ingen sån artighet. Jag önskar att jag kunde vara sådär allmänt trevlig med alla människor i hela världen men det är jag inte. Och när jag försöka vara det så blir jag väldigt trött. Både på mig själv och andra. Jag gillar inte att fejka intresse. Jag känner mig falsk och oärlig och dum. Och jag avskyr när andra fejkar intresse mot mig. Jag tycker man kan leva tillsammans på jorden, respektera varandra, arbeta med varandra utan att för den skull emotionellt eller vänskapligt vara särskilt intresserade av varandra. Jag är väldigt osvensk på den punkten. Jag kan inte mingla, jag kan inte small-talka. Och framförallt vill jag inte det. Helst håller jag mig borta från jargong. Jag vill inte vara bästa vän med alla. Jag går inte och hatar folk och tycker illa om dem men jag blir väldigt irriterad när jag blir påtvingad en vänskap eller en relation som inte känns sann. En relation som egentligen bara går ut på att människan i fråga helt enkelt inte vill vara ensam. Jag är väldigt gärna ensam stora delar av dygnet, veckan. Jag är gärna tyst. Men jag vet att i vissa sammanhang så förväntas man vara social och öppen och nyfiken och glad. Och är man inte det så betyder det för väldigt många osäkra själar att man tycker illa om dem. Så är det ju inte nödvändigtvis. Det betyder bara att man önskar att de där osäkra själarna kunde hålla sin låga vid liv på egen hand. Att mitt humör eller min personlighet inte har så stor inverkan på dem.

2. Jag är en person som gillar rättvisa och att jämt belysa andra sidan av slanten. Det är ett jävligt irriterande personlighetsdrag tycker dom som förväntar sig att man ska vara av samma åsikt som dem. Typ vänner och familj. Människor förväntar sig att man ska stöda den andra i en svår situation och inte börja heja på den som upplevs och beskrivs som boven i dramat. Ibland får jag såna skov, där jag måste försvara den som man i situationen inte ska försvara. Jag avskyr det personlighetsdraget. För även om jag egentligen är av samma åsikt som den som vill ha mitt stöd så kan jag inte ge det, för jag måste försvara den som inte är där själv och försvarar sig. Det här kan anses som ett fint och nobelt personlighetsdrag visserligen men det tycker ju inte dom nära och kära som söker stöd och bekräftelse alls. Dom tycker ju man är dum i huvudet. Och det är jag ju. Jag kan haka upp mig, jag kan inte gå med i den allmänna åsikten, även om jag innerst inne tycker som allmänheten, så kan jag ändå inte yppa det. Om alla hatar regissören så måste jag vara den som inte gör det och som till allas stora förtret påvisar alla hans bra sidor. Om alla älskar regissören så måste jag alltid vara den som ifrågasätter allt det där fantastiska som alla ser, men inte jag. Det är helvete att vara kärringen mot strömmen. Jag gillar verkligen inte detta personlighetsdrag men jag gillar ändå tillräckligt mycket för att inte göra nåt åt det. Jag tycker inte innerst inne att man ska tycka som alla andra. Jag avskyr det där personlighetsdraget hos alla andra så jag verkligen förstår och respekterar folk som blir irriterade på mig. Jag gör verkligen det. Men jag kan inte gå med strömmen och jag kan inte bekräfta någon som lever på bekräftelse.

3. Martyrskap och Offerrollen. Oj, vad jag har sysslat med dessa två i mina dagar. Ja, herregud. Jag har haft det jobbigast, tyngst, stressigast och värst och min livssituation beror inte på mig utan på alla andra. Jag är otroligt tacksam över att det här personlighetsdraget bara dyker upp ibland och att jag ganska ofta kan förutspå det, ta kontroll över det och SKÄRPA mig!! Med den påföljden att det här är ett personlighetsdrag som jag under inga omständigheter kan tolerera hos andra. Det triggar mig nåt vansinnigt när folk börjar med sina "Inte är jag värd"-nånting, "Ni hatar mig alla." och "Ingen bryr sig om mig och ingen lyssnar på mig.". Jag blir otroligt provocerad av det! Jag blir nästan galen faktiskt. Och jag blir en elak människa när folk håller på och martyrar sig. För jag VÄGRAR gå med i den lilla leken och det driver ju folk till vansinne. Jag önskar att jag kunde säga de förlösande orden som skulle lösa allt för stunden: "Nejdå, jag hatar dej inte. Du är jätteviktigt." Men det kan jag inte. Jag kan inte vara en sån medlidsam, schysst typ som säger såna saker. Det går inte. Hel mitt system strejkar när jag försöker och jag låter som en idiot. Tänk om jag kunde vara en sån god människa. Men det går inte. Jag blir vansinnig på martyrskap. Så. Nu var det sagt.

Om Att det går fort och Vad jag vill

Alltså nu går det undan här. Jag hänger inte med. Vi är i medlet på november och saker rullar på i en sån herrans fart så det gäller bara att hålla i hatten och haka på. Jag hinner inte blogga och hinner därmed inte heller riktigt analysera. På det stora hela är allting bra. Mycket bra faktiskt. Dock händer det grejer runt mig som är stora och omvälvande och jag kan inte låta bli att dras med och bli påverkad. Medan alla andra verkar säkra på vad dom vill med sina liv så står jag plötsligt helt förvirrad och har själv ingen aning om vad jag vill. Jag upplever att jag har förverkligat mycket av det jag vill och lyckats med mycket av det jag velat göra och nu står jag här och inser att året snart är slut och i januari har jag lite tid ledigt som vanligen brukar vara fylld med evenemang för flera månader sen. Jag har ett 2013 som är extremt öppet och oklart och skrämmande. Jag vet vad jag ska jobba med fram till maj men utöver det så vet jag ingenting.

Jag vet inte vad jag ska göra när klockan slår tolv på nyårsafton. Och jag vet inte vad jag ska göra dagen efter det. Jag tror att jag vill vara i Berlin när det här händer tillsammans med mina vänner från kursen i Italien. Vi ska ha en liten återförening. Jag vet inte vilka som är på väg och jag vågar inte ens tänka på vem som eventuellt kan vara på väg...

Chokladgossen är fortfarande väldigt fokuserad på Finland men nu har beskedet kommit och det verkar som att han måste åka hem till Nigeria för att reda upp pappershärvan. Och det planerar han göra i januari. Vi har mycket sporadisk kontakt. Han är målmedveten och vill till Finland. Och nu vill han även att jag ska komma till Nigeria i januari. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Mitt äventyrslystna jag tycker att ja, varför inte, när får jag annars en sån chans. Att åka till Afrika med en afrikan som jag känner och ändå litar på och som vill visa mig dom vackraste delarna av landet, kulturen och människorna. Ja, mitt äventyrslystna jag går igång på det. Fast instinktivt så känns det fel. Jag vill inte att han ska missförstå anledningen till att jag reser. Även om han själv sa att jag kan resa till landet som hans vän och inte som flickvän eller fästmö, så vet jag ju att det inte är vänner han vill att vi ska vara.

Själv hade jag tänkt tågluffa i Europa i januari. Men egentligen känner mig inte sugen på det heller. Berlin är jag sugen på. Och Italien. Men, Italien i januari känns ganska blött och gammalt kanske... Har titta på långa resor till södern men det känns också fel. Jag vet inte varför men jag ska inte resa till Thailand eller Indonesien eller Kambodja i januari. Jag vet inte varför, men det ska jag inte.

Jag vet inte vad jag ska göra i sommar heller. Jag väntar på tecken. Jag skulle vilja åka till klostret igen eftersom jag märker att jag ännu i november lever och har energi kvar från de två veckorna i Italien. Samtidigt kanske det var en engångsföreteelse, en lyckträff... nästa gång kanske inte alls blir samma sak. Jag väntar på att nånting annat ska ploppa upp, nånting annat som gör mig inspirerad och som jag känner att JA, jag MÅSTE göra det här. Ännu har det inte kommit. Ska jag hyra ut min lägenhet? Ska jag försöka vandra i Spanien en gång till, nu när jag vet bättre? Ska jag bila i Finland, besöka östra Finland och Lappland som jag länge velat göra? Eller borde jag ta mig till Irland i alla fall? Det har jag ju drömt om så länge. Vad ska jag göra??

Ska jag försöka upprätthålla kontakter världen över eller ska jag släppa taget och gå vidare och istället möta nya? Jag är på nåt vis i valet och kvalet. Jag inser att vissa relationer för alltid är förbi, samtidigt som jag är lite nostalgisk och inte vill lämna bakom. Det känns som att 2012 har haft en agenda som är väldigt tydlig och som jag har tagit på stort allvar. Benat ut en massa saker och förstått och begripit och analyserat och kommit till punkt. 2013 däremot...det är ett totalt tomt bord. Det är alldeles tomt. Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag har ingen aning om vartåt det bär... För jag har inget mål med 2013. Ingen mening. Och det känns lite jobbigt faktiskt.

Dom ord som ploppar upp är UPPLEVA, ORÄDSLA, NYTT OCH FRAMÅT.

Därför känns det som att jag inte ska gå kloster-kursen i sommar. Jag kanske ska besöka den på en resa i Italien men jag ska inte delta. Jag ska lämna vandringen i Spanien till sitt öde. Även om det stör mig att jag inte har gått den till slut så ska jag ändå inte försöka rätta till det. Jag har provat det och misslyckats och nu måste jag släppa det. Jag måste släppa vissa relationer. För gott. Inse att den tiden är förbi och att det inte är fruktbart att simma i gamla mönster och nostalgi. För att komma vidare. Allting är väldigt VITT när jag tänker på 2013. LUFTIGT. Och sen återkommer jag hela tiden till sjukdom. Och det är inget kul. Jag försöker fäkta bort det ordet. Men jag kommer tillbaka till det.

Oj vad jag har längtat efter att få fylla trettio. Det är som att den stora bördan som jag upplever det att vara under trettio innebär, kommer att lätta. Jag är så less på att vara ungdom eller "ung vuxen" eller i fasen då när man ska börja para sig. Jag är så trött på det. Jag tycker det ska bli fantastiskt att bli TRETTIO. Känns som att då kan jag leva ut min lill-gammalhet som jag dragits med i evigheter. När man är trettio så kan man umgås och träffa människor som är 45 och uppåt utan att det känns konstigt och utan att det känns som att folk ser en som en liten flicka som ska förmanas och daltas med. Nu kan man börja möta andra vuxna människor vuxet. Hoppas jag. Det är nånslags pondus i att vara trettio som jag nu skamlöst kan börja utöva, som gör att folk kanske tar en på allvar. Nångång. Jag vill prata och diskutera saker med äldre människor på det viset att vi kan lära av varandra. Att jag uppfattas som tillräckligt gammal för att ha nån livserfarenhet för att man ska kunna ta det till sig som jag säger. Inte så att den äldre ska med sin livserfarenhet lära mig och att hela umgänget går ut på det, utan också tvärtom. När jag fyller trettio kommer jag åtminstone själv att kunna tänka att nu har jag ändå trettio år i bagaget, nu har jag fan rätt att tycka till med pondus. Jag har nånting att tillföra också såna som är trettio år äldre än mig. Jag vill ha mera MÖTEN med folk. Riktiga möten. Utbyten. Jag vill kunna träffa människor på lika villkor, överallt i världen. Mötas på riktigt. Gud vad jag längtar. Jag vill applicera sommaren 2012 på livet från 2013 framåt... Det är det jag vill. Fan vad länge det tog att komma fram till det... Ja. Det vill jag.


lördag 3 november 2012

Om Att hålla sig frisk

Till och från får man frågan att vad gör ni när ni inte spelar föreställning? Blir det inte väldigt mycket ledigt för er? Ja. Ibland blir det det och ibland blir det inte. Ibland känner jag att jag får långtråkigt men just nu t.ex. jobbar vi ganska hårt när jobbar och så vilar jag ganska hårt när jag inte jobbar. Jag har funderat lite på det här med prioriteringar och just det här med vad vi gör. Eller vad jag gör när jag inte jobbar. Och kom fram till att mycket av tiden går egentligen ut på att hålla sig frisk. Att aktivt se till att jag inte blir sjuk eftersom att jobba sjuk är det värsta som finns och eftersom sjukledighet i det här yrket inte existerar så länge det inte handlar om akuta saker som blindtarmsinflammation eller stora ryggoperationer eller utbrändhet eller vad det nu kan vara. Förkylningar, maginfluensor eller feber eller sånt är inga orsaker att ställa in föreställningar på.

Så faktiskt. Det mesta av tiden går ut på att inte bli sjuk, tappa rösten eller bryta ihop psykiskt. Jag går omkring och är uppmärksam på minsta lilla antydan om att bli förkyld, halsont, värk i ögon eller leder. Jag tar på högsta allvar det faktum att vi nu när vi turnerar är väldigt nära inpå varandra och att det betyder att det blir väldigt mycket social samvaro. Och det gäller att vara skärpt, pigg och samarbetsvillig och gott humör. Det är roligare för alla inblandade. Vilket betyder att på mina lediga dagar så vilar jag, sover mycket, håller mig hemma, umgås minimalt med människor, andas frisk luft, rör på mig, äter bra mat eftersom det blir mycket korvkiosk på turné. Just nu så kånkar vi en massa grejer av och an och sitter långa tider i en kall buss efter en svettig föreställning så gäller det att vara uppmärksam på att ryggen och nacken inte tar stryk och att man inte får kallt eller att det drar och sånt. Självklara saker egentligen men det blir väldigt vardagligt och stora saker när kroppen är ens arbetsredskap. Jag vet inte hur mycket andra människor tänker på detta i sina liv men jag vet hur mycket jag tänker på det och jag kan känna igen precis när jag håller på att bli sjuk och jag vet exakt varför och av vilka orsaker jag blir sjuk och därför försöker jag undvika det så långt det är möjligt.

Det betyder att har jag två dagar ledigt, som nu t.ex., och egentligen skulle vilja kanske ut och festa eller träffa en massa folk eller ja, göra nåt, med nån, så väljer jag ändå att inte göra det. För jag vet att nästa vecka ska jag vara runt folk sex dagar i sträck, vara på topp varje kväll, med rösten i skick och kroppen i skick, så jag kan inte tumma på vilan nu heller. Jag kan inte vaka, det är den största boven för mig, en natts vak är inte bra, två nätter är katastrof. Jag blir alltid sjuk om jag inte sover tillräckligt. Därför har jag heller aldrig dåligt samvete över mitt sovande för det är livsviktigt för mig. Jag kan inte ränna ute på krogen på natten och tanka i mig en massa sprit, sova dåligt, äta dåligt för då blir jag sjuk. Mitt immunförsvar rasar och jag blir SJUK. Jag VET det. Och det är inte värt det!

Så till alla vänner och bekanta där ute. Jag VILL verkligen ses och jag VILL verkligen göra en massa och vara överallt. Men jag vill INTE bli sjuk. Jag kan inte bli sjuk. Jag får inte bli sjuk. Punkt.

Det hör till arbetsdagen, som skådespelerska, att hålla sig frisk. Både fysiskt och själsligt.

Om Nuläget

Oktober är slut och tio månader är avklarade. Nykter och rökfri och Hesburgerfri och som vanligt har jag fuskat med shoppandet. Jag är å andra sidan väldigt nöjd nuförtiden om jag kan gå i klädbutiker utan att komma hem med femton halsdukar och två kappor och sjutton örhängen och trettitvå tröjor i månaden. Jag känner mig otroligt stolt över att jag kan gå i butiker, bli sugen på nåt och låta det vara. Det jag har köpt har varit tavelramar, porslin till samlingar, fotoalbum, vykort, ett pack strumpor, gardiner och lite ljus och ljuslyktor till november mörkret. Så länge jag håller mig borta från lumpbutiker som H&M eller Gina tricot eller Indiskas klädavdelning så är jag nöjd. Och köper jag nya gardiner eller några muggar så kan tänka att ja, den här muminmuggen kostar lika mycket som tre cigarettpaket eller tre lonken. Jag vet inte, jag får inte så dåligt samvete då.

Annars så är jag nöjd med tillvaron. Jag gillar jobbet just nu och jag gillar att vara hemma. Jag har resor och massage inplanerade och jag har regelbunden kontakt med de närmaste. Jag tränar inte ofta men regelbundet och jag sover väldigt gott. Jag känner mig på det hela taget väldigt frisk och stark just nu. Jag blir väldigt lycklig av tanken på att ingen alkohol eller inget nikotin har flödat i min kropp på tio månader. Jag är nöjd över att tio månader har gått och jag har inte spökat ut mig och utövat destruktivitet under dom månaderna. Jag känner mig "ren" och "hel" och färdig med väldigt många saker. Det känns som att jag har rett ut många tankar och många orosmoln och mycket ångest är bort. Ibland är det annan ångest som kommer som är helt ny. T.ex. är jag mycket oftare orolig för att jag ska bli sjuk eller att jag går och bär på nån sjukdom som jag inte vet om. Det är nånting med att jag känner mig så otroligt frisk och kry just nu som gör mig misstänksam. Jag tycker jag har klara ögon och fin hy och rosiga kinder, jag andas lugnt och sover rofyllt och mycket. Jag känner mig inte jagad och stressad även om jag har mycket att göra. Jag begränsar väldigt hårt mitt sociala liv just nu och det är så otroligt skönt att vara i fred. Och jag känner att jag inte kan tumma på det alls just nu. Jag har också ovanligt långa nerver just nu och är väldigt duktig på att direkt konfrontera orättvisor och inte låta irritation eller ledsenhet bli och gro utan direkt ta itu med saker eller människor som i mitt tycke beter sig illa. Jag är väldigt effektiv på den punkten, jag säger ifrån direkt. Innan jag hinner bli irriterad eller arg eller förbannad och hysterisk. Och trött.

Det jag saknar nu är nånslags action. Fest kanske! Men jag vill absolut inte ut i köttdiskmörkret på stan. Jag märker jag håller på och odlar ett totalt "'rädd-för-fulla-människor"-syndrom. Ett syndrom jag alltid haft tror jag, men som jag själv supit ur världen. Men jag vill verkligen inte gå ut på nattklubb. Men jag skulle vilja dansa och äta middag och umgås med folk. Träffa folk typ. Inte så att jag har astråkigt, jag trivs så bra hemma också. Det är underbart! Men jag skulle vilja träffa folk och se hur dom mår, möta världen liksom med mina nya ögon och mitt nya tänk.

Och så saknar jag väl lite kärlek. Nu gick ju jag och dumpade den där mannen och det står jag för och ångrar icke. Men lik förbannat är jag fortfarande ogift och den önskan har ju inte försvunnit för det. Att träffa nån vore ju trevligt. Och det jag oroar mig för är väl att hur ska jag göra det när jag inte vill gå ut på nattklubb och när det jag längtar efter är så sällsynt. På nåt vis. Men jag lugnar mig själv med ett mantra om att det finns både en och fler rätta för alla och att min dag kommer den också. Nånstans, nångång.

Sen kan jag våndas över att jag är tråkig och asocial. Det är mycket frestelser nu överallt och varje dag i turnébussen får jag fokusera på att inte trilla dit. I dricka alkohol-träsket. För jag vill inte dricka men jag förstår ändå att man är roligare om man dricker. Och jag vill ju gärna vara liksom med och vara social och skojig. Är man nykter så drar man sej på nåt vis undan, kanske för sin egen skull men kanske också för andras. Tobaksröken och spritdoften ger mej dels kväljningar och tankar från förr, det är väldigt mycket som påminner om saker man gjort och tänkt. Och människor som tänker som jag tänkte för och som besitter dom tankarna och uttrycker dom tankarna som jag helst inte vill tänka eller vara nära eller bli påmind om. Samtidigt så ger mej tobaksröken och spritdoften en sån enorm lust att ge upp allt och bara flyta med och acceptera och bejaka det som cigaretterna och spriten har gett en. Den kicken och den ansvarslösheten, den oeftertänksamheten och den friheten. Den kan jag längta till, även om jag vet att den räcker bara några timmar och slutar oftast i fördärvet. Men den är ju där, längtan. Att möta och neka.

Året börjar också lida mot sitt slut och onekligen börjar jag fundera att vad händer sen. Ja men att hålla sig ett år är väl ingenting, som ett projekt, men sen då? Hur ska jag göra för att tillämpa detta för evigt? Jamen, ska jag ta ett glas bubbel vid tolvslaget eller ska jag låta bli? Vad vill jag? Och kan jag efter det här året lita på att det jag upplever som min vilja och mitt behov och min önskan, verkligen är det, och inte en destruktiv demon? Ska jag behöva analysera och förklara varje glas vin jag tar eller ska jag alls ta det? Det enda som är säkert är att inget går att lova. Vi får se, en dag i taget. Och istället för att falla för frestelser, hellre ta sig an frestelsen. Som ett medvetet val. I så fall.

fredag 2 november 2012

Om Två artiklar och Tro och Tackochhejleverpastej

http://www.dagen.se/insikt/han-tar-dod-pa-myten-att-religion-skapar-krig/


och


http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/12/19/a-holiday-message-from-ricky-gervais-why-im-an-atheist/


Nu har jag blivit ateist igen. Inte ateist kanske, men i alla fall känner jag mig otroligt o-kristen och väldigt övertygad om att inte nog med att jag inte känner att jag passar i Guds gäng, men Guds är nog också ganska nöjd över att jag kliver åt sidan en stund. Det är så märkligt, det är alltid dom med en stark kristen tro som gör att jag väljer att dra mej ur spektaklet. Det borde väl vara tvärtom skulle man tycka. Men icke. Anledningen till att jag inte pallar kristenhet är alltid samma sak och det är för att dels jag själv känner mig berövad på rätten att uttrycka MIN personliga, högst privata åsikt utan att behöva dra in Gud i debatten. Dessutom blir jag så irriterad när andra människor drar in Gud i debatten som ett vapen, som ett argument, som ett hot. Inte uttalar sin åsikt eller sitt hjärtas melodi, inte säger saker som man känner bottnar i just den personen utan bottnar i nån religiös allmän värdegrund som är inlärd och uppfostrad och aldrig ifrågasatt eller tvättad,centrifugerad, torktumlad och upphängd i en annan värld med en annan värdegrund. Det är som den där leken "SPEGEL". Nån säger Oj, vad ful du är och då svarar den andra Spegel, vilket då betyder att anklagelsen studsar tillbaka till den som sa först. Sen säger den första Dubbelspegel, så säger den andra Trippelspegel, första säger SuperMegaTurboSpegel, och den andra säger BautaHorrorMultiSpegel och så håller man på sådär tills "argumenten" är slut. Detta är en slags skolgårdsdebatt på gräsrotsnivå. En slags övning i att argumentera på nåt vis. Men hela idéen försvinner ju när nån av dom där debattörerna plötsligt sätter upp handen som en spegel och säger GUD. Och man bara... eh... jaha...då var den leken/diskussionen slut. För man börjar ju inte att argumentera med det!! Och det är så jävla fräckt att i en diskussion, så fort man upplever att man är i underläge och inte har några argument längre så drar man till med vapnet Gud. Och börjar tala i Guds namn och det går ju inte att diskutera eller ifrågasätta, för det är ju en trosfråga. Och jag respekterar folk för det. Jag förstår att vi tror olika i denna världen och jag ser det som en rikedom, jag vill inte att vi alla ska tro och tycka lika, jag tycker det skulle vara pisstråkigt om det vore så. Och jag tänker inte börja strida om Gud eller i Guds namn, för det, om nånting känns ju skändande och hedniskt. Sen får den där snubben i artikel nummer 1 där ovan säga vad han vill om "myten" men så länge folk krigar i Guds namn och pratar om det som att det skulle vara Guds vilja att bomba ner folk och städer så FINNS det ju religiöst våld. Så är det ju. Och det är förkastligt. Och dumt. Och tråkigt. Vem orkar strida om trosfrågor, det är väl var och ens egen sak vad som tror på. Men det tycker inte de flesta som tror. För de flesta som tror har nånslags jävla behov av att tala om hur man tror rätt. Och ju fler människor som babblar om hur jag ska tro för att tro rätt, desto mer upplever jag således att jag tror fel och drar mig följdaktligen ur.

Jag drog mig för övrigt också ur ett förhållande för nån dag sen. Bland annat p.g.a. just detta. Ja, jag gjorde slut med denna trygga, stabila, visserligen frånvarande men ändå fantastiska mannen i Grekland. Dels för att sättet han väljer att visa sin "enorma" kärlek inte tilltalar mig. Jag har hela tiden tyckt att denna enorma kärlek dessutom är ogrundad eftersom den infann sig ungefär efter en kvart. En halv dag senare hade han sagt att han älskar mig och ett dygn senare ville han gifta sig. Det betyder i praktiken att allt mellan att man träffas och det att man gifter sig som en pik och fantastisk höjdpunkt, hoppade han över. Men den påföljden att det blev skittråkigt. Natruligtvis ännu mer tråkigt eftersom vi ses och länge kunde skylla på det faktum och trodde på hans ord att allt skulle bli annorlunda när vi äntligen skulle få se varandra. Men nu har jag insett att jag inte är förälskad i honom. Jag skulle gärna vara det. Jag är väldigt förälskad i tanken på chokladbarn och ett börja bygga bo och hitta en andra hälft. Det har jag inte varit intresserad av på tio-tolv år. Sådär seriöst liksom. Men nu känner jag mig redo och skulle förstås väldigt gärna ha lyckats på första försöket. Mitt tålamod är som bekant inte särskilt långt och jag gillar inte att misslyckas med saker. Och jag bet ihop ganska länge, just bara därför. Men man måste vara sann mot sig själv. Jag kan inte gifta mig med någon bara för att den personen är den enda som friat. Jag kan inte skaffa barn med någon bara för att den personen är den första som ansett mig vara ens en smula kapabel att ta hand om barn. Även om han nog lät mig förstå att min uppgift främst var att vara vacker och duktig på mitt jobb. Uppfostran, kunskap, filosofi och teologi skulle hålla mig ifrån. Inte för att inte respekterade min åsikt, det var bara det att den var fel och därmed helt onödig att yppa. Han visste till och med mer om mina vänner, min familj och mitt land än vad jag gjorde och detta enbart på grund av att han trodde på Gud, kunde sin bibel utan till och därmed kunde applicera precis allt i verkliga livet på nån text ur nån bok av nån lärljunge. Och så var den saken ur världen. Spegel.

Största anledningen var ändå att inget som kom ur hans mun kom från hans hjärta kändes det som. Han kunde aldrig visa sina känslor via sina egna upplevelser utan allting refererade till Gud på ett eller annat vis. Jag är inte mycket för komplimanger annars heller utan gillar mer när folk uppmärksammar en för de sidor som verkligen är specifikt mina, goda eller onda sådana. För det är ett tecken på att man inte är allmängiltig för den andra. Ett tecken på att man har noterat just dom speciella sidorna och att det är därför man är förtjust. Eller inte bara egenskaper utan också intressen och passioner. Jag blir mera kär om nån frågar om mina bilder på lövverk på facebook eller mina ryska trädockor än om nån säger att jag är Guds skapelse och är så vacker när jag ler. Jag blir mera kär om nån bryr sig om att fråga om den där väninnan jag går på kaffe med varje dag, vad hon heter och hur länge vi har känt varandra och hurdan kontakt vi har än om någon säger att det är Guds vilja att jag har henne medan jag väntar på att karln ska få sina papper i ordning och komma hit och underhålla mig. Som om inte jag skulle behöva min kaffeväninna sen när han är här. Som om hon är en liksom tillfällig leksak i väntan på den stora, fantatsiska mannen. Oh please säger jag...kom ner på jorden människa. Nä, ursäkta Gud, men det blir en väldigt enkelspårig och opersonlig dialog när allt ska vi profetiorna och svänga.

Till en början var det skönt med en lugn och stabil och trygg man som höll ihop medan jag krackelerade känslomässigt. Till slut upplever man detta känslolugn som är så otroligt högaktat i kristna sammahang, har jag läst, som likgiltigt. Också passion, flirt, humor, romantik (även om jag spyr viss romantik, ogrundad romantik framförallt) och allt det här som föraktas och som vi inte ska sträva efter och som inte är "riktig" kärlek, är viktigt för mig. Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om. Alla vuxna, kloka människor kan säga att i långa loppet är kärlek egentligen vänskap, respekt och lojalitet. Kanske är det sant men jag vägrar acceptera att det inte ens i början skulle få finnas lite spänning, flirt, roligt, skoj, humor, passion. Jag vägrar. Det måste gå att få alltihop. Utan att för den skull kallas kräsen... Vilket jag för övrigt tycker att man har all rätt att vara, när det kommer till den man ska leva med resten av sitt liv.

Mannen har inte accepterat, ej heller respekterat mitt beslut. Han ignorera egentligen helt och hållet vad jag tycker och känner. Han säger att vi kommer att bli tillsammans, för det är Guds vilja, och så ska det bli. Och jag respekterar hans Gud och hans tro och tänker att om detta får honom att må bra och kämpa med sitt så är det helt okej. Sen blir ju naturligtvis mållös när jag säger att vi kommer INTE att bli tillsammans för det är Guds vilja. Min Guds vilja. Då säger han nej. Nej. För det är hans Gud som räknas då. Antar jag. Min Gud förlorar alltid mot hans. Spegel. Vad min Gud har att säga mig är inte relevant. Min Guds åsikt respekterar han inte. Och igen en gång så är det den "riktiga" kristna som är respektlös och inte kan respektera andra för det dom är och det dom tycker. JAG kan utan problem leva med att han tror som han vill eller att andra tror som dom vill. Det är helt lugnt för mig. Men varför är det aldrig lugnt att tro som jag gör? Varför är det alltid ett mål för anklagaelser och ifrågasättande? Och varför bryr man sig överhuvudtaget om att ifrågasätta trosfrågor. Jag tror på ufon, astrologi, reinkarnation, medvetenhet och intuition. Jag tror på sanning, ärlighet, meditation, healing, reiki, stearinljus och skribasånger. Jag tror på ljuset, på att ge och ta och på att lyssna. Jag tror på skratt och gråt och fritt känsloflöde när man vill och var man vill. Jag tror på vatten. Jag tror på barn och resenärer. Jag tror på massage, sömn och värme. Jag tror på att allt kommer tillbaka. Jag tror på cirklar, bollar, bubblor, runda grejer, prickar, glober, kulor och klot. Jag tror på konst, träd och inredning. Jag tror på snö och hav och löv och kärlek. Och vad alla andra tror på är helt okej det också.

I artikel nummer ett ovan skriver han i slutet att snart kan våra fiender kanske blir våra vänner. Och jag tycker att han den meningen beskriver hur på djupt vatten den där människan är från första början. Det är skevt, hör ni det, det är skevt så in i bängen när man från första början utgår från att dom andra är fiender och att "dom ska bli" vår vänner. Fattar inga den där muppen att om vi vänder på steken så är vi fienderna och det vi som ska förändras för att få bli deras vänner. Den där meningen är kärnan till all jävla osämja i hela världen. Men, jag respekterar honom för hans åsikt. Om den där uppfattningen om att religiösa krig bara är en myt, får honom att må bra och känna sig tillfreds och lycklig, så ska han få tro det. Jag har inget behov av att han ska tycka som jag. Men så är jag ju inte heller kristen. Alldeles tydligt.