Om Att vara redo

At besviken. Har har jag gatt och tankt att nu ska det goras i ratt ordning. Nu ska det vara fornuftigt och nar allt kanns ratt och hit och dit. Att nu borjar jag vara redo for att bygga bo och inte halla pa och flamsa omring runt varlden och gora karriar. Till skillnad fran for tio ar sedan da jag definitivt inte var fardigflamsad alls. Sa bring it on liksom allt vad det innebar. Min senast insikt fick jag inatt nar jag vaknade genomsvettig efter mardrommar dar det stod glasklart att forbannat, FORBANNAT, inget kommer ju da nar man ar redo. ALDRIG. Varfor skulle jag bli med barn nu nar jag vill bli det och varfor skulle jag traffa en karl nu nar jag vill gora det och varfor skulle nanting nansin handa da nar man vill att det ska handa! Man vinner dansbandstavlingar nar man inte vill vinna, man kommer in pa teaterhogskolan nar man inte ens forsoker, man far tva streck pa pinnen nar man ar nitton och man blir kar i en karl nar man egentligen ska studera. Alltsa jag blir upprord. Jag blir sjukt, SJUKT, irriterad pa att ingenting gar att styra!! Man kan ju do narsomhelst ocksa fan. Helt pa riktigt. Det kan ta slut narsomhelst. Jag ska inte vara sa bortskamd kan jag tanka, sitta har och vanta pa den ratte i all evighet. Ett, tu, tre dor man.

Men man kan ju inte ljuga for sig sjalv heller. Eller jag kan inte i alla fall.
Men kom nu. Hur lange ska jag vanta??