Om Kemi

Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har försökt formulera det i huvudet i flera dagar och fortfarande kan jag inte finna ord riktigt. Eftersom jag inte kan begripa. Jag kan inte förstå. Kemi. Hur fan funkar det? Vad är den där kemin mellan människor? Är det liksom att ens hormoner på något märkligt vänster matchar? Ens dna är lik-kodat på något vis eller är det stjärnorna och astrologin, månrörelser och födelsedatum som avgör hur vi synkar med varandra? Jag fattar inte hur det med vissa människor säger bara klick och med andra klickar det inte alls och med de flesta varken klickar det eller inte klickar, det liksom bara är och det är också bra och fint men det är inte klick.

När det klickar med "fel" människor blir jag nervös och frustrerad. Jag minns det redan från när jag var fem år gammal och det klickade med en pojke på dagis som var ett år yngre. När man är fem är ett år väldigt mycket och möjligheten att han skulle vara den rätte var obefintlig. Inte kunde man vara kär i en pojke som var ett år yngre. Nej, det var fel och så motade jag klicket i grind och försökte fokusera på nån som det inte klickade med särskilt mycket men han var väl snäll och räknades som populär och lämplig. Urtråkigt.

Lite senare i lågstadiet klickade det med en pojke som inte alls räknades som populär och lämplig men vi hade massor gemensamt och hade massor att prata om längs med eftermiddagarna. Vi spelade musik och bytte klistermärken med varandra och bortsett från de gånger när han och hans bror fick för sig att kasta spindlar på mig som nånslags ömhetsbevis så klickade vi otroligt bra. Men vi klickade bara i smyg på hans vind. Aldrig i skolan och aldrig på vägen hem från skolan. Ett jävla hymlande skulle det vara för att vi både visste att vi inte var rätt för varann på något vis. Att världen förväntade sig att han skulle klicka med någon annan flicka som kanske åkte skönskrinning och att jag skulle klicka med nån gosse som spelade fotboll måhända. I alla fall så var det ett kortvarigt klick eftersom det inte fick blomstra fritt och så motade jag igen klicket i grind och låtsas-klickade med dom som alla andra ville klicka med. Dom med rätt sorts flanell-skjorta och hockeykort. Dom med rätt sorts hobbyn och attityd. Urtråkigt.

Sen klickade det rejält med granngossen som verkligen inte var en man skulle klicka för. Jag klickade som bara för honom och han klickade inte tillbaka. Men det var i alla fall första gången jag stod upp för mitt klick även om majoriteten av mina vänner inte alls kunde begripa vad i helvete det var med honom nu då som var så jävla klickigt. För mig var det solklart. Han hade humor och glimt. Han skojade och överraskade och fick mig att asgarva. Liksom helst sådär på riktigt från hjärtat. Jag skrattar ganska mycket och vill gärna skratta mycket och skrattar därför ganska lätt. Både därför att den som säger nånting kanske vill att jag ska skratta och också för att jag tycker att folk är ganska kul i sina egenheter och jag skrattar med dem för att jag förstår att de tyckte det var kul och att jag också tyckte det. Men det är väldigt sällan jag skrattar helt sådär att herregud liksom spontant för att jag tycker att nån är så jävla rolig. Alltså riktigt jävla rolig. Alltså inte så att nån håller på och berättar vitser eller roliga historier utan nån som är liksom bara jävla kul i sig själv och som inte alls fattar hur kul och gullig den är. Sån var granngossen och det klickade som en väckarklocka i mig i flera år. Utan framgång tyvärr. Men medan jag väntade på honom sysselsatte jag mig med några såna som man skulle klicka för. Dom som spelade i rätt sorts bänd, med rätt sorts musiksmak och rätt sorts umgänge och rätt sorts tonårsattityd. Urtråkigt.

Efter det har jag haft historier och relationer med folk som attraherat mig, folk som avgudat mig och folk som jag avgudat, med folk som gjort mig trygga, glada, nöjda, tillfredsställda. Dessutom har det klickat men några. Klicket är liksom på en högre sfär än allt det där andra som jag just räknade upp. Attraktion eller att vara nöjd, lättad, avgudad, tillfredsställd eller intellektuellt eller emotionellt stimulerad är liksom en nivå medan "klicket" är ytterligare en nivå ovan det. Det är nästan en helt omänsklig nivå som liksom inte  är beskrivbar. Bara för att det klickar betyder det inte per automatik att allting skulle kunna vara perfekt, att attraktionen skulle finnas eller att det skulle funka på alla tänkbara plan. Det är liksom bara kemiskt eller hormonellt eller astrologiskt (eller vad det nu är) väldigt samstämt och inget värdsligt som ålder, kön, rastillhörighet, färg, bakgrund, yrkesgrupp, intressen eller utseenden eller längd eller bredd eller nånting sån trams har nån betydelse då. I min värld liksom.

Det som gör mig frustrerad när det klickar på det icke-värdsliga sättet är att just allt det där värdsliga börjar störa. Vi lever i en värld och det betyder alltså att man måste ta hänsyn till världsliga grejer. Eller måste man? Jag har upplevt såna ovan-sfäriska klick med människor som varit 12 år yngre med mig och 37 år äldre än mig, med människor som varit kvinnor och med människor som varit gifta, med människor som bor på andra sidan jordklotet och med människor jag aldrig ens träffat eller ens pratat med. Jag har upplevt klicket med människor varit miljonärer och med människor som levt på lägsta av samhällets klasser. Jag har upplevt klicket gentemot en lärare och jag har upplevt klicket som elev. Jag har upplevt klicket på så många olika herrans vis och enda anledningen till att det aldrig kunnat "bli nånting" är för att trots att det rent ovan-sfäriskt känns helt rätt så har det ändå rent värdsligt varit helt fel.

Ty, tanken är ju att, inte nog med att man ska hitta klicket med nån, man ska dessutom hitta klícket med nån som kan anses som rätt enligt den dömande världen. Denne någon ska vara rätt kön, ha rätt form, ha rätt längd, ålder, intressen och egenskaper. Och det är här jag upplever att det blir svårt. Jag har inga problem med att hitta klick med människor. Det händer flera gånger per år att jag träffar någon som jag klickar med och som klickar med mig och det är lätt att prata och skoja och vara lugn och vanlig och sig själv med och man är nyfiken på den andra och intresserad. Man läser av situationer på samma sätt och efter bara några minuters bekantskap så kan man nästan läsa den andras tankar och avsluta den andras meningar. Det händer ganska ofta. Att man träffar folk som det klickar med på det viset. Och ju mer det klickar, desto mer börjar man tycka om och nånting som vid första anblicken inte alls såg ut som nånting man hade tänkt bli intresserad av har plötsligt en arm med gyllene hårstrån på som känns attraktivt och en söt doft i nacken man inte märkt först, ett leende som man inte först fattat att var vackert och ett sätt att formulera sig som man inte visste att man tyckte om. Och på så vis kan jag plötsligt finna mig vara kär i en flicka med långa smala ben och dålig självkänsla även om jag aldrig räknat mig som lesbisk eller i en slipand 57-årig businessman i kostym som med sin strikta stil inte alls till en början likna min smak eller i en 20-årig blyg snickare från landsbygden eller en skäggig 49-årig skådespelare från Västerås eller en halvt alkoholiserad och grälsjuk lastbilschaufför från nån förort eller nån stum fiskare från östra Finland eller nån upptagen tre-barns-pappa i ett annat land.

Alltså hur kan folk styra sitt klick? Och måste man verkligen göra det. Det blir ju aldrig inte ens en början av nånting med någon av de där som det klickar med för jag hinner med min logik och mitt förnuft och mitt värdsliga tänk stoppa det innan det ens börjat gro. Jag bara konstaterar bitterljuvt att herregud vad vi klickar fint i ihop men i praktiken, i verkligheten, i världen så skulle det här ALDRIG funka. Och jag har en känsla av att så tänker nog den där andra också. Våra kroppar matchar inte, våra liv matchar inte, våra kläder matchar inte, våra matvanor matchar inte, våra åldrar matchar inte och våra mål matchar inte. Men vi klickar. Herregud så vi klickar. Och när vi är tillsammans så finns inget annat och det finns inga problem för vi har bara roligt. Men det är där det måste stanna. På ett vänskapligt plan. För båda ser vi ju att mina frodiga lår inte kan samsas med din magra midja och dina blyga 20 år eller genomlevda 57 kan inte samsas, i verkligheten, med mina 30 förvirrade år. Hur skulle det se ut? Det går ju inte. Det är inte rätt. Det ska ju klicka med en som är några år äldre och lämplig storlek och med lämpliga intressen och lämpligt liv, boplats, kropp, ålder, mål, drömmar och krav. Men det gör det ju aldrig. ALDRIG. Det klickar ALDRIG på ett ovan-jordiskt, icke-värdsligt, multi-turbo-ultra-rymd-atom-cell-upplyst-Buddha-zeniskt vis med nån som är LÄMPLIG!! Eller åtminstone händer det inte särskilt ofta. Och det är inte jag som är kräsen, det är världen. För världen vill se perfektion. Och perfektion är när allting matchar så jävla fint på alla plan men det klickar inte alls nånstans, inte ens lite. Eller jo, man kan tröst-klicka en halv sekund över att det är så sinnessjukt perfekt men inget mer. Sen är det tyst. Och det där guldglänsande armhåret som ser exakt likadant ut, i världen, som på alla andra armar där det finns guldhår är plötsligt inte alls intressant just på den här oklickande armen. Man försöker och försöker dra fingrarna igenom det där guldhåret och kan inte fatta att det ska vara så jävla stor skillnad på lite armhår för i helvete. Hår som hår. Man försöker sniffa sig till den där söta nacklukten och där är visserligen en söt nacklukt men det är inte den lukten och även om det är samma lukt så är det ändå inte rätt och jag kan inte begripa att samma jävla lukta-gott-spray kan lukta så olika på olika kroppar och klicka så olika i min kropp beroende på vem som bär doften. Det måste vara hormonellt detta? Kemiskt? Att det är skillnad på guldhår och guldhår. Nackdoft och nackdoft. Jag fattar inte annars!!

Antagligen grälar man eller blir besviken lika mycket med den det klickar med som med den det inte klickar med. Antagligen älskar man lika mycket eller lite, lika bra eller dåligt med båda. Skillnaden är att med den det inte klickar ordentligt med så blir ju allt till slut helt meningslöst. Allting blir ett problem till slut och skilsmässa för klick går inte att fejka. Det klickar eller så klickar det inte. Och vissa vägrar acceptera eller inse o-klicket nånsin och vissa behöver inte ens ett rejält klick för de föredrar lämplighet och bekvämlighet och passande matchande liv och skor och prasseldräkter och egenskaper och kroppstyper och åldrar och yrken. Och det är helt okej. Men jag kan inte det.

Jag måste ha ett rejält klick. Och jag kan inte för fan hjälpa att jag klickar med fel folk. Fel enligt världen. Vanliga världen alltså. I min värld är allt tillåtet. Men i vanliga världen ska man släpa hem nån lämplig. Visa upp nån lämplig. Lämplig. Lämplig. I min egen ålder. Singel. Barnfri. Samma intressen och drömmar och krav. Match made in heaven där man har samma stil, samma musiksmak och samma mått. Där kvinnan är 30 år och 173 cm lång och 95 kg tjock och där mannen är 34 år, 182 cm lång och 102 kg tjock. Lallalaaa, båda står på samma plats i livet, längtar efter familj och barn, är färdigutbildade och har varit några år i yrkeslivet. Har rest och sett världen men vill nu slå sig ner.

Och så hittar man nån då som stämmer överens enligt dejting-sajternas alla invecklade kriterier och man vill verkligen att det ska funka. Funka funka funka. Men det klickar inte. Inte på det där övernaturliga viset som jag behöver. Det där att man garvar åt samma saker innan man ens sagt vilken sak man garvar åt. Att man förstår vad den andra säger fast den är trött och sluddrar för man behöver bara enstaka ord och ofullständiga meningar för att fatta precis. Att den andres svettiga t-skjortor är som nånslags cravings även om nån annans svettiga t-skjortor bara skulle vara totalt hur äckligt som helst.

Men vi är ju snygga tillsammans. Ett vackert par. Skulle få vackra barn. Nå vittu fan om man blir kär i nån som kanske bara är några år äldre än att själv vara ett barn eller i någon som redan har fyra vuxna barn som är äldre än en själv? Hur lämpligt är det? Eller bli kär i en gift kvinna plötsligt? Eller i en kollega? Eller i sin lärare? Eller sin granne? Eller i en farbror på månen? Hur jävla lämpligt är det?

Det är inte så att jag har bestämt att alla omöjliga människor ska falla offer för min kärlek. På dejting-sajterna jag är med i står det varken att jag föredrar nyss myndigblivna civiltjänstgörare eller tre-barns-pappor, ej heller står det vuxna kvinnor eller farbröder på månen. De här hör inte till min "smak" eller vad det nu är man ska beskriva där på nätet. Jag har ingen förkärlek för nån av dom där specifikt. Om jag rent utseendemässigt eller egenskapsmässigt måste komma med nånslags önskningar så tycker jag kanske att mörka killar är ganska snygga och att nån form av levnadsglädje och nyfikenhet är ganska sexigt. Men nog fan har jag klickat ner mig totalt i minst lika många bleka finska män, rödlätta britter eller helt vanliga whatever utseendelösa människor som haft kivoga armhår och söt nackdoft istället. Nej. Det går inte att styra. Eller jag kan inte i alla fall.

Jag har ingen smak. Jag vet inte vad jag klickar på. Jag vet bara att NÄR jag klickar så blir jag så jävla ledsen över att jag jämt klickar för fel människor. Olämpliga människor. Fast underbara människor. Människor man bara vill snusa i nacken och dra fingrarna genom deras armhår. Människor som man inte ens skulle bli sur på, även om dom hade fil hängandes i skägget eller fick för sig att ta fram en gitarr och börja spela för en. För klicket övervinner liksom allt sånt värdsligt skräp som man tror att man inte gillar.

Men vad är det där klicket? Jag vill veta.
Hur funkar det?