Om Vad som gräver i mig

Jag kanske har skrivit det tidigare, jag vet inte, men jag i så fall skriver jag det en gång till. Jag känner verkligen inte igen mig. Jag tycker att de tre första månaderna av 2013 är tre stora feta frågetecken som jag inte kan förklara. Jag hittar personlighetsdrag och reaktioner och situationer som är helt obekanta för mig och som jag inte alls gillar. Jag hittar en del egenskaper som utvecklas hela tiden och som fram tills 2012 har varit långt, långt inne och gömda för världen och också för mig, och dom gillar jag. Men sen finns det andra egenskaper eller sätt som jag inte alls skulle orka med.

Det första är trötthet. Jag är så vansinnigt trött. Inte sovtrött, för jag sover egentligen ganska dåligt, åtminstone i mars har det varit väldigt mycket tvinnande nätterna långa som inte går att skylla på månfaser och energier. Och även om det skulle vara månfaser och energier så hjälper inte det mej ett dyft. Jag är trött och energilös för det mesta och det tycker jag att stämmer överens med hur jag brukar uppfatta mig själv. Jag gillar inte tanken på att vara en såhär trött och ointresserad människa resten av mitt liv.

Den andra är irritation, provokation och extremt korta nerver. Jag blir irriterad nästan på allt och alla. Speciellt allt och alla som på något vis påminner om livet innan 2012. Från att ha varit nånting och levt på ett visst sätt, genomgått nånslags kris, metamorfos eller livssyns- och livsstilsförändring så har jag extremt svårt att acceptera folk och sätt som inte stämmer med mitt nya tänk. Det är inte så att jag tror att jag ska frälsa alla och det är inte så att jag ens dömer eller  föraktar folk som lever och gör och beter sig på ett sätt jag inte kan begripa. Det är bara så att jag inte vill vara i det. Jag vill inte vara en del av det. Jag får ingenting ut av det. Och jag blir irriterad. Först på dom andra och sen på mig själv, eftersom det här med irritation inte ska vara en del av detta nya tänk. Nya tänket innebär ju förståelse, öppenhet, acceptans, tolerans, tålamod, eftertänksamhet, optimism, framtidstro och ljus på allt och alla oberoende om jag delar människors uppfattning, tro, livssyn så vill jag ändå vara en människa som kan ta till mig och vara öppen för andra sätt att leva. Men jag kan inte det nu! Det är som att jag sparkar bakut totalt av allt som liksom spräcker min illusion om den perfekta världen som jag tror på och som jag mår bra av att tro på. Jag VET att världen inte är perfekt och jag VET att ingen människa är perfekt men jag förstår inte varför jag ska fokusera på allt som INTE är perfekt och haka upp mig på saker hos folk som är "fel" eller "jobbiga". Jag har en naiv tro på att människan föds god och att allt annat som inte är gott beror på nånting och det kan jag komma förbi om jag bara vill, om jag bara bemöter människan respektfullt och vaket och öppet och med glädje. Det MÅSTE gå att kommunicera som folk!! Tycker jag... Och det är därför jag blir så irriterad på skvaller, skitsnack, fnysningar om hur folk gör, oberoende om det är i teve eller nån i vardagen. Kritik mot folks utseende, folks beteende, föreställningar, kläder, val av partner, livssyn, religion, frisyr etc. Jag blir galen!! Jag blir alltså inte irriterad på allt detta utan jag blir irriterad på att folk bryr sina hjärnor med sånt trams!! Att social samvaro handlar om att hackar ner på folk och deras företeelser. Ingen jävel berättar nånting om sig själv eller hur dom mår eller hur det här känns. Fokus verkar hela tiden vara på hur alla andra sköter sin liv. Den sortens umgänge gör mig TRÖTT, IRRITERAD, LEDSEN, BESVIKEN och DEPRIMERAD och det ger mig ingenting. Jag går helt i lås. För jag vill inte gå med i det och i och med att jag inte går med i det så blir jag tyst och så lyssnar jag bara och försöker skaka av mig allt skitsnack och svärta som jag omringas av och ber en stilla bön om att inget av det här fastnar på min lilla drömvärld där allt är perfekt och där man får det man önskar bara man vågar önska.

Det är helt enkelt som att jag i och med min reningsprocess har gått tillbaka till en femårings nånslags barnsliga och naiva livssyn. Jag har kommit bort från cynism, misstänksamhet, beräknande, destruktivitet, förakt, hat, karriärslystnad, detaljerad planering över hur jag ska få det jag vill ha, penga-besatthet samt skinn på näsan, kaxighet, taktik och affärsmässighet. Jag orkar inte med det. Alls! Jag är helt ointresserad av den sortens katt och råtta-lek, spela svårflörtad, förneka sina känslor, tala mellan raderna, sms, mail, facebook. Jag känner att allt kommunikation som går via en dator just nu känns helt ointressant. Det klart det finns fördelar och jag kommer aldrig att sluta facebooka men jag vet att vid ett flertal tillfällen så börjar jag skriva nånting som jag vill skriva men så låter jag bli i alla fall för det passar inte. Man ska ju hålla sig till en viss censur ändå på fejjan. Allting ska liksom formuleras fint oberoende om det man vill skriva är roligt eller ledsamt. Det ska finnas en knorr som liksom avtrubbar sanningen och verkligheten. Och jag vill avtrubba alls. Jag vill att det ska vara sant. varenda satans ord som kommer ut min käft eller på facebook eller i livet så vill jag att ska vara sant. Och är det inte så håller jag käften. Jag blir helt enkelt bara sämre och sämre och sämre på att skådespela i livet. Jag kan absolut inte mingla, smalltalka eller se ut som att jag är intresserad just nu. Det går inte. Jag har alltid varit dålig på det men nu verkar det ju HELT omöjligt. Jag kan inte sitta på fester och försöka boosta upp nåt humör eller nån kraft eller nåt leende som inte finns för att folk omkring mig ska tycka att jag är rolig att umgås med. Jag är så trött på det. Jag har ingenting att ge. Jag är TRÖTT. Utmattad för helvete!

Jag har blivit ett barn som inte vill läsa tidningen, inte vill titta på nyheter, inte vill var kritisk till konsten, inte vill fnysa och skratta föraktfullt åt nån som är annorlunda, inte vill följa vuxenvärldens regler om vem man får bli kär i och inte. Jag vill inte följa vuxenvärldens tempo och krav på att vara överallt hela jävla tiden. Jag vill ha rätten att vara förbannad och ledsen och arg och kasta mig på golvet och hamra med nävarna om det känns så. Jag är så in i helvete trött på att bita ihop, inte "ta åt mig", vara stark, vara vass, vara klipsk och rapp i käften. Jag vet att jag KAN det men jag VILL INTE. Jag orkar inte. Det känns inte intressant att stå på krogen och flirta kaxigt och vara cool och liksom sexig och utmanande. Jag orkar inte. Jag vill inte det.

Jag orkar inte med hela krogmiljön för det är som att det är meningen att man ska ha så jävla roligt hela tiden. Och jag är inte rolig just nu. Jag tycker nån annan kan vara lite rolig mellan varven så jag får garva ihjäl mig. Jag kan ha roligt men då är det med människor som själva är roliga och lockar fram skratt hos mig och det är det fan inga många som klarar av just nu. Och det är inte deras fel. Det är mitt. Det krävs väldigt mycket för att jag ska tycka att nånting är kul just nu. Och att sitta och glo på folk i 8 promilles fylla som skränar och vinglar hör inte till dom sakerna.

Jag orkar inte dejta på nån dejtingsajt. Jag orkar inte skriva ett kaxigt mail till nån som ser trevlig ut och hoppas på att min påklistrade kaxighet ska leda till napp. Och så gör det det och jag känner efter tre mail att jag kan inte leka den här leken. För den är inte sann. Men jag kan ju inte heller skriva: Ingenting är kul. Jag är så jävla trött. Vem fan skulle svara då?

Så nu har jag en identitetskris egentligen. Själv så har jag accepterat till fullo att jag blivit detta barn med min banala livssyn, men jag känner mig stressad av att hitta min plats på jorden och bland människorna för det verkar inte särskilt populärt att vara såhär, på det här viset. Jag tycker ju om banala schlagers, dansbands-musik och panflöjts spelande indianer. Jag tycker om folklighet och hantverksbaserat arbete. Jag tycker om att leva med min barnsliga okritiska, icke-cyniska livssyn där allting är möjligt och alla får bli kära i vem dom vill och där konflikter går att lösa bara man inte målar upp fan på väggen och barrikerar sig bakom försvarsmekanismer, beräknande taktik och en envis tro på att alltid måsta vinna (vilket händer även mig). I en värld där det enda rätta är att tala om för den man är kär i att man är kär i den även om det innebär att det i samma sekund man säger det går över eller en värld där nej betyder nej och ja betyder ja och att det inte är förhandlingsbart. Ja, jag vill alltid utgå ifrån att alla människor vill mig väl och tycker om mig tills motsatsen är bevisad. Jag vill inte ha nån annan tro. Jag vill inte tro att jag blir bestulen och våldtagen och kidnappad på mina resor eller att nån sätter nå droger i min drink medan jag går på toa. Jag vill tro att när nån säger att den är singel så är den det. Jag vill inte gå omkring med nån märklig dödsängslan eller rädsla för att bli sjuk. Jag har ´lika mycket rätt att leva frisk och kry tills jag är hundra som alla andra. Jag tänker inte acceptera att folk är elaka, självcentrerade, ego-lögnhalsar. Jag vill inte det. Och det kommer att kosta, kanske, men det skiter jag i. Jag kan acceptera att folk är korkade, men inte att dom är elaka, för då rasar min världsbild. Eller kanske har den rasat redan nu och att det är det som gör mig så himmelens uppgiven, trött och ledsen. Att det kan inte vara såhär? Varför skulle folk välja att vara elaka, föraktfulla och negativa när det finns andra sätt att bemöta världen? Och varför tycker jag att folk ser på mig som en komplett idiot och fnyser föraktfullt och skrattar hånfullt och himlar med ögonen när jag säger att Allt är perfekt och att Allt är möjligt och att Man får vad man önskar fast allting vid första anblicken verkligen är åt skogen, omöjligt och verkligen INTE vad man önskade. Och ALLRA mest olycklig blir jag när jag är så trött så jag inte orkar värja mig för folks fnysningar och jag mer eller mindre mot min vilja går med i folks lekar och spel och börjar rätta mig efter dem, för att jag är så anådas trött på att hela tiden gå min egen väg, som jag tror på. Man blir ju trött till slut. Ingen vill gå på min banala väg med mig. Där allt är enkelt. Och även om det är svårt så går man ändå. Liksom igenom det bara. Leende eller åtminstone stående. Med huvudet högt. Det är tungt att vandra ensam på en oplogad väg. Jag blir trött.

Det gör mig så vansinnigt ont att konstatera att människor man litat på och gillat och haft kul ihop med plötsligt känns så fruktansvärt långt borta. Det gräver i mig att jag inte kan komma dem närmare. Faktiskt JAG. Jag kan inte möta dem. Jag vill men jag kan inte. Inte nu i alla fall. Det är så LÅNG väg och jag kan inte gå med i deras leverne bara för att det är snällt av mig. Jag kan inte ligga med nån bara för att den inte ska bli arg på mig. Jag kan inte. Jag kan inte skratta åt chefens plumpa skämt för att han ska ge mig bra roller och tycka om mig. Jag vill inte underhålla folk på min fritid fast jag KAN det. Jag kan inte gifta mig med en man bara för att han är den enda som har friat. Jag kan inte låta nån tafsa på mig bara för att den tycker det är roligt. Jag kan inte. Jag förmår inte mötas ens en millimeter på de här punkterna. Och jag har oerhört dåligt samvete över det. Jag mår illa och jag gråter så fort jag måste säga nej. Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Jag tycker inte jag gör nåt annat än säger nej till höger och vänster hela tiden. Och det är väl negativt om nånting. Nej, jag vill inte. En del bemöter det som man skulle önska, det är lugnt, ingen panik. Men just dom där som känns långt borta bemöter det som att jag aldrig har kunnat det ordet, nej, förut. Och att just det ordet aldrig varit ens ett alternativ.

Jag blir förbannad på att min vilja inte respekteras. Och på att min naivism, min idealism, barnslighet eller banalitet inte liksom slår igenom. Varför är inte det coolt?! När blir det trendigt att vara närvarande i nuet, ärlig och konceptlös? När blir det häftigt att vara människa, att vara känslig och att oberoende system, strukturer och kontroll? När blir det inne med rak kommunikation och ute med spel och luddiga antydningar?

När blir det omodernt med kaxighet, beräknande och effektivitet? När blir det otrendigt att vara en cool, tuff tjej med skinn på näsan och när fan ska maktstrukturerna ta en sån form att om man inte är en cool och tuff tjej med skinn på näsan så blir man utnyttjad, överkörd, påtrampad och bortglömd?

Kan det bli coolt att vara lite uppe i det blå nångång? Kan glad och samarbetsvillig vara nånting man respekterar och inte utnyttjar? Måste man ha nån klockren plan hela tiden? Kan man inte får dagdrömma sig hejvilt och sen se vad som händer?

Alltid händer det ju nånting i ingentinget.
En fågel kan flyga förbi till exempel.
 

Om Klicket igen

Jag upplever att jag måste skriva av mig lite till om det där med klicket för det känns som att jag inte fick det formulerat som jag ville och att det finns risk för att jag blivit missförstådd. Alltså...jag vill verkligen att det klickar, att det synkar bra, att man har kul och att det känns som att man har nånslags tråd emellan varandra som ingen annan ser eller förstår. Det vill jag ha.

Och jag upplever det ganska ofta ändå. Alltså ofta med tanke på hur få förhållande jag har så är det väldigt ofta. Jag träffar ganska mycket folk, på jobbet, på fritiden, på krogen då på den tiden när jag gick på krogen, men också i vardagen, butiken eller kassakön eller var man nu är nånstans. Tåget, bussen etc. Jag pratar nästan dagligen med någon som jag inte kände från förut och klick, det där specifika synket, det känner man ofta av ganska fort. Om man är på samma våglängd liksom. Det känner jag nästan så fort den andre öppnar munnen. Det behövs oftast inte mer än ett hej för att jag ska känna det där synket. Däremot så känner jag det inte bara för att jag ser en snygg, enligt idealen, man på andra sidan gatan. Jag kan konstatera att han är snygg eller åtminstone att jag tycker han är snygg men innan jag har mött människan, ens med ett litet hej så kan inte jag avgöra om vi synkar eller inte. Ett hej i skrift, t.ex. på en dejting-sajt kan jag känna in direkt. Beroende på hur människan närmar sig mig. Eller jag den. Så hela den där idén om första intrycket stämmer säkert men för mig handlar det inte om hur personen ser ut eller vilka kläder den har eller om den har borstat håret eller inte. Första intrycket för mig är alltid hur vi bemöter varandra. Inte hur vi ser ut. Punkt.

Således klickar det lite här och där med alla möjliga nu och då. Det skulle antagligen klicka betydligt mindre om jag alltid resonerade att folk ska ha en viss stil, en viss längd, en viss ras, ett visst utseende för att jag ska överhuvudtaget bemöda mig att bemöta den där personen. Men eftersom jag gillar att bemöta folk oberoende om det är busschaufförer, barn, tanter, farbröder, tonåringar eller män eller kvinnor eller utlänningar eller sannfinländare så händer det att jag också klickar för desamma. Alltså klicket och hur man synkar är ju som sagt inte intresserad av alla dom där värdsliga titlarna vi har. Inte intresserad av ålder, kön eller utseende. Handikapp, rastillhörighet eller politisk åsikt. Det är i alla fall min upplevelse. Jag kan synka och klicka med alla möjliga olika människor och allt behöver inte per automatik betyda attraktion eller kärlek men klicket, synket eller att vara på samma våglängd finns där. Och DET är för mig den absoluta grundförutsättningen och jag TROR att allt det där andra attraktion, kärlek, vänskap och blablabla kan utvecklas ur det. Ibland känner man ju klicket plus allt det där andra på en och samma gång och då tror jag oftast att jag har hittat den rätte. Mannen i mitt liv. MEN i grunden har jag alltid önskat och trott att synket/klicket kommer först, att man trivs och har kul tillsammans, SEN kommer vänskapen, kanske kärleken och attraktionen. I valfri ordning.

Jag upplever ibland att ingen annan tänker så.

Och egentligen är det kanske dumt att tänka så. Jag menar att hålla på och klicka till höger och vänster hela tiden med en massa folk och sen blir det ändå aldrig nånting eftersom man hakar upp sig på värdsliga detaljer som kön, ålder, utseende, värderingar och politisk åsikt eller nåt annat. Klädsmak, frisyr, intressen, familj eller vänner. Det är ju en jävla massa som ska passa. Då är det klart att det är smartare att leta på ställen där "likasinnnade" eller såna som är lämpliga vistas. Tyvärr, så klickar det nästan aldrig där för mig. Där var alla dom där rätta borde finnas så finns ingenting. Bara desperation och tvångs-ihop-parning för att vi gillar samma grejer och ser snygg ut tillsammans.

Men det är klart, problem blir det ju när man klickar med en 32-årig sannfinländare som bor i Kerava och har kamouflagedräkt och skägg ner till knäna. Och alla som säger: Jo men det spelar ingen roll vem du släpar hem, bara han älskar dej och respekterar dej så kommer vi att älska och respektera honom. Ni kan se er i arslet. För det är inte så. Jag vet det. Det är ju inte honom världen vill att jag ska hämta hem. Inte heller ska jag hämta hem den frånskilda lastbilschauffören som gillar hockey (även frillan), ej heller den 59-åriga affärsmannen, ej heller den 21-åriga praktikanten, ej heller den rufsiga och gifta italienaren, ej heller den alkoholiserade kollegan, ej heller någon bekants ex eller någon annan som inte uppfyller kriterierna... Så om det bara vore så enkelt att man kunde bli ihop med första bästa man tycker att man har kul med och inte behöva beakta alla världens regler och faktorer och skit, så skulle det där med att hitta den rätte vara betydligt enklare. Och inte vet jag ju ens om jag själv ens vill det men jag låter mig inte ens försöka...OM det mot förmodan skulle gå vägen....

Så är det.
Så här går jag nu och tycker att det klickar men det får nu klicka bäst det vill för det är helt hopplöst i alla fall så jag ids nu inte ens inleda någå projekt för det kommer antagligen inte att vara gott nog. För världen.

Så jag fortsätter väl vänta på nån lagom typ med rätt längd, hårfärg, skäggstubb, klädstil, yrke, ålder, kön, boplats, vänner, familj, bakgrund, politisk åsikt och annat helt meningslöst crap som inte spelar nån roll ifall det ÄNDÅ INTE KLICKAR.

Jag är inte kräsen.
Det är bara det att folk int tycks behöva klicket bara vi annars matchar.
Jag är sen igen int så jävla noga med det där matchandet bara det klickar.
Om man kan få både och, d.v.s. klick och match, så amentackpåförhand då, men det har nu på 30 år  inte hänt en enda gång så det är helt lugnt. Man kan inte få allt. Men jag föredrar klicket hellre än perfektion.

Har jag nu då fått formulerat vad jag vill ha sagt?
Nä. Är fortfarande o-nöjd med detta.

Och blir ännu mera o-nöjd när nån jäkla dejting-sajt vid namn "eliittikumppani" spammar mig med email. Eliittikumppani?! En dejting-sajt med liksom lite högre standard...för oss som är liksom lite bättre, snyggare och mindre desperata singlar med finare kläder och coolare jobb. Men fy FAN. Orka!! Det är inget fel på fina kläder och fint jobb och snygga människor men den där inställningen, att MIN "den rätte" och MINA vänner och bekanta finns bara inom en viss samhällsklass, inom en viss yrkesgrupp och han/hon bär bara en viss sorts kläder och han finns enbart inom vissa åldersramar, den gör mig spyfärdig. Totalt. Jag vill inte vara en sån människa som tänker så. Jag vill inte att andra människor ska se på mig så... Ja, nä men dej kan jag inte vara tillsammans med för du hör till DEN yrkesgruppen, och du ser ut på DET viset och du har SÅNA kläder och du är i DEN åldern och sidu det passar inte mig för jag kan bara tända på människor som har samma jobb, samma kläder, samma ålder, samma språk, samma figur, samma åsikter som jag har. Ööööh... vittu så boring.

Det betyder ju då att jag måste vara ihop med en sån som jag. Och det vill jag inte. Jag vill ju vara ihop med nån som är totalt någå helt ANNAT än jag. Som jag kan inspireras av och fascineras av. Ska det vara så jävla svårt att förstååååå....världen??

Fan jag tänker bli ihop med en brödrost.

Om Mat

Jag har svårt med mat. Alltså jag älskar ju mat. Mat som är lagad. Men jag märker att jag har otroligt svårt mat sådär när jag ska ta mig an den själv. Att handla den, att laga den, att äta den verkar nästintill omöjligt. Detta beror helt och hållet på att tack vare alla världens herrans dieter och rön om vad som är rätt, lätt, hälsosamt och inte, så är det nu omöjligt för mig att äta överhuvudtaget. Eller själva ätande kan jag klara av men det måste vara någon annan som lagat den för att det ska smaka och gå ner. För då är det liksom nån annans ansvar ifall det är fel, ohälsosamt eller inte korrekt enligt alla världen trender och kostråd.

När jag går in i en butik finns där nästan ingenting i matväg jag vill ha. Allt äcklar mig. Kött äcklar mig. Höna äcklar mig. Fisk går bra. Ägg går bra. Grönsaker är för det mesta äckligt. Mycket av tiden går ut på att bestämma mig för om det är kött eller grönsaker som gäller? Om det är olja eller smör? Om det är gröt eller Branflakes? Om mjölk är bra eller inte, om frukt är bra eller inte. Generellt har jag mer koll och förlitar mig på det som garanterat är ohälsosamt, alltså där det inte finns några som helst tvivel. Chips, choklad, glass, hamburgare, cokis och bullar är GARANTERAT ohälsosamt, på den punkten är alla dieter av samma åsikt. Därför känns det lättast att välja det. Då VET jag åtminstone att det är ohälsosamt och att jag tar den risken när jag äter det.

Med mat blir det således svårt eftersom jag hela tiden har en känsla av att den här maten är ena dera HELT åt helvete ohälsosam eller så är den SJUKT hälsosamn. Ingen som vet. Experterna säger olika och trenderna varierar och vanligt folk ändrar sig också hela tiden. Och alla forskningsresultat på detta kommer ju först när jag redan har hunnit dö i ena dera diabetes eller hjärt och kärlsjukdomar eller för den delen under en buss...Till slut vågar jag liksom inte äta nånting alls, för enligt nån diet är det ändå fel. Det är omöjligt att äta RÄTT at the moment och jag som hör till den gruppen människor som gärna vill göra rätt så blir det jävligt svårt. Så den här vintern har jag vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att inte äta varm mat på fyra-fem dagar...bara för att jag inte kan bestämma mig för vad jag ska äta.

Fisksoppa på gräddbas vill jag ju ha. Nästan varje dag tänker jag på fisksoppa. Men enligt blodgrupps-dieten är grädde ingen bra idé. INGA MJÖLKPRODUKTER står det med stora tjocka bokstäver på listan jag har printat ut från nätet. Janssons frestelse och Mandelfisk från frysdisken ÄLSKAR jag men Jansson är ju i princip potatis och grädde och lök med anjovissmak så det strider mot både blodgruppsdieten och LCHF-dieten. Fisk får jag äta enligt Blodgruppsdieten men inte anjovis såklart så det enda i Jansson jag med gott samvete kan äta är löken. Och det känns ju lite trist.

Sen finns det en såndär Rödbets-rätt som jag älskar också. Med lök, grädde och rödbetorna baddas i ägg och skorpsmulor. Serveras med potatis. I denna rätt är det också bara löken och möjligen rödbetan som är okej. Även om rödbetan faktiskt också räknas till de grönsaker jag ska undvika. Ty blodgruppsdieten vill att jag ska äta gröna grönsaker enbart.

Och olja eller smör, olja eller smör, olja eller smör? Jag blir helt tokig av den där debatten. Och jag kan inte bestämma mig. Jag kan väl för fan inte veta. Och jag vill helst inte göra fel. Men nu har jag kommit till ett moment 22 där jag kan snurra i butiken i en timme och inte få nånting i korgen då det inte finns nånting på hyllorna som känns att Yes, det här är hälsosamt, gott och jag vet vad jag ska göra med det. Jag kan ju köpa all världens nötter och grönsaker enligt blodgruppsdieten men är det tänkt att jag ska steka dom i olja då och liksom vara nöjd med det? Och stekt förresten...det är antagligen inte bra enligt nån diet jag inte längre minns vad som hette...kokt eller i ugnen är kanske bättre? Jamen fan...då försvinner ju alla fantastiska vitaminer. Råa är väl bäst då. Jordnötter och råa morätter till middag igen då. Och så går dagarna och jag har inte ätit varm mat för jag vet inte hur man tillagar varm mat utan smör, grädde, ris, potatis, kött, höna, fisk som inte är marulk och makrill typ.

Till saken hör att jag inte är världens bästa kock och jag tycker inte ens att det är särskilt kul att laga mat. Faktiskt så hör matlagning och att mangla till de saker jag gärna betalar för att nån annan ska göra. Och vore jag rik skulle jag äta på lunchrestaurang alla dagar...vem vet kanske det skulle löna sig till och med? Nä...knappast, det är nog billigare som nu, när jag inte äter nånting alls till lunch och middag. Så dessa faktum att jag avskyr matlagning och att jag gärna vill tillfredsställa alla experters behov och äta som dom anser att man bör leder till att jag inte äter alls.

Jag äter bara om jag har råd att äta ute eller om någon annan lagar maten åt mig. För då är det inte mitt ansvar. Då är det någon annans. Och Gud vad jag äter då. Och Gud vad gott det brukar vara men jag har ingen aning hur nån hr gjort det, om dom haft smör eller olja eller om det stämmer med alla världens dieter. Jag lyfter mina händer och säger: Det här var det jag blev bjuden på idag, alltså åt jag det. För äta tycker jag om. Det är det bästa jag vet faktiskt.

 

Om Skov

Sitter nu då här och försöker fokusera bort ett skov. Det här är det senaste påfundet i mitt liv och har inte haft ork eller lust att skriva om det förrän nu när jag gör det för att ha nånting att koncentrera mig på. Sen ett antal månader tillbaka så lider jag av nånting som folk envisas med att kalla panikångest. Själv är jag inte alls intresserad av det ordet och det fenomenet. Jag anser nämligen att jag har full koll på saker i psyket och fysiken och hör inte till dem som borde drabbas av den här trend-åkomman som jag nu då, mitt våp, anser att det är. Jag har absolut inte helt och fullt accepterat att det är frågan om just detta, panikångest, och skulle vara betydligt mer tillfreds om det var frågan om luftrörskatarr eller hjärtinfarkt. Vilket ju är helt absurt eftersom i jämförelse med de sjukdomarna så är ju panikångest till synes farligt även om det inte är särskilt kul.

Nå. Doktorn har hur som helst kontrollerat mig och jag är frisk som en nötkärna även om han först ville försöka med en astma-diagnos, vilket jag redan har sedan liten, men konstaterade sedan till slut att det är frågan om nånslags panikångest då som då tydligen är en följd av nånslags emotionell utbrändhet vilket grundar sig i någonslags oförmåga att inte våga gränser och nånslags besynnerligt behov av att vara till lags samt envis tro på att allting går att lösa om man bara VILL och har rätt inställning; oberoende om det handlar om världsfred, gnissel i kulisserna eller Rubiks kub. Läkaren såg lika missnöjd ut med diagnosen som jag upplevde den där jag till slut låg på hans mottagning och skakade och hulkade på min trettio-årsdag i januari. Ingen av oss var särskilt intresserade av den här diagnosen. Antagligen av samma orsak. Båda visste vi alltför väl att just panikångest är inget man liksom bara botar med två veckor sjukledigt och några piller men han skrev nu ut ett papper och några recept för sakens skull som jag naturligtvis direkt ignorerade eftersom jag visste att dessa papper och recept inte är någon lösning.

Nå efter att det gradvis hade ökat dessa skov och jag blivit mer hysterisk och dödsängslig och sen till slut då jag mot min vilja till slut kollapsade hos doktorn på min 30-årsdag (då jag alltså bara skulle dit för att kolla om jag hade nån bobba i luftrören eller möjligen några hjärtrytm-störningar eller om han kunde hitta något annat fel på mig som förklarade mina ohyggliga knivhugg i bröstkorgen, mina andningssvårigheter, mina domnande fingrar, min yrsel och mitt hysteriskt hjärta...) så fortsatte skoven till och från på de mest otippade ställena och vid de mest otippade tidpunkterna. Nu visste jag ju tack och lov vad det var frågan om och behövde åtminstone inte alltid bli livrädd och tro att jag ska dö. Detta oaktat så fanns det en ständig oro hela tiden. Nå det blev enklare och enklare för var dag som gick och jag såg till att jag sov och åt och andades ordentligt. Jag hade en ständig dialog med mitt psyke och mina känslor och försökte vara tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej, vad jag vill och vad jag inte vill. Och det gick bättre och bättre dag för dag. Arbetet som sen den där dagen i januari hade blivit nånslags sido-grej som jag bara gjorde utan att varken njuta eller hata eller nånting alls blev roligare och roligare igen. Från att till en början bara gå dit, göra det jag blivit tillsagd att göra, och sen gå hem...så kändes det lättare och bättre och orkade vara social igen och tyckte att men det här går ju bra.

Förra veckan började vi turnén och även om jag var orolig för det och verkligen, verkligen inte ville åka upp till Vasa igen förra veckan så gick det otroligt bra. Har hittat en kompis som med sin natur lyckas bända upp min luftrör, som med sin självklarhet och pojkaktiga lekfullhet får mig att fnissa och hitta tillbaka till mitt naiva självklara jag istället för mitt rädda, misstänksamma, avvaktande och oroliga jag som jag under hösten av nån anledning blivit. Faktiskt så var det riktigt kul att turnera i helgen och kände mig vid gott mod över att allt gått så bra och nästan lite uppspelt över att det är minst tio turné-orter kvar. Men sen på söndagkväll när jag äntligen var hemma i hemmets stilla ro, efter kort natts sömn, lång resa hem från Österbotten och dessutom kaffetanteri direkt på det, så blev jag orolig. Oron flyttade in i bröstkorgen och ville inte flytta ut. Somnade dåligt fast jag var svintrött, sov dåligt och oroligt hela natten, vaknade orolig och skovet knackade rastlöst på  under nyckelbenen. Sen hade jag program hela dagen och allt gick bra även om jag det hela tiden fanns där inne nånstans och på kvällen igen när jag var ensam så tog det fart och jag försökte kontrollera det och det kunde jag men ändå kändes det som att det ville ut. Jag försökte andas och försökte läsa eller koncentrera mig på tv-program men kunde inte riktigt fokusera på nånting alls. Sov igen halv-dåligt och vaknade med ännu mera oro, tog en lugn morgon med lugn frukost i solen och tänkte på kul saker som Italien och sommaren och kyssar och skratt och sen gick jag ut för jag behövde luft, lungorna bara skrek efter luft och det lättade direkt när jag kom ut och började gå. Gick in i några butiker men var tvungen gå ut direkt för jag började svettas och darra och yra och hjärtat rusade och fingrarna domnade och jag fortsatte bara gå och tänkte att jag kanske kan gå till biblioteket och läsa kungörelser men det gick inte heller, ögonen vattnades och luften tog slut och fast jag tog bort halsduken och andades ner i magen och försökte läsa om förra veckans händelser i byn så förstod jag ingenting. Det kändes bara som att syret tog slut i hjärnan och att jag vilken sekund som helst skulle svimma om jag inte gick ut och drog in femhundra liter luft och sol i lungorna. Vilket jag gjorde och sen sakta och darrande gick jag hem och  har vankat omkring i lägenheten av och an och försökt ta tag i detta och styra upp skiten och ta kontrollen över vad än det nu är jag våndas över, en dag som denna då jag ingen orsak har att våndas över. Men utan framgång.

Och nu sitter jag och skriver och skriver så fingrarna blöder och försöker på så vis koncentrera mig och glömma bort men det verkar inte lyckas det heller för oron är kvar och jag gungar sakta på min stol och andas och tårarna rinner och ingen, allra minst jag, fattar varför. Solen skiner och jag är hemma och jag är fri och har inga planer för dagen och behöver inte göra nånting som jag inte vill utan allt borde vara eller är, det ÄR, helt som det ska vara och jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska skovas just idag. IDAG. Logiken säger att skovet borde ha kommit i fredags eller kanske lördags eller jag vet inte...helst aldrig förstås men idag när allt är kungligt perfekt så kan jag inte begripa vad det är jag oroar mig över eller vad det är som skaver i lungorna och kliar i armarna och trycker vid adamsäpplet. Fan om jag skulle kunna begripa detta så skulle det vara så enkelt men när jag inte kan förstå varför ett besök i en bokbutik eller en kanske aningens för spänd halsduk kan utlösa ett skov som legat och pyrt som en bara-nästan-släckt cigarett-fimp i kroppen i flera dagar. Jag kan faktiskt inte begripa detta och är det nu verkligen så att jag ska måsta gå till den där förbannade psykologen eller terapeuten som läkaren ordinerade för att få styr på detta. Nog ska det väl fan borda gå att klara av detta själv? Och ska jag nu behöva blanda in arbetsplats och chefer och kollegor i nånting som är min egen business? Jag är verkligen inte intresserad av detta och jag tycker faktiskt inte att jag hör till den gruppen människor som trillar ner i såna här diken, det tycker jag faktiskt inte. Inte för att jag tycker att jag är bättre än alla dem som trillar dit utan helt enkelt för att jag inte bara har en sån personlighetstyp. Jag är stark jag och har skinn på näsan och jag kan inte FATTA hur den här helvetes-åkomman utan bot kan ha planterats i min kropp som vanligtvis vet precis var skåpet ska stå. Hur fan hamnade jag i det här och hur fan kommer jag bort?

Om Kemi

Jag vet inte hur jag ska förklara detta. Jag har försökt formulera det i huvudet i flera dagar och fortfarande kan jag inte finna ord riktigt. Eftersom jag inte kan begripa. Jag kan inte förstå. Kemi. Hur fan funkar det? Vad är den där kemin mellan människor? Är det liksom att ens hormoner på något märkligt vänster matchar? Ens dna är lik-kodat på något vis eller är det stjärnorna och astrologin, månrörelser och födelsedatum som avgör hur vi synkar med varandra? Jag fattar inte hur det med vissa människor säger bara klick och med andra klickar det inte alls och med de flesta varken klickar det eller inte klickar, det liksom bara är och det är också bra och fint men det är inte klick.

När det klickar med "fel" människor blir jag nervös och frustrerad. Jag minns det redan från när jag var fem år gammal och det klickade med en pojke på dagis som var ett år yngre. När man är fem är ett år väldigt mycket och möjligheten att han skulle vara den rätte var obefintlig. Inte kunde man vara kär i en pojke som var ett år yngre. Nej, det var fel och så motade jag klicket i grind och försökte fokusera på nån som det inte klickade med särskilt mycket men han var väl snäll och räknades som populär och lämplig. Urtråkigt.

Lite senare i lågstadiet klickade det med en pojke som inte alls räknades som populär och lämplig men vi hade massor gemensamt och hade massor att prata om längs med eftermiddagarna. Vi spelade musik och bytte klistermärken med varandra och bortsett från de gånger när han och hans bror fick för sig att kasta spindlar på mig som nånslags ömhetsbevis så klickade vi otroligt bra. Men vi klickade bara i smyg på hans vind. Aldrig i skolan och aldrig på vägen hem från skolan. Ett jävla hymlande skulle det vara för att vi både visste att vi inte var rätt för varann på något vis. Att världen förväntade sig att han skulle klicka med någon annan flicka som kanske åkte skönskrinning och att jag skulle klicka med nån gosse som spelade fotboll måhända. I alla fall så var det ett kortvarigt klick eftersom det inte fick blomstra fritt och så motade jag igen klicket i grind och låtsas-klickade med dom som alla andra ville klicka med. Dom med rätt sorts flanell-skjorta och hockeykort. Dom med rätt sorts hobbyn och attityd. Urtråkigt.

Sen klickade det rejält med granngossen som verkligen inte var en man skulle klicka för. Jag klickade som bara för honom och han klickade inte tillbaka. Men det var i alla fall första gången jag stod upp för mitt klick även om majoriteten av mina vänner inte alls kunde begripa vad i helvete det var med honom nu då som var så jävla klickigt. För mig var det solklart. Han hade humor och glimt. Han skojade och överraskade och fick mig att asgarva. Liksom helst sådär på riktigt från hjärtat. Jag skrattar ganska mycket och vill gärna skratta mycket och skrattar därför ganska lätt. Både därför att den som säger nånting kanske vill att jag ska skratta och också för att jag tycker att folk är ganska kul i sina egenheter och jag skrattar med dem för att jag förstår att de tyckte det var kul och att jag också tyckte det. Men det är väldigt sällan jag skrattar helt sådär att herregud liksom spontant för att jag tycker att nån är så jävla rolig. Alltså riktigt jävla rolig. Alltså inte så att nån håller på och berättar vitser eller roliga historier utan nån som är liksom bara jävla kul i sig själv och som inte alls fattar hur kul och gullig den är. Sån var granngossen och det klickade som en väckarklocka i mig i flera år. Utan framgång tyvärr. Men medan jag väntade på honom sysselsatte jag mig med några såna som man skulle klicka för. Dom som spelade i rätt sorts bänd, med rätt sorts musiksmak och rätt sorts umgänge och rätt sorts tonårsattityd. Urtråkigt.

Efter det har jag haft historier och relationer med folk som attraherat mig, folk som avgudat mig och folk som jag avgudat, med folk som gjort mig trygga, glada, nöjda, tillfredsställda. Dessutom har det klickat men några. Klicket är liksom på en högre sfär än allt det där andra som jag just räknade upp. Attraktion eller att vara nöjd, lättad, avgudad, tillfredsställd eller intellektuellt eller emotionellt stimulerad är liksom en nivå medan "klicket" är ytterligare en nivå ovan det. Det är nästan en helt omänsklig nivå som liksom inte  är beskrivbar. Bara för att det klickar betyder det inte per automatik att allting skulle kunna vara perfekt, att attraktionen skulle finnas eller att det skulle funka på alla tänkbara plan. Det är liksom bara kemiskt eller hormonellt eller astrologiskt (eller vad det nu är) väldigt samstämt och inget värdsligt som ålder, kön, rastillhörighet, färg, bakgrund, yrkesgrupp, intressen eller utseenden eller längd eller bredd eller nånting sån trams har nån betydelse då. I min värld liksom.

Det som gör mig frustrerad när det klickar på det icke-värdsliga sättet är att just allt det där värdsliga börjar störa. Vi lever i en värld och det betyder alltså att man måste ta hänsyn till världsliga grejer. Eller måste man? Jag har upplevt såna ovan-sfäriska klick med människor som varit 12 år yngre med mig och 37 år äldre än mig, med människor som varit kvinnor och med människor som varit gifta, med människor som bor på andra sidan jordklotet och med människor jag aldrig ens träffat eller ens pratat med. Jag har upplevt klicket med människor varit miljonärer och med människor som levt på lägsta av samhällets klasser. Jag har upplevt klicket gentemot en lärare och jag har upplevt klicket som elev. Jag har upplevt klicket på så många olika herrans vis och enda anledningen till att det aldrig kunnat "bli nånting" är för att trots att det rent ovan-sfäriskt känns helt rätt så har det ändå rent värdsligt varit helt fel.

Ty, tanken är ju att, inte nog med att man ska hitta klicket med nån, man ska dessutom hitta klícket med nån som kan anses som rätt enligt den dömande världen. Denne någon ska vara rätt kön, ha rätt form, ha rätt längd, ålder, intressen och egenskaper. Och det är här jag upplever att det blir svårt. Jag har inga problem med att hitta klick med människor. Det händer flera gånger per år att jag träffar någon som jag klickar med och som klickar med mig och det är lätt att prata och skoja och vara lugn och vanlig och sig själv med och man är nyfiken på den andra och intresserad. Man läser av situationer på samma sätt och efter bara några minuters bekantskap så kan man nästan läsa den andras tankar och avsluta den andras meningar. Det händer ganska ofta. Att man träffar folk som det klickar med på det viset. Och ju mer det klickar, desto mer börjar man tycka om och nånting som vid första anblicken inte alls såg ut som nånting man hade tänkt bli intresserad av har plötsligt en arm med gyllene hårstrån på som känns attraktivt och en söt doft i nacken man inte märkt först, ett leende som man inte först fattat att var vackert och ett sätt att formulera sig som man inte visste att man tyckte om. Och på så vis kan jag plötsligt finna mig vara kär i en flicka med långa smala ben och dålig självkänsla även om jag aldrig räknat mig som lesbisk eller i en slipand 57-årig businessman i kostym som med sin strikta stil inte alls till en början likna min smak eller i en 20-årig blyg snickare från landsbygden eller en skäggig 49-årig skådespelare från Västerås eller en halvt alkoholiserad och grälsjuk lastbilschaufför från nån förort eller nån stum fiskare från östra Finland eller nån upptagen tre-barns-pappa i ett annat land.

Alltså hur kan folk styra sitt klick? Och måste man verkligen göra det. Det blir ju aldrig inte ens en början av nånting med någon av de där som det klickar med för jag hinner med min logik och mitt förnuft och mitt värdsliga tänk stoppa det innan det ens börjat gro. Jag bara konstaterar bitterljuvt att herregud vad vi klickar fint i ihop men i praktiken, i verkligheten, i världen så skulle det här ALDRIG funka. Och jag har en känsla av att så tänker nog den där andra också. Våra kroppar matchar inte, våra liv matchar inte, våra kläder matchar inte, våra matvanor matchar inte, våra åldrar matchar inte och våra mål matchar inte. Men vi klickar. Herregud så vi klickar. Och när vi är tillsammans så finns inget annat och det finns inga problem för vi har bara roligt. Men det är där det måste stanna. På ett vänskapligt plan. För båda ser vi ju att mina frodiga lår inte kan samsas med din magra midja och dina blyga 20 år eller genomlevda 57 kan inte samsas, i verkligheten, med mina 30 förvirrade år. Hur skulle det se ut? Det går ju inte. Det är inte rätt. Det ska ju klicka med en som är några år äldre och lämplig storlek och med lämpliga intressen och lämpligt liv, boplats, kropp, ålder, mål, drömmar och krav. Men det gör det ju aldrig. ALDRIG. Det klickar ALDRIG på ett ovan-jordiskt, icke-värdsligt, multi-turbo-ultra-rymd-atom-cell-upplyst-Buddha-zeniskt vis med nån som är LÄMPLIG!! Eller åtminstone händer det inte särskilt ofta. Och det är inte jag som är kräsen, det är världen. För världen vill se perfektion. Och perfektion är när allting matchar så jävla fint på alla plan men det klickar inte alls nånstans, inte ens lite. Eller jo, man kan tröst-klicka en halv sekund över att det är så sinnessjukt perfekt men inget mer. Sen är det tyst. Och det där guldglänsande armhåret som ser exakt likadant ut, i världen, som på alla andra armar där det finns guldhår är plötsligt inte alls intressant just på den här oklickande armen. Man försöker och försöker dra fingrarna igenom det där guldhåret och kan inte fatta att det ska vara så jävla stor skillnad på lite armhår för i helvete. Hår som hår. Man försöker sniffa sig till den där söta nacklukten och där är visserligen en söt nacklukt men det är inte den lukten och även om det är samma lukt så är det ändå inte rätt och jag kan inte begripa att samma jävla lukta-gott-spray kan lukta så olika på olika kroppar och klicka så olika i min kropp beroende på vem som bär doften. Det måste vara hormonellt detta? Kemiskt? Att det är skillnad på guldhår och guldhår. Nackdoft och nackdoft. Jag fattar inte annars!!

Antagligen grälar man eller blir besviken lika mycket med den det klickar med som med den det inte klickar med. Antagligen älskar man lika mycket eller lite, lika bra eller dåligt med båda. Skillnaden är att med den det inte klickar ordentligt med så blir ju allt till slut helt meningslöst. Allting blir ett problem till slut och skilsmässa för klick går inte att fejka. Det klickar eller så klickar det inte. Och vissa vägrar acceptera eller inse o-klicket nånsin och vissa behöver inte ens ett rejält klick för de föredrar lämplighet och bekvämlighet och passande matchande liv och skor och prasseldräkter och egenskaper och kroppstyper och åldrar och yrken. Och det är helt okej. Men jag kan inte det.

Jag måste ha ett rejält klick. Och jag kan inte för fan hjälpa att jag klickar med fel folk. Fel enligt världen. Vanliga världen alltså. I min värld är allt tillåtet. Men i vanliga världen ska man släpa hem nån lämplig. Visa upp nån lämplig. Lämplig. Lämplig. I min egen ålder. Singel. Barnfri. Samma intressen och drömmar och krav. Match made in heaven där man har samma stil, samma musiksmak och samma mått. Där kvinnan är 30 år och 173 cm lång och 95 kg tjock och där mannen är 34 år, 182 cm lång och 102 kg tjock. Lallalaaa, båda står på samma plats i livet, längtar efter familj och barn, är färdigutbildade och har varit några år i yrkeslivet. Har rest och sett världen men vill nu slå sig ner.

Och så hittar man nån då som stämmer överens enligt dejting-sajternas alla invecklade kriterier och man vill verkligen att det ska funka. Funka funka funka. Men det klickar inte. Inte på det där övernaturliga viset som jag behöver. Det där att man garvar åt samma saker innan man ens sagt vilken sak man garvar åt. Att man förstår vad den andra säger fast den är trött och sluddrar för man behöver bara enstaka ord och ofullständiga meningar för att fatta precis. Att den andres svettiga t-skjortor är som nånslags cravings även om nån annans svettiga t-skjortor bara skulle vara totalt hur äckligt som helst.

Men vi är ju snygga tillsammans. Ett vackert par. Skulle få vackra barn. Nå vittu fan om man blir kär i nån som kanske bara är några år äldre än att själv vara ett barn eller i någon som redan har fyra vuxna barn som är äldre än en själv? Hur lämpligt är det? Eller bli kär i en gift kvinna plötsligt? Eller i en kollega? Eller i sin lärare? Eller sin granne? Eller i en farbror på månen? Hur jävla lämpligt är det?

Det är inte så att jag har bestämt att alla omöjliga människor ska falla offer för min kärlek. På dejting-sajterna jag är med i står det varken att jag föredrar nyss myndigblivna civiltjänstgörare eller tre-barns-pappor, ej heller står det vuxna kvinnor eller farbröder på månen. De här hör inte till min "smak" eller vad det nu är man ska beskriva där på nätet. Jag har ingen förkärlek för nån av dom där specifikt. Om jag rent utseendemässigt eller egenskapsmässigt måste komma med nånslags önskningar så tycker jag kanske att mörka killar är ganska snygga och att nån form av levnadsglädje och nyfikenhet är ganska sexigt. Men nog fan har jag klickat ner mig totalt i minst lika många bleka finska män, rödlätta britter eller helt vanliga whatever utseendelösa människor som haft kivoga armhår och söt nackdoft istället. Nej. Det går inte att styra. Eller jag kan inte i alla fall.

Jag har ingen smak. Jag vet inte vad jag klickar på. Jag vet bara att NÄR jag klickar så blir jag så jävla ledsen över att jag jämt klickar för fel människor. Olämpliga människor. Fast underbara människor. Människor man bara vill snusa i nacken och dra fingrarna genom deras armhår. Människor som man inte ens skulle bli sur på, även om dom hade fil hängandes i skägget eller fick för sig att ta fram en gitarr och börja spela för en. För klicket övervinner liksom allt sånt värdsligt skräp som man tror att man inte gillar.

Men vad är det där klicket? Jag vill veta.
Hur funkar det?