Om Klicket igen

Jag upplever att jag måste skriva av mig lite till om det där med klicket för det känns som att jag inte fick det formulerat som jag ville och att det finns risk för att jag blivit missförstådd. Alltså...jag vill verkligen att det klickar, att det synkar bra, att man har kul och att det känns som att man har nånslags tråd emellan varandra som ingen annan ser eller förstår. Det vill jag ha.

Och jag upplever det ganska ofta ändå. Alltså ofta med tanke på hur få förhållande jag har så är det väldigt ofta. Jag träffar ganska mycket folk, på jobbet, på fritiden, på krogen då på den tiden när jag gick på krogen, men också i vardagen, butiken eller kassakön eller var man nu är nånstans. Tåget, bussen etc. Jag pratar nästan dagligen med någon som jag inte kände från förut och klick, det där specifika synket, det känner man ofta av ganska fort. Om man är på samma våglängd liksom. Det känner jag nästan så fort den andre öppnar munnen. Det behövs oftast inte mer än ett hej för att jag ska känna det där synket. Däremot så känner jag det inte bara för att jag ser en snygg, enligt idealen, man på andra sidan gatan. Jag kan konstatera att han är snygg eller åtminstone att jag tycker han är snygg men innan jag har mött människan, ens med ett litet hej så kan inte jag avgöra om vi synkar eller inte. Ett hej i skrift, t.ex. på en dejting-sajt kan jag känna in direkt. Beroende på hur människan närmar sig mig. Eller jag den. Så hela den där idén om första intrycket stämmer säkert men för mig handlar det inte om hur personen ser ut eller vilka kläder den har eller om den har borstat håret eller inte. Första intrycket för mig är alltid hur vi bemöter varandra. Inte hur vi ser ut. Punkt.

Således klickar det lite här och där med alla möjliga nu och då. Det skulle antagligen klicka betydligt mindre om jag alltid resonerade att folk ska ha en viss stil, en viss längd, en viss ras, ett visst utseende för att jag ska överhuvudtaget bemöda mig att bemöta den där personen. Men eftersom jag gillar att bemöta folk oberoende om det är busschaufförer, barn, tanter, farbröder, tonåringar eller män eller kvinnor eller utlänningar eller sannfinländare så händer det att jag också klickar för desamma. Alltså klicket och hur man synkar är ju som sagt inte intresserad av alla dom där värdsliga titlarna vi har. Inte intresserad av ålder, kön eller utseende. Handikapp, rastillhörighet eller politisk åsikt. Det är i alla fall min upplevelse. Jag kan synka och klicka med alla möjliga olika människor och allt behöver inte per automatik betyda attraktion eller kärlek men klicket, synket eller att vara på samma våglängd finns där. Och DET är för mig den absoluta grundförutsättningen och jag TROR att allt det där andra attraktion, kärlek, vänskap och blablabla kan utvecklas ur det. Ibland känner man ju klicket plus allt det där andra på en och samma gång och då tror jag oftast att jag har hittat den rätte. Mannen i mitt liv. MEN i grunden har jag alltid önskat och trott att synket/klicket kommer först, att man trivs och har kul tillsammans, SEN kommer vänskapen, kanske kärleken och attraktionen. I valfri ordning.

Jag upplever ibland att ingen annan tänker så.

Och egentligen är det kanske dumt att tänka så. Jag menar att hålla på och klicka till höger och vänster hela tiden med en massa folk och sen blir det ändå aldrig nånting eftersom man hakar upp sig på värdsliga detaljer som kön, ålder, utseende, värderingar och politisk åsikt eller nåt annat. Klädsmak, frisyr, intressen, familj eller vänner. Det är ju en jävla massa som ska passa. Då är det klart att det är smartare att leta på ställen där "likasinnnade" eller såna som är lämpliga vistas. Tyvärr, så klickar det nästan aldrig där för mig. Där var alla dom där rätta borde finnas så finns ingenting. Bara desperation och tvångs-ihop-parning för att vi gillar samma grejer och ser snygg ut tillsammans.

Men det är klart, problem blir det ju när man klickar med en 32-årig sannfinländare som bor i Kerava och har kamouflagedräkt och skägg ner till knäna. Och alla som säger: Jo men det spelar ingen roll vem du släpar hem, bara han älskar dej och respekterar dej så kommer vi att älska och respektera honom. Ni kan se er i arslet. För det är inte så. Jag vet det. Det är ju inte honom världen vill att jag ska hämta hem. Inte heller ska jag hämta hem den frånskilda lastbilschauffören som gillar hockey (även frillan), ej heller den 59-åriga affärsmannen, ej heller den 21-åriga praktikanten, ej heller den rufsiga och gifta italienaren, ej heller den alkoholiserade kollegan, ej heller någon bekants ex eller någon annan som inte uppfyller kriterierna... Så om det bara vore så enkelt att man kunde bli ihop med första bästa man tycker att man har kul med och inte behöva beakta alla världens regler och faktorer och skit, så skulle det där med att hitta den rätte vara betydligt enklare. Och inte vet jag ju ens om jag själv ens vill det men jag låter mig inte ens försöka...OM det mot förmodan skulle gå vägen....

Så är det.
Så här går jag nu och tycker att det klickar men det får nu klicka bäst det vill för det är helt hopplöst i alla fall så jag ids nu inte ens inleda någå projekt för det kommer antagligen inte att vara gott nog. För världen.

Så jag fortsätter väl vänta på nån lagom typ med rätt längd, hårfärg, skäggstubb, klädstil, yrke, ålder, kön, boplats, vänner, familj, bakgrund, politisk åsikt och annat helt meningslöst crap som inte spelar nån roll ifall det ÄNDÅ INTE KLICKAR.

Jag är inte kräsen.
Det är bara det att folk int tycks behöva klicket bara vi annars matchar.
Jag är sen igen int så jävla noga med det där matchandet bara det klickar.
Om man kan få både och, d.v.s. klick och match, så amentackpåförhand då, men det har nu på 30 år  inte hänt en enda gång så det är helt lugnt. Man kan inte få allt. Men jag föredrar klicket hellre än perfektion.

Har jag nu då fått formulerat vad jag vill ha sagt?
Nä. Är fortfarande o-nöjd med detta.

Och blir ännu mera o-nöjd när nån jäkla dejting-sajt vid namn "eliittikumppani" spammar mig med email. Eliittikumppani?! En dejting-sajt med liksom lite högre standard...för oss som är liksom lite bättre, snyggare och mindre desperata singlar med finare kläder och coolare jobb. Men fy FAN. Orka!! Det är inget fel på fina kläder och fint jobb och snygga människor men den där inställningen, att MIN "den rätte" och MINA vänner och bekanta finns bara inom en viss samhällsklass, inom en viss yrkesgrupp och han/hon bär bara en viss sorts kläder och han finns enbart inom vissa åldersramar, den gör mig spyfärdig. Totalt. Jag vill inte vara en sån människa som tänker så. Jag vill inte att andra människor ska se på mig så... Ja, nä men dej kan jag inte vara tillsammans med för du hör till DEN yrkesgruppen, och du ser ut på DET viset och du har SÅNA kläder och du är i DEN åldern och sidu det passar inte mig för jag kan bara tända på människor som har samma jobb, samma kläder, samma ålder, samma språk, samma figur, samma åsikter som jag har. Ööööh... vittu så boring.

Det betyder ju då att jag måste vara ihop med en sån som jag. Och det vill jag inte. Jag vill ju vara ihop med nån som är totalt någå helt ANNAT än jag. Som jag kan inspireras av och fascineras av. Ska det vara så jävla svårt att förstååååå....världen??

Fan jag tänker bli ihop med en brödrost.