Om Skov

Sitter nu då här och försöker fokusera bort ett skov. Det här är det senaste påfundet i mitt liv och har inte haft ork eller lust att skriva om det förrän nu när jag gör det för att ha nånting att koncentrera mig på. Sen ett antal månader tillbaka så lider jag av nånting som folk envisas med att kalla panikångest. Själv är jag inte alls intresserad av det ordet och det fenomenet. Jag anser nämligen att jag har full koll på saker i psyket och fysiken och hör inte till dem som borde drabbas av den här trend-åkomman som jag nu då, mitt våp, anser att det är. Jag har absolut inte helt och fullt accepterat att det är frågan om just detta, panikångest, och skulle vara betydligt mer tillfreds om det var frågan om luftrörskatarr eller hjärtinfarkt. Vilket ju är helt absurt eftersom i jämförelse med de sjukdomarna så är ju panikångest till synes farligt även om det inte är särskilt kul.

Nå. Doktorn har hur som helst kontrollerat mig och jag är frisk som en nötkärna även om han först ville försöka med en astma-diagnos, vilket jag redan har sedan liten, men konstaterade sedan till slut att det är frågan om nånslags panikångest då som då tydligen är en följd av nånslags emotionell utbrändhet vilket grundar sig i någonslags oförmåga att inte våga gränser och nånslags besynnerligt behov av att vara till lags samt envis tro på att allting går att lösa om man bara VILL och har rätt inställning; oberoende om det handlar om världsfred, gnissel i kulisserna eller Rubiks kub. Läkaren såg lika missnöjd ut med diagnosen som jag upplevde den där jag till slut låg på hans mottagning och skakade och hulkade på min trettio-årsdag i januari. Ingen av oss var särskilt intresserade av den här diagnosen. Antagligen av samma orsak. Båda visste vi alltför väl att just panikångest är inget man liksom bara botar med två veckor sjukledigt och några piller men han skrev nu ut ett papper och några recept för sakens skull som jag naturligtvis direkt ignorerade eftersom jag visste att dessa papper och recept inte är någon lösning.

Nå efter att det gradvis hade ökat dessa skov och jag blivit mer hysterisk och dödsängslig och sen till slut då jag mot min vilja till slut kollapsade hos doktorn på min 30-årsdag (då jag alltså bara skulle dit för att kolla om jag hade nån bobba i luftrören eller möjligen några hjärtrytm-störningar eller om han kunde hitta något annat fel på mig som förklarade mina ohyggliga knivhugg i bröstkorgen, mina andningssvårigheter, mina domnande fingrar, min yrsel och mitt hysteriskt hjärta...) så fortsatte skoven till och från på de mest otippade ställena och vid de mest otippade tidpunkterna. Nu visste jag ju tack och lov vad det var frågan om och behövde åtminstone inte alltid bli livrädd och tro att jag ska dö. Detta oaktat så fanns det en ständig oro hela tiden. Nå det blev enklare och enklare för var dag som gick och jag såg till att jag sov och åt och andades ordentligt. Jag hade en ständig dialog med mitt psyke och mina känslor och försökte vara tydlig med vad som är okej och vad som inte är okej, vad jag vill och vad jag inte vill. Och det gick bättre och bättre dag för dag. Arbetet som sen den där dagen i januari hade blivit nånslags sido-grej som jag bara gjorde utan att varken njuta eller hata eller nånting alls blev roligare och roligare igen. Från att till en början bara gå dit, göra det jag blivit tillsagd att göra, och sen gå hem...så kändes det lättare och bättre och orkade vara social igen och tyckte att men det här går ju bra.

Förra veckan började vi turnén och även om jag var orolig för det och verkligen, verkligen inte ville åka upp till Vasa igen förra veckan så gick det otroligt bra. Har hittat en kompis som med sin natur lyckas bända upp min luftrör, som med sin självklarhet och pojkaktiga lekfullhet får mig att fnissa och hitta tillbaka till mitt naiva självklara jag istället för mitt rädda, misstänksamma, avvaktande och oroliga jag som jag under hösten av nån anledning blivit. Faktiskt så var det riktigt kul att turnera i helgen och kände mig vid gott mod över att allt gått så bra och nästan lite uppspelt över att det är minst tio turné-orter kvar. Men sen på söndagkväll när jag äntligen var hemma i hemmets stilla ro, efter kort natts sömn, lång resa hem från Österbotten och dessutom kaffetanteri direkt på det, så blev jag orolig. Oron flyttade in i bröstkorgen och ville inte flytta ut. Somnade dåligt fast jag var svintrött, sov dåligt och oroligt hela natten, vaknade orolig och skovet knackade rastlöst på  under nyckelbenen. Sen hade jag program hela dagen och allt gick bra även om jag det hela tiden fanns där inne nånstans och på kvällen igen när jag var ensam så tog det fart och jag försökte kontrollera det och det kunde jag men ändå kändes det som att det ville ut. Jag försökte andas och försökte läsa eller koncentrera mig på tv-program men kunde inte riktigt fokusera på nånting alls. Sov igen halv-dåligt och vaknade med ännu mera oro, tog en lugn morgon med lugn frukost i solen och tänkte på kul saker som Italien och sommaren och kyssar och skratt och sen gick jag ut för jag behövde luft, lungorna bara skrek efter luft och det lättade direkt när jag kom ut och började gå. Gick in i några butiker men var tvungen gå ut direkt för jag började svettas och darra och yra och hjärtat rusade och fingrarna domnade och jag fortsatte bara gå och tänkte att jag kanske kan gå till biblioteket och läsa kungörelser men det gick inte heller, ögonen vattnades och luften tog slut och fast jag tog bort halsduken och andades ner i magen och försökte läsa om förra veckans händelser i byn så förstod jag ingenting. Det kändes bara som att syret tog slut i hjärnan och att jag vilken sekund som helst skulle svimma om jag inte gick ut och drog in femhundra liter luft och sol i lungorna. Vilket jag gjorde och sen sakta och darrande gick jag hem och  har vankat omkring i lägenheten av och an och försökt ta tag i detta och styra upp skiten och ta kontrollen över vad än det nu är jag våndas över, en dag som denna då jag ingen orsak har att våndas över. Men utan framgång.

Och nu sitter jag och skriver och skriver så fingrarna blöder och försöker på så vis koncentrera mig och glömma bort men det verkar inte lyckas det heller för oron är kvar och jag gungar sakta på min stol och andas och tårarna rinner och ingen, allra minst jag, fattar varför. Solen skiner och jag är hemma och jag är fri och har inga planer för dagen och behöver inte göra nånting som jag inte vill utan allt borde vara eller är, det ÄR, helt som det ska vara och jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska skovas just idag. IDAG. Logiken säger att skovet borde ha kommit i fredags eller kanske lördags eller jag vet inte...helst aldrig förstås men idag när allt är kungligt perfekt så kan jag inte begripa vad det är jag oroar mig över eller vad det är som skaver i lungorna och kliar i armarna och trycker vid adamsäpplet. Fan om jag skulle kunna begripa detta så skulle det vara så enkelt men när jag inte kan förstå varför ett besök i en bokbutik eller en kanske aningens för spänd halsduk kan utlösa ett skov som legat och pyrt som en bara-nästan-släckt cigarett-fimp i kroppen i flera dagar. Jag kan faktiskt inte begripa detta och är det nu verkligen så att jag ska måsta gå till den där förbannade psykologen eller terapeuten som läkaren ordinerade för att få styr på detta. Nog ska det väl fan borda gå att klara av detta själv? Och ska jag nu behöva blanda in arbetsplats och chefer och kollegor i nånting som är min egen business? Jag är verkligen inte intresserad av detta och jag tycker faktiskt inte att jag hör till den gruppen människor som trillar ner i såna här diken, det tycker jag faktiskt inte. Inte för att jag tycker att jag är bättre än alla dem som trillar dit utan helt enkelt för att jag inte bara har en sån personlighetstyp. Jag är stark jag och har skinn på näsan och jag kan inte FATTA hur den här helvetes-åkomman utan bot kan ha planterats i min kropp som vanligtvis vet precis var skåpet ska stå. Hur fan hamnade jag i det här och hur fan kommer jag bort?