Jag kanske har skrivit det tidigare, jag vet inte, men jag i så fall skriver jag det en gång till. Jag känner verkligen inte igen mig. Jag tycker att de tre första månaderna av 2013 är tre stora feta frågetecken som jag inte kan förklara. Jag hittar personlighetsdrag och reaktioner och situationer som är helt obekanta för mig och som jag inte alls gillar. Jag hittar en del egenskaper som utvecklas hela tiden och som fram tills 2012 har varit långt, långt inne och gömda för världen och också för mig, och dom gillar jag. Men sen finns det andra egenskaper eller sätt som jag inte alls skulle orka med.
Det första är trötthet. Jag är så vansinnigt trött. Inte sovtrött, för jag sover egentligen ganska dåligt, åtminstone i mars har det varit väldigt mycket tvinnande nätterna långa som inte går att skylla på månfaser och energier. Och även om det skulle vara månfaser och energier så hjälper inte det mej ett dyft. Jag är trött och energilös för det mesta och det tycker jag att stämmer överens med hur jag brukar uppfatta mig själv. Jag gillar inte tanken på att vara en såhär trött och ointresserad människa resten av mitt liv.
Den andra är irritation, provokation och extremt korta nerver. Jag blir irriterad nästan på allt och alla. Speciellt allt och alla som på något vis påminner om livet innan 2012. Från att ha varit nånting och levt på ett visst sätt, genomgått nånslags kris, metamorfos eller livssyns- och livsstilsförändring så har jag extremt svårt att acceptera folk och sätt som inte stämmer med mitt nya tänk. Det är inte så att jag tror att jag ska frälsa alla och det är inte så att jag ens dömer eller föraktar folk som lever och gör och beter sig på ett sätt jag inte kan begripa. Det är bara så att jag inte vill vara i det. Jag vill inte vara en del av det. Jag får ingenting ut av det. Och jag blir irriterad. Först på dom andra och sen på mig själv, eftersom det här med irritation inte ska vara en del av detta nya tänk. Nya tänket innebär ju förståelse, öppenhet, acceptans, tolerans, tålamod, eftertänksamhet, optimism, framtidstro och ljus på allt och alla oberoende om jag delar människors uppfattning, tro, livssyn så vill jag ändå vara en människa som kan ta till mig och vara öppen för andra sätt att leva. Men jag kan inte det nu! Det är som att jag sparkar bakut totalt av allt som liksom spräcker min illusion om den perfekta världen som jag tror på och som jag mår bra av att tro på. Jag VET att världen inte är perfekt och jag VET att ingen människa är perfekt men jag förstår inte varför jag ska fokusera på allt som INTE är perfekt och haka upp mig på saker hos folk som är "fel" eller "jobbiga". Jag har en naiv tro på att människan föds god och att allt annat som inte är gott beror på nånting och det kan jag komma förbi om jag bara vill, om jag bara bemöter människan respektfullt och vaket och öppet och med glädje. Det MÅSTE gå att kommunicera som folk!! Tycker jag... Och det är därför jag blir så irriterad på skvaller, skitsnack, fnysningar om hur folk gör, oberoende om det är i teve eller nån i vardagen. Kritik mot folks utseende, folks beteende, föreställningar, kläder, val av partner, livssyn, religion, frisyr etc. Jag blir galen!! Jag blir alltså inte irriterad på allt detta utan jag blir irriterad på att folk bryr sina hjärnor med sånt trams!! Att social samvaro handlar om att hackar ner på folk och deras företeelser. Ingen jävel berättar nånting om sig själv eller hur dom mår eller hur det här känns. Fokus verkar hela tiden vara på hur alla andra sköter sin liv. Den sortens umgänge gör mig TRÖTT, IRRITERAD, LEDSEN, BESVIKEN och DEPRIMERAD och det ger mig ingenting. Jag går helt i lås. För jag vill inte gå med i det och i och med att jag inte går med i det så blir jag tyst och så lyssnar jag bara och försöker skaka av mig allt skitsnack och svärta som jag omringas av och ber en stilla bön om att inget av det här fastnar på min lilla drömvärld där allt är perfekt och där man får det man önskar bara man vågar önska.
Det är helt enkelt som att jag i och med min reningsprocess har gått tillbaka till en femårings nånslags barnsliga och naiva livssyn. Jag har kommit bort från cynism, misstänksamhet, beräknande, destruktivitet, förakt, hat, karriärslystnad, detaljerad planering över hur jag ska få det jag vill ha, penga-besatthet samt skinn på näsan, kaxighet, taktik och affärsmässighet. Jag orkar inte med det. Alls! Jag är helt ointresserad av den sortens katt och råtta-lek, spela svårflörtad, förneka sina känslor, tala mellan raderna, sms, mail, facebook. Jag känner att allt kommunikation som går via en dator just nu känns helt ointressant. Det klart det finns fördelar och jag kommer aldrig att sluta facebooka men jag vet att vid ett flertal tillfällen så börjar jag skriva nånting som jag vill skriva men så låter jag bli i alla fall för det passar inte. Man ska ju hålla sig till en viss censur ändå på fejjan. Allting ska liksom formuleras fint oberoende om det man vill skriva är roligt eller ledsamt. Det ska finnas en knorr som liksom avtrubbar sanningen och verkligheten. Och jag vill avtrubba alls. Jag vill att det ska vara sant. varenda satans ord som kommer ut min käft eller på facebook eller i livet så vill jag att ska vara sant. Och är det inte så håller jag käften. Jag blir helt enkelt bara sämre och sämre och sämre på att skådespela i livet. Jag kan absolut inte mingla, smalltalka eller se ut som att jag är intresserad just nu. Det går inte. Jag har alltid varit dålig på det men nu verkar det ju HELT omöjligt. Jag kan inte sitta på fester och försöka boosta upp nåt humör eller nån kraft eller nåt leende som inte finns för att folk omkring mig ska tycka att jag är rolig att umgås med. Jag är så trött på det. Jag har ingenting att ge. Jag är TRÖTT. Utmattad för helvete!
Jag har blivit ett barn som inte vill läsa tidningen, inte vill titta på nyheter, inte vill var kritisk till konsten, inte vill fnysa och skratta föraktfullt åt nån som är annorlunda, inte vill följa vuxenvärldens regler om vem man får bli kär i och inte. Jag vill inte följa vuxenvärldens tempo och krav på att vara överallt hela jävla tiden. Jag vill ha rätten att vara förbannad och ledsen och arg och kasta mig på golvet och hamra med nävarna om det känns så. Jag är så in i helvete trött på att bita ihop, inte "ta åt mig", vara stark, vara vass, vara klipsk och rapp i käften. Jag vet att jag KAN det men jag VILL INTE. Jag orkar inte. Det känns inte intressant att stå på krogen och flirta kaxigt och vara cool och liksom sexig och utmanande. Jag orkar inte. Jag vill inte det.
Jag orkar inte med hela krogmiljön för det är som att det är meningen att man ska ha så jävla roligt hela tiden. Och jag är inte rolig just nu. Jag tycker nån annan kan vara lite rolig mellan varven så jag får garva ihjäl mig. Jag kan ha roligt men då är det med människor som själva är roliga och lockar fram skratt hos mig och det är det fan inga många som klarar av just nu. Och det är inte deras fel. Det är mitt. Det krävs väldigt mycket för att jag ska tycka att nånting är kul just nu. Och att sitta och glo på folk i 8 promilles fylla som skränar och vinglar hör inte till dom sakerna.
Jag orkar inte dejta på nån dejtingsajt. Jag orkar inte skriva ett kaxigt mail till nån som ser trevlig ut och hoppas på att min påklistrade kaxighet ska leda till napp. Och så gör det det och jag känner efter tre mail att jag kan inte leka den här leken. För den är inte sann. Men jag kan ju inte heller skriva: Ingenting är kul. Jag är så jävla trött. Vem fan skulle svara då?
Så nu har jag en identitetskris egentligen. Själv så har jag accepterat till fullo att jag blivit detta barn med min banala livssyn, men jag känner mig stressad av att hitta min plats på jorden och bland människorna för det verkar inte särskilt populärt att vara såhär, på det här viset. Jag tycker ju om banala schlagers, dansbands-musik och panflöjts spelande indianer. Jag tycker om folklighet och hantverksbaserat arbete. Jag tycker om att leva med min barnsliga okritiska, icke-cyniska livssyn där allting är möjligt och alla får bli kära i vem dom vill och där konflikter går att lösa bara man inte målar upp fan på väggen och barrikerar sig bakom försvarsmekanismer, beräknande taktik och en envis tro på att alltid måsta vinna (vilket händer även mig). I en värld där det enda rätta är att tala om för den man är kär i att man är kär i den även om det innebär att det i samma sekund man säger det går över eller en värld där nej betyder nej och ja betyder ja och att det inte är förhandlingsbart. Ja, jag vill alltid utgå ifrån att alla människor vill mig väl och tycker om mig tills motsatsen är bevisad. Jag vill inte ha nån annan tro. Jag vill inte tro att jag blir bestulen och våldtagen och kidnappad på mina resor eller att nån sätter nå droger i min drink medan jag går på toa. Jag vill tro att när nån säger att den är singel så är den det. Jag vill inte gå omkring med nån märklig dödsängslan eller rädsla för att bli sjuk. Jag har ´lika mycket rätt att leva frisk och kry tills jag är hundra som alla andra. Jag tänker inte acceptera att folk är elaka, självcentrerade, ego-lögnhalsar. Jag vill inte det. Och det kommer att kosta, kanske, men det skiter jag i. Jag kan acceptera att folk är korkade, men inte att dom är elaka, för då rasar min världsbild. Eller kanske har den rasat redan nu och att det är det som gör mig så himmelens uppgiven, trött och ledsen. Att det kan inte vara såhär? Varför skulle folk välja att vara elaka, föraktfulla och negativa när det finns andra sätt att bemöta världen? Och varför tycker jag att folk ser på mig som en komplett idiot och fnyser föraktfullt och skrattar hånfullt och himlar med ögonen när jag säger att Allt är perfekt och att Allt är möjligt och att Man får vad man önskar fast allting vid första anblicken verkligen är åt skogen, omöjligt och verkligen INTE vad man önskade. Och ALLRA mest olycklig blir jag när jag är så trött så jag inte orkar värja mig för folks fnysningar och jag mer eller mindre mot min vilja går med i folks lekar och spel och börjar rätta mig efter dem, för att jag är så anådas trött på att hela tiden gå min egen väg, som jag tror på. Man blir ju trött till slut. Ingen vill gå på min banala väg med mig. Där allt är enkelt. Och även om det är svårt så går man ändå. Liksom igenom det bara. Leende eller åtminstone stående. Med huvudet högt. Det är tungt att vandra ensam på en oplogad väg. Jag blir trött.
Det gör mig så vansinnigt ont att konstatera att människor man litat på och gillat och haft kul ihop med plötsligt känns så fruktansvärt långt borta. Det gräver i mig att jag inte kan komma dem närmare. Faktiskt JAG. Jag kan inte möta dem. Jag vill men jag kan inte. Inte nu i alla fall. Det är så LÅNG väg och jag kan inte gå med i deras leverne bara för att det är snällt av mig. Jag kan inte ligga med nån bara för att den inte ska bli arg på mig. Jag kan inte. Jag kan inte skratta åt chefens plumpa skämt för att han ska ge mig bra roller och tycka om mig. Jag vill inte underhålla folk på min fritid fast jag KAN det. Jag kan inte gifta mig med en man bara för att han är den enda som har friat. Jag kan inte låta nån tafsa på mig bara för att den tycker det är roligt. Jag kan inte. Jag förmår inte mötas ens en millimeter på de här punkterna. Och jag har oerhört dåligt samvete över det. Jag mår illa och jag gråter så fort jag måste säga nej. Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Jag tycker inte jag gör nåt annat än säger nej till höger och vänster hela tiden. Och det är väl negativt om nånting. Nej, jag vill inte. En del bemöter det som man skulle önska, det är lugnt, ingen panik. Men just dom där som känns långt borta bemöter det som att jag aldrig har kunnat det ordet, nej, förut. Och att just det ordet aldrig varit ens ett alternativ.
Jag blir förbannad på att min vilja inte respekteras. Och på att min naivism, min idealism, barnslighet eller banalitet inte liksom slår igenom. Varför är inte det coolt?! När blir det trendigt att vara närvarande i nuet, ärlig och konceptlös? När blir det häftigt att vara människa, att vara känslig och att oberoende system, strukturer och kontroll? När blir det inne med rak kommunikation och ute med spel och luddiga antydningar?
När blir det omodernt med kaxighet, beräknande och effektivitet? När blir det otrendigt att vara en cool, tuff tjej med skinn på näsan och när fan ska maktstrukturerna ta en sån form att om man inte är en cool och tuff tjej med skinn på näsan så blir man utnyttjad, överkörd, påtrampad och bortglömd?
Kan det bli coolt att vara lite uppe i det blå nångång? Kan glad och samarbetsvillig vara nånting man respekterar och inte utnyttjar? Måste man ha nån klockren plan hela tiden? Kan man inte får dagdrömma sig hejvilt och sen se vad som händer?
Alltid händer det ju nånting i ingentinget.
En fågel kan flyga förbi till exempel.
Det första är trötthet. Jag är så vansinnigt trött. Inte sovtrött, för jag sover egentligen ganska dåligt, åtminstone i mars har det varit väldigt mycket tvinnande nätterna långa som inte går att skylla på månfaser och energier. Och även om det skulle vara månfaser och energier så hjälper inte det mej ett dyft. Jag är trött och energilös för det mesta och det tycker jag att stämmer överens med hur jag brukar uppfatta mig själv. Jag gillar inte tanken på att vara en såhär trött och ointresserad människa resten av mitt liv.
Den andra är irritation, provokation och extremt korta nerver. Jag blir irriterad nästan på allt och alla. Speciellt allt och alla som på något vis påminner om livet innan 2012. Från att ha varit nånting och levt på ett visst sätt, genomgått nånslags kris, metamorfos eller livssyns- och livsstilsförändring så har jag extremt svårt att acceptera folk och sätt som inte stämmer med mitt nya tänk. Det är inte så att jag tror att jag ska frälsa alla och det är inte så att jag ens dömer eller föraktar folk som lever och gör och beter sig på ett sätt jag inte kan begripa. Det är bara så att jag inte vill vara i det. Jag vill inte vara en del av det. Jag får ingenting ut av det. Och jag blir irriterad. Först på dom andra och sen på mig själv, eftersom det här med irritation inte ska vara en del av detta nya tänk. Nya tänket innebär ju förståelse, öppenhet, acceptans, tolerans, tålamod, eftertänksamhet, optimism, framtidstro och ljus på allt och alla oberoende om jag delar människors uppfattning, tro, livssyn så vill jag ändå vara en människa som kan ta till mig och vara öppen för andra sätt att leva. Men jag kan inte det nu! Det är som att jag sparkar bakut totalt av allt som liksom spräcker min illusion om den perfekta världen som jag tror på och som jag mår bra av att tro på. Jag VET att världen inte är perfekt och jag VET att ingen människa är perfekt men jag förstår inte varför jag ska fokusera på allt som INTE är perfekt och haka upp mig på saker hos folk som är "fel" eller "jobbiga". Jag har en naiv tro på att människan föds god och att allt annat som inte är gott beror på nånting och det kan jag komma förbi om jag bara vill, om jag bara bemöter människan respektfullt och vaket och öppet och med glädje. Det MÅSTE gå att kommunicera som folk!! Tycker jag... Och det är därför jag blir så irriterad på skvaller, skitsnack, fnysningar om hur folk gör, oberoende om det är i teve eller nån i vardagen. Kritik mot folks utseende, folks beteende, föreställningar, kläder, val av partner, livssyn, religion, frisyr etc. Jag blir galen!! Jag blir alltså inte irriterad på allt detta utan jag blir irriterad på att folk bryr sina hjärnor med sånt trams!! Att social samvaro handlar om att hackar ner på folk och deras företeelser. Ingen jävel berättar nånting om sig själv eller hur dom mår eller hur det här känns. Fokus verkar hela tiden vara på hur alla andra sköter sin liv. Den sortens umgänge gör mig TRÖTT, IRRITERAD, LEDSEN, BESVIKEN och DEPRIMERAD och det ger mig ingenting. Jag går helt i lås. För jag vill inte gå med i det och i och med att jag inte går med i det så blir jag tyst och så lyssnar jag bara och försöker skaka av mig allt skitsnack och svärta som jag omringas av och ber en stilla bön om att inget av det här fastnar på min lilla drömvärld där allt är perfekt och där man får det man önskar bara man vågar önska.
Det är helt enkelt som att jag i och med min reningsprocess har gått tillbaka till en femårings nånslags barnsliga och naiva livssyn. Jag har kommit bort från cynism, misstänksamhet, beräknande, destruktivitet, förakt, hat, karriärslystnad, detaljerad planering över hur jag ska få det jag vill ha, penga-besatthet samt skinn på näsan, kaxighet, taktik och affärsmässighet. Jag orkar inte med det. Alls! Jag är helt ointresserad av den sortens katt och råtta-lek, spela svårflörtad, förneka sina känslor, tala mellan raderna, sms, mail, facebook. Jag känner att allt kommunikation som går via en dator just nu känns helt ointressant. Det klart det finns fördelar och jag kommer aldrig att sluta facebooka men jag vet att vid ett flertal tillfällen så börjar jag skriva nånting som jag vill skriva men så låter jag bli i alla fall för det passar inte. Man ska ju hålla sig till en viss censur ändå på fejjan. Allting ska liksom formuleras fint oberoende om det man vill skriva är roligt eller ledsamt. Det ska finnas en knorr som liksom avtrubbar sanningen och verkligheten. Och jag vill avtrubba alls. Jag vill att det ska vara sant. varenda satans ord som kommer ut min käft eller på facebook eller i livet så vill jag att ska vara sant. Och är det inte så håller jag käften. Jag blir helt enkelt bara sämre och sämre och sämre på att skådespela i livet. Jag kan absolut inte mingla, smalltalka eller se ut som att jag är intresserad just nu. Det går inte. Jag har alltid varit dålig på det men nu verkar det ju HELT omöjligt. Jag kan inte sitta på fester och försöka boosta upp nåt humör eller nån kraft eller nåt leende som inte finns för att folk omkring mig ska tycka att jag är rolig att umgås med. Jag är så trött på det. Jag har ingenting att ge. Jag är TRÖTT. Utmattad för helvete!
Jag har blivit ett barn som inte vill läsa tidningen, inte vill titta på nyheter, inte vill var kritisk till konsten, inte vill fnysa och skratta föraktfullt åt nån som är annorlunda, inte vill följa vuxenvärldens regler om vem man får bli kär i och inte. Jag vill inte följa vuxenvärldens tempo och krav på att vara överallt hela jävla tiden. Jag vill ha rätten att vara förbannad och ledsen och arg och kasta mig på golvet och hamra med nävarna om det känns så. Jag är så in i helvete trött på att bita ihop, inte "ta åt mig", vara stark, vara vass, vara klipsk och rapp i käften. Jag vet att jag KAN det men jag VILL INTE. Jag orkar inte. Det känns inte intressant att stå på krogen och flirta kaxigt och vara cool och liksom sexig och utmanande. Jag orkar inte. Jag vill inte det.
Jag orkar inte med hela krogmiljön för det är som att det är meningen att man ska ha så jävla roligt hela tiden. Och jag är inte rolig just nu. Jag tycker nån annan kan vara lite rolig mellan varven så jag får garva ihjäl mig. Jag kan ha roligt men då är det med människor som själva är roliga och lockar fram skratt hos mig och det är det fan inga många som klarar av just nu. Och det är inte deras fel. Det är mitt. Det krävs väldigt mycket för att jag ska tycka att nånting är kul just nu. Och att sitta och glo på folk i 8 promilles fylla som skränar och vinglar hör inte till dom sakerna.
Jag orkar inte dejta på nån dejtingsajt. Jag orkar inte skriva ett kaxigt mail till nån som ser trevlig ut och hoppas på att min påklistrade kaxighet ska leda till napp. Och så gör det det och jag känner efter tre mail att jag kan inte leka den här leken. För den är inte sann. Men jag kan ju inte heller skriva: Ingenting är kul. Jag är så jävla trött. Vem fan skulle svara då?
Så nu har jag en identitetskris egentligen. Själv så har jag accepterat till fullo att jag blivit detta barn med min banala livssyn, men jag känner mig stressad av att hitta min plats på jorden och bland människorna för det verkar inte särskilt populärt att vara såhär, på det här viset. Jag tycker ju om banala schlagers, dansbands-musik och panflöjts spelande indianer. Jag tycker om folklighet och hantverksbaserat arbete. Jag tycker om att leva med min barnsliga okritiska, icke-cyniska livssyn där allting är möjligt och alla får bli kära i vem dom vill och där konflikter går att lösa bara man inte målar upp fan på väggen och barrikerar sig bakom försvarsmekanismer, beräknande taktik och en envis tro på att alltid måsta vinna (vilket händer även mig). I en värld där det enda rätta är att tala om för den man är kär i att man är kär i den även om det innebär att det i samma sekund man säger det går över eller en värld där nej betyder nej och ja betyder ja och att det inte är förhandlingsbart. Ja, jag vill alltid utgå ifrån att alla människor vill mig väl och tycker om mig tills motsatsen är bevisad. Jag vill inte ha nån annan tro. Jag vill inte tro att jag blir bestulen och våldtagen och kidnappad på mina resor eller att nån sätter nå droger i min drink medan jag går på toa. Jag vill tro att när nån säger att den är singel så är den det. Jag vill inte gå omkring med nån märklig dödsängslan eller rädsla för att bli sjuk. Jag har ´lika mycket rätt att leva frisk och kry tills jag är hundra som alla andra. Jag tänker inte acceptera att folk är elaka, självcentrerade, ego-lögnhalsar. Jag vill inte det. Och det kommer att kosta, kanske, men det skiter jag i. Jag kan acceptera att folk är korkade, men inte att dom är elaka, för då rasar min världsbild. Eller kanske har den rasat redan nu och att det är det som gör mig så himmelens uppgiven, trött och ledsen. Att det kan inte vara såhär? Varför skulle folk välja att vara elaka, föraktfulla och negativa när det finns andra sätt att bemöta världen? Och varför tycker jag att folk ser på mig som en komplett idiot och fnyser föraktfullt och skrattar hånfullt och himlar med ögonen när jag säger att Allt är perfekt och att Allt är möjligt och att Man får vad man önskar fast allting vid första anblicken verkligen är åt skogen, omöjligt och verkligen INTE vad man önskade. Och ALLRA mest olycklig blir jag när jag är så trött så jag inte orkar värja mig för folks fnysningar och jag mer eller mindre mot min vilja går med i folks lekar och spel och börjar rätta mig efter dem, för att jag är så anådas trött på att hela tiden gå min egen väg, som jag tror på. Man blir ju trött till slut. Ingen vill gå på min banala väg med mig. Där allt är enkelt. Och även om det är svårt så går man ändå. Liksom igenom det bara. Leende eller åtminstone stående. Med huvudet högt. Det är tungt att vandra ensam på en oplogad väg. Jag blir trött.
Det gör mig så vansinnigt ont att konstatera att människor man litat på och gillat och haft kul ihop med plötsligt känns så fruktansvärt långt borta. Det gräver i mig att jag inte kan komma dem närmare. Faktiskt JAG. Jag kan inte möta dem. Jag vill men jag kan inte. Inte nu i alla fall. Det är så LÅNG väg och jag kan inte gå med i deras leverne bara för att det är snällt av mig. Jag kan inte ligga med nån bara för att den inte ska bli arg på mig. Jag kan inte. Jag kan inte skratta åt chefens plumpa skämt för att han ska ge mig bra roller och tycka om mig. Jag vill inte underhålla folk på min fritid fast jag KAN det. Jag kan inte gifta mig med en man bara för att han är den enda som har friat. Jag kan inte låta nån tafsa på mig bara för att den tycker det är roligt. Jag kan inte. Jag förmår inte mötas ens en millimeter på de här punkterna. Och jag har oerhört dåligt samvete över det. Jag mår illa och jag gråter så fort jag måste säga nej. Nej, jag vill inte. Nej, jag kan inte. Nej, jag orkar inte. Jag tycker inte jag gör nåt annat än säger nej till höger och vänster hela tiden. Och det är väl negativt om nånting. Nej, jag vill inte. En del bemöter det som man skulle önska, det är lugnt, ingen panik. Men just dom där som känns långt borta bemöter det som att jag aldrig har kunnat det ordet, nej, förut. Och att just det ordet aldrig varit ens ett alternativ.
Jag blir förbannad på att min vilja inte respekteras. Och på att min naivism, min idealism, barnslighet eller banalitet inte liksom slår igenom. Varför är inte det coolt?! När blir det trendigt att vara närvarande i nuet, ärlig och konceptlös? När blir det häftigt att vara människa, att vara känslig och att oberoende system, strukturer och kontroll? När blir det inne med rak kommunikation och ute med spel och luddiga antydningar?
När blir det omodernt med kaxighet, beräknande och effektivitet? När blir det otrendigt att vara en cool, tuff tjej med skinn på näsan och när fan ska maktstrukturerna ta en sån form att om man inte är en cool och tuff tjej med skinn på näsan så blir man utnyttjad, överkörd, påtrampad och bortglömd?
Kan det bli coolt att vara lite uppe i det blå nångång? Kan glad och samarbetsvillig vara nånting man respekterar och inte utnyttjar? Måste man ha nån klockren plan hela tiden? Kan man inte får dagdrömma sig hejvilt och sen se vad som händer?
Alltid händer det ju nånting i ingentinget.
En fågel kan flyga förbi till exempel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar