Nu är det såhär men det är inte för evigt. Efter diverse spring hos läkare så hävdar dom alla att jag är frisk som en nötkärna och det ska man naturligtvis vara glad för. Samtliga är dock av den åsikten att jag har en långvarig utbrändhet i botten som eskalerade p.g.a. en traumatisk händelse vilken slog ut systemet fullkomligt både fysiskt och psykiskt och nu ligger det dessutom en depression över mig som en matta som en följd av att systemet slogs ut. Jag är också av den här åsikten. Vi är egentligen helt överens. Jag skäms inte över detta och jag tycker inte det är ett stort nederlag att vara psykiskt instabil till och från men jag märker att jag upplever det som ett enormt nederlag att inte kunna bemästra detta tillstånd. Att jag inte kan kontrollera känslorna och upplevelserna och att jag inte kan styra upp läget. Jag har en kassett i huvudet som är igång dag som natt. Jag är orolig och rädd nästan hela tiden och jag inte råkar få nånting för händerna som kräver min fulla koncentration för några ögonblick. Om gräddkolan kokar över i kastrullen och det börjar ryka och brandvarnaren går igång (för att jag glömde vad jag höll på med...), DÅ stoppas kassetten en stund och jag får verkligen ta itu med en verklig fara och inte den påhittade, odefinierbara faran som jag värjer mig för dag som natt. Eller om jag tvingas tvärnita i en korsning och det är en sekund från att jag kör in i en annan bil (för att jag inte märkte att det slog om till rött...) då glömmer jag för en sekund min stora andnings-oro. Mitt stora bekymmer som mal och mal och mal och mal och mal i huvudet och skapar enorm stress och trötthet som i princip leder till att jag är färdig för sängen bara efter några timmars vaken tid.
Bekymret är rädsla. Rädsla för allt möjligt märkligt. Rädsla för att inte få luft. Rädsla för att börja gråta (igen). Rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att det inte ska gå över. Rädsla för att han ska tröttna. Rädsla för att jag ska tröttna. Rädsla för att jag ska göra nånting dumt. Rädsla för de tankarna som är så obehagliga att jag inte ens vågar säga dem. Rädsla för att tröttna på det här tillståndet så mycket att man får för sig att göra dumma saker som jag egentligen inte vill göra. Rädsla för sjukdom. Rädsla för att dö. Rädsla för att gå till garaget och sänka en flaska Koskenkorva för att jag vill dämpa bekymret och pausa kassetten. Rädsla för att vara ensam. Rädsla för att gå på jobb. Rädsla för att bryta ihop i butiken, inför publiken, på gatan, på jobbet eller nån annanstans där jag inte kan kontrollera det. Rädsla för att gå ut. Rädsla för att delta i sociala evenemang. Rädsla för att vara bland folk. Tänk om jag inte håller ihop eller svimmar. Rädsla för att skada någon på grund av tankspriddhet eller okoncentration eller ilska. Rädsla för att jag ska riva ner hela mandarinhögen i rena rama ilskan och frustrationen. Rädsla för att krocka och skada någon. Rädsla för tvångtankar. Rädsla för att börja skrika fula saker åt kollegor eller chefer. Rädsla för att flippa och avbryta föreställningen och göra nånting helt knäppt. Jag känner mig oberäknelig och rädd. Jag är väldigt rädd för mig själv. Det är bekymret. Rädsla och andnöd. Natt som dag. I drömmen och vaken. Jag slår upp ögonen och trycket är där. Och kassetten. Jag famlar efter R och han lägger handen på låret som han brukar när vi ska sova och jag somnar till slut. Lyckas mota bort kassetten. Sover med huvudet bakåtböjt med munnen på vid gavel för att garantera att luften ska strömma så fritt som möjligt. Som en död. Eller en halvdöd i alla fall. Mommo såg ut på det viset de sista timmarna hon levde.
Och så somnar jag. Drömmer att jag nästan faller, faller, tappar taget, halkar, inte hålls på benen, klistrar fast, skuffar upp en stor bil ur ett dike som genast bara åker ner i diket igen, sjunker ner i ett träsk, fastnar på åkern, tappar bort mig, blir försenad, glömmer repliker, tappar bort mina kläder, glömmer att klä på mig, går vilse utan kläder i butiken, krockar, hålls inte på vägen, vinglar, slirar, kör av vägen och upp igen, tappar kontrollen över ratten, har barn i baksätet, slirar, glömmer barnen, tappar bort barnen, barn går utan kläder i snön, försöker plocka upp grejer, kassar, påsar, lådor men tappar alltid nånting, får inte med mej allt, försöker febrilt få alla grejer som jag ska ha med mej i händerna men jämt är det nånting som trillar i backen, saker är hala, glatta, slinter mej ur händerna, gå sönder.
Sen vaknar jag med ont i käkarna, huvudvärk, nackspärr och tryck över bröstkorgen. Ont. Orkeslös.
Igår var en bra dag. På fredagen beslöt jag mig motvilligt och efter gråt och olycklighet att börja äta medicinerna som ska höja serotoninnivån i hjärnan och få mig att komma på rätt köl igen. Hållas på banan liksom. Jag kämpade och våndades oerhört på fredagkvällen och bara grät och skakade tills jag somnade utmattad i R:s famn. På lördagmorgonen tog jag det lilla vita pillret utan att desto mer kommentera saken. R bara nicka i samförstånd och sen åkte vi iväg till stan för att besikta mammas bil. Det ena lilla pillret kan inte ha påverkat hjärnsubstanserna avsevärt men beslutet och det att jag hade gett upp gjorde det i alla fall lite lättare att vara. Det låg där under och bubblade hela tiden, det där jobbiga men på nåt vis var jag klarare i kroppen och jag kunde lite enklare sortera bort tankarna och stänga av kassetten. När vi kom hem fick jag mens. Det gjorde mig väldigt lycklig. Har känt mig hormonstinn och bekymrad också över det. När ska jag komma på banan igen efter missfallet? Kommer jag att komma på banan? Är jag verkligen frisk? Då föll några stenar från mina axlar och jag var riktigt på gott humör och beslöt mig för att ändå testa maraton-zumban. Andnöden var nästan borta och jag kände att lite eufori och dans kunde göra susen. Det gjorde det. Jag grät och skrattade och boxades och röt och svettades och dansade och tömde kroppen på frustration. Det var skönt hela tiden och jag hade inga problem att orka eller andas. Efteråt kom såklart trycket tillbaka igen och soffmyset blev ganska oroligt för mig del. Vi gick ganska tidigt i säng och så fick jag massage i 45 minuter av gubben. Det hjälper väldigt mycket också. Efter massagen gäller det bara att fot somna innan kassetten är igång igen på högsta volym.
Jag vaknade vid halv-två-tiden och lyckades inte bemästra kassetten. Snurrade i två timmar och flåsade och försökte mota bort all hysteri med varierad framgång. Till slut la R handen på mitt lår, i sömnen, och då somnade jag till slut.
En dag ledigt kvar. Sen ska jag på jobb. Har försökt sjunga hela jullovet men rösten bara skär sig och går av. Jag låter verkligen för jävlig i rösten. Vass och instabil. Jag vill inte höra på mig själv. Jag skäms och blir generad över hur åt helvete det låter. Krämigheten är borta. Soundet. Kvar är bara trötta, rivna stämband.
Bekymret är rädsla. Rädsla för allt möjligt märkligt. Rädsla för att inte få luft. Rädsla för att börja gråta (igen). Rädsla för att bli lämnad. Rädsla för att det inte ska gå över. Rädsla för att han ska tröttna. Rädsla för att jag ska tröttna. Rädsla för att jag ska göra nånting dumt. Rädsla för de tankarna som är så obehagliga att jag inte ens vågar säga dem. Rädsla för att tröttna på det här tillståndet så mycket att man får för sig att göra dumma saker som jag egentligen inte vill göra. Rädsla för sjukdom. Rädsla för att dö. Rädsla för att gå till garaget och sänka en flaska Koskenkorva för att jag vill dämpa bekymret och pausa kassetten. Rädsla för att vara ensam. Rädsla för att gå på jobb. Rädsla för att bryta ihop i butiken, inför publiken, på gatan, på jobbet eller nån annanstans där jag inte kan kontrollera det. Rädsla för att gå ut. Rädsla för att delta i sociala evenemang. Rädsla för att vara bland folk. Tänk om jag inte håller ihop eller svimmar. Rädsla för att skada någon på grund av tankspriddhet eller okoncentration eller ilska. Rädsla för att jag ska riva ner hela mandarinhögen i rena rama ilskan och frustrationen. Rädsla för att krocka och skada någon. Rädsla för tvångtankar. Rädsla för att börja skrika fula saker åt kollegor eller chefer. Rädsla för att flippa och avbryta föreställningen och göra nånting helt knäppt. Jag känner mig oberäknelig och rädd. Jag är väldigt rädd för mig själv. Det är bekymret. Rädsla och andnöd. Natt som dag. I drömmen och vaken. Jag slår upp ögonen och trycket är där. Och kassetten. Jag famlar efter R och han lägger handen på låret som han brukar när vi ska sova och jag somnar till slut. Lyckas mota bort kassetten. Sover med huvudet bakåtböjt med munnen på vid gavel för att garantera att luften ska strömma så fritt som möjligt. Som en död. Eller en halvdöd i alla fall. Mommo såg ut på det viset de sista timmarna hon levde.
Och så somnar jag. Drömmer att jag nästan faller, faller, tappar taget, halkar, inte hålls på benen, klistrar fast, skuffar upp en stor bil ur ett dike som genast bara åker ner i diket igen, sjunker ner i ett träsk, fastnar på åkern, tappar bort mig, blir försenad, glömmer repliker, tappar bort mina kläder, glömmer att klä på mig, går vilse utan kläder i butiken, krockar, hålls inte på vägen, vinglar, slirar, kör av vägen och upp igen, tappar kontrollen över ratten, har barn i baksätet, slirar, glömmer barnen, tappar bort barnen, barn går utan kläder i snön, försöker plocka upp grejer, kassar, påsar, lådor men tappar alltid nånting, får inte med mej allt, försöker febrilt få alla grejer som jag ska ha med mej i händerna men jämt är det nånting som trillar i backen, saker är hala, glatta, slinter mej ur händerna, gå sönder.
Sen vaknar jag med ont i käkarna, huvudvärk, nackspärr och tryck över bröstkorgen. Ont. Orkeslös.
Igår var en bra dag. På fredagen beslöt jag mig motvilligt och efter gråt och olycklighet att börja äta medicinerna som ska höja serotoninnivån i hjärnan och få mig att komma på rätt köl igen. Hållas på banan liksom. Jag kämpade och våndades oerhört på fredagkvällen och bara grät och skakade tills jag somnade utmattad i R:s famn. På lördagmorgonen tog jag det lilla vita pillret utan att desto mer kommentera saken. R bara nicka i samförstånd och sen åkte vi iväg till stan för att besikta mammas bil. Det ena lilla pillret kan inte ha påverkat hjärnsubstanserna avsevärt men beslutet och det att jag hade gett upp gjorde det i alla fall lite lättare att vara. Det låg där under och bubblade hela tiden, det där jobbiga men på nåt vis var jag klarare i kroppen och jag kunde lite enklare sortera bort tankarna och stänga av kassetten. När vi kom hem fick jag mens. Det gjorde mig väldigt lycklig. Har känt mig hormonstinn och bekymrad också över det. När ska jag komma på banan igen efter missfallet? Kommer jag att komma på banan? Är jag verkligen frisk? Då föll några stenar från mina axlar och jag var riktigt på gott humör och beslöt mig för att ändå testa maraton-zumban. Andnöden var nästan borta och jag kände att lite eufori och dans kunde göra susen. Det gjorde det. Jag grät och skrattade och boxades och röt och svettades och dansade och tömde kroppen på frustration. Det var skönt hela tiden och jag hade inga problem att orka eller andas. Efteråt kom såklart trycket tillbaka igen och soffmyset blev ganska oroligt för mig del. Vi gick ganska tidigt i säng och så fick jag massage i 45 minuter av gubben. Det hjälper väldigt mycket också. Efter massagen gäller det bara att fot somna innan kassetten är igång igen på högsta volym.
Jag vaknade vid halv-två-tiden och lyckades inte bemästra kassetten. Snurrade i två timmar och flåsade och försökte mota bort all hysteri med varierad framgång. Till slut la R handen på mitt lår, i sömnen, och då somnade jag till slut.
En dag ledigt kvar. Sen ska jag på jobb. Har försökt sjunga hela jullovet men rösten bara skär sig och går av. Jag låter verkligen för jävlig i rösten. Vass och instabil. Jag vill inte höra på mig själv. Jag skäms och blir generad över hur åt helvete det låter. Krämigheten är borta. Soundet. Kvar är bara trötta, rivna stämband.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar