Den stora Alkoholkrisen

Påsken är förbi och jag har upplevt en otippad känsla. Jag hade tänkt försöka mig på att dricka lite. Försöka mig på att vara som alla andra och göra det som alla andra gör och uppleva det som alla andra upplever och som väldigt många längtat efter att jag igen ska vilja uppleva. Hela vintern har det pratats om att nu jävlar ska vi ta oss en fylla i alla fall, det händer ju ingenting. Hur ska vi våga gå ut på krog? Jo, men vi grundar ordentligt först hemma så ska det nog gå bra. Ja, men okejdå. Det kan ju inte vara så farligt. Man träffar ju aldrig nån om man bara sitter hemma. Och att gå ut nykter är testat och det är väldigt svårt.

Och på påsken brukar folk gå ut. Påsken och julen är klockrena fylleslag som garanterar mycket folk och tjolahopp. Bra! Ska jag supa så ska jag göra det när det är värt det, när det garanterar folk och roligt. Vill inte för säkerhets skull supa varje helg OM det skulle bli nåt kul. Och att gå ut och ta en öl på en lördag är inte ett alternativ längre tydligen. Man är en svikare om man efter en säger att man vill gå hem, att det inte verkar bli nåt. Att gå ut betyder nuförtiden att ta sig en blecka till vilket pris som helst oberoende om det är kul, mycket eller lite folk eller om man vill det. För vi har ju bestämt så. En stor insikt för mig. Och det är sanningen. I mitt förra liv så satsade man allt på en eller flera dagar och tankade man in och gick ut, tankade in mer, var kvar tills det stängde, gick på efterfest, vaknade bredvid nån illaluktande i nån avlägsen by, skam-åkte taxi hem, låste in sig, mådde illa, spydde lite, sov bort dagen och låtsades som ingenting på måndag. DET är att gå ut. Det VAR att gå ut. Allt annat var ett svek.

Idag betyder att gå ut för mig...att jag kanske dricker två glas vin hemma, går ut, tar ett stop mineralvatten, ser mig omkring, pratar med folk, känner efter, tittar på klockan, pratar lite igen, kanske tar ett sista glas vin igen, överväger att gå hem, tycker inte det känns nå kul just idag, äh, då vill jag hellre ha en god natts sömn, skiter i det sista glaset vin fast det är odrucket och går hem när jag vill, med vem jag vill, vaken, så gott som nykter och nöjd. För mig. Eller så går jag ut och dansar, dricker vattenflaska efter vattenflaska och dansar fem timmar i sträck, går till garderoben när de börjar spela de sista långsamma eller kanske tidigare om folk börjar bli för vingliga på dansgolvet. Tack för mig och går hem och lägger mig. Det betyder att gå ut.

Den stora alkoholkrisen just nu är att trots att jag har försökt och trots att jag har sett fram emot det och trots att jag har planerat detta i flera månader så verkar det omöjligt för mig att gå ut i gammal bemärkelse. Jag dricker försiktigt, känner mig kanske lite luddig de första klunkarna men sen stannar det där. Jag blir inte ens full eftersom jag inte vill bli full. Jag blir nervös av att behöva vistas på ställen där folk spyr på golvet, fäller stop och skriker åt varandra. Där folk ramlar in i mig för att de inte kan gå rakt, kissar i hörn och rör mig oförsiktigt fast jag inte ens känner dem. Jag blir väldigt stressad och obekväm av det. Jag vill inte utsätta mig för det.

Detta var jag inte förberedd på. Jag var förberedd på att fy fan vad kul det skulle vara, det kommer att spåra ur och jag kommer att göra bort mig och sen helt enkelt inse att fyllor inte är bra för mig och på grund av det fortsätta mitt nyktra liv. Eller så var jag förberedd på att det här går ju bra, jag kan dricka med måtta, vara med till sist, utan att göra bort mig, alkoholförgifta mig, spy eller vakna i fel säng. Dricka så som jag skulle önska att jag kunde dricka. Dricka så som jag inbillar mig att alla andra kan, vilket är en lögn, för de flesta kan inte det men det medger dom inte.

Jag var inte förberedd på att jag inte skulle vilja detta. Har man alkoholproblem så borde man väl vilja åt alkoholen liksom. Det är väl den man borde längta efter. Och jo, jag kan tänka mig att dricka en cider i solnedgången på min terrass i hemmets trygga vrå och jo, jag kan tänka att skåla i ett glas skumpa på första maj. Men jag vill absolut inte ut i alkoholkulturen! Det är det jag inte vill. Jag blir så äcklad och får sånt obehag och tappar suget på alkohol på ett endaste ögonblick.

Så varför "går man ut"? Ja, inte är det för att umgås med folk i alla fall. Det kan man ju göra hemma. Bjuda hem dem man vill umgås med och inte överhuvudtaget gå ut på hela kvällen. Utmärkt! Nej, anledningen till att man går ut är för att man är singel. Man vill träffa nån. Och det vill alla andra också som är ute. Träffa nån för en kväll eller för en framtid eller kanske bara en flört i baren för att sedan gå hem till sin fru och sitt lyckliga äktenskap. Ut går man för att få bekräftelse på ett eller annat sätt. Punkt.

Inte för att ha roligt.
Inte för att umgås.
Inte för att träffa "folk" förutom den rätte eller ens nån som kan likna den rätte ens för en kväll. När det är mörkt. Och man är full. Och vad som helst duger.

Ut går man för att träffa någon. Inte alla. En. Någon. Och medan man väntar på att det ska ske, där kring halv fyra ungefär, så dricker man och laddar som tidsfördriv. Detta är i alla fall min upplevelse.
Och det ledsammaste av allt är att detta är den finländska människans parnings-dans. Voila! Grattis! Och är du livrädd för den sortens parnings-dans och inte vill ta del av den sortens kultur för att träffa någon så blir du högst antagligen...en patetisk, evig singel, ogift, barnlös, olegad, tills du dör. Eller åtminstone känns det så för tillfället. Eller åtminstone känns det så i Finland. I Finland kan man inte parningsdansa på nåt annat sätt. Och vill inte heller.

Jag blir deprimerad...

Bevis för detta är att jag vid tre tillfällen denna vinter blivit kontaktad av fulla män på kvällen/natten som tycker att nu vill de ses. "De vill kramas. Jag skickar en taxi. Jag kommer och möter dej. Klä på dig nu och kom hit!! " Blablablabla... Och jag blir lite smickrad och tycker att det är kul och kunde absolut tänka mig att hoppa i en taxi eller tassa en kilometer i minus femton mitt i natten, absolut! Jag gillar äventyr och otippad påhitt! NYKTER! Och dom är ju aldrig nyktra. Aldrig någonsin. Och jag blir så trött.

Så jag svarar smickrat att när som helst bara du är nykter. Hör av dej imorgon när du har nyktrat till så är jag med! "Nej, nej, NU!!" Nä men jag har alkolås på mig nuförtiden. Jag äventyrar gärna med dig men bara nykter. Jag startar inte om föraren är full!! "Förut hade du inget alkolås!" Nej, jag vet att jag "körde" på fyllan. Och krockade också många gånger. Och skadade mig själv och andra. Jag vill inte det längre. Jag vill bli körd av en nykter chaufför. "Men jag blåser bara 1,5 promille. Jag får ju nästan köra en båt!" Jo, men jag är ingen BÅT!! Jag är en människa för i helvete och JAG VILL INTE!! Hör av dej imorgon!

Och så lovar dom att dom ska höra av sig. Och man hör ju aldrig av dem. Aldrig. Och jag blir inte ledsen direkt. Eller ens besviken. Jag blir mest bara trött och tänker att det var väl själva fan vad folk ska vara fega! Man vill ju vara ett nyktert infall, inte ett fullt infall efter två flaskor vodka. Jag vill ju att nån hör av sig på eftermiddagen klockan halv tre och säger att "nu vill jag att du kommer hit till mig på EN JÄVLA GÅNG!! Jag skickar en taxi!" Det skulle ju vara coolt och riktigt spännande!

Inte halv fem på morgonen. Efter två flaskor vodka. Då ingen annan råkar vara inloggad på facebook. Jag vill inte vara det infallet. Det infallet ska jag inte behöva vara. Jag förtjänar väl bättre?
Ja, det gör jag.

Så vart vill jag med detta. Jo. Med facit i hand vet jag nu att jag inte vill ta del av alkoholkulturen, men jag pinar mig att göra det eftersom jag vet att det är så folk träffar varandra i det här landet. Fast jag vill inte träffa någon på det sättet i och för sig så då kan jag väl lika gärna bara stanna hemma och försöka få liv i några narcisser. Men då träffar man ju inte nån. Moment fucking 22. Gode Gud, ska jag verkligen måsta supa skallen av mig varje helg för att slippa vara singel i resten av mitt liv? VA?? Svara mig!! För i så fall måste jag verkligen ta mig en funderare om det är värt det. Ensam eller aspackad? Ensam eller aspackad? Dude, det är som pest eller kolera. Men svara mig nu så ska jag ta mig en funderare. Please. Amentackpåförhand.

Jag vill ju bara bli snickarhustru och två-barns-mor. Tackpåförhand. Alltså på riktigt AMENtackpåförhand. Jag önskar mig en snickare och två barn. Tack, tack. Ingen fylla om det går att undvika. Tack. Verkligen tack.

P.S. Tack också för att du besparat mig från flunssor och magsjuka denna vinter. Alltså TACK! Jag fattar inte...det verkar som att jag är den enda på JORDEN som sluppit. Tack tack!