Hela tankesnurran inleddes förstås när Råttis öde lades ut i tidningarna och kampen för att Råttis skull få bli ungdomarnas ställe satte igång. (Råttis är alltså en slags ungdomsgård) Och efter som jag av nån anledning alltid måste vara av annan åsikt vare sig jag vill eller inte så kände jag direkt att jag behövde tycka till om detta. Allmänt bland folk, bland mina facebook-kamrater så var det skandal att Råttis nu skulle säljas och således skulle också ungdomsverksamheten upphöra helt. Ännu mer skandal var det att ingen riktigt hade sagt att även byggnaden Råttis ingick i det stora köpet. Ett visst mått av smussel hade kanske förekommit och smussel i politiken är ganska vanligt men lik förbannat helt oacceptabelt. Så på punkten är jag enig. Men nu var det ju så att verksamheten oberoende hade upphört för några år sen p.g.a. eländig självmordsolycka i huset och sen dess har det var mer eller mindre stillsamt där. Så det var inte så drastiskt att ungdomarna umgicks där i fredags och på lördagen fanns inte deras ungdomsgård längre. Nej, det är nog ganska länge sen som det har funnits nån aktivitet där i huset.
Till saken hör att jag själv har varit en flitig Råttis-besökare i mina år.I lågstadiet gick man på mini-disco från kl.18-22, man fick stämpel och möjligen en tryckare om man inte som jag hade en mamma som slutade jobba på Kårkkis klockan nio och således otåligt satt i bilen och väntade kvart över nio på Ruokavarastos parkering. Ja, man ville ju vara lite diskret. De här tiderna var bra tider trots allt. Om man kom från Skräbböle var det kul att träffa andra skolors ungar några timmar på disco. Man kunde bli kär i Robin från Våno och Jocke från Malm och så naturligtvis dom där tvillingarna från Malm som jag inte såg skillnad på så för säkerhets skull var jag kär i båda. Himmelens spännande faktiskt! Och glädjeruset höll i länge efter en tryckare med någon av dem i mörkret på Råttis.Alltså i princip så for jag till Råttis för den där ena tryckarens skull. Resten av tiden satt jag flera gånger och funderade att ordnas de här discona verkligen för oss eller för ordningsvakterna. För ordningsvakterna såg verkligen ut att ha väldigt roligt. Själv var vi ju mest på utsidan fram tills tryckardags. Vi invadera Ruokavarasto och stod bakom huset och var hemliga och coola. Inomhus satt några kråkor längs med väggarna och några tappra dansa i ring på mitten av golvet. Ibland kunde det vara fullt ös på golvet om nån bra låt spelades. Men jag vet att jag redan som lågstadiebarn tänkte att vad mycket roligare dom där ordningsvakterna verkar ha. Än oss alltså.
Sen började man gå på s.k. Iso-disco och nu vet inte jag i vilken ålder man skulle vara då? Men var det inte så att man skulle gå i högstadiet då? Så säger mitt minne i alla fall. Iso-disco var en fantastiskt bra ursäkt för att få hänga på malmen och dricka sprit. Råttis var ju säkert och tryggt och hade nånslags barnslig aura runt sig som gjorde att föräldrar inbillade sig att allt var lugnt. Som tonåring var man ju inte särskilt intresserad av organiserad verksamhet med regler och skyldigheter så man tog bara det man behövde, plocka agnar ur vetet. Det betydde i praktiken att man betalade in sig på discot, fick en stämpel på handen som bevis på att man varit där. Sen for man till malmen. Eventuellt...sökte man sig in till tryckarna...igen... Förutsatt att man var i ett sånt skick att man slapp in. Och förutsatt att offret för tryckaren var inte sånt skick att han fortfarande kunde stå upprätt... Under Iso-discona fick jag igen den känslan av att discona var ett nödvädigt ont som var tvunget att ordnas för att ordningsvakterna eller medlemmarna i PmUf själva skulle ha ett ställe att vara på om kvällarna och nätterna. En egen liten festlokal.
Stadsdirektören hade väl i något skede sagt att ungdomarnas välmående inte beror på hur många ungdomslokaler de får till sitt förfogade och på den punkten måste jag nog hålla med. Jag har också fått klart för mig vad "de äldre" tycker om lokalen och de är av den åsikten att stället borde finnas till för ungdomarna. Själv skulle jag vara nyfiken på att höra vad ungdomarna har att säga. Kunderna, gästerna. De är inte så att det har varit ett enormt demonstrationståg från ungdomarnas sida där de verkligen upplever att de har gått miste om en fantastisk lokal med en fantastisk och nödvändig och avgörande funktion. Inte vad jag vet i alla fall. Igen är det själva Pmuf och gamla medlemmar som säkert har upplevt en härlig tid på det där stället som kämpar för huset och för de minnen de har där. Och med all rätt, det ska dom ju såklart göra. Men påstå inte att lokalen är för ungdomarnas väl för ungdomarna själva verkar inte särskilt intresserade. Varken nu eller då.
Gå vidare.
Vidare, vidare.
torsdag 19 april 2012
Om Addiction to you story
Oj, oj vad april har gått undan och jag har inte hunnit med att blogga. Jag har haft skrivjobb hela månaden och då tappar man suget att sitta framför datorn när man inte jobbar såklart. Men nu ska jag blogga ifatt lite saker som jag har funderat på.
I klippet från Oprah några inlägg tidigare så behandlar dom en massa smarta grejer bland annat att vara beroende av sin historia. Ponera att man har varit alkoholist eller drogmissbrukare eller eventuellt varit med om någon stor och traumatiserande upplevelse i sitt liv. Kanske har det hänt en massa grejer i ens liv som får åhörare att tappa hakan och beundra berättaren när den berättar. När drogmissbrukaren eller alkoholisten till slut väljer ett nyktert liv och lyckas finns det alltid en risk för att Historien om hur det gick till, blir den nya drogen. Man berättar gärna om sitt liv före nykterheten och berättar gärna om hur man klarade av att vara nykter. Man lever liksom lite i dåtid och får sina snabba kickar av att leva kvar i missbruket, berätta om missbruket och dessutom för stundens stärkas av att människor beundras av ens liv, ens berättelse. Vad man inte märker är att nu är den nya historien ens nya jag. Man definieras plötsligt Han som var alkoholist, eller vilken historia det nu kan vara man upprätthålls av. Samtidigt som man trivs i rollen som berättaren så undrar man varför man liksom inte kommer vidare... Alltså varför det där gamla missbruket hägrar över en och fortfarande genomsyrar ens liv och ens tankar, påminner en, frestar och bråkar med ens hjärnan. Och enligt den här experten i Oprah nu då så är det just för att göder det nya missbruket. Man vågar inte släppa taget om missbruket trots att man är nykter. Man är liksom bekväm vid att vara missbrukare så man vet inte hur man inte är det. Man tror att man liksom behöver ha ett missbruk eller annat för att vara sig själv. Man har tappat bort sig själv nånstans i alkoholångorna och missbruksvärlden och mssbruksmönstren och nu känns det oerhört skrämmande att vara bara Jag. Rakt upp och ner.
Oprah behandlade också Feel, Deal, Heal-konceptet. Det var tacksamt för det hjälpte mig att mig att göra ett ryck. Jag kände att vissa saker på att-göra-listan har jag skjutit upp och undvikit och jag kände att jag behövde ett system på när jag ska göra vad, när jag ska fokusera på vad för att det ska bli gjort. Således har jag nu insett att de första fyra månaderna är FEEL-perioden. D.v.s. uppleva saker, jobba, festa, umgås, leva, vara nykter och hur det känns. Notera varje lilla aning, notera varje tanke, kanske misslyckas och sen analysera det. Det är för övrigt det jag tycker jag har gjort, fokusera väldigt,väldigt mycket på hur det känns. NÄR frestelserna blir som störst, NÄR jag blir röksugen, NÄR jag vanligen misslyckas. Och jag börjar få en ganska bra bild av det nu, i april faktiskt har det klarnat. I slutet av månaden ska jag skriva en sammanfattning där jag förtydligar vilka situationer som är jobbigast.
Deal-perioden blir då så att säga de följande fyra månaderna maj till augusti. Då gäller det att ta itu med grejerna. Okej, nu vet jag att jag beter mig på ett visst sätt och nu gäller det att ta reda på varför. Vad ligger till grund för beteendet? Det här är säkert fasen som jag har skjutit upp. Fasen som jag varit lite rädd för. Verkligen titta kritiskt på min "story" och analysera. Konfrontera människor, fråga, ta reda på min historia rent familjärt, rent beroendemässigt, sjukdomshistoria, kräva svar på vissa saker. Deal-perioden handlar ganska mycket om att push the limit, töja på gränserna, kräva mer, våga mer, utmana och kliva ut ur trygghetszonen. Feel, bergeppet hänger såklart fortfarande med så det gäller ju förstås att upprätthålla och fortsätta känna stort och hårt utan att trilla dit igen, för att dämpa...
Och sen till slut Heal-perioden, september- decmeber, d.v.s. perioden då man förlåter alla för allt, lämnar bakom och förbereder sig på en vardag samt besluter sig för vilken slags vardag och vilket slags liv man vill ha och med vem i framtiden.
Perioderna kommer att ha olika problematik. Feel-perioden är jobbig för att den är ovan och för att mönstren ska brytas och man känner saker större och mer än tidigare då man är nykter. Sinnena utvecklas,(jag har tydligen fått ett nytt luktsinne, jag vet inte om det är bra eller dåligt...) och man ser och hör allt väldigt tydligt och klart när man är nykter. Det är inte alltid så kul. Men samtidigt gläds man åt saker så mycket mer när man väl gläds. Deal-perioden kommer att vara krävande efter som "snällheten" kommer att få en ny innebörd. Deal-perioden kommer att kräva interaktion med andra, jag måste ut ur feel-bubblan jag befinner mig i nu. Jag måste ut och möta människor, både dem jag vill möta och dem jag inte vill möta. Jag vet inte vilket som kommer att bli svårast. Och heal-perioden kommer att bli svår eftersom här är risken som störst att man blir beroende av sin story. Här gäller det att lappa ihop alla sår, bli hel och kry och börja leva ett vardagligt tråkigt icke-utmanande nyktert liv. Det gäller att balansera upp livet och balans är vanligtvis nånting som kick-sökande människor skyr som pesten. Det finns risk för att hösten blir astråkig och därför kommer jag gärna att vilja berätta om hur icke-astråkig den var i mitt onyktra liv, eller i början av året när jag kämpade så hårt eller om min faderlöshet eller om you name it, för att desperat få nånslags bekräftelse och beundran. Utmaningen blir att acceptera och gilla sig själv när man är som tråkigast, vanligast, neutralast och inte alls särskilt märkvärdig.
Slutsats, det stora arbetet är verkligen inte att sluta med allt, det är faktiskt ganska enkelt och konkret, det svåra är att sluta och gå vidare, lämna bakom,skapa ett liv från och med nu framåt. Och det var åsnebryggan till nästa inlägg som legat och malt...
I klippet från Oprah några inlägg tidigare så behandlar dom en massa smarta grejer bland annat att vara beroende av sin historia. Ponera att man har varit alkoholist eller drogmissbrukare eller eventuellt varit med om någon stor och traumatiserande upplevelse i sitt liv. Kanske har det hänt en massa grejer i ens liv som får åhörare att tappa hakan och beundra berättaren när den berättar. När drogmissbrukaren eller alkoholisten till slut väljer ett nyktert liv och lyckas finns det alltid en risk för att Historien om hur det gick till, blir den nya drogen. Man berättar gärna om sitt liv före nykterheten och berättar gärna om hur man klarade av att vara nykter. Man lever liksom lite i dåtid och får sina snabba kickar av att leva kvar i missbruket, berätta om missbruket och dessutom för stundens stärkas av att människor beundras av ens liv, ens berättelse. Vad man inte märker är att nu är den nya historien ens nya jag. Man definieras plötsligt Han som var alkoholist, eller vilken historia det nu kan vara man upprätthålls av. Samtidigt som man trivs i rollen som berättaren så undrar man varför man liksom inte kommer vidare... Alltså varför det där gamla missbruket hägrar över en och fortfarande genomsyrar ens liv och ens tankar, påminner en, frestar och bråkar med ens hjärnan. Och enligt den här experten i Oprah nu då så är det just för att göder det nya missbruket. Man vågar inte släppa taget om missbruket trots att man är nykter. Man är liksom bekväm vid att vara missbrukare så man vet inte hur man inte är det. Man tror att man liksom behöver ha ett missbruk eller annat för att vara sig själv. Man har tappat bort sig själv nånstans i alkoholångorna och missbruksvärlden och mssbruksmönstren och nu känns det oerhört skrämmande att vara bara Jag. Rakt upp och ner.
Oprah behandlade också Feel, Deal, Heal-konceptet. Det var tacksamt för det hjälpte mig att mig att göra ett ryck. Jag kände att vissa saker på att-göra-listan har jag skjutit upp och undvikit och jag kände att jag behövde ett system på när jag ska göra vad, när jag ska fokusera på vad för att det ska bli gjort. Således har jag nu insett att de första fyra månaderna är FEEL-perioden. D.v.s. uppleva saker, jobba, festa, umgås, leva, vara nykter och hur det känns. Notera varje lilla aning, notera varje tanke, kanske misslyckas och sen analysera det. Det är för övrigt det jag tycker jag har gjort, fokusera väldigt,väldigt mycket på hur det känns. NÄR frestelserna blir som störst, NÄR jag blir röksugen, NÄR jag vanligen misslyckas. Och jag börjar få en ganska bra bild av det nu, i april faktiskt har det klarnat. I slutet av månaden ska jag skriva en sammanfattning där jag förtydligar vilka situationer som är jobbigast.
Deal-perioden blir då så att säga de följande fyra månaderna maj till augusti. Då gäller det att ta itu med grejerna. Okej, nu vet jag att jag beter mig på ett visst sätt och nu gäller det att ta reda på varför. Vad ligger till grund för beteendet? Det här är säkert fasen som jag har skjutit upp. Fasen som jag varit lite rädd för. Verkligen titta kritiskt på min "story" och analysera. Konfrontera människor, fråga, ta reda på min historia rent familjärt, rent beroendemässigt, sjukdomshistoria, kräva svar på vissa saker. Deal-perioden handlar ganska mycket om att push the limit, töja på gränserna, kräva mer, våga mer, utmana och kliva ut ur trygghetszonen. Feel, bergeppet hänger såklart fortfarande med så det gäller ju förstås att upprätthålla och fortsätta känna stort och hårt utan att trilla dit igen, för att dämpa...
Och sen till slut Heal-perioden, september- decmeber, d.v.s. perioden då man förlåter alla för allt, lämnar bakom och förbereder sig på en vardag samt besluter sig för vilken slags vardag och vilket slags liv man vill ha och med vem i framtiden.
Perioderna kommer att ha olika problematik. Feel-perioden är jobbig för att den är ovan och för att mönstren ska brytas och man känner saker större och mer än tidigare då man är nykter. Sinnena utvecklas,(jag har tydligen fått ett nytt luktsinne, jag vet inte om det är bra eller dåligt...) och man ser och hör allt väldigt tydligt och klart när man är nykter. Det är inte alltid så kul. Men samtidigt gläds man åt saker så mycket mer när man väl gläds. Deal-perioden kommer att vara krävande efter som "snällheten" kommer att få en ny innebörd. Deal-perioden kommer att kräva interaktion med andra, jag måste ut ur feel-bubblan jag befinner mig i nu. Jag måste ut och möta människor, både dem jag vill möta och dem jag inte vill möta. Jag vet inte vilket som kommer att bli svårast. Och heal-perioden kommer att bli svår eftersom här är risken som störst att man blir beroende av sin story. Här gäller det att lappa ihop alla sår, bli hel och kry och börja leva ett vardagligt tråkigt icke-utmanande nyktert liv. Det gäller att balansera upp livet och balans är vanligtvis nånting som kick-sökande människor skyr som pesten. Det finns risk för att hösten blir astråkig och därför kommer jag gärna att vilja berätta om hur icke-astråkig den var i mitt onyktra liv, eller i början av året när jag kämpade så hårt eller om min faderlöshet eller om you name it, för att desperat få nånslags bekräftelse och beundran. Utmaningen blir att acceptera och gilla sig själv när man är som tråkigast, vanligast, neutralast och inte alls särskilt märkvärdig.
Slutsats, det stora arbetet är verkligen inte att sluta med allt, det är faktiskt ganska enkelt och konkret, det svåra är att sluta och gå vidare, lämna bakom,skapa ett liv från och med nu framåt. Och det var åsnebryggan till nästa inlägg som legat och malt...
söndag 1 april 2012
Om Varför 2
Följande länk beskriver ganska bra vad det här året handlar om, om det nu fortfarande finns någon som inte har begripit. Klicka till ungefär 13 minuter in i programmet och lyssna noga:
http://www.livestream.com/oprahslifeclass/video?clipId=flv_788dc9bf-0ff5-4d87-a062-a9c7022af075&utm_source=lslibrary&utm_medium=ui-thumb
Punkter att fundera på:
1.PAIN: Pay Attention Inward Now
2. Until you heal the wounds from your past, you will continue to bleed...
3. Feel, deal, heal.
4. Save yourself.
5. Det du drar till dig, det är vad du är.
6. Third person, tala om jag, inte "man".
7. When you are the strong one, people don't give you permission to hurt. When you are hurt, say it. And then say it again,
8. You are the represantation of God.
9. When you start sacrificing yourself for others, you make them a thief.
10. Who would you be without that person?
11. Addicted to your story
12. Tell another story!
13. Ask for what you want. Get a vision.
14. Stop yourself in your tracks.
15. You got what you asked for.
16. Why do you want the things you want?
17. You can't get what you want if you don't know what you want.
18. Tell the truth.
Just nu är jag inne i FEEL-fasen. :)
Sådär, nu har jag flummat färdigt för idag.
http://www.livestream.com/oprahslifeclass/video?clipId=flv_788dc9bf-0ff5-4d87-a062-a9c7022af075&utm_source=lslibrary&utm_medium=ui-thumb
Punkter att fundera på:
1.PAIN: Pay Attention Inward Now
2. Until you heal the wounds from your past, you will continue to bleed...
3. Feel, deal, heal.
4. Save yourself.
5. Det du drar till dig, det är vad du är.
6. Third person, tala om jag, inte "man".
7. When you are the strong one, people don't give you permission to hurt. When you are hurt, say it. And then say it again,
8. You are the represantation of God.
9. When you start sacrificing yourself for others, you make them a thief.
10. Who would you be without that person?
11. Addicted to your story
12. Tell another story!
13. Ask for what you want. Get a vision.
14. Stop yourself in your tracks.
15. You got what you asked for.
16. Why do you want the things you want?
17. You can't get what you want if you don't know what you want.
18. Tell the truth.
Just nu är jag inne i FEEL-fasen. :)
Sådär, nu har jag flummat färdigt för idag.
Om Humorns Resultat
Resultatet av att vara konstant omringad av sexuella antydningar, sexuell jargong, översexuellt beteende, sexuella beröringar av människor man inte är det minsta intresserad av och som inte heller är det minsta intresserad utav mig, sexhistorier, berättelser om sexupplevelser, sin sexuella situation just nu, sina sexuella fantasier, sexskämt, sexsånger, sexord, sex-snack etc.etc.etc. på sin arbestplats, under sin arbetstid leder till att jag blir helt slut. Fullständigt ointresserad. Fullständigt utmattad. Fullständigt avtänd. Andra kanske skulle gå igång på det här och tycker att det låter som världens roligaste arbetsplats och arbetsliv. Men för mig förtar detta beteende all lust och levnadsglädje. Allt det hemliga, spännande och intressanta med sex bara försvinner och dör. DÖR!!
Jag blir bara ledsen, misstänksam, rädd, illa till mods. Vågar inte utstråla den utstrålning jag har ifall det av nån anledning skulle missförstås av nån och leda till att nån tar sig friheter på min kropp. Torrjuckar, flåsar, tafsar, gnider, trycker, antyder. Vågar knappt le mot människan ifall den människan skulle få för sig att nu är vi så goda vänner så att det är okej eller att den människan skulle tro att nu är jag på så bra humör så nu tål jag nog lite raj-raj.
Det allra ledsammaste är att misstänksamheten, ledsenheten, rädslan inte enbart riktas mot bovarna, utan också mot alla stackars oskyldiga underbara män som världen är fullproppad av. Igen en gång begriper inte hjärnan att skilja agnarna från vetet utan drar alla under samma kam. Den utgår ifrån att alla på ett eller annat sätt vill göra en illa och ryggar tillbaka, fräser, skuffar undan, drar sig undan, släcker utsrålningen för säkerhets skull.
Och det är det här fenomenet som sen kallas BITTERHET. Av männen.
BITTRA,TRÅKIGA, KRÄSNA.
Jag är bitter, tråkig och kräsen för att jag inte tillåter dig att behandla mig som DU vill.
Är det så? Jag vill verkligen inte vara bitter, tråkig och kräsen. DIVA. Ett annat välanvänt ord.
Bitter, tråkig, kräsen diva, som tror du är nånting. Jag skulle inte vilja välja! Jag skulle gärna vilja vara jag, fortsätta vara jag. Vara nyfiken, glad, rolig och charmig som jag var från början. Inte rädd, överkänslig, ledsen, misstänksam och bitter. Det vill jag inte vara.
Och är det okej att tycka att det är obekvämt när nån annan bli juckad på, gniden på, tagen på? Eller är det bara jag som är överkänslig? Det är ju inte riktat mot mig? Och ytligt sett verkar ingen lida? Utom jag. Men jag kanske är tråkig. Jag blir obekväm och vet inte vart jag ska titta. Jag lämnar skalet igen för en stund. Stänger öronen och föreställer mig att två kuddar omsluter mitt huvud. Det går inte att fly, annat än inåt.
Man får koncentrera sig på ett ord på ett papper, på en prick på ett golv. På ett trasigt nagelband eller en skavande lins. Man får sjunga i huvudet. Nynna och titta på träd som susar förbi eller flingor som faller. Man kan leta efter väderfenomen eller spännen i fickan. Man kan tänka på framtiden eller baktiden, på målfärgsbyttor och dyra tapeter. Man kan fantisera om rum och salar, barn och harmoni, om nytvättade fönster om nyplockade blåbär. Det går nog att fantisera sig bort, allt går. Men jag blir trött. Och ledsen.
Jag blir bara ledsen, misstänksam, rädd, illa till mods. Vågar inte utstråla den utstrålning jag har ifall det av nån anledning skulle missförstås av nån och leda till att nån tar sig friheter på min kropp. Torrjuckar, flåsar, tafsar, gnider, trycker, antyder. Vågar knappt le mot människan ifall den människan skulle få för sig att nu är vi så goda vänner så att det är okej eller att den människan skulle tro att nu är jag på så bra humör så nu tål jag nog lite raj-raj.
Det allra ledsammaste är att misstänksamheten, ledsenheten, rädslan inte enbart riktas mot bovarna, utan också mot alla stackars oskyldiga underbara män som världen är fullproppad av. Igen en gång begriper inte hjärnan att skilja agnarna från vetet utan drar alla under samma kam. Den utgår ifrån att alla på ett eller annat sätt vill göra en illa och ryggar tillbaka, fräser, skuffar undan, drar sig undan, släcker utsrålningen för säkerhets skull.
Och det är det här fenomenet som sen kallas BITTERHET. Av männen.
BITTRA,TRÅKIGA, KRÄSNA.
Jag är bitter, tråkig och kräsen för att jag inte tillåter dig att behandla mig som DU vill.
Är det så? Jag vill verkligen inte vara bitter, tråkig och kräsen. DIVA. Ett annat välanvänt ord.
Bitter, tråkig, kräsen diva, som tror du är nånting. Jag skulle inte vilja välja! Jag skulle gärna vilja vara jag, fortsätta vara jag. Vara nyfiken, glad, rolig och charmig som jag var från början. Inte rädd, överkänslig, ledsen, misstänksam och bitter. Det vill jag inte vara.
Och är det okej att tycka att det är obekvämt när nån annan bli juckad på, gniden på, tagen på? Eller är det bara jag som är överkänslig? Det är ju inte riktat mot mig? Och ytligt sett verkar ingen lida? Utom jag. Men jag kanske är tråkig. Jag blir obekväm och vet inte vart jag ska titta. Jag lämnar skalet igen för en stund. Stänger öronen och föreställer mig att två kuddar omsluter mitt huvud. Det går inte att fly, annat än inåt.
Man får koncentrera sig på ett ord på ett papper, på en prick på ett golv. På ett trasigt nagelband eller en skavande lins. Man får sjunga i huvudet. Nynna och titta på träd som susar förbi eller flingor som faller. Man kan leta efter väderfenomen eller spännen i fickan. Man kan tänka på framtiden eller baktiden, på målfärgsbyttor och dyra tapeter. Man kan fantisera om rum och salar, barn och harmoni, om nytvättade fönster om nyplockade blåbär. Det går nog att fantisera sig bort, allt går. Men jag blir trött. Och ledsen.
Om Humor2
Eftersom jag inte vet hur man svarar på kommentarer får det bli ett nytt inlägg. Om Humor-inlägget har väckt vissa reaktioner och det gläder mig för det betyder att åtminstone några är av samma åsikt som jag och framförallt betyder det att jag inte är helt från vettet.
Jag har nog sett och hört alla möjliga varianter av jargong (som jag väl får lov att kalla det) men det är klart att, utan att ha gjort nån statistisk undersökning, så tycker jag mig se att det är mannen som skämtar, rör eller antyder till kvinnan som skrattar med. Jag vet ju inte vad som rör sig i fruntimmers huvud så jag kan ju inte säga att det där skrattet är fel, det får väl kvinnan själv avgöra.
Jag har nog sagt till. Och fått min beskärda del av dynga p.g.a. det. Så till den milda grad att jag undrar om det var värt det. Hemma på sin egen arbetsplats är det enklare att säga ifrån, då är man liksom på hemmaplan och borde ha folk i huset som är på ens sida. Som gästande artist är det svårare därför att du kommer till en ny värld där jargongen är annorlunda och då känns det lite som att man får ta seden dit man kommer. Som att flytta till en annan kultur helt enkelt. Och vem är jag att säga att min jargong och humor är mer tillåten än andras? Folk beter sig ju inte medvetet illa och det är därför det blir svårt att säga till.
Jag tror inte att Teaterhögskolan är boven. I utbildningen är det bra att utsättas för olika sceniska situationer som man kommer att möta i arbetslivet. Det man kanske borde påpeka både på skolan och i arbetslivet (här sätter jag ansvaret på chefer, lärare och arbetsledare) är att bara för att man gör en sak i roll betyder det inte att det får förekomma utanför rollen. Det här är nånting som alldeles tydligt inte är en självklarhet för många. Även om jag har en sexuell relation med en man i pjäsen betyder det inte att jag vill "rollarbeta" privat. Dessutom så tycker jag att sex är en intim sak och även om man inte är pryd eller blyg på scenen så ska man behandla ämnet varsamt, just för att folk har så olika bakgrunder och historia. Allt går att göra på scenen om arbetssättet är professionellt och sakligt. OCH om tiden utanför scenen och repetitionerna också är proffsiga och sakliga. Tjafs och skämt och jargong privat och i kulisserna kan i värsta fall förstöra det som ska hända i pjäsen.
T.ex. blir det jättesvårt för mig att spela förälskad i en man som jag mer eller mindre blir äcklad av p.g.a. dennes beteende privat. Och det är klart, det är ju mitt problem som skådis, kan man ju tänka. Och visst, för all del. Men nog är det ju nånting fel då en helt vanlig kollegial relation plötsligt har förvandlats till att man så fort människa kommer nära så ryggar man bakåt. Eller om människan vill kramas så rycker kroppen instinktivt till som för att försvara sig.
Nu är ju jag som bekant överkänslig och hör till den gruppen av människor som man måste närma sig långsamt. Jag är inte den som kramar i första taget. Jag är som nånslags misstänksamt djur. Jag blir lätt traumatiserad av att man hoppar över att bekanta sig och går direkt pang på rödbetan. Jag blir väldigt rädd och ställd om någon tar mig på brösten innan jag ens hunnit presentera mig. Jag blir ifrån mig om någon tar ut sin kåthet på min kropp på arbetstid där jag behöver koncentrera mig och närma mig det intima i pjäsen i lugn takt. Men alla verkar inte bli ifrån sig. Många, många fnissar och skrattar och verkar inte alls låta sig störas.
Kanske skulle inte jag heller bli ifrån mig om jag var förälskad i personen eller ens attraherad av personen eller om det skulle visa sig att personen var förälskad eller attraherad av mig. Men är jag inte det och inte personen heller, så känns det helt bakvänt och BILLIGT att vara föremål för avreagering. Och igen en gång, vad är det jag utstrålar (för det alltid det som är svaret, jamen, du bryr dig int, du är ju snäll och har skinn på näsan, du tål sånt här, sånhär bastujargong liksom) som gör att folk konstant får för sig att jag tycker att det är kul?
Och jag menar det, det här är inte fråga om vildbestar och våldtäktsmän, där här är helt vanliga män och kvinnor som seriöst upplever att detta beteende är humor. När man frågar, svarar de: Jag tänkte nu att det skulle vara roligt. Haha.
Och problemet är att humor, det går inte att diskutera. Svaret är ALLTID att vi nu helt enkelt har olika slags humor. Jag tänker inte tumma på min humor och de tänker inte tumma på deras humor. Punkt. Slutdiskuterat. Och det är därför en del upplever att sexuella trakasserier är jättevanligt medan andra aldrig har blivit utsatta för det. På samma arbetsplats. För så länge det är välvilligt från förövarens sida och inbäddat i nånslags humor, så går det inte att åtgärda.
Det jag inte begriper dock, är, varför förövarens välvillighet eller ickevälvillighet är det som avgör hur offret i fråga bör uppleva det?Typ om förövaren säger: Ja, jag trakasserar dig sexuellt för att jag är en elak och otrevlig person. DÅ är offrets obehagliga upplevelse sann. Men om förövaren säger: Ja, jag tog dig på brösten, men det var ju bara humor." DÅ är offrets obehagliga upplevelse plötsligt en lögn och inget att bry sig om.
"Om du upplever det på det här viset, så måste ju du söka hjälp. Inte jag."
Jag har nog sett och hört alla möjliga varianter av jargong (som jag väl får lov att kalla det) men det är klart att, utan att ha gjort nån statistisk undersökning, så tycker jag mig se att det är mannen som skämtar, rör eller antyder till kvinnan som skrattar med. Jag vet ju inte vad som rör sig i fruntimmers huvud så jag kan ju inte säga att det där skrattet är fel, det får väl kvinnan själv avgöra.
Jag har nog sagt till. Och fått min beskärda del av dynga p.g.a. det. Så till den milda grad att jag undrar om det var värt det. Hemma på sin egen arbetsplats är det enklare att säga ifrån, då är man liksom på hemmaplan och borde ha folk i huset som är på ens sida. Som gästande artist är det svårare därför att du kommer till en ny värld där jargongen är annorlunda och då känns det lite som att man får ta seden dit man kommer. Som att flytta till en annan kultur helt enkelt. Och vem är jag att säga att min jargong och humor är mer tillåten än andras? Folk beter sig ju inte medvetet illa och det är därför det blir svårt att säga till.
Jag tror inte att Teaterhögskolan är boven. I utbildningen är det bra att utsättas för olika sceniska situationer som man kommer att möta i arbetslivet. Det man kanske borde påpeka både på skolan och i arbetslivet (här sätter jag ansvaret på chefer, lärare och arbetsledare) är att bara för att man gör en sak i roll betyder det inte att det får förekomma utanför rollen. Det här är nånting som alldeles tydligt inte är en självklarhet för många. Även om jag har en sexuell relation med en man i pjäsen betyder det inte att jag vill "rollarbeta" privat. Dessutom så tycker jag att sex är en intim sak och även om man inte är pryd eller blyg på scenen så ska man behandla ämnet varsamt, just för att folk har så olika bakgrunder och historia. Allt går att göra på scenen om arbetssättet är professionellt och sakligt. OCH om tiden utanför scenen och repetitionerna också är proffsiga och sakliga. Tjafs och skämt och jargong privat och i kulisserna kan i värsta fall förstöra det som ska hända i pjäsen.
T.ex. blir det jättesvårt för mig att spela förälskad i en man som jag mer eller mindre blir äcklad av p.g.a. dennes beteende privat. Och det är klart, det är ju mitt problem som skådis, kan man ju tänka. Och visst, för all del. Men nog är det ju nånting fel då en helt vanlig kollegial relation plötsligt har förvandlats till att man så fort människa kommer nära så ryggar man bakåt. Eller om människan vill kramas så rycker kroppen instinktivt till som för att försvara sig.
Nu är ju jag som bekant överkänslig och hör till den gruppen av människor som man måste närma sig långsamt. Jag är inte den som kramar i första taget. Jag är som nånslags misstänksamt djur. Jag blir lätt traumatiserad av att man hoppar över att bekanta sig och går direkt pang på rödbetan. Jag blir väldigt rädd och ställd om någon tar mig på brösten innan jag ens hunnit presentera mig. Jag blir ifrån mig om någon tar ut sin kåthet på min kropp på arbetstid där jag behöver koncentrera mig och närma mig det intima i pjäsen i lugn takt. Men alla verkar inte bli ifrån sig. Många, många fnissar och skrattar och verkar inte alls låta sig störas.
Kanske skulle inte jag heller bli ifrån mig om jag var förälskad i personen eller ens attraherad av personen eller om det skulle visa sig att personen var förälskad eller attraherad av mig. Men är jag inte det och inte personen heller, så känns det helt bakvänt och BILLIGT att vara föremål för avreagering. Och igen en gång, vad är det jag utstrålar (för det alltid det som är svaret, jamen, du bryr dig int, du är ju snäll och har skinn på näsan, du tål sånt här, sånhär bastujargong liksom) som gör att folk konstant får för sig att jag tycker att det är kul?
Och jag menar det, det här är inte fråga om vildbestar och våldtäktsmän, där här är helt vanliga män och kvinnor som seriöst upplever att detta beteende är humor. När man frågar, svarar de: Jag tänkte nu att det skulle vara roligt. Haha.
Och problemet är att humor, det går inte att diskutera. Svaret är ALLTID att vi nu helt enkelt har olika slags humor. Jag tänker inte tumma på min humor och de tänker inte tumma på deras humor. Punkt. Slutdiskuterat. Och det är därför en del upplever att sexuella trakasserier är jättevanligt medan andra aldrig har blivit utsatta för det. På samma arbetsplats. För så länge det är välvilligt från förövarens sida och inbäddat i nånslags humor, så går det inte att åtgärda.
Det jag inte begriper dock, är, varför förövarens välvillighet eller ickevälvillighet är det som avgör hur offret i fråga bör uppleva det?Typ om förövaren säger: Ja, jag trakasserar dig sexuellt för att jag är en elak och otrevlig person. DÅ är offrets obehagliga upplevelse sann. Men om förövaren säger: Ja, jag tog dig på brösten, men det var ju bara humor." DÅ är offrets obehagliga upplevelse plötsligt en lögn och inget att bry sig om.
"Om du upplever det på det här viset, så måste ju du söka hjälp. Inte jag."
Om April
April kommer att bli underbart! Vår bästa tid är nu, min bästa tid är vår! Nu tar jag i med hårdhandskarna och när april är slut så finns det inte ett enda misslyckande på kartan. I april kommer jag att spela föreställningar, jag kommer att göra ett svårt och utmanande, men jättekul och spännande skrivjobb. Jag kommer att måla om hemma i vardagsrummet. Jag kommer att flytta hem från Vasa och jag kommer att sluta hela månaden med nånslags valborgsbaluns. En sjuhelvetes picknick skulle vara trevligt!
Det här kommer inte alls att bli svårt! Jag kommer att klara det här galant och dessutom kommer det att bli kul, väldigt kul! Jag ska njuta, jag ska vara ute i solen, jag ska äta mycket frukt och grönt, jag ska fortsätta dricka vatten med andakt och jag ska fortsätta gå långsamt och bromsa mig själv lite grann.
Jag ska fortsätta jaga upp mig över orättvisa och idioti. Jag ska fortsätta vara klar och tydlig och målmedveten. Jag ska vara frisk! Jag ska träna och även försöka hålla det på en njutningsnivå, en lugn nivå, en lagom med måtta nivå. Jag ska inte få träningsmani och ätstörningar, som jag alltid får är jag köper ett gymkort. Tränar som en dåre, äter ingenting. Daniela, den tiden är förbi.
Nu ska jag njuta.
Njuta av att du klarat tre månader, ändå med äran i behåll, trots misslyckanden. Njuta av saftiga apelsiner, solsken, torra gator, tulpaner, konst, teater, människor. Njuta av tjock målfärg, olästa böcker och otittade filmer. Njuta av mat och vatten och sömn.
Ja, det är tanken. :)
Det här kommer inte alls att bli svårt! Jag kommer att klara det här galant och dessutom kommer det att bli kul, väldigt kul! Jag ska njuta, jag ska vara ute i solen, jag ska äta mycket frukt och grönt, jag ska fortsätta dricka vatten med andakt och jag ska fortsätta gå långsamt och bromsa mig själv lite grann.
Jag ska fortsätta jaga upp mig över orättvisa och idioti. Jag ska fortsätta vara klar och tydlig och målmedveten. Jag ska vara frisk! Jag ska träna och även försöka hålla det på en njutningsnivå, en lugn nivå, en lagom med måtta nivå. Jag ska inte få träningsmani och ätstörningar, som jag alltid får är jag köper ett gymkort. Tränar som en dåre, äter ingenting. Daniela, den tiden är förbi.
Nu ska jag njuta.
Njuta av att du klarat tre månader, ändå med äran i behåll, trots misslyckanden. Njuta av saftiga apelsiner, solsken, torra gator, tulpaner, konst, teater, människor. Njuta av tjock målfärg, olästa böcker och otittade filmer. Njuta av mat och vatten och sömn.
Ja, det är tanken. :)
Om Tre månader
Rökfri: 3 månader
Spritfri: 3 månader
Shoppingfri: 2 månader
Hesburgerfri: 1 månad
Det är sanningen.
Mars blev inte alls värst. Inte abstinensmässigt egentligen. Däremot finns det en chans att eftersom mars enligt alla konstens regler skulle vara svårast, och jag var förberedd på det, så lät jag mig också misslyckas. Ja, det är möjligt. Det är svårt att avgöra i efterhand men jag tror ju på tankarnas makt att styra och om jag inleder en månad med att tänka att "det här kommer att bli svårt" och "nu finns det risk att jag misslyckas" så är sannolikheten mycket större att det blir svårt och att jag misslyckas. Än om jag tänker "det här blir inte alls svårt" och "jag kommer absolut inte att misslyckas". Det tror jag i alla fall.
I övrigt har jag igen insett att det är urenkelt att undvika och låta bli. Det är betydligt svårare att ransonera och leva med måtta. Spriten och tobaken är fortfarande inte ett problem. Annat än att tråkiga fester förblir tråkiga, eftersom spriten inte styr upp stämningen. Cigaretterna blir jag nog per automatik sugen på när det dricks och det gör jag ju inte nu. Det svåraste är att få hjärnan att begripa att jag inte kan sluta handla helt och hållet, men att det inte betyder att jag i farten ska shoppa loss. Jag måste liksom hitta min broms. I livet. Liksom. Men det tar ju en stund och ju mer jag fnular och analyserar och upplever desto närmare bromsen kommer jag. Tror jag. Hoppas jag. Med alkoholen kommer det att bli svårt först nästa år... Då kommer jag att få lära mig hur man tar ett glas skumppa till premiären eller ett glas vitt vin en lummig sommarkväll, utan att det betyder huvudet fullt och gasen i botten. Men en sak i taget.
Nu kan man stolt konstatera att en fjärdedel är avklarat! Nu har det gått så långt så det är bara pinsamt att sluta nu. Nejdå, vidare, vidare, med gott mod. April kommer att bli underbart och utmanande! :)
Tack för stöd och omtanke! Det värmer en vilsen själ!
Det här är verkligen en väldigt intressant tid, ni borde prova! ;)
Spritfri: 3 månader
Shoppingfri: 2 månader
Hesburgerfri: 1 månad
Det är sanningen.
Mars blev inte alls värst. Inte abstinensmässigt egentligen. Däremot finns det en chans att eftersom mars enligt alla konstens regler skulle vara svårast, och jag var förberedd på det, så lät jag mig också misslyckas. Ja, det är möjligt. Det är svårt att avgöra i efterhand men jag tror ju på tankarnas makt att styra och om jag inleder en månad med att tänka att "det här kommer att bli svårt" och "nu finns det risk att jag misslyckas" så är sannolikheten mycket större att det blir svårt och att jag misslyckas. Än om jag tänker "det här blir inte alls svårt" och "jag kommer absolut inte att misslyckas". Det tror jag i alla fall.
I övrigt har jag igen insett att det är urenkelt att undvika och låta bli. Det är betydligt svårare att ransonera och leva med måtta. Spriten och tobaken är fortfarande inte ett problem. Annat än att tråkiga fester förblir tråkiga, eftersom spriten inte styr upp stämningen. Cigaretterna blir jag nog per automatik sugen på när det dricks och det gör jag ju inte nu. Det svåraste är att få hjärnan att begripa att jag inte kan sluta handla helt och hållet, men att det inte betyder att jag i farten ska shoppa loss. Jag måste liksom hitta min broms. I livet. Liksom. Men det tar ju en stund och ju mer jag fnular och analyserar och upplever desto närmare bromsen kommer jag. Tror jag. Hoppas jag. Med alkoholen kommer det att bli svårt först nästa år... Då kommer jag att få lära mig hur man tar ett glas skumppa till premiären eller ett glas vitt vin en lummig sommarkväll, utan att det betyder huvudet fullt och gasen i botten. Men en sak i taget.
Nu kan man stolt konstatera att en fjärdedel är avklarat! Nu har det gått så långt så det är bara pinsamt att sluta nu. Nejdå, vidare, vidare, med gott mod. April kommer att bli underbart och utmanande! :)
Tack för stöd och omtanke! Det värmer en vilsen själ!
Det här är verkligen en väldigt intressant tid, ni borde prova! ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)