Om Råttis

Hela tankesnurran inleddes förstås när Råttis öde lades ut i tidningarna och kampen för att Råttis skull få bli ungdomarnas ställe satte igång. (Råttis är alltså en slags ungdomsgård) Och efter som jag av nån anledning alltid måste vara av annan åsikt vare sig jag vill eller inte så kände jag direkt att jag behövde tycka till om detta. Allmänt bland folk, bland mina facebook-kamrater så var det skandal att Råttis nu skulle säljas och således skulle också ungdomsverksamheten upphöra helt. Ännu mer skandal var det att ingen riktigt hade sagt att även byggnaden Råttis ingick i det stora köpet. Ett visst mått av smussel hade kanske förekommit och smussel i politiken är ganska vanligt men lik förbannat helt oacceptabelt. Så på punkten är jag enig. Men nu var det ju så att verksamheten oberoende hade upphört för några år sen p.g.a. eländig självmordsolycka i huset och sen dess har det var mer eller mindre stillsamt där. Så det var inte så drastiskt att ungdomarna umgicks där i fredags och på lördagen fanns inte deras ungdomsgård längre. Nej, det är nog ganska länge sen som det har funnits nån aktivitet där i huset.

Till saken hör att jag själv har varit en flitig Råttis-besökare i mina år.I lågstadiet gick man på mini-disco från kl.18-22, man fick stämpel och möjligen en tryckare om man inte som jag hade en mamma som slutade jobba på Kårkkis klockan nio och således otåligt satt i bilen och väntade kvart över nio på Ruokavarastos parkering. Ja, man ville ju vara lite diskret. De här tiderna var bra tider trots allt. Om man kom från Skräbböle var det kul att träffa andra skolors ungar några timmar på disco. Man kunde bli kär i Robin från Våno och Jocke från Malm och så naturligtvis dom där tvillingarna från Malm som jag inte såg skillnad på så för säkerhets skull var jag kär i båda. Himmelens spännande faktiskt! Och glädjeruset höll i länge efter en tryckare med någon av dem i mörkret på Råttis.Alltså i princip så for jag till Råttis för den där ena tryckarens skull. Resten av tiden satt jag flera gånger och funderade att ordnas de här discona verkligen för oss eller för ordningsvakterna. För ordningsvakterna såg verkligen ut att ha väldigt roligt. Själv var vi ju mest på utsidan fram tills tryckardags. Vi invadera Ruokavarasto och stod bakom huset och var hemliga och coola. Inomhus satt några kråkor längs med väggarna och några tappra dansa i ring på mitten av golvet. Ibland kunde det vara fullt ös på golvet om nån bra låt spelades. Men jag vet att jag redan som lågstadiebarn tänkte att vad mycket roligare dom där ordningsvakterna verkar ha. Än oss alltså.

Sen började man gå på s.k. Iso-disco och nu vet inte jag i vilken ålder man skulle vara då? Men var det inte så att man skulle gå i högstadiet då? Så säger mitt minne i alla fall. Iso-disco var en fantastiskt bra ursäkt för att få hänga på malmen och dricka sprit. Råttis var ju säkert och tryggt och hade nånslags barnslig aura runt sig som gjorde att föräldrar inbillade sig att allt var lugnt. Som tonåring var man ju inte särskilt intresserad av organiserad verksamhet med regler och skyldigheter så man tog bara det man behövde, plocka agnar ur vetet. Det betydde i praktiken att man betalade in sig på discot, fick en stämpel på handen som bevis på att man varit där. Sen for man till malmen. Eventuellt...sökte man sig in till tryckarna...igen... Förutsatt att man var i ett sånt skick att man slapp in. Och förutsatt att offret för tryckaren var inte sånt skick att han fortfarande kunde stå upprätt... Under Iso-discona fick jag igen den känslan av att discona var ett nödvädigt ont som var tvunget att ordnas för att ordningsvakterna eller medlemmarna i PmUf själva skulle ha ett ställe att vara på om kvällarna och nätterna. En egen liten festlokal.

Stadsdirektören hade väl i något skede sagt att ungdomarnas välmående inte beror på hur många ungdomslokaler de får till sitt förfogade och på den punkten måste jag nog hålla med. Jag har också fått klart för mig vad "de äldre" tycker om lokalen och de är av den åsikten att stället borde finnas till för ungdomarna. Själv skulle jag vara nyfiken på att höra vad ungdomarna har att säga. Kunderna, gästerna. De är inte så att det har varit ett enormt demonstrationståg från ungdomarnas sida där de verkligen upplever att de har gått miste om en fantastisk lokal med en fantastisk och nödvändig och avgörande funktion. Inte vad jag vet i alla fall. Igen är det själva Pmuf och gamla medlemmar som säkert har upplevt en härlig tid på det där stället som kämpar för huset och för de minnen de har där. Och med all rätt, det ska dom ju såklart göra. Men påstå inte att lokalen är för ungdomarnas väl för ungdomarna själva verkar inte särskilt intresserade. Varken nu eller då.

Gå vidare.
Vidare, vidare.