Om Humor2

Eftersom jag inte vet hur man svarar på kommentarer får det bli ett nytt inlägg. Om Humor-inlägget har väckt vissa reaktioner och det gläder mig för det betyder att åtminstone några är av samma åsikt som jag och framförallt betyder det att jag inte är helt från vettet.

Jag har nog sett och hört alla möjliga varianter av jargong (som jag väl får lov att kalla det) men det är klart att, utan att ha gjort nån statistisk undersökning, så tycker jag mig se att det är mannen som skämtar, rör eller antyder till kvinnan som skrattar med. Jag vet ju inte vad som rör sig i fruntimmers huvud så jag kan ju inte säga att det där skrattet är fel, det får väl kvinnan själv avgöra.

Jag har nog sagt till. Och fått min beskärda del av dynga p.g.a. det. Så till den milda grad att jag undrar om det var värt det. Hemma på sin egen arbetsplats är det enklare att säga ifrån, då är man liksom på hemmaplan och borde ha folk i huset som är på ens sida. Som gästande artist är det svårare därför att du kommer till en ny värld där jargongen är annorlunda och då känns det lite som att man får ta seden dit man kommer. Som att flytta till en annan kultur helt enkelt. Och vem är jag att säga att min jargong och humor är mer tillåten än andras? Folk beter sig ju inte medvetet illa och det är därför det blir svårt att säga till.

Jag tror inte att Teaterhögskolan är boven. I utbildningen är det bra att utsättas för olika sceniska situationer som man kommer att möta i arbetslivet. Det man kanske borde påpeka både på skolan och i arbetslivet (här sätter jag ansvaret på chefer, lärare och arbetsledare) är att bara för att man gör en sak i roll betyder det inte att det får förekomma utanför rollen. Det här är nånting som alldeles tydligt inte är en självklarhet för många. Även om jag har en sexuell relation med en man i pjäsen betyder det inte att jag vill "rollarbeta" privat. Dessutom så tycker jag att sex är en intim sak och även om man inte är pryd eller blyg på scenen så ska man behandla ämnet varsamt, just för att folk har så olika bakgrunder och historia. Allt går att göra på scenen om arbetssättet är professionellt och sakligt. OCH om tiden utanför scenen och repetitionerna också är proffsiga och sakliga. Tjafs och skämt och jargong privat och i kulisserna kan i värsta fall förstöra det som ska hända i pjäsen.

T.ex. blir det jättesvårt för mig att spela förälskad i en man som jag mer eller mindre blir äcklad av p.g.a. dennes beteende privat. Och det är klart, det är ju mitt problem som skådis, kan man ju tänka. Och visst, för all del. Men nog är det ju nånting fel då en helt vanlig kollegial relation plötsligt har förvandlats till att man så fort människa kommer nära så ryggar man bakåt. Eller om människan vill kramas så rycker kroppen instinktivt till som för att försvara sig.

Nu är ju jag som bekant överkänslig och hör till den gruppen av människor som man måste närma sig långsamt. Jag är inte den som kramar i första taget. Jag är som nånslags misstänksamt djur. Jag blir lätt traumatiserad av att man hoppar över att bekanta sig och går direkt pang på rödbetan. Jag blir väldigt rädd och ställd om någon tar mig på brösten innan jag ens hunnit presentera mig. Jag blir ifrån mig om någon tar ut sin kåthet på min kropp på arbetstid där jag behöver koncentrera mig och närma mig det intima i pjäsen i lugn takt. Men alla verkar inte bli ifrån sig. Många, många fnissar och skrattar och verkar inte alls låta sig störas.

Kanske skulle inte jag heller bli ifrån mig om jag var förälskad i personen eller ens attraherad av personen eller om det skulle visa sig att personen var förälskad eller attraherad av mig. Men är jag inte det och inte personen heller, så känns det helt bakvänt och BILLIGT att vara föremål för avreagering. Och igen en gång, vad är det jag utstrålar (för det alltid det som är svaret, jamen, du bryr dig int, du är ju snäll och har skinn på näsan, du tål sånt här, sånhär bastujargong liksom) som gör att folk konstant får för sig att jag tycker att det är kul?

Och jag menar det, det här är inte fråga om vildbestar och våldtäktsmän, där här är helt vanliga män och kvinnor som seriöst upplever att detta beteende är humor. När man frågar, svarar de: Jag tänkte nu att det skulle vara roligt. Haha.

Och problemet är att humor, det går inte att diskutera. Svaret är ALLTID att vi nu helt enkelt har olika slags humor. Jag tänker inte tumma på min humor och de tänker inte tumma på deras humor. Punkt. Slutdiskuterat. Och det är därför en del upplever att sexuella trakasserier är jättevanligt medan andra aldrig har blivit utsatta för det. På samma arbetsplats. För så länge det är välvilligt från förövarens sida och inbäddat i nånslags humor, så går det inte att åtgärda.

Det jag inte begriper dock, är, varför förövarens välvillighet eller ickevälvillighet är det som avgör hur offret i fråga bör uppleva det?Typ om förövaren säger: Ja, jag trakasserar dig sexuellt för att jag är en elak och otrevlig person. DÅ är offrets obehagliga upplevelse sann. Men om förövaren säger: Ja, jag tog dig på brösten, men det var ju bara humor." DÅ är offrets obehagliga upplevelse plötsligt en lögn och inget att bry sig om.

"Om du upplever det på det här viset, så måste ju du söka hjälp. Inte jag."