Resultatet av att vara konstant omringad av sexuella antydningar, sexuell jargong, översexuellt beteende, sexuella beröringar av människor man inte är det minsta intresserad av och som inte heller är det minsta intresserad utav mig, sexhistorier, berättelser om sexupplevelser, sin sexuella situation just nu, sina sexuella fantasier, sexskämt, sexsånger, sexord, sex-snack etc.etc.etc. på sin arbestplats, under sin arbetstid leder till att jag blir helt slut. Fullständigt ointresserad. Fullständigt utmattad. Fullständigt avtänd. Andra kanske skulle gå igång på det här och tycker att det låter som världens roligaste arbetsplats och arbetsliv. Men för mig förtar detta beteende all lust och levnadsglädje. Allt det hemliga, spännande och intressanta med sex bara försvinner och dör. DÖR!!
Jag blir bara ledsen, misstänksam, rädd, illa till mods. Vågar inte utstråla den utstrålning jag har ifall det av nån anledning skulle missförstås av nån och leda till att nån tar sig friheter på min kropp. Torrjuckar, flåsar, tafsar, gnider, trycker, antyder. Vågar knappt le mot människan ifall den människan skulle få för sig att nu är vi så goda vänner så att det är okej eller att den människan skulle tro att nu är jag på så bra humör så nu tål jag nog lite raj-raj.
Det allra ledsammaste är att misstänksamheten, ledsenheten, rädslan inte enbart riktas mot bovarna, utan också mot alla stackars oskyldiga underbara män som världen är fullproppad av. Igen en gång begriper inte hjärnan att skilja agnarna från vetet utan drar alla under samma kam. Den utgår ifrån att alla på ett eller annat sätt vill göra en illa och ryggar tillbaka, fräser, skuffar undan, drar sig undan, släcker utsrålningen för säkerhets skull.
Och det är det här fenomenet som sen kallas BITTERHET. Av männen.
BITTRA,TRÅKIGA, KRÄSNA.
Jag är bitter, tråkig och kräsen för att jag inte tillåter dig att behandla mig som DU vill.
Är det så? Jag vill verkligen inte vara bitter, tråkig och kräsen. DIVA. Ett annat välanvänt ord.
Bitter, tråkig, kräsen diva, som tror du är nånting. Jag skulle inte vilja välja! Jag skulle gärna vilja vara jag, fortsätta vara jag. Vara nyfiken, glad, rolig och charmig som jag var från början. Inte rädd, överkänslig, ledsen, misstänksam och bitter. Det vill jag inte vara.
Och är det okej att tycka att det är obekvämt när nån annan bli juckad på, gniden på, tagen på? Eller är det bara jag som är överkänslig? Det är ju inte riktat mot mig? Och ytligt sett verkar ingen lida? Utom jag. Men jag kanske är tråkig. Jag blir obekväm och vet inte vart jag ska titta. Jag lämnar skalet igen för en stund. Stänger öronen och föreställer mig att två kuddar omsluter mitt huvud. Det går inte att fly, annat än inåt.
Man får koncentrera sig på ett ord på ett papper, på en prick på ett golv. På ett trasigt nagelband eller en skavande lins. Man får sjunga i huvudet. Nynna och titta på träd som susar förbi eller flingor som faller. Man kan leta efter väderfenomen eller spännen i fickan. Man kan tänka på framtiden eller baktiden, på målfärgsbyttor och dyra tapeter. Man kan fantisera om rum och salar, barn och harmoni, om nytvättade fönster om nyplockade blåbär. Det går nog att fantisera sig bort, allt går. Men jag blir trött. Och ledsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar