Årskrönika nr.2

Nytt försök.

Inledde året med att sova bort nyåret och ett hejdundrande fyrverkeri på ett sunkigt hotell i Phuket, Thailand. Hade landat vid åtta-tiden på hotellet, slängt i mig lite obligatorisk Phad Thai och sen, trots tappra försök att hållas vaken till smällandet, ändå slumrat bort och vaknat upp till en ny dag och ett nytt år i tropisk värme och luftfuktighet och frukttallrik till frukost. Min vana trogen satsade jag två veckor på att hålla käften, gråta, läsa, meditera, sova, sola, simma, äta. Umgicks som vanligt inte med någon och framstod i de flesta ögon som ett freak.

När jag kom hem var det tyngre än någonsin att återgå till arbetet och den två veckors semestern kändes som en fis i rymden och jag misstänkte att de två veckorna gjort mer skada än nytta. Vila stod ganska högt på tapeten och motivationen var relativt låg. Istället packade iväg oss på en sista turné-snutt i södra Finland avfärd mot Vasa och turné i de bygderna. I samma veva nångång kring 20e januari kanske fick jag för mig att naturen och skärgården nog skulle hjälpa mig att komma på benen och bli pigg igen. Gick på skoj in på en hemsida för tillgängliga hyreslägenheter och fick syn på en dyr med vacker lägenhet som till och med andades lugn genom datorskärmen. Ringde på den och bokade en visning och i samma veva ringde jag en fastighetsförmedlare och meddelade att jag ville sälja min lägenhet i Åbo. Han råkade ha passligt och sa att han kunde komma och titta på lägenheten nu på direkten, vilket han gjorde och ca tre timmar efter att han besökt mig på Mariegatan var lägenheten såld för det pris vi hade satt som utgångspris. Detta var kring 22 januari. Flytten behövde ske innan första februari så ja ringde en flyttfirma. Samtidigt hade vi två orter kvar på vår turné i södra Finland och efter det skulle jag halvtidsflytta till Vasa för fem månader framöver. Den 25e januari fyllde jag 30, fick panikångestattack och bröt ihop framför en vilsen läkare på Mehiläinen som gav mig lugnande och tre veckor sjukledigt. Jag tog emot ingendera utan hoppade i en iskall buss och åkte mot Salo och Tenala.

Sen gick allting väldigt fort. Flytt till Pargas gick smärtfritt. Livet i Vasa började rulla på. Jag dejtadeen busschaufför i Åbo som visade sig vara en bluff som hade fru och barn där hemma. Jag slängde ut honom och beslöt mig för att nu får det banne mig vara nog. Inte en karl sätter sin fot innanför min nya lägenhet och om det är nån som ska utnyttjas så inte är det jag. Punkt. Pendlade med succéföreställningen Ett riktigt fynd på de österbottniska bygderna och Doris kammade hem sympatier på alla håll till mina kollegors stora förtret. I alla fall upplevde jag det så och blev mer och mer obekväm med situationen. Pendlandet höll på att ta knäcken av mig och när sköna maj äntligen kom med sol och värme och påskliljor, pelargoner och potatisodling så var jag oerhört tacksam över att det var över och att jag hade klarat det. Den första tiden av sommarlovet ägna jag åt masktillverkning och blomsterprakt och inte mycket mer än det. Hade en känsla av att sommarlovet skulle vara för kort för min återhämtning och ville verkligen göra allt för att vara pigg och glad till hösten.

Innan jag visst ordet av hade jag fått syn på Bonden Nisse i teve och grät stora floder när jag såg hans lugn och trygghet komma genom rutan och la sig omkring mej som en stor och varm filt. Jag kände instinktivt att jag ville skriva till honom om min reaktion och att jag tyckte att han verka så fin och go. Jag motiverade det med att man måste få säga om man uppskattar någon för det den ÄR (till skillnad från gör), sånt ska man inte hålla inne med. Ett, tu, tre hade jag dock tackat ja till Bonde Söker Fru och smög iväg till Eskilstuna för att träffa Nisse och alla andra på Slottet. Hur det nu gick så kom jag till Ack Värmeland du sköna och hans underbara gård och fick uppleva saker jag aldrig annars hade upplevt. Hade beslutat mig för att vara så ärlig som möjligt hela tiden och inte gå med i varken intriger eller teves försök att manipulera våra åsikter. Tänkte också att om man nu får chansen att säga vad man känner och tycker om livet och kärleken och bondelivet på bästa sändningstid så ska jag försöka utnyttja den tiden maximalt och verkligen på riktigt försöka känna efter vad jag vill och längtar efter allra mest. När äventyret tog slut då jag efter gemensam överenskommelse med Nisse blev hemröstad som tredjesist så kändes det som att man hade varit i terapi i sju år. Jag var så uttömd och tom och fri och på det klara med vad jag vill i livet och det kändes som att nu är jag verkligen verkligen redo för kärleken. Jag var verkligen på toppen när jag väl kom hem! Kände att jag behövde outlouda den känslan lite på egen hand och bokade fort en resa till Italien över midsommaren. Där utmanade jag mig själv, träffade en massa karlar och lät mej förföras och förgöras och bjudas med på diverese påhitt. Detta gav mig en kick så strax när jag kom bokade jag en ny resa, denna gång via en massa trubbel på bokningssidor och till slut fick jag en känsla av att det nog inte är meningen att jag ska åka då det strular så in i bängen. Mycket riktigt. Den 6 juli, sommarens och diktens dag, träffade jag min gubbe, han sa hej, bjöd mig armen och sen släppte jag den inte mer. Så när dagen kom då jag skulle åka två veckor till Italien var jag inte alls sugen på att åka. Mycket riktigt...i fem dagar stod jag ut i ett överhettat Rom med alldeles för hög puls, sen sket jag i kostnaderna och bokade en resa hem till min trygga famn. Nio dagar innan planerad hemkomstdag...

Sen tog sommaren slut och jag började motvilligt jobba. Försökte uppbåda nånslags motivation och övertygade mig om att allt är perfekt och att det är okej att ha en liten svacka. Fick ganska tidigt i repetitionerna en ilsken hälsporre som gjorde sig till känna och förpestade ytterligare mitt humör så bortsett från att kärleken blomstrade så var jag i konstant ohälsa, obalans och psykiskt instabil. Grät varannan kväll och varje söndag av ren utmattning. Premiären kom på något vis efter en tid av oerhört stressig arbetsmiljö där i princip alla var trötta och på dåligt humör. Detta förpestade ytterligare hela produktionen och ytterligare sjukdomar, inte bara på mitt håll, gjorde att jag frågade mig om det verkligen är meningen att denna pjäs ska spelas just nu. Pricken på i var att den dessutom sålde dåligt, min hälsporre blev bara ilsknare och ilsknare och inflammationen spred sig över häl, Akilles, vader, vrister och upp till knä. I samma veva fick jag ryggskott vilket aldrig hade hänt mig förut och under höstens gång har jag räknat mig fram till ca 15 nackspärr vilket också är väldigt ovanligt.

Sen kom ett glädjebesked då det visade sig att jag blivit gravid. Glädjen var total även om det inte var särskilt planerat. Mådde lite dåligt men de andra krämporna överlappade helt klart graviditetssymptomen. Längtan var stor men oron över hur det ska gå med jobb och hur jag ska orka med allt och tänk om det händer nånting var enorm. Jag har en ganska diger historia när det gäller såna här saker och har länge varit misstänksam till om det överhuvudtaget är meningen att jag ska få några barn i detta liv. Av ena eller andra orsaken. Och mycket riktigt. Sagan var inte lång. Kring första advent besökte jag en gynekolog och fick ett fint besked om att allt såg bra ut och jag hörde hjärtat bulta och jag fick en bild hem som jag gav åt gubben att lägga i sin bröstficka. Sen åkte jag på jobb och ca en halvtimme innan föreställningen skulle börja fick jag ett missfall.

Föreställningen inhiberades 20 minuter innan den skulle började, Ronny hämtade mig, vi var tvungna att stanna i Kaarina på en busshållplats då han grät så hårt. Jag var i chock och skakade och hade väldigt svårt att begripa det hastiga förloppet. Sen blev jag sjukskriven, föreställning efter föreställning inhiberades. JCS-repetitionerna inleddes utan mej och jag gick hemma och väntade på att fysiskt läka ihop. Det gick långsamt. För långsamt. Blödde kopiösa mängder och fick svindel och skakningar i attacker om kvällarna. Det togs femhundratusen prover på mig och allt såg bra ut, alla värden och hela fördrivningen förlöpte helt normalt kunde doktorerna säga. Själv var jag en trasa.

Efter en vecka sjukledigt fick jag vänligen gå på jobb och dansa och sjunga med ond mage och stora blödningar och ett väldigt instabilt psyke. Två veckor till jullov två veckor till jullov två veckor till jullov. Försökte gaska upp mig på order, försökte tänka positivt och logiskt, försökte vara tacksam över att försynen ordnar upp naturen när naturen misslyckas och försökte tänka att det är bra att vara på jobb så får man annat att tänka på. Shoppade kopiösa mängder julklappar. Köpte en massa till mig själv och min gubbe. Drack inte tack och lov men jävlar i min låda vad det fick pengar i december.

Sen kom jullovet, halleluja. Två veckor av panikångest och hjärtklappningar, gråtattacker och "bita ihop" på jobbet var till ända och över julen lättade det märkbart. En lugn och fridfull jul med familjen. Bara några gråt-anfall och mindre tryck över bröstet. Men strax efter jul, när allt det där obligatoriska var över så blev det genast värre igen. Och nu är det nyårsaftonsmorgon och jag tycker att det är ganska tungt och svart. Jag vet inte vad som hör vart men spontant känns det som att missfallet liksom slog ut systemet helt och hållet till slut. Som att det liksom har gått att hållas på ytan så länge länge men att den smällen helt enkelt var droppen. Jag är ingen expert men så känns det och jag vet inte vad som händer imorgon annat än att det är första januari och det väl är meningen att man ska stiga upp och klä på sig.

Enformiga dagar

Dagarna just nu går ut på att jag inte kan andas, att jag drar upp axlarna till öronen och jag en sekund senare märker det och försöker slappna av. Jag drömmer mer mardrömmar på nätterna än jag vågar säga. Ofta handlar det om höga fall eller att jag står högt över havet och klamrar mig fast vid ett berg eller en flaggstång eller någonting annat. Situationen kräver att jag håller andan eftersom minsta lilla rörelse kan vara förödande. Jag sover gott när jag väl har somnat. Min gubbe säger att jag andas snabbt och ibland kan jag vakna av att jag i panik kippar efter andan. På kvällen när jag ska somna måste jag ligga med huvudet bakåtböjt och munnen på vid gavel så att luften får strömma fritt in och ut. Ändå vaknar jag till och rycker precis i insomningsögonblicket i lätt panik, med rädsla för att somna och aldrig vakna, flera gånger innan jag till slut utmattad tuppar av. Jag har inga direkta problem att komma upp ur sängen. Är inte förlamad av trötthet precis men jag är generellt bara helt ointresserad av att stiga upp. Ingenting känns riktigt roligt och jag upplever att jag bara går och suckar tills jag vid två-tre-tiden bryter ihop, avskyr mig själv, blir förbannad och skrikgråter i några timmar. Det lättar i bröstkorgen och jag kan uppbåda lite glädje och skoj men sen kommer det tillbaka efter en timme igen. Kvällarna är värst. Att vara ensam på kvällen är obehagligt och det börjar klia i armarna och benen, svindla, hjärtat hackar på och jag får varmt och svårt att andas. Kan inte koncentrera mig på nånting alls fast jag försöker lindra besvären med att läsa eller lyssna på radio, baka eller pussla. Jag är tankspridd. Jag kan börja förbereda för dammsugning klockan 2 på dagen och sen klockan 8 komma på att jag aldrig gjorde det. Jag ser dåligt i mörker och vågar knappt köra bil i mörker och regn eftersom jag har väldigt svåra tvångstankar om att jag ska vara med i en bilolycka. Jag undviker verkligen att vara i trafiken när mörkret lagt sig eftersom jag upplever att jag är en fara för mig själv och andra. Jag är orkeslös, kraftlös, omotiverad och drömmer om en annan vardag där jag har måttliga utmaningar som inte känns övermäktiga. En vardag där jag varje morgon kan känna mig övertygad och säker på att idag ska jag gå till jobbet och klara av det. Känslan av att vara säker på att framgångsrikt klara av sitt arbete längtar jag efter. Eller alltså längtan efter vetskapen om att jag gör det. Att inte varje morgon vara livrädd och nervös över att gå till jobbet. Att inte vara panikslagen de sista 20 minuterna innan vi börja repetera. Att varje dag liksom andas ut och uppriktigt tänka att jag klarade det. Att alla arbetsdagar är som högstadiets gymnastiktimmar. En oerhörd känsla av otillräcklighet och vetskap om att det här kommer att bli en dag av förnedring. Nu är jag dock mycket bättre på mitt jobb än jag nånsin var på gymnastiktimmarna så det är väldigt sällan det faktiskt är frågan om förnedring. Men känslan är densamma. Inne i mig är känslan densamma. Varken på jobbet eller på gymnastiklektionen är det någon annan än jag själv som förnedrar mig. För det mesta i alla fall.

Det allra värsta är att jag i mitt illamående börjar inbilla mig att det handlar om saker som det inte handlar om. I min desperation efter att hitta en orsak och en lösning så börjar jag analysera precis allt. Jag börjar ifrågasätta min gubbe, vår relation, hans personlighet. I mitt eget självförakt börjar jag hitta fel på honom eftersom det är så vansinnigt mycket enklare att hitta fel på andra och be dem korrigera sig än att se sina egna brister och ta itu med dem. Varje kväll förstår jag ändå att det här handlar inte om han och mig. Han är det absolut finaste som finns och han är så trygg och så lugn och stabil och jag vill absolut inte leva utan honom. Däremot är det där lugnet och tryggheten möjligen en utlösande faktor. Jag har ju redan i flera år åkt på semester till söderns land för att få gråta. Jag har liksom inte kunnat slappna av och släppa ut allting hemma och det har behövts en svindyr biljett till nåt tropiskt land för att kunna tömma mig. Hur många timmar har jag inte gråtit i solen och poolen? Nu känns det dock som att hemma är som är i solen. Det är verkligen tillåtet att njuta, slappna av här hos oss. Min gubbe är inte av den stressigare sorten och han är väldigt noga med att inte "håsa". Noga med att inte tumma på mat, motion och sömn. Inte på fredagsbastun och vikten av att "vara ute och vädra upp sig". Han är väldigt duktig på att portionera upp utmaningarna dag för dag. Idag ska jag tvätta bilen. Imorgon ska jag hänga upp dina tavlor. I övermorgon ska jag betala mina räkningar och på fredag ska jag byka. Förutom arbete, mat, motion och sömn samt kramas med gumman så har han ungefär 1-2 uppdrag per dag. Och inget mer. Uppdraget kan vara av den nyttiga sorten, typ städa, reparera, klippa gräs etc. eller så kan det vara mer av den sociala sorten, hälsa på familjen, åka till Ikea och handla eller gå på bio. Han spelar heller inte bubbelspel. Inte är han på facebook och datorn använder han till att betala räkningar och googla traktorer. Han tar 1-2 öl på fredag i bastun och annars dricker han så han blir lätt förfriskad ungefär 3-5 gånger i året. Han är glad och sorglös och riktar sin kärlek och värme mot nästan alla han möter.

Själv är jag trött. Mitt hår är torrt och risigt. Jag är blekblå i ansiktet. Grus i ögonen. Jag luktar konstigt. Mitt urin luktar skumt ibland. Svetten också. Jag sover oroligt. Andas snabbt. Har svårt att få luft. Hjärtat bankar. Pulsen slår hårt hårt. Jag får frossa och häftiga darrningsattacker och kokhet hud. Har stundvis svinkallt och stundvis kokhett. Jag är orkelös och motivationslös. Jag tycker jag gör en massa men ändå gör jag nästan ingenting. Jag hänger på facebook. Jag spelar bubbelspel. Jag skriver tiotusen mail och planerar möten. Jag har ångest, före och under jobb. Efter jobb är jag lättad och känner mig för stunden väldigt klar i huvudet. Pigg liksom. Jag får inga kickar som helst av publikrekord, applåder, intervjuer, uppmärksamhet. Framgång känns ointressant. Har faktiskt inte ens nån tro på teater som en välgörande konstform eftersom jag själv börjar må så dåligt av det. Jag tycker att folk gör rätt i att inte gå på teater. Det mesta som folk gör och jag själv med tycker jag bara är enfaldigt. Vem tror dom att dom är? tänker jag. Ska det här verkligen vara nåt? Det enda jag kan ta till mig är när jag ser folk ha roligt och njuter. Det är det enda jag kan ta in och det berör mig nåt oerhört. När jag ser begåvade människor öva, skratta, misslyckas, dansa, sjunga som om resultatet inte har nån betydelse, då gråter jag. Då berörs jag. Färdiga produktioner och exakta regianvisningar, nån jävligt väluttänkt analys och scenografi som speglar blablablabla-bullshit och ifrågasätter blablablabla-bullshit hit och dit bläbläbläblä spyr jag av. Men herregud vad lycklig jag blir när det inte är så jävla allvarligt hela tiden. När folk inte tar sig själv på så jävla stort allvar. Är trött på att själv vara så allvarlig och seriös jämt.

Såg en man i teve som medgav att han sjungit in en sång på skiva utan att riktigt ens veta vad sången handlade om. Folk blev helt chockade. Jag tyckte det var oerhört befriande. Minns en ung dam som första gången sökte till Teaterhögskolan och som blev utsjasad ur förhörsrummet då hon hade mage att svara: Nog vet jag hur handlingen var i pjäsen men inte är jag säker på vad den handlade om. Pjäsen. På frågan vad nån pjäs jag varit med i handlade om. Tror till och med jag la till med: Int funderar jag så myki på va de handlar om.

Åh den sorglösa flickan längtar jag till. Den sorglösa flickan som gjorde allt på känsla och utan att analysera sönder allting och motivera varenda steg åt sin regissör och sina kollegor. Herregud jag är så trött på allt analyserande och vändande och vridande. Har man känsla och intuition och tajming så behöver man inte analysera eller ens för den delen gå den där skitskolan och bli förstörd och sönderbultad.

Och faktiskt. Jag tror nog att man mycket väl kan skådespela utan att veta vad "nånting handlar om". D.v.s. utan att veta sensmoralen eller budskapet. Det är väl ändå upp till publiken att tolka vad storyn handlar om. Jag berättar ju bara hur det gick till. Så önskar jag att det kunde vara. Dessutom ifrågasätter jag nu varför jag från första början sökte till den där jävla skolan alls. Inte var det en dröm och inte var det nåt jag längtade efter. Jag blev uppmuntrad att söka och inte hade jag nu annars heller så helvetes mycket att göra och sen kom jag in. Det bara blidde så.

Som så mycket annat så har det bara blivit så.
Nu undrar jag: Kan man få börja känna efter nu vad man på riktigt vill och börja sträva mot det istället för att bara plötsligt hamna i olika situationer man liksom inte har planerat hamna i?

Jag är bara så rädd att jag inte är någon utan allt det där som präglat mig i 16-17 år. Teatern.

Det kanske finns en ganska bra orsak till att jag alltid känt obehag för att säga att jag är skådespelerska som jobbar på teatern. Att jag ibland sagt nånting annat istället...

Jag önskar mig ett vanligt jobb i butik. Ett där man öppnar varje morgon och stänger klockan 16. En liten familj och en glad gubbe. Ett hus med trädgård och potatisland och medverkan på amatörteaterscenen i den mån det är möjligt.

 

Årskrönika 2013

2013 har verkligen levererat alla tänkbara känslostillstånd och upplevelser, på gott och ont. Det har varit ett år av kärlek, omtanke, rening, glädje och eufori. Ett år av galenskap och höga höjder, knäppa infall och skönhet, vackra miljöer, vackra människor, blommor, åkrar, djur, blå himmel. En underbart lång och varm sommar med resor och kreativitet och fröjd, jord, blomster, kött, älskog och mys. Jag har simmat i stora hav och små sjöar och badkar och pölar och tårar och floder. Jag har torkat i handdukar, tygslarvor, luftdrag och varma armar. År 2013 har verkligen varit kärlekens och skönhetens år. Det har varit så vansinnigt vackert och ljuvligt mången gång. Också i svärtan. För herreminskapare vad ont det har gjort stundvis. Inget ljus utan mörker. Det har varit så svart, så svart så jag nästan har blivit mörkrädd av min egen svärta och mitt eget mörker. Jag har tänkt så fula och förbjudna tankar. Jag har gjort förbjudna och galna saker också. Inget skadligt eller olagligt men jag har grävt och testat mig självt hur åt helvete förbjudet jag vågar gå. Och hur det känns. Jag har haft ont. Rent fysiskt. Jag har kollapsat på min 30årsdag, jag har haft långa plågsamma, svartröda menstruationer som månatligen har pinat mig blå. Jag har haft ont i foten på ett sätt som jag aldrig har upplevt. Jag har förlorat en liten fjutt i magen på ett brutalt och skrämmande vis. Jag har skrikgråtit nu i slutet av året. Jag har skakat och hyperventilerat och inte kunnat andas och förstå. Jag har avskytt mitt jobb, jag har avskytt mina kollegor, min arbetsplats, mina arbetsresor, mitt uppdrag, min uppgift, min roll, mina kläder. Jag har känt ett sånt innerligt förakt mot mig själv och det jag gör och hela branschen och alla vansinniga konstnärer som jag omringas av. Det är hemskt. Det är fruktansvärt att säga så och känna så. Det är så förbjudet att avsky när man borde vara tacksam. Usch. Det självförakt som kommer då när man tänker såna förbjudna svarta tankar är inte leka med. Och det är helt orimliga känslor också. Det finns inget belägg för det jag känner. Det är bara ett slags resultat av jag inte klarar av jobbet just nu. Att jag har väldigt svårt att njuta av det eftersom jag känner en sån rädsla och oro. Jag tror inte att jag är sämre än nån annan nödvändigtvis. Jag har svårt att avgöra om jag är understimulerad eller överstimulerad. Jag vet inte om jag är utmattad eller har tråkigt. I somras var jag euforisk och helt sanslös en sväng och nu känner jag nästan att jag är deprimerad? Jag har aldrig visat tendenser till sånt förut. Jag längtar till mig själv. Tillbaka till rapphet, käckhet, humor och kraft. Nu orkar jag med nöd och näppe svara på tilltal och dra på smilbanden i kassan. Fast av artighet gör jag ju det. Av artighet och för att det inte ska bli otrevlig stämning så säger jag och gör jag som jag förväntas. Jag skrattar när man ska skratta och jag bemöter som folk vill bli bemötta. Men innerst inne har jag en stor svart klump som skriker FUCK YOU. Detta är en oerhört ny och obehaglig känsla. Förlusten slog ut systemet fullständigt och jag som har levt in en lyckobubbla, karma-eufori, nånslags löjligt odödlighets-rus en tid föll som en trasa i backen och nu har jag väldigt svårt att komma upp. Jag känner att jag har varit from och vis och eftertänksam en lång tid och nu är jag tillbaka i nån märklig destruktivitet och ilska som jag inte har sett av på mycket länge. Det är som att det kliar i kroppen och behovet av att skrika så att bröstbenet dallrar är enormt. Jag känner mig så arg. Men jag får det inte ur mig som ilska utan det blir liksom kvar inne i mig och kommer på sin höjd ut som aggressiva tårar men ARG vågar jag inte vara. Inte så det syns och hörs. Inte sådär osakligt förbannad som en del kan vara. Läste om en rullstolsbunden som tog en käpp och liksom slog sönder allt omkring sig i rummet och det upplever jag att jag skulle behöva. Jag kan vara intellektuellt arg och ge mig in i verbala fajter om ditt och datt och vinner dom ofta men nu har jag en sån inre kokande ilska i mig som jag inte vet varifrån härstammar och som jag bara vill skrika ut eller liksom vråla ut på ett riktigt fult och okontrollerat och groteskt sätt. Det är så att jag skäms. Dom allra mest skamfyllda känslorna har makten just nu. Självförakt, missunsamhet, ilska, avundsjuka, skam. Jag känner mig riktigt jävla rutten och äcklig. Värdelös. Vad har det för jävla betydelse att man röjer framgångar på jobbet eller nånstans när man inte ens klarar av det mest naturliga på jorden: Man och barn. Kärlek och familj. Och ju mer han älskar mig desto mer avskyr jag mig. För jag förstår inte vad han ska med mej till. Jag stöter bort den mest underbara mannen på jorden. I min ilska och i mitt självförakt stöter jag bort den man jag älskar. Jag orkar inte med mej själv. Jag är så trött på mig själv.

Det här skulle bli en årskrönika. Det blev det kanske inte.

Bön

Håller bokstavligen på att bli tokig. Slutet på året har verkligen varit utmanande och nu är det tre dagar kvar innan 2014 träder in med hull och hår och jag längtar verkligen oerhört efter nyårets magi och fräschör. Jag vet inte vad jag inbillar mej egentligen. Att känslan i mitt bröst skulle vara annorlunda den första januari har jag svårt att tro. Jag har sen en tid tillbaka och nu speciellt under jullovet haft ett sånt jävla tryck över bröstkorgen/halsen. Det är som att ha fem rediga köttbullar på tvären och det enda sättet att få luft är genom att gäspa, gäspa, gäspa. Ibland kan jag få såna oros-skov i kroppen, det kliar i armarna och nacken, hjärtat rusar och handsvetten tränger fram. Men allra jobbigast är denna avsaknaden av luft. Oförmåga att helt enkelt andas alldeles vanligt bara. Hela dagen verkar gå ut på att liksom flåsa sig igenom den. Jag blir mer och mer nedstämd och deppig för varje dag utan luft och idag bröt jag ihop fullkomligt och grät så hårt jag kunde i en och halv timme. Instinktivt ville jag skrika. Skrika som hon där fru Ekdahl i Fanny och Alexander när hon sörjer sin avlidne man men jag förmådde inte. Känns som att jag skulle behöva ställa mig på alla fyra och liksom skrik-gråta. Eller bröla liksom. Vråla och snörvla liksom från långt in i kroppen så jag får ut det där som gör ont och tycker bakom bröstbenet. Ibland blir jag så desperat så jag tänker att jag vill skära upp mig själv mellan brösten och plocka ut den värkande klimpen i bröstkorgen. Slita ut den och slänga ut det svarta skrotet genom fönstret och dit pepparn växer. Jag börjar bli så trött på trycket och oförmågan att slappna av och njuta av min underbara man och mitt fina jobb. Jag känner mig bara misslyckad då jag inte klarar av att vara en god kollega och flickvän. Jag känner ett sånt satans självförakt över att vara jag, över att klaga och gråta och sucka och lida då det finns människor som har det så mycket värre. Människor som förlorat någon, människor som kanske förbereder sig på att förlora någon. Jag avskyr mig själv och mitt beteende. Jag avskyr att gå till jobbet, jag funderar på att säga upp mig och byta bransch, sluta helt och hållet. Jag tänker på alternativa arbetsplatser och inbillar mig att det ska bli bättre då. Jag har den finaste pojkvännen som verkligen på alla sätt och vis är det finaste som hänt mig och det enda jag klarar av är att gråta och stöta honom ifrån mig. Är fullständigt inkapabel att fungera i en relation och ta emot kärlek. Det har jag alltid varit men då har det inte varit ett problem eftersom jag inte varit tillräckligt kär i personen i fråga. Men nu är jag helt såld på karln men ändå klarar jag inte av att ta emot den kärlek han så innerligen vill ösa över mig. Så ja, jag håller bokstavligen på att bli knäpp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är så trött på mig själv och mitt tunga sinne. Jag vill vara glad och rolig och lugn och kreativ. Just nu kan jag inte tänka mig nåt annat arbete än möjligen sortera skruv. Jag avskyr teater, både att göra och se. Jag skiter faktiskt i hela konstformen. Jag är så förbannat less. Det är helt orättvist men så tänker jag nu. Jag är trött på alla konstnärer och minsta lilla röda plupp på facebook och senaste produktionen nånstans får mej att få kväljningar. Herregud jag vill sjunga och dansa. PÅ SKOJ. Inte som en prestation utan enbart för höga nöjets skull. Alla verkar bli helt till sig då jag säger att jag inte vill stå på scen. När jag säger att jag vill sortera skruv och ha samma arbetstid varje dag måndag till fredag. Vad skulle behövas för att du ska bli en kreativ och inspirerad skådespelerska igen? säger dom desperat och jag blir erbjuden ditt och jag blir erbjuden datt. Projekt dom tror att jag ska gå igång på. Det finns dock tyvärr inget jobb, ingen roll eller produktion som får igång mig just nu. Jag är helt ointresserad. Dessutom är det emot mina principer att ställa mig på scenen och åma mig när jag mår dåligt. Jag klarar inte av det. Jag är skitdålig på att spela teater faktiskt. Därför att om jag mår skit så kan jag inte gå och skoja till det lite med lite humor och skit. Jag förmår inte! Jag kan inte! Det enda man vill är att gråta och då ska man liksom hålla på och underhålla folk. Jag orkar inte.
Missförstå mig inte. Det är inget fel på min arbetsplats och det är inget fel på min man och på mitt liv och min hemmiljö och min familj. Det enda det är fel på är mig. Jag kan inte ta det. Jag vill inte. Jag är upp till bredden ångestfylld och orkar inte höra: "Det är säkert bra för dej att gå på jobb nu så du får annat att tänka på." Jag orkar inte höra nånting om att det är över nu eller sånt händer eller det är inte bra att ligga hemma och inte göra nånting och det är inte det ena och det andra. Upp och hoppa!! Det finns ingenting jag hellre vill än att hoppa upp och vara glad och käck och lättsam, verkligen inte. Jag vill verkligen ha tillbaka mig själv men jag har tappat bort mig. Jag är alldeles bortsprungen och vilsen och vet inte hur jag ska få bort det som värker och gör ont. Gode Gud ge mig luft, snälla, snälla ta bort dina tunga stövlar från min bröstkorg och ge tillbaka min livslust. Snälla, snälla ge mig syre, torka mina tårar och ta över mina darrningar och mina kliande armar. Jag vill vara lycklig. Jag vill bli glad och livskraftig igen. Jag tycker inte om att vara såhär och jag tycker inte om mig själv när jag är såhär. Gode Gud hjälp mig. Amentackpåförhand.

Att göra listan.

Min att göra innan jag dör-lista har blivit helt annorlunda i sommar. Bo på Bali och åka Transsibiriska järnvägen har fått ge vika för följande önskningar:

1. Åka luftballong
2. Hångla på stranden med nån jag är kär i
3. Jobba i Praktia
4. Måla badkar
5. Ordna raggarfest.

Om Riktiga relationer

Vad är ett riktigt förhållande?

Vad menar folk när dom säger, jag är inte redo för ett riktigt förhållande?

Jag är en relations-amatör. Man kan säga att jag inte har haft en riktigt relation sen jag var sjutton. Då hade jag en pojkvän i ca fem månader. Det var intensivt och passionerat och sen dumpade jag honom för jag blev uttråkad då vi inte riktigt pratade om nånting utan mest hade sex dygnets alla timmar. Ja, det var väl trevligt och lärorikt men sen tyckte jag att det kanske kunde vara nåt mer. Vi hade ingenting gemensamt. Han odlade nånslags hasch i garderoben, hade skumma kompisar och en otäck nånslags bauta- ödla hängande i ett träd ovanför sängen. Dessutom hade jag börjat anamma hans klädstil och livsstil alldeles för mycket för min egen smak och under hela vårt förhållande åt jag just inget annat än äppel. Jag magrade oerhört under den tiden och när jag ser bilder på oss från den tiden så ser jag inte klok ut. Jag ser sjuk ut. Jag upplevde nog inte att jag var sjuk just då men nu i efterhand så verkar allt det där lite skumt.

Sen kom det väl en kort gymnasieromans med mycket passion och svartsjuka som slutade i det senare och blev väldigt infekterat. Inte heller där hann vi med nå mer uttömmande löften eller diskussioner. Jag blev less på att han lät sin morsa styra huruvida han skulle övernatta hos mig eller inte trots att han var myndig och orkade inte med såna barnsligheter. Han orkade inte med mitt sinne för provokation i kombination med charm och flirt. Helt förståeligt. Jag var omöjlig på den tiden.

Sen började jag jobba på båt och hamnade igen i extremt passionerad och lika kort romans med en matros som jag dumpade då jag gått en vecka på Teaterhögskolan. Jag tyckte att den där finska sjöbjörnen kommer aldrig att begripa MIN konst och MINA fantastiska tankar kring KONST så det är nog bäst att göra sig av med honom innan det blir pinsamt. För honom. Han blev himlans ledsen. Men han har på senare år sårat mig tillbaka tusen gånger med så nuförtiden har jag inget dåligt samvete längre.

Där emellan nånstans slafsa jag omkring med ett alkoholiserat ishockeyspelande vrak. Tills jag blev rädd för honom och slängde ut honom ur mitt liv och böt telefonnummer. Tack gode gud för det. Under ingen av dessa relationer har jag varit tillfreds med mig själv och mått bra.

Destruktivitet, alkohol, ekonomiska problem och fullkomligt avklippta band till känslocentrat genomsyrade samtliga relationer och mitt beteende (deras också ibland för int mådde dom heller särskilt bra) var för bedrövligt. Faktiskt. BEDRÖVLIGT.





Efter detta har jag varit VÅDLIGT förälskad i två KONSTNÄRER. Båda olyckligt. Båda såg till att behålla mig i knutarna LÄNGE av rent bekräftelsebehov för jag är oerhört bra på att överösa folk jag är VÅDLIGT förälskad i med komplimanger. Jag liksom riktigt ÖSER över dem hur fantastiska de är och hur fantastiska de gör mig. Min skapare, ett sånt våp jag har varit. Dessutom har jag väl haft 1-5 hoppfulla förtjusningar men dom kan inte ha varit så viktiga eftersom jag just nu inte ens kommer ihåg vilka dom var... Ingen har så vitt jag har märkt varit kär i mig. Många har däremot velat ligga. Väldigt många.





Jag har varit älskarinnan i många affärer. Andra kvinnan också. Och tredje. Och till och med fjärde, femte och sjätte. Även om inget har emot att vara älskarinnan så vill man inte bli kallad det. Inte jag i alla fall. Även om jag inte just vill vara något annat än älskarinna med en viss typ så blir ajg ändå alltid avig i själen när denne typ kallar mig det. För jag må väl vara hans älskarinna då men i självaste LIVET vill jag ju vara nåt mer. Jag vill ju nåt mer i mitt liv. Jag vill inte gå ut ur livet som älskarinnan heller och det blir jag liksom påmind om när nån slarver kallar mig sin älskarinna som om det liksom skulle vara nånting fint. Sen har jag alltid haft enklare för att vara andra kvinnan. Alltså älskarinna till upptagna män är mindre komplicerat för mig. Inte för mannen och allra minst för dennes stackars fru (som jag för övrigt inte har några samvetskval över utan snarare bara tycker synd och hoppas att har en sjusatans älskare själv nånstans), men för mig. För mig är det okomplicerat därför för att där står det klart att denna man vill inte vara min på riktigt för han älskar sin fru. D.v.s. För att han älskar sin fru, inte för att han INTE älskar mig. Det är en avsevärd skillnad. Jag kan ta att han älskar sin fru, men jag har svårt med att han inte älskar mig. Jag inser att det är en formuleringsfråga detta. En viktig sådan... Om båda är singlar men ändå envisas med att vara varandras älskare/älskarinna så kvarstår HELA tiden frågan Varför är vi inte ihop? Och svaret på den frågan stör. Ty svaret är ju då att han kan nog tänka sig att sexa loss år ut och år in med mej men han kan över sin döda kropp inte tänka sig att ha mig som livskamrat utanför sängkammaren.

Ja. Det är störande. Då blir jag störd. Och det stör.

Fördelen med singel-älskare är ju naturligtvis att det inte finns några barn och fruar att ha samvetskval över (vilket jag för övrigt inte har eftersom jag vet att jag inte är den som raggar på upptagna karlar, däremot raggar upptagna karlar väldigt ofta på mig och jag tänker INTE bära deras skam och samvete. Det får de göra själva, vilket de sällan gör och då får det hellre bli oburet än att jag kastar deras skam och samvete på mina egna axlar. Nån måtta får det vara på svineriet. Mitt mjöl är rent. Jag har ALDRIG raggat på en upptagen man. Däremot har jag definitvit raggat på flertalet män som uppgett att dom varit singlar trots att motsatsen strax har visats. Men det är en annan sak.). En annan fördel är att man slipper hymla. Hemligheter gillar jag inte. Och jag gillar inte att bli undanstoppad i nån garderob eller att gå fem meter före eller lämna tillställningen en kvart innan och sen mötas upp i nån hotellkorridor nånstans bakom hörnet. Nej. Jag avskyr det. Jag tycker det är äckligt, vidrigt, skamligt, billigt, obehagligt.

Lika lite gillar jag inte att bli hymlad med i en ”riktig” relation, vad det nu sen är. Jag vill inte umgås enbart i skymning eller mörker och jag vill inte känna att jag inte är fri att vara öppen om denna i mina ögon helt ofarliga och dessutom ärliga relation. Det påminner för mycket om det där älskarinneskapet och jag vill inte bli förd bakom ljuset på den punkten. Jag vill veta vad jag är och om det är frågan om något annat än älskarinneskap så är det väl inget att hymla om tycker jag.

Jag vill inte få känslan av att man skäms över mig eller att jag liksom måste testas först lite försiktigt i skymundan så att sen när det visar sig att jag inte är tillräckligt skaplig kan skyfflas åt sidan och ingen kommer någonsin att få veta att man besudlat mig med en sån oskaplig kvinna som jag. Den känslan tycker jag inte om.

Så vad är då en riktig relation? För en amatör som jag så är det lite förvirrande. Att veta liksom. Nuförtiden är man väl i en riktig relation om det liksom är bekräftat på facebook men jag behöver nog lite mer instruktioner än så. Och vad är det nu sen då som är så himmelens skrämmande med en riktig relation som gör att man liksom måste försäkra sig om att DET är jag nu sen I ALLA FALL inte redo för. Bara så du vet. Och jag blir ännu mer konfys och undrar vad det där DET nu kan tänkas vara för hemskt monster man bör passa sig för...

Jag menar om man nu ändå umgås x antal timmar per dag/kväll/natt och sover tillsammans och har regelbunden kontakt som inte enbart är kring småtimmarna på lördagsöndag natt klockan fyra när den ene eller båda är på lyset och om dessutom under den tiden man umgås gör annat än rumlar omkring i sängkammaren som utsvultna djur så tycker i alla fall jag att det liknar den uppfattningen jag har om ”en riktigt relation”. En riktig relation behöver väl egentligen inte förändra umgängessättet på det viset. Jag menar bara för att man bestämmer sig för att nu är vi i en riktig relation så betyder ju inte det att man för den skull ska bo ihop, handla ihop, delta i alla herrans släktevenmang eller så. För mig är en riktig relation på nåt vis att man helt enkelt besluter sig, samstämmigt, att det liksom är VI nu. Det betyder att man utesluter andra potentiella partners och att man liksom räknas med i dags-schemat. Att man liksom är med i veckoplaneringen eftersom man liksom bestämt sig för att den här personen är så pass viktig för mig nu att den går, om inet före, så i alla fall jämsides med arbete, motion, vänner, familj. Att den typen liksom ska räknas med på agendan och inte glömmas bort till en tid då det blir nån lucka nånstans. Att bli inpetad i en lucka nånstans är inte en riktig relation skulle jag tycka. Att om det blir tomt och sen om det blir tid kvar när jag är färdig med vad det nu är jag prioriterar mer så sen hör jag av mig. Nä. Det är inte riktigt. Riktigt är att jag slutar med det jag ska göra tidigare för jag vill verkligen hinna med den här personen om är precis lika viktig som det där andra jag också vill göra. Eller är en riktigt relation först sen när man liksom blir viktigare än det där andra. När den där andra först ser till att umgås med den där människan som är viktigare än nånting annat och SEN när och om det blir tid över så gör jag det där andra. Jag fattar int riktigt. Och inte är det nu nån skillnad heller. Jag behöver mest bara den där bekräftelsen på att jag räknas med. Att jag liksom är med i dagsplaneringen och att det är vi nu. Att jag nu säkert vet att detta inte är fråga om nåt älskarinneskap för det vill jag inte.

Om Det där drickandet och sånt

Det är första augusti och jag märker att jag börjar tycka att regn och skymning kan vara rätt skönt. Det har gått ett år och sju månader sen ja började blogga och ändra vanor och utreda mysteriet: Mig själv. I sommar har jag test mig själv på basen av den forskning jag har gjort och nu vet jag och förstår jag precis hur jag fungerar.



I början fick jag helt enkelt lämna bort alla dåliga vanor. Länge. Ett år närmare bestämt. Detta för att forskning tar tid och det tar länge för kroppen att fatta galoppen och ännu längre att kunna göra en analys, nyktert och sant, utan att bli förvirrad och bortkollrad av självbevarelsedrifter, bortförklaringar, humörsvängningar, hormoner, kärlekshistorier, ja själva livet stör ibland ens forskning... Nackdelen med att forska på sig själv är att det tar länge att lista ut vad som hör vart.



Nu börjar jag snart ha koll. Hormoner hör faktiskt till de största bovarna. Jag har lyckats schemalägga vilka dagar i cykeln som jag under inga omständigheter ska gå på fest, gå i butiker eller lämna mig hungrig. Det är faktiskt bara några dagar i månaden som det är helt säkert för mig att dricka alkohol. Resten av dagarna vill jag inte ha (fast det brydde jag mig förr inte om att känna efter), har det ingen effekt (förr drack jag bara mera, mera om den vanliga mängden inte hade den rätta effekten på humöret och stämningen), slår det slint (ja, det gör ju det om man tankar in tillräckligt länge...) vill jag egentligen inte festa utan helt enkelt bara nosa rätt på en parningspartner (rent biologiskt) och då kan det bli fel om man är i 8,5 promille på raggnings-stråt, blir jag beroende och besatt (d.v.s. Jag vill ha mera, jag vill ha nästa dag, jag vill ha ett annat upplyftande medel av nåt slag, ett visa-kort eller fem hamburgare eller cigaretter).





Det är helt enkelt bara några dagar i månaden som det är roligt och icke-destruktivt att dricka alkohol och festa. Om man är jag. Det är dag 5- 11 ungefär. I cykeln alltså. Strax efter mens och strax innan ägglossning. Under ägglossning är jag visserligen lika charmig och fantastisk som under dag 5-11, den enda skillnaden är alkohol och ägglossnings-parar-charm lätt blir fel. Under ägglossning är jag inte heller inte intresserad av att umgås med vänner eller sitta på middagar eller på nåt plan liksom festa i grupp utan det är mera pang, bom, jag ska ut, jag ska regera, jag ska fånga, jag ska erövra och det gör jag också ofta om jag sätter den sidan till och jag har inget vett och sans och tänker inte över huvudtaget på hur jag behandlar mig själv eller andra och allra minst tänker jag på konsekvenserna. Det är faktum. Och efter 20 månaderna mens-cykel-utredning kan jag faktiskt säga att det är rent biologiskt och rent hormonellt och vill jag ta hänsyn till mig själv och till andra och nångång ännu i livet vill dricka tre glas vin (mer än så har jag svårt att få ner nuförtiden) så gör jag bäst i att göra det under dag 5-11 i mens-cykeln.

Det är också under dag 5-11 som jag sannolikt tycker det är roligast att gå på kalas, bjudningar, kaffe, lunch, middagar, bröllop, tillställningar. Liksom umgås med folk. Liksom alla. Inte bara de potentiella befruktarna... Resten av dagarna i månaden vill jag helst äta hemma, inte ha gäster, in te luncha, inte gå på party, inte bli bjuden på middag eller fika eller nåt annat som liksom innebär att man ska vara social och trevlig. Jag vill gärna ha premiär på dag 5-11 i menscykeln då kanske jag känner att jag vill stanna på ett glas efter föreställningen. Då kanske mina hormoner faktiskt är så stabila så att jag kan skratta och njuta och inte gå hem tom och svart och gråtande efter en lyckad föreställning.

Alla dessa motiga känslor. Att inte vilja men känna sig tvungen har jag naturligtvis motat i grind med hjälp av en snaps (eller åtta) eller en ny klänning (eller åtta). Tidigare. För man SKA ju. Man ska ju VILJA. Man ska vara glad, på humör, på gång, trevlig, social ALLA dagar i månaden. Herregud det är ju fest! Klart man är på humör!! Fast det är inte jag. Mina hormoner, och jag pratar bara om mina hormoner och min forskning kring dem, gör att det faktiskt är bara 6 dagar i månaden som jag faktiskt känner att jag vill vara bland folk. Detta har jag upplevt som ett problem. Tänkt att jag är en eremit, att jag har nånslags socialfobi som gör att jag inte kan vara på partyn och cocktailtillställningar. Att det är liksom nåt fel på mig och att jag helt enkelt måste öva mig på att bjuda in folk till mig och ta emot inbjudningar. Jag måste öva mig på att tycka om detta. För man SKA ju tycka om detta. Och det GÖR jag. Jag är världens bästa minglerska, förförerska, bordsdam, värdinna, permiärlejon, sällskap, väninna etc. förutsatt att det råkar vara under dag 5-11 i menscykeln... Är inte det väldigt märkligt ändå? Jag har tusen forskningsbevis på varför just den festen med människorna på det stället var HEMSK när en annan fest med samma människor på samma ställe var UNDEBAR. Fel dag. Det var bara det att den hemska festen var sju dagar innan mens och den underbara festen var två dagar efter.

Nå nu när jag ha listat ut det stora mysteriet varför Daniela, som ju är så ”social och öppen och oblyg” kan får världens jävla psykbryt och bli asgrinig, sur, blyg, svår, obekväm i vissa sammanhang, så inser jag ju att det här är rent biologiskt och jag BEHÖVER faktiskt inte bli bättre på att mota min biologi i grind. Jag BEHÖVER INTE delta i fester eller blir bättre på att bjuda in folk till mitt hem eller äta lunch med kollegor på stan. Jag har ingen sån skyldighet faktiskt. Andra människor vars hormoner inte styr deras liv kan springa på alla de där juttuna men jag är inte mindre värd att älskas bara för att jag inte vill eller förmår. Jag är nu sån här. Jag trivs hemma. Gärna ensam. Jag tycker som sagt oftast int om att gå på tillställningar. Förut har jag trott att jag tycker om det men jag har nog aldrig riktigt känt efter. Sanningen är att jag alltid har haft lite semi-panik (oftast, inte alltid men oftast) över partyn, hemma hos mig eller andra, men det har alltid gått att lösa med att dricka före. Att ha en egen förfest med en flaska vin innan man far till den egentliga förfesten där man dricker nummer två av flaska viner för att sedan gå ut på krogen och dricka mera där för att sedan klara av att vara på nattklubben till klockan åtminstone halv fyra för att kanske få sig en tryckare och sällskap hem.

Däremot, är det dag 5-11 så spelar det ingen roll. Då behöver jag inte för-förfesten första flaska vin, eller förfestens andra flaska vin eller krogen tre lonkeron eller nattklubbens två lonkeron och fem shottar. Jag behöver dem inte för jag trivs så oerhört bra med mig själv och livet och alla människor omkring mig och hela situationen så det är helt överflödigt. Jag liksom NJUTER! Och det spelar ingen roll om jag stannar till fyra eller inte för jag behöver inte den där förbannad fylle-tryckaren för att existensberättiga mig själv och bevisa att jag nog är älskad minsann, åtminstone mellan 03.26 och 03.31 på lördag-söndag-natten. Under dag 5-11 KAN jag dock, om jag vill (vilket jag sällan vill under dessa dagar) och om det behövs (vilket det sällan behövs under dessa dagar) och om jag tycker att det smakar gott (vilket det antagligen gör under just dessa dagar) dricka ALLT det där jag just räknade upp. Jag KAN göra det utan att bli destruktiv, ledsen, slå slint, särskilt full ens, eller bakfull för den delen, göra nåt dumt, släpa hem nåt odjur eller säga fula saker och göra dumma grejer. Under dag 5-11 KAN jag faktiskt utan att behöva vara rädd för att bli beroende dricka allt det där som jag just räknade upp. Jag KAN. Men troligtvis vill jag inte. Och även om jag ville så kunde jag inte. Och även om jag kunde så skulle jag inte hinna eftersom jag har fullt upp med att mingla,skratta, flirta, dansa och babbla och vara just så underbar som bara jag kan vara. Mellan dag 5 och 11 i menscykeln.

Nog är det sen befriande att ha kommit på detta.

Det är hormonernas fel. Inte min personlighet.

H-A-L-L-E-L-U-J-A!!

Aldrig mera dåligt samvete för att jag tackar nej. Säger nej tack.

1 år, 7 månader. Kaboom.

(Och nu när jag googlar runt lite så visar det sig att jag inte alls ensam om denna lite halv schizofrena känsla av att faktiskt bli uppfattad och själv också uppfatta sig som en glad och social och charmig typ som gillar folk och liv och rörelse och att prata och umgås men som sen ändå största delen av tiden har panik just över det och inte kan begripa varför, VARFÖR är jag svår och obekväm?!)

Hormoner.

Amen.