Om Måndag

Måndag är dagen då man ska börja på nytt. Liksom första dagen på månaden eller året. Imorgon känner jag verkligen för en skärpning. Har varit rök- och spritfri men fuskat lite med det andra. I fredags åt jag Hesburger. Jag var inte sugen men jag var svinhungrig och trött. Det var enkelt och snabbt och jag orkade inte ställa till med besvär för mig själv. Fuskade med att köpa lösögonfransar inför helgens slutfest också. Och ett nagellack, då jag blev sugen på att lacka mina naglar som nu av nån obegriplig anledning har börjat växa och hålla. Summan blev kanske sex euro men i alla fall. Fusk är fusk.
Men nu ska det sluta fuskas och nu ska det sista i godis-slarv plockas bort. Jag måste sluta "unna mig" hela tiden bara för att jag är uttråkad eller deppig över att inte kunna shoppa loss. Svårast är fan shoppandet alltså...
Det suget går fan inte över och shoppingområdena, reklamzoner och frestelserna är så gott som omöjligt att undvika och det är svårt att motivera med att "det är ju skadligt", för det är ju egentligen "bara" skadligt för ekonomin och inget annat.
Ja, men imorgon är det måndag och nu skärpning!

Om Ditt und Datt

Det går dåligt med godis-strejken.
Men om vi nu ska se någå positivt i det här så har jag ju varit sprit- och rökfri i över månad.
Kanske blir det enklare när premiären är över och jag hittar normala rutiner i mitt eget hem.
Blir mycket tröstätande här i Vasa när det är kallt och eländigt.
I övrigt har jag kommit till insikt med det här med tro.
Jag tror på kärleken, ljuset, ärligheten och tolerans.
Om folk sen vill kalla det Gud passar det mig utmärkt.
I övrigt har jag insett att jag lever efter det och det är varken min eller någon annans sak att avgöra om det är ett sant kristet beteende. Det får väl den där Gud avgöra när det väl är dags. Vem är jag att döma varken mej själv eller någon annan.
Amentackfördet.

Om Väntan

Väntan är det värsta jag vet.
Jag blir otroligt rastlös, röksugen och orolig av att vänta.
Nu har det varit väldigt mycket väntan på sistone och idag
har varit en väldigt riskfylld dag då diverse medel har tilltalar mig.
Just nu sitter jag och är så innerligt sugen på choklad eller kaka
eller äppelpaj eller glass eller cigaretter eller vitt vin eller...
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!

Och min gubbirritation fortsätter, ökar och svämmar över.
Fan vad trött man blir. Ska man verkligen måsta bekräfta
dem hela tiden och ge dem uppmärksamhet?
Dom är ju värre än gläfsiga hundar gud bevare.

Och för var dag som går...

...blir jag mer och mer irriterad på folk som inte tar ansvar över sina liv och sina handlingar.
Folk som hellre snackar skit än konfronterar dem som det verkligen berör. Folk som föredrar att gnälla istället för att förändra. Folk som inte tar itu med sina misslyckade liv, arbeten, bostäder, relationer eller vad det nu är utan istället placerar sig i offer-rollen och nöjer sig med det.

Samt folk som inte tar hand om de barn som de skaffat till denna världen och fattar att så länge barnen är barn så är de på första prioritet oberoende vad som händer. Samt folk som har kärleksrelationer men ändå har affärer på sidan om. Fy fan vad trött jag blir på det. Det behöver för övrigt inte vara långa affärer vid sidan om, varenda blinkning, antydan eller nyp är minst lika asigt. Och jag är så satans trött på gubbar. Voj, herregud. Kommer jag nånsin att gilla en gubbe igen? Gubbe låter som nån farbror i sextio årsåldern, men jag kan upplysa er om att gubbar finns i alla åldrar.

Gubbe= "naistennaurattaja", en som blir provocerad av att det finns kvinnor som inte orkar bekräfta deras idiotiska skämt och röv-nyp, en som faller ihop och förintas när folk inte avgudar dem och deras eländiga jargong, vuxna män som inte kan dricka med måtta, vuxna män som tror att deras åsikt, röst, skämt, diskussion är på något vis viktigare än t.ex. den som ska hålla tal, den som ska börja en föreställning, den som har vunnit ett pris, en som tror att varje möte, varje tillställning, varje antydan, varje anklagan, varje åsikt och varje leende på något vis har nånting med dem att göra, helt som hela världen skulle snurra runt alla gubbars navel, en som springer på tusentals middagar och partyn i året men fortfarande inte vet hur man beter sig och för sig, en som tror att äkta gentlemannaskap innebär att man öppnar dörren, ger jackan och viftar med visa-kortet. En som säger och gör saker som är så luddiga så att man aldrig kan bli anklagad för att vara oförskämd, för det var ju bara ett skämt...

Jag blir också irriterad på fruntimmer som ständigt bekräftar det här beteendet. På ett eller annat sätt.
Jag har ingen förståelse för det. Jag kommer aldrig att ha det. Och jag kommer aldrig mer att vara en av dem. Kanske blir jag aldrig bortgift då, men då är det inte meningen att jag ska bli det då. Punkt.

Om Människorvärde

En sak har jag funderat på. Bland många andra... Detta  i alla fall med anledning av att det i min hemstad har varit en räcka självmordsfall de senaste åren. Unga människor som väljer att ta sitt liv av ena eller andra orsaken. Självmord har jag alltid haft mycket svårt med. Alltså om man jämför med olyckor och sjukdomar eller annan världsmisär så har jag svårast att hantera självmord. Jag vet inte varför men så är det. Och det jag nu kommer att säga är inte anklagelse eller ett desperat försök att hitta nån syndabock utan det är nu helt enkelt en tanke, en association och ett sätt att ödmjukt försöka säga att det finns en baksida av allt.
Nu tror jag inte att det som har hänt de senaste åren har nånting med det jag nu kommer att säga men det är ändå viktigt att komma ihåg att ...äh... Nu säger bara.

Jag var och såg senaste ungdomsshowen i Pargas. Ett härligt spektakel på alla vis, men jag tänker inte recensera det desto mer. Min bana började ju i en likadan show. Och mitt liv fick helt klart en annan riktning än det hade när det hände. Jag är inte säker på att jag skulle vilja veta vad som hade hänt om jag inte hade hittat den meningen med livet som jag fortfarande tycker att det är. Teater. Och många öden med mej. Verkligen. Gemenskapen, uppgifterna och möjligheten att få synas, bekräftas och vara delaktig har säkert räddat många unga själar. Själv räddar det där mig hela tiden. På jobbet får jag synas, på jobbet får jag bekräftelse och där får jag vara delaktig. Och jag gläds för varje blomma, varje kort, varje nedplitat minne, varje hälsning på gatan där jag inte vet vem den andra är men den vet vem jag är genom nån föreställning nånstans. Jag gläds över varje "like" på Facebook. Det gör jag verkligen.

I år var det rekordmånga ungdomar med i showen. Och det är här nånstans jag börjar fundera. Tänk om alla shower, bänd, uppmärksamhet, tidningar, blommor, lärare som uppmärksammar de elever som är med etc. leder till att de ungdomar som inte har nån lust att stå på scenen hamnar lite i skymundan. Jag menar, man måste ju lära barn och ungdomar att de har samma värde även om de inte vill vara med i ungdomsshowen. Och de borde få samma uppmärksamhet av familj och vänner, skola och media som alla de som vill stå på scenen. Jag har t.ex. själv två systerdöttrar som då har mig som moster och så länge de har levat så har moster stått på scenen, fått blommor, tidningar har skrivit, hon har varit i teve och radio och folk har applåderat, hyllat och uppmärksammat henne för det hon gjort på ett eller annat sätt. De har varit på nästan alla föreställningar och många premiärer. När vi går på "malmen" kommer folk och pratar med mig och berömmer. Jag vill inte att dom ska få den uppfattningen att man är "något speciellt" eller " mer värd" för att man sysslar med scenkonst. Jag vill inte dom ska tro att det enda sättet att få uppmärksamhet från familj, vänner och bekanta är genom att ställa sig på scenen. Och framförallt tycker jag inte att det ska vara grundorsaken till att man överhuvudtaget ställer sig på scenen, speciellt inte professionellt, liksom för att lappa nånting som är sönder där inne. För då blir inte ens liv, ens yrkesliv och själ riktigt stabil... Tror jag.

Jag vet int riktigt vad jag menar.
Men jag menar att man måste lära barn och ungdomar att deras värde som människa och individ inte baserar sig på vad de presterar eller klarar av. Och att man är värd en blomma, en applåd och uppmärksamhet även om man inte står på scenen och sjunger och dansar. Faktum är att i tonåren borde man få en applåd och en blomma varje dag bara för att man har stått ut med att vara tonåring ännu en dag.

Och så måste man lära kidsen att livet består av medvind och motvind och att det är just det som är livet.
Det att man stiger upp varje morgon i alla fall, trots att det av ena eller andra orsaken känns motigt.

Jo, tack för ordet. :D

Om Att vara kristen 2

Nå nu har jag fått Hagmans bok.
Av en god vän och god kristen som heter Frank.
Frank är en god kristen som förstår mig.
Det tycker jag är ovanligt.
Frank följer mig på min väg att hitta sanningen som saker och jag är därför väldigt glad att han vill ge mig litteratur som han tycker att jag borde läsa, även om han vet att jag kanske kommer att vara av annan åsikt.
Vilket jag ofta envisas med att vara.

Nu ska jag läsa och begrunda och sen ska jag läsa någå annat och begrunda det.
Men innan jag läser något överhuvudtaget är att mitt största problem med kristna och kristenheten är att det verkar helt stört omöjligt för mig att någonsin få bli/vara kristen. Även om jag alltså alltid i grunden liksom har trott att jag är det...på något vis. Men jag har ju nu insett att jag helt enkelt inte är tillräckligt påläst. För det finns nu tydligen en massa med kristenheten som jag varken står bakom eller som jag kan uppfylla. Och det är en stor chock för mig att jag helt enkelt inte fyller kriterierna för att vara "sann kristen". Det suger.

Men alltså nog klarar jag ju mej ändå.
Jag har ju mitt sätt att se på saken och det har ju funka hittills.
Jag måste nu helt enkelt bara vänja mej vid att det är någå annat jag är istället för "sann kristen".

Om Fester

I helgen var det fest igen. Och förra helgen. Och jo, jag har hållit mej. Bra, bra, jag är så duktig. (klapp, klapp) Helgen fest var knepigare än den förra och jag försöker analysera varför. Igår kom jag aldrig riktigt igång. Jag blev mer betraktaren. Det var skitkul och jag hade inte velat vara utan det men jag dansade inte i fem timmar som jag gjorde förra lördagen. Jag hade svårare att smälta in med min nykterhet.
Jag undrar om det här eventuellt beror på att gårdagens sammanhang har alltid involverat sprit. Les Mis-familjen har aldrig spottat i glaset och under ett och halvt år har vi umgåtts som grupp dels på jobbet och dels på fester. Allt där emellan har det varit mindre av. Vissa har man umgåtts med också i andra nyktra och icke-festliga sammanhang, men med de flesta och framförallt som grupp så har det alltid inneburit nånslags party och därmed automatiskt nånslags fylla...

Sen ska man inte glömma att förra helgens fest var på hemmaplan med en "familj" som jag känt och hängt med länge. Där det känns som att jag har en självklar kravlös plats som inte hänger på vilket tillstånd jag befinner mig i. Les Mis-familjen är en kortare familjehistoria som är minst lika fin men inte ännu lika självklar och kravlös. Man får jobba lite för att hänga med och folk jobbar väldigt hårt för att alla SKA vara med. Igår var jag både sjuk och nykter och hade extremt låg energi och orkade inte haka på. Dessutom är jag hela tiden medveten om att om en vecka är det slut. Och det har jag varit medveten om ett tag redan. Varandet i Les Mis-familjen är inte lika bekymmerslös längre för mig. En del reagerar med att verkligen vilja ta ut svängarna innan det definitivt är slut medan jag min vana trogen förbereder mig med att ta avstånd, distansera och sakta men säkert lämna. Det känns ungefär som sista året i Teaterhögskolan. Det brutala sanningen står där framför en och man blir medveten om att en era håller på att ta slut och alla löften och relationer, flyktiga blickar och innerliga kramar kommer snart att vara förbi. Och det värsta av allt, det enda som består är en sporadisk högtidskontakt på Facebook... I alla fall med de allra flesta. Nya projekt, nya utmaningar, nya flyktiga blickar och innerliga kramar bland nya människor. Och just det faktum, den vetskapen, har jag lite svårt att fira.

Därför hade det varit mycket enklare med sprit igår.
Och därför skulle det vara mycket enklare med sprit nästa lördag.
Som Alex sa:...för att slippa känna något...