En sak har jag funderat på. Bland många andra... Detta i alla fall med anledning av att det i min hemstad har varit en räcka självmordsfall de senaste åren. Unga människor som väljer att ta sitt liv av ena eller andra orsaken. Självmord har jag alltid haft mycket svårt med. Alltså om man jämför med olyckor och sjukdomar eller annan världsmisär så har jag svårast att hantera självmord. Jag vet inte varför men så är det. Och det jag nu kommer att säga är inte anklagelse eller ett desperat försök att hitta nån syndabock utan det är nu helt enkelt en tanke, en association och ett sätt att ödmjukt försöka säga att det finns en baksida av allt.
Nu tror jag inte att det som har hänt de senaste åren har nånting med det jag nu kommer att säga men det är ändå viktigt att komma ihåg att ...äh... Nu säger bara.
Jag var och såg senaste ungdomsshowen i Pargas. Ett härligt spektakel på alla vis, men jag tänker inte recensera det desto mer. Min bana började ju i en likadan show. Och mitt liv fick helt klart en annan riktning än det hade när det hände. Jag är inte säker på att jag skulle vilja veta vad som hade hänt om jag inte hade hittat den meningen med livet som jag fortfarande tycker att det är. Teater. Och många öden med mej. Verkligen. Gemenskapen, uppgifterna och möjligheten att få synas, bekräftas och vara delaktig har säkert räddat många unga själar. Själv räddar det där mig hela tiden. På jobbet får jag synas, på jobbet får jag bekräftelse och där får jag vara delaktig. Och jag gläds för varje blomma, varje kort, varje nedplitat minne, varje hälsning på gatan där jag inte vet vem den andra är men den vet vem jag är genom nån föreställning nånstans. Jag gläds över varje "like" på Facebook. Det gör jag verkligen.
I år var det rekordmånga ungdomar med i showen. Och det är här nånstans jag börjar fundera. Tänk om alla shower, bänd, uppmärksamhet, tidningar, blommor, lärare som uppmärksammar de elever som är med etc. leder till att de ungdomar som inte har nån lust att stå på scenen hamnar lite i skymundan. Jag menar, man måste ju lära barn och ungdomar att de har samma värde även om de inte vill vara med i ungdomsshowen. Och de borde få samma uppmärksamhet av familj och vänner, skola och media som alla de som vill stå på scenen. Jag har t.ex. själv två systerdöttrar som då har mig som moster och så länge de har levat så har moster stått på scenen, fått blommor, tidningar har skrivit, hon har varit i teve och radio och folk har applåderat, hyllat och uppmärksammat henne för det hon gjort på ett eller annat sätt. De har varit på nästan alla föreställningar och många premiärer. När vi går på "malmen" kommer folk och pratar med mig och berömmer. Jag vill inte att dom ska få den uppfattningen att man är "något speciellt" eller " mer värd" för att man sysslar med scenkonst. Jag vill inte dom ska tro att det enda sättet att få uppmärksamhet från familj, vänner och bekanta är genom att ställa sig på scenen. Och framförallt tycker jag inte att det ska vara grundorsaken till att man överhuvudtaget ställer sig på scenen, speciellt inte professionellt, liksom för att lappa nånting som är sönder där inne. För då blir inte ens liv, ens yrkesliv och själ riktigt stabil... Tror jag.
Jag vet int riktigt vad jag menar.
Men jag menar att man måste lära barn och ungdomar att deras värde som människa och individ inte baserar sig på vad de presterar eller klarar av. Och att man är värd en blomma, en applåd och uppmärksamhet även om man inte står på scenen och sjunger och dansar. Faktum är att i tonåren borde man få en applåd och en blomma varje dag bara för att man har stått ut med att vara tonåring ännu en dag.
Och så måste man lära kidsen att livet består av medvind och motvind och att det är just det som är livet.
Det att man stiger upp varje morgon i alla fall, trots att det av ena eller andra orsaken känns motigt.
Jo, tack för ordet. :D
Ja, och hur ska man tolka det, att då finska högstadiet var och tittade på showen, där deras skolkompisar var med, var det nästan ingen som applåderade...Varför?
SvaraRaderaBlir ungdomarna som är med i showen "höga i korken"? Det upplevs kanske så av dom som inte vågar/kan/uppmuntrats att vara med, inte tror på att dom kan, dom som kanske annars också alltid fått känna att dom inte är värda nåt. Jag, som nästan tvåspråkig och uppvuxen i ett arbetarhem, tar ganska illa vid mej ibland då jag hör kolleger, vänner, t.o.m. tjänstemän och andra vuxna OCH tonåringar och barn tala i nedsättande ton om t.ex. "finnar", "amisar", (Yrkesskolelever)Kaarinabor, Nagubor, (för att nu inte tala om det där "homo, CP, mongo, neger, blatte"-snacket som väl är en sorts "tuffhets" -jargong) Men vi vuxna? Vi borde ju i alla fall kunna knipa käft, även om vi tycker att finnar är mindre civiliserade än finlandssvenskar, yrkiselever är dummare än gymnasister, fattiga människor luktar lite illa, negrer är fula, kvinnor ska tiga i församlingen, muslimer är mördare, alkisar och handikappade ska inte synas,jadajadajada. men man hör faktiskt Finlandssvenska Civiliserade Personer på Chefsposter kläcka ur sej förvånansvärt många såna grodor, med eller utan snapsens tunglösande verkan. Och jämlikhet är fortfarande ett rött skynke för beslutsfattare i lilla hemstaden. För jobbig bit att ta itu med....och alltför seriöst. Kul ska det vara! Lätt och kul och myspys!
Ursäkta mej min bittra svada, behöver lite seriositet ibland. Självmord är jävligt seriöst och mycket dödligt! Ingen återvändo där inte. Fattar alla det? Knappast får man martyrstatus heller, man får en drös med gravljus på platsen där man hittades, senare ligger dom där och skräpar och förbipasserande konstaterar att, jaha, här har nån dött, går vidare och funderar på vad dom ska ha från butiken.
Vad finns där bortom döden? Är det värt att söka det? Tomhet? Nytt liv? Sånt här kan man tänka på lite grann då man blir gammal som jag, men inte då man är sjutton! Då ska man uthärda bara. Har man blivit lämnad? Kärlekssmärta? Smärtan går om. Eller kapslar in sej. I alla fall så bleknar den. Sen hittar man nån annan, kanske. Nån bättre.
Men för en familj, där ett barn dör, bleknar ingenting. Dom såren läks aldrig. Barnet kan inte ersättas av nån annan.Det kanske man kunde tala om också. Att ett självmord i själva verket är det grymmaste och fegaste straffet man kan ge sina närmaste.
Och sluta dalta med tonåringarna!!! Kalla fakta om vad som händer då man hänger sej, hur man ser ut för den som hittar en. Hur man ser ut om man dränker sej och blir hittad en vecka senare. Det låter hårt, men jag tror det behövs lite sanning här. Man måste lära sej att ta besvikelser, och det är vår, vuxnas uppgift att se till att den styrkan byggs upp från början. Att man fattar att ens handlingar har konsekvenser på riktigt, man kan inte få nån "play again".
Varje svårighet man tar sej igenom gör en starkare. Med- och motvind, precis som du säjer. Det ska vi stå för. Och lite skrämseltaktik ibland. Men alltid kärlek.