...blir jag mer och mer irriterad på folk som inte tar ansvar över sina liv och sina handlingar.
Folk som hellre snackar skit än konfronterar dem som det verkligen berör. Folk som föredrar att gnälla istället för att förändra. Folk som inte tar itu med sina misslyckade liv, arbeten, bostäder, relationer eller vad det nu är utan istället placerar sig i offer-rollen och nöjer sig med det.
Samt folk som inte tar hand om de barn som de skaffat till denna världen och fattar att så länge barnen är barn så är de på första prioritet oberoende vad som händer. Samt folk som har kärleksrelationer men ändå har affärer på sidan om. Fy fan vad trött jag blir på det. Det behöver för övrigt inte vara långa affärer vid sidan om, varenda blinkning, antydan eller nyp är minst lika asigt. Och jag är så satans trött på gubbar. Voj, herregud. Kommer jag nånsin att gilla en gubbe igen? Gubbe låter som nån farbror i sextio årsåldern, men jag kan upplysa er om att gubbar finns i alla åldrar.
Gubbe= "naistennaurattaja", en som blir provocerad av att det finns kvinnor som inte orkar bekräfta deras idiotiska skämt och röv-nyp, en som faller ihop och förintas när folk inte avgudar dem och deras eländiga jargong, vuxna män som inte kan dricka med måtta, vuxna män som tror att deras åsikt, röst, skämt, diskussion är på något vis viktigare än t.ex. den som ska hålla tal, den som ska börja en föreställning, den som har vunnit ett pris, en som tror att varje möte, varje tillställning, varje antydan, varje anklagan, varje åsikt och varje leende på något vis har nånting med dem att göra, helt som hela världen skulle snurra runt alla gubbars navel, en som springer på tusentals middagar och partyn i året men fortfarande inte vet hur man beter sig och för sig, en som tror att äkta gentlemannaskap innebär att man öppnar dörren, ger jackan och viftar med visa-kortet. En som säger och gör saker som är så luddiga så att man aldrig kan bli anklagad för att vara oförskämd, för det var ju bara ett skämt...
Jag blir också irriterad på fruntimmer som ständigt bekräftar det här beteendet. På ett eller annat sätt.
Jag har ingen förståelse för det. Jag kommer aldrig att ha det. Och jag kommer aldrig mer att vara en av dem. Kanske blir jag aldrig bortgift då, men då är det inte meningen att jag ska bli det då. Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar