Om Att det går fort och Vad jag vill

Alltså nu går det undan här. Jag hänger inte med. Vi är i medlet på november och saker rullar på i en sån herrans fart så det gäller bara att hålla i hatten och haka på. Jag hinner inte blogga och hinner därmed inte heller riktigt analysera. På det stora hela är allting bra. Mycket bra faktiskt. Dock händer det grejer runt mig som är stora och omvälvande och jag kan inte låta bli att dras med och bli påverkad. Medan alla andra verkar säkra på vad dom vill med sina liv så står jag plötsligt helt förvirrad och har själv ingen aning om vad jag vill. Jag upplever att jag har förverkligat mycket av det jag vill och lyckats med mycket av det jag velat göra och nu står jag här och inser att året snart är slut och i januari har jag lite tid ledigt som vanligen brukar vara fylld med evenemang för flera månader sen. Jag har ett 2013 som är extremt öppet och oklart och skrämmande. Jag vet vad jag ska jobba med fram till maj men utöver det så vet jag ingenting.

Jag vet inte vad jag ska göra när klockan slår tolv på nyårsafton. Och jag vet inte vad jag ska göra dagen efter det. Jag tror att jag vill vara i Berlin när det här händer tillsammans med mina vänner från kursen i Italien. Vi ska ha en liten återförening. Jag vet inte vilka som är på väg och jag vågar inte ens tänka på vem som eventuellt kan vara på väg...

Chokladgossen är fortfarande väldigt fokuserad på Finland men nu har beskedet kommit och det verkar som att han måste åka hem till Nigeria för att reda upp pappershärvan. Och det planerar han göra i januari. Vi har mycket sporadisk kontakt. Han är målmedveten och vill till Finland. Och nu vill han även att jag ska komma till Nigeria i januari. Jag är osäker på vad jag tycker om det. Mitt äventyrslystna jag tycker att ja, varför inte, när får jag annars en sån chans. Att åka till Afrika med en afrikan som jag känner och ändå litar på och som vill visa mig dom vackraste delarna av landet, kulturen och människorna. Ja, mitt äventyrslystna jag går igång på det. Fast instinktivt så känns det fel. Jag vill inte att han ska missförstå anledningen till att jag reser. Även om han själv sa att jag kan resa till landet som hans vän och inte som flickvän eller fästmö, så vet jag ju att det inte är vänner han vill att vi ska vara.

Själv hade jag tänkt tågluffa i Europa i januari. Men egentligen känner mig inte sugen på det heller. Berlin är jag sugen på. Och Italien. Men, Italien i januari känns ganska blött och gammalt kanske... Har titta på långa resor till södern men det känns också fel. Jag vet inte varför men jag ska inte resa till Thailand eller Indonesien eller Kambodja i januari. Jag vet inte varför, men det ska jag inte.

Jag vet inte vad jag ska göra i sommar heller. Jag väntar på tecken. Jag skulle vilja åka till klostret igen eftersom jag märker att jag ännu i november lever och har energi kvar från de två veckorna i Italien. Samtidigt kanske det var en engångsföreteelse, en lyckträff... nästa gång kanske inte alls blir samma sak. Jag väntar på att nånting annat ska ploppa upp, nånting annat som gör mig inspirerad och som jag känner att JA, jag MÅSTE göra det här. Ännu har det inte kommit. Ska jag hyra ut min lägenhet? Ska jag försöka vandra i Spanien en gång till, nu när jag vet bättre? Ska jag bila i Finland, besöka östra Finland och Lappland som jag länge velat göra? Eller borde jag ta mig till Irland i alla fall? Det har jag ju drömt om så länge. Vad ska jag göra??

Ska jag försöka upprätthålla kontakter världen över eller ska jag släppa taget och gå vidare och istället möta nya? Jag är på nåt vis i valet och kvalet. Jag inser att vissa relationer för alltid är förbi, samtidigt som jag är lite nostalgisk och inte vill lämna bakom. Det känns som att 2012 har haft en agenda som är väldigt tydlig och som jag har tagit på stort allvar. Benat ut en massa saker och förstått och begripit och analyserat och kommit till punkt. 2013 däremot...det är ett totalt tomt bord. Det är alldeles tomt. Jag har ingen aning om vad som ska hända och jag har ingen aning om vartåt det bär... För jag har inget mål med 2013. Ingen mening. Och det känns lite jobbigt faktiskt.

Dom ord som ploppar upp är UPPLEVA, ORÄDSLA, NYTT OCH FRAMÅT.

Därför känns det som att jag inte ska gå kloster-kursen i sommar. Jag kanske ska besöka den på en resa i Italien men jag ska inte delta. Jag ska lämna vandringen i Spanien till sitt öde. Även om det stör mig att jag inte har gått den till slut så ska jag ändå inte försöka rätta till det. Jag har provat det och misslyckats och nu måste jag släppa det. Jag måste släppa vissa relationer. För gott. Inse att den tiden är förbi och att det inte är fruktbart att simma i gamla mönster och nostalgi. För att komma vidare. Allting är väldigt VITT när jag tänker på 2013. LUFTIGT. Och sen återkommer jag hela tiden till sjukdom. Och det är inget kul. Jag försöker fäkta bort det ordet. Men jag kommer tillbaka till det.

Oj vad jag har längtat efter att få fylla trettio. Det är som att den stora bördan som jag upplever det att vara under trettio innebär, kommer att lätta. Jag är så less på att vara ungdom eller "ung vuxen" eller i fasen då när man ska börja para sig. Jag är så trött på det. Jag tycker det ska bli fantastiskt att bli TRETTIO. Känns som att då kan jag leva ut min lill-gammalhet som jag dragits med i evigheter. När man är trettio så kan man umgås och träffa människor som är 45 och uppåt utan att det känns konstigt och utan att det känns som att folk ser en som en liten flicka som ska förmanas och daltas med. Nu kan man börja möta andra vuxna människor vuxet. Hoppas jag. Det är nånslags pondus i att vara trettio som jag nu skamlöst kan börja utöva, som gör att folk kanske tar en på allvar. Nångång. Jag vill prata och diskutera saker med äldre människor på det viset att vi kan lära av varandra. Att jag uppfattas som tillräckligt gammal för att ha nån livserfarenhet för att man ska kunna ta det till sig som jag säger. Inte så att den äldre ska med sin livserfarenhet lära mig och att hela umgänget går ut på det, utan också tvärtom. När jag fyller trettio kommer jag åtminstone själv att kunna tänka att nu har jag ändå trettio år i bagaget, nu har jag fan rätt att tycka till med pondus. Jag har nånting att tillföra också såna som är trettio år äldre än mig. Jag vill ha mera MÖTEN med folk. Riktiga möten. Utbyten. Jag vill kunna träffa människor på lika villkor, överallt i världen. Mötas på riktigt. Gud vad jag längtar. Jag vill applicera sommaren 2012 på livet från 2013 framåt... Det är det jag vill. Fan vad länge det tog att komma fram till det... Ja. Det vill jag.

Om Att hålla sig frisk

Till och från får man frågan att vad gör ni när ni inte spelar föreställning? Blir det inte väldigt mycket ledigt för er? Ja. Ibland blir det det och ibland blir det inte. Ibland känner jag att jag får långtråkigt men just nu t.ex. jobbar vi ganska hårt när jobbar och så vilar jag ganska hårt när jag inte jobbar. Jag har funderat lite på det här med prioriteringar och just det här med vad vi gör. Eller vad jag gör när jag inte jobbar. Och kom fram till att mycket av tiden går egentligen ut på att hålla sig frisk. Att aktivt se till att jag inte blir sjuk eftersom att jobba sjuk är det värsta som finns och eftersom sjukledighet i det här yrket inte existerar så länge det inte handlar om akuta saker som blindtarmsinflammation eller stora ryggoperationer eller utbrändhet eller vad det nu kan vara. Förkylningar, maginfluensor eller feber eller sånt är inga orsaker att ställa in föreställningar på.

Så faktiskt. Det mesta av tiden går ut på att inte bli sjuk, tappa rösten eller bryta ihop psykiskt. Jag går omkring och är uppmärksam på minsta lilla antydan om att bli förkyld, halsont, värk i ögon eller leder. Jag tar på högsta allvar det faktum att vi nu när vi turnerar är väldigt nära inpå varandra och att det betyder att det blir väldigt mycket social samvaro. Och det gäller att vara skärpt, pigg och samarbetsvillig och gott humör. Det är roligare för alla inblandade. Vilket betyder att på mina lediga dagar så vilar jag, sover mycket, håller mig hemma, umgås minimalt med människor, andas frisk luft, rör på mig, äter bra mat eftersom det blir mycket korvkiosk på turné. Just nu så kånkar vi en massa grejer av och an och sitter långa tider i en kall buss efter en svettig föreställning så gäller det att vara uppmärksam på att ryggen och nacken inte tar stryk och att man inte får kallt eller att det drar och sånt. Självklara saker egentligen men det blir väldigt vardagligt och stora saker när kroppen är ens arbetsredskap. Jag vet inte hur mycket andra människor tänker på detta i sina liv men jag vet hur mycket jag tänker på det och jag kan känna igen precis när jag håller på att bli sjuk och jag vet exakt varför och av vilka orsaker jag blir sjuk och därför försöker jag undvika det så långt det är möjligt.

Det betyder att har jag två dagar ledigt, som nu t.ex., och egentligen skulle vilja kanske ut och festa eller träffa en massa folk eller ja, göra nåt, med nån, så väljer jag ändå att inte göra det. För jag vet att nästa vecka ska jag vara runt folk sex dagar i sträck, vara på topp varje kväll, med rösten i skick och kroppen i skick, så jag kan inte tumma på vilan nu heller. Jag kan inte vaka, det är den största boven för mig, en natts vak är inte bra, två nätter är katastrof. Jag blir alltid sjuk om jag inte sover tillräckligt. Därför har jag heller aldrig dåligt samvete över mitt sovande för det är livsviktigt för mig. Jag kan inte ränna ute på krogen på natten och tanka i mig en massa sprit, sova dåligt, äta dåligt för då blir jag sjuk. Mitt immunförsvar rasar och jag blir SJUK. Jag VET det. Och det är inte värt det!

Så till alla vänner och bekanta där ute. Jag VILL verkligen ses och jag VILL verkligen göra en massa och vara överallt. Men jag vill INTE bli sjuk. Jag kan inte bli sjuk. Jag får inte bli sjuk. Punkt.

Det hör till arbetsdagen, som skådespelerska, att hålla sig frisk. Både fysiskt och själsligt.

Om Nuläget

Oktober är slut och tio månader är avklarade. Nykter och rökfri och Hesburgerfri och som vanligt har jag fuskat med shoppandet. Jag är å andra sidan väldigt nöjd nuförtiden om jag kan gå i klädbutiker utan att komma hem med femton halsdukar och två kappor och sjutton örhängen och trettitvå tröjor i månaden. Jag känner mig otroligt stolt över att jag kan gå i butiker, bli sugen på nåt och låta det vara. Det jag har köpt har varit tavelramar, porslin till samlingar, fotoalbum, vykort, ett pack strumpor, gardiner och lite ljus och ljuslyktor till november mörkret. Så länge jag håller mig borta från lumpbutiker som H&M eller Gina tricot eller Indiskas klädavdelning så är jag nöjd. Och köper jag nya gardiner eller några muggar så kan tänka att ja, den här muminmuggen kostar lika mycket som tre cigarettpaket eller tre lonken. Jag vet inte, jag får inte så dåligt samvete då.

Annars så är jag nöjd med tillvaron. Jag gillar jobbet just nu och jag gillar att vara hemma. Jag har resor och massage inplanerade och jag har regelbunden kontakt med de närmaste. Jag tränar inte ofta men regelbundet och jag sover väldigt gott. Jag känner mig på det hela taget väldigt frisk och stark just nu. Jag blir väldigt lycklig av tanken på att ingen alkohol eller inget nikotin har flödat i min kropp på tio månader. Jag är nöjd över att tio månader har gått och jag har inte spökat ut mig och utövat destruktivitet under dom månaderna. Jag känner mig "ren" och "hel" och färdig med väldigt många saker. Det känns som att jag har rett ut många tankar och många orosmoln och mycket ångest är bort. Ibland är det annan ångest som kommer som är helt ny. T.ex. är jag mycket oftare orolig för att jag ska bli sjuk eller att jag går och bär på nån sjukdom som jag inte vet om. Det är nånting med att jag känner mig så otroligt frisk och kry just nu som gör mig misstänksam. Jag tycker jag har klara ögon och fin hy och rosiga kinder, jag andas lugnt och sover rofyllt och mycket. Jag känner mig inte jagad och stressad även om jag har mycket att göra. Jag begränsar väldigt hårt mitt sociala liv just nu och det är så otroligt skönt att vara i fred. Och jag känner att jag inte kan tumma på det alls just nu. Jag har också ovanligt långa nerver just nu och är väldigt duktig på att direkt konfrontera orättvisor och inte låta irritation eller ledsenhet bli och gro utan direkt ta itu med saker eller människor som i mitt tycke beter sig illa. Jag är väldigt effektiv på den punkten, jag säger ifrån direkt. Innan jag hinner bli irriterad eller arg eller förbannad och hysterisk. Och trött.

Det jag saknar nu är nånslags action. Fest kanske! Men jag vill absolut inte ut i köttdiskmörkret på stan. Jag märker jag håller på och odlar ett totalt "'rädd-för-fulla-människor"-syndrom. Ett syndrom jag alltid haft tror jag, men som jag själv supit ur världen. Men jag vill verkligen inte gå ut på nattklubb. Men jag skulle vilja dansa och äta middag och umgås med folk. Träffa folk typ. Inte så att jag har astråkigt, jag trivs så bra hemma också. Det är underbart! Men jag skulle vilja träffa folk och se hur dom mår, möta världen liksom med mina nya ögon och mitt nya tänk.

Och så saknar jag väl lite kärlek. Nu gick ju jag och dumpade den där mannen och det står jag för och ångrar icke. Men lik förbannat är jag fortfarande ogift och den önskan har ju inte försvunnit för det. Att träffa nån vore ju trevligt. Och det jag oroar mig för är väl att hur ska jag göra det när jag inte vill gå ut på nattklubb och när det jag längtar efter är så sällsynt. På nåt vis. Men jag lugnar mig själv med ett mantra om att det finns både en och fler rätta för alla och att min dag kommer den också. Nånstans, nångång.

Sen kan jag våndas över att jag är tråkig och asocial. Det är mycket frestelser nu överallt och varje dag i turnébussen får jag fokusera på att inte trilla dit. I dricka alkohol-träsket. För jag vill inte dricka men jag förstår ändå att man är roligare om man dricker. Och jag vill ju gärna vara liksom med och vara social och skojig. Är man nykter så drar man sej på nåt vis undan, kanske för sin egen skull men kanske också för andras. Tobaksröken och spritdoften ger mej dels kväljningar och tankar från förr, det är väldigt mycket som påminner om saker man gjort och tänkt. Och människor som tänker som jag tänkte för och som besitter dom tankarna och uttrycker dom tankarna som jag helst inte vill tänka eller vara nära eller bli påmind om. Samtidigt så ger mej tobaksröken och spritdoften en sån enorm lust att ge upp allt och bara flyta med och acceptera och bejaka det som cigaretterna och spriten har gett en. Den kicken och den ansvarslösheten, den oeftertänksamheten och den friheten. Den kan jag längta till, även om jag vet att den räcker bara några timmar och slutar oftast i fördärvet. Men den är ju där, längtan. Att möta och neka.

Året börjar också lida mot sitt slut och onekligen börjar jag fundera att vad händer sen. Ja men att hålla sig ett år är väl ingenting, som ett projekt, men sen då? Hur ska jag göra för att tillämpa detta för evigt? Jamen, ska jag ta ett glas bubbel vid tolvslaget eller ska jag låta bli? Vad vill jag? Och kan jag efter det här året lita på att det jag upplever som min vilja och mitt behov och min önskan, verkligen är det, och inte en destruktiv demon? Ska jag behöva analysera och förklara varje glas vin jag tar eller ska jag alls ta det? Det enda som är säkert är att inget går att lova. Vi får se, en dag i taget. Och istället för att falla för frestelser, hellre ta sig an frestelsen. Som ett medvetet val. I så fall.

Om Två artiklar och Tro och Tackochhejleverpastej

http://www.dagen.se/insikt/han-tar-dod-pa-myten-att-religion-skapar-krig/


och


http://blogs.wsj.com/speakeasy/2010/12/19/a-holiday-message-from-ricky-gervais-why-im-an-atheist/


Nu har jag blivit ateist igen. Inte ateist kanske, men i alla fall känner jag mig otroligt o-kristen och väldigt övertygad om att inte nog med att jag inte känner att jag passar i Guds gäng, men Guds är nog också ganska nöjd över att jag kliver åt sidan en stund. Det är så märkligt, det är alltid dom med en stark kristen tro som gör att jag väljer att dra mej ur spektaklet. Det borde väl vara tvärtom skulle man tycka. Men icke. Anledningen till att jag inte pallar kristenhet är alltid samma sak och det är för att dels jag själv känner mig berövad på rätten att uttrycka MIN personliga, högst privata åsikt utan att behöva dra in Gud i debatten. Dessutom blir jag så irriterad när andra människor drar in Gud i debatten som ett vapen, som ett argument, som ett hot. Inte uttalar sin åsikt eller sitt hjärtas melodi, inte säger saker som man känner bottnar i just den personen utan bottnar i nån religiös allmän värdegrund som är inlärd och uppfostrad och aldrig ifrågasatt eller tvättad,centrifugerad, torktumlad och upphängd i en annan värld med en annan värdegrund. Det är som den där leken "SPEGEL". Nån säger Oj, vad ful du är och då svarar den andra Spegel, vilket då betyder att anklagelsen studsar tillbaka till den som sa först. Sen säger den första Dubbelspegel, så säger den andra Trippelspegel, första säger SuperMegaTurboSpegel, och den andra säger BautaHorrorMultiSpegel och så håller man på sådär tills "argumenten" är slut. Detta är en slags skolgårdsdebatt på gräsrotsnivå. En slags övning i att argumentera på nåt vis. Men hela idéen försvinner ju när nån av dom där debattörerna plötsligt sätter upp handen som en spegel och säger GUD. Och man bara... eh... jaha...då var den leken/diskussionen slut. För man börjar ju inte att argumentera med det!! Och det är så jävla fräckt att i en diskussion, så fort man upplever att man är i underläge och inte har några argument längre så drar man till med vapnet Gud. Och börjar tala i Guds namn och det går ju inte att diskutera eller ifrågasätta, för det är ju en trosfråga. Och jag respekterar folk för det. Jag förstår att vi tror olika i denna världen och jag ser det som en rikedom, jag vill inte att vi alla ska tro och tycka lika, jag tycker det skulle vara pisstråkigt om det vore så. Och jag tänker inte börja strida om Gud eller i Guds namn, för det, om nånting känns ju skändande och hedniskt. Sen får den där snubben i artikel nummer 1 där ovan säga vad han vill om "myten" men så länge folk krigar i Guds namn och pratar om det som att det skulle vara Guds vilja att bomba ner folk och städer så FINNS det ju religiöst våld. Så är det ju. Och det är förkastligt. Och dumt. Och tråkigt. Vem orkar strida om trosfrågor, det är väl var och ens egen sak vad som tror på. Men det tycker inte de flesta som tror. För de flesta som tror har nånslags jävla behov av att tala om hur man tror rätt. Och ju fler människor som babblar om hur jag ska tro för att tro rätt, desto mer upplever jag således att jag tror fel och drar mig följdaktligen ur.

Jag drog mig för övrigt också ur ett förhållande för nån dag sen. Bland annat p.g.a. just detta. Ja, jag gjorde slut med denna trygga, stabila, visserligen frånvarande men ändå fantastiska mannen i Grekland. Dels för att sättet han väljer att visa sin "enorma" kärlek inte tilltalar mig. Jag har hela tiden tyckt att denna enorma kärlek dessutom är ogrundad eftersom den infann sig ungefär efter en kvart. En halv dag senare hade han sagt att han älskar mig och ett dygn senare ville han gifta sig. Det betyder i praktiken att allt mellan att man träffas och det att man gifter sig som en pik och fantastisk höjdpunkt, hoppade han över. Men den påföljden att det blev skittråkigt. Natruligtvis ännu mer tråkigt eftersom vi ses och länge kunde skylla på det faktum och trodde på hans ord att allt skulle bli annorlunda när vi äntligen skulle få se varandra. Men nu har jag insett att jag inte är förälskad i honom. Jag skulle gärna vara det. Jag är väldigt förälskad i tanken på chokladbarn och ett börja bygga bo och hitta en andra hälft. Det har jag inte varit intresserad av på tio-tolv år. Sådär seriöst liksom. Men nu känner jag mig redo och skulle förstås väldigt gärna ha lyckats på första försöket. Mitt tålamod är som bekant inte särskilt långt och jag gillar inte att misslyckas med saker. Och jag bet ihop ganska länge, just bara därför. Men man måste vara sann mot sig själv. Jag kan inte gifta mig med någon bara för att den personen är den enda som friat. Jag kan inte skaffa barn med någon bara för att den personen är den första som ansett mig vara ens en smula kapabel att ta hand om barn. Även om han nog lät mig förstå att min uppgift främst var att vara vacker och duktig på mitt jobb. Uppfostran, kunskap, filosofi och teologi skulle hålla mig ifrån. Inte för att inte respekterade min åsikt, det var bara det att den var fel och därmed helt onödig att yppa. Han visste till och med mer om mina vänner, min familj och mitt land än vad jag gjorde och detta enbart på grund av att han trodde på Gud, kunde sin bibel utan till och därmed kunde applicera precis allt i verkliga livet på nån text ur nån bok av nån lärljunge. Och så var den saken ur världen. Spegel.

Största anledningen var ändå att inget som kom ur hans mun kom från hans hjärta kändes det som. Han kunde aldrig visa sina känslor via sina egna upplevelser utan allting refererade till Gud på ett eller annat vis. Jag är inte mycket för komplimanger annars heller utan gillar mer när folk uppmärksammar en för de sidor som verkligen är specifikt mina, goda eller onda sådana. För det är ett tecken på att man inte är allmängiltig för den andra. Ett tecken på att man har noterat just dom speciella sidorna och att det är därför man är förtjust. Eller inte bara egenskaper utan också intressen och passioner. Jag blir mera kär om nån frågar om mina bilder på lövverk på facebook eller mina ryska trädockor än om nån säger att jag är Guds skapelse och är så vacker när jag ler. Jag blir mera kär om nån bryr sig om att fråga om den där väninnan jag går på kaffe med varje dag, vad hon heter och hur länge vi har känt varandra och hurdan kontakt vi har än om någon säger att det är Guds vilja att jag har henne medan jag väntar på att karln ska få sina papper i ordning och komma hit och underhålla mig. Som om inte jag skulle behöva min kaffeväninna sen när han är här. Som om hon är en liksom tillfällig leksak i väntan på den stora, fantatsiska mannen. Oh please säger jag...kom ner på jorden människa. Nä, ursäkta Gud, men det blir en väldigt enkelspårig och opersonlig dialog när allt ska vi profetiorna och svänga.

Till en början var det skönt med en lugn och stabil och trygg man som höll ihop medan jag krackelerade känslomässigt. Till slut upplever man detta känslolugn som är så otroligt högaktat i kristna sammahang, har jag läst, som likgiltigt. Också passion, flirt, humor, romantik (även om jag spyr viss romantik, ogrundad romantik framförallt) och allt det här som föraktas och som vi inte ska sträva efter och som inte är "riktig" kärlek, är viktigt för mig. Och det är skitsvårt att flirta med en profet. Det är nåt av det tråkigaste jag har varit med om. Alla vuxna, kloka människor kan säga att i långa loppet är kärlek egentligen vänskap, respekt och lojalitet. Kanske är det sant men jag vägrar acceptera att det inte ens i början skulle få finnas lite spänning, flirt, roligt, skoj, humor, passion. Jag vägrar. Det måste gå att få alltihop. Utan att för den skull kallas kräsen... Vilket jag för övrigt tycker att man har all rätt att vara, när det kommer till den man ska leva med resten av sitt liv.

Mannen har inte accepterat, ej heller respekterat mitt beslut. Han ignorera egentligen helt och hållet vad jag tycker och känner. Han säger att vi kommer att bli tillsammans, för det är Guds vilja, och så ska det bli. Och jag respekterar hans Gud och hans tro och tänker att om detta får honom att må bra och kämpa med sitt så är det helt okej. Sen blir ju naturligtvis mållös när jag säger att vi kommer INTE att bli tillsammans för det är Guds vilja. Min Guds vilja. Då säger han nej. Nej. För det är hans Gud som räknas då. Antar jag. Min Gud förlorar alltid mot hans. Spegel. Vad min Gud har att säga mig är inte relevant. Min Guds åsikt respekterar han inte. Och igen en gång så är det den "riktiga" kristna som är respektlös och inte kan respektera andra för det dom är och det dom tycker. JAG kan utan problem leva med att han tror som han vill eller att andra tror som dom vill. Det är helt lugnt för mig. Men varför är det aldrig lugnt att tro som jag gör? Varför är det alltid ett mål för anklagaelser och ifrågasättande? Och varför bryr man sig överhuvudtaget om att ifrågasätta trosfrågor. Jag tror på ufon, astrologi, reinkarnation, medvetenhet och intuition. Jag tror på sanning, ärlighet, meditation, healing, reiki, stearinljus och skribasånger. Jag tror på ljuset, på att ge och ta och på att lyssna. Jag tror på skratt och gråt och fritt känsloflöde när man vill och var man vill. Jag tror på vatten. Jag tror på barn och resenärer. Jag tror på massage, sömn och värme. Jag tror på att allt kommer tillbaka. Jag tror på cirklar, bollar, bubblor, runda grejer, prickar, glober, kulor och klot. Jag tror på konst, träd och inredning. Jag tror på snö och hav och löv och kärlek. Och vad alla andra tror på är helt okej det också.

I artikel nummer ett ovan skriver han i slutet att snart kan våra fiender kanske blir våra vänner. Och jag tycker att han den meningen beskriver hur på djupt vatten den där människan är från första början. Det är skevt, hör ni det, det är skevt så in i bängen när man från första början utgår från att dom andra är fiender och att "dom ska bli" vår vänner. Fattar inga den där muppen att om vi vänder på steken så är vi fienderna och det vi som ska förändras för att få bli deras vänner. Den där meningen är kärnan till all jävla osämja i hela världen. Men, jag respekterar honom för hans åsikt. Om den där uppfattningen om att religiösa krig bara är en myt, får honom att må bra och känna sig tillfreds och lycklig, så ska han få tro det. Jag har inget behov av att han ska tycka som jag. Men så är jag ju inte heller kristen. Alldeles tydligt.

Om Note to the world

Nu är tiden inne att ta itu med alla monster som spökar. Gå till botten med allt och inse att alla har sina skelett i garderoben. Liksom på riktigt. Gå djupt och sen gå ännu djupare. Länge, länge har vi kommit undan men många med mig har de senaste åren tagit tjuren vid hornen och sett sig själva i spegeln, sett sig själva i barndomen och i framtiden. Bearbetat, rivit upp, sörjt, sovit, sörjt igen, bearbetat, pratat, rett ut, lämnat, gått vidare och blivit starkare. Nu kommer vi inte att komma undan. Enligt alla stjärnor och planeter är det dags. Annars smäller det. Om det får chansen att smälla så blir processen betydligt längre. För de flesta kommer det att smälla.

Alla har vi vårt. Föräldraband, relationer, trauman, kriser etc. Vi lever i relationer som vi inte trivs i, vi lever liv som andra ordnat för oss, vi jobbar på arbetsplatser vi inte uppskattas på, vi längtar efter nåt annat, nåt bättre. Vi förgiftar oss och avtrubbar oss. Vi stressar ihjäl oss och vågar inte säga nej. Vi glömmer bort vår hälsa, våra barn, vår familj. Vi ljuger och är oärliga både mot oss själva och andra.

Det är löjligt att tro att vi ska bli perfekta människor. Det kommer aldrig att hända. Vi gör alltid misstag och det ska vi göra också. Men att jobba mot lite medvetenhet, ärlighet, öppenhet och lycka kan väl knappast skada. Så vitt vi vet har vi ett liv och hur vi väljer att leva det, är upp till var och en.

Men finns det nåt vi vill förändra, finns det nåt som inte är "sant" så kommer det att visa sig nu. Vi kommer inte undan längre. Vi går mot en tid av upplysning, medvetenhet, vakenhet och ärlighet. Men innan vi når dit så måste vi ner, djupt, djupt ner i mörkret en sväng först.

It's now or never. :)

Om Roliga Saker

I septmeber drack jag inte, rökte inte och åt inte Hesburger. Däremot handlade jag två par skor, en trädocka och en monchichi. Roliga saker just nu är att det känns som att jag är stark och har kontroll när det kommer till shopping. I nåt skede under månaden hade jag grymt behov av att röka och dricka. Det är nog för att det blir kallare i luften och jag har alltid blivit ganska glad i sprit och cigaretter till hösten. Tobak smakar godast i krispig höstluft och tanken på att stå och dricka lonken på nån busshållplats under en gatlykta känns bekant och tyvärr lite romantisk. Men det var inget mer med det, jag drömde att jag var skitfull och att jag rökte och det var jävligt obehagligt att vara full i drömmen.

Hur som helst och känns det som att jag har koll på shoppandet. Tänk att det tog nio månader innan jag lugnt kan känna att jag kan köpa en grej utan att för den skull köpa en massa annat. Eller att jag kan vänta med att köpa grejer några veckor, även om jag har pengar. Oftast glömmer jag ju bort plagget eller saken om jag inte köper den direkt och det om nånting är väl ett tecken på att jag inte behöver skiten egentligen. Jag är väldigt stolt över att vi är sju dagar in i oktober och jag har inte köpt nåt alls fast jag har pengar. Jag har snurrat i affärer men hela tiden känt att äh, det där kommer jag ändå aldrig att använda. Jag har börja känna skillnad på mina impulser, skillnad på när jag gillar en färg eller en modell eller ett tyg och när jag faktiskt gillar hela plagget som helhet... Jag har köpt så mycket kläder p.g.a. färgen eller tyget.Kläder som aldrig har passat eller helt enkelt inte passat min stil men som bara tyget har varit så vackert så att jag inte har kunnat låta bli. Det finns ju himmelskt mycket vackert men vissa grejer är ju vackrare i andras hem eller på andras kroppar. Det är rolig sak! Att ha kontroll över sina impulser!

En annan rolig sak är att allt smink och salvor och krämer och parfymer och hårband och spännen och tandkräm och schampon och oljor och puder och pennor och läppglans så småningom börjar ta slut. Jag har köpt två shower gel på nio månader. Det är allt jag har inhandlat i liksom kosmetika/hygienartikel-väg. Kan ni begripa hur mycket jag har samlat på mig? Detta mycket p.g.a. många flytter och resor som gör att man glömmer hemma och köper nytt i utlandet och så samlar man på sig en massa burkar och flaskor. Men nu börjar det faktiskt sina. Ännu räcker det en god tid framöver men jag har så mycket utrymme i mina lådor och skåp nu så det känns väldigt roligt. Nästa gång jag köper en bodylotion eller nåt smink så ska jag köpa kvalitet, nåt riktigt bra, drygt och gärna dyrt.

Mitt klädskåp börjar också vara tomt. Nu har jag genomlevt tre årstider, vinter, vår och sommar och kan nu på rak arm säga vilka plagg jag helt enkelt inte använder. Dem har jag gett bort eller sålt bort. Så nu börjar jag ha en massa ordning och utrymme i mina skåp. Det känns också väldigt kul. Jag vet att dom plagg jag har i skåpet nu så använder jag faktiskt och trivs i. Det är nåt väldigt skönt och tillfredsställande att inse vilka plagg som är rena rama självbedrägeriet. Det känns coolt att vara okej med att det här plagget är "jag" och dom där andra plaggen är "trendigt" men inte jag. Det känns fint att acceptera sin egen stil (eller icke stil) så helt och fullt så att man utan dåligt samvete kan ge bort eller sälja urfina plagg som tyvärr inte är skapta för mig. Plagg som jag har köpt för att jag har trott eller önskat att jag varit någon annan än jag är. Det känns vuxet att ta det steget att i framtiden fylla mitt klädskåp med MINA kläder och inte med drömmen om mina kläder...

Annat roligt är att jag känner mig trygg och lugn i mitt ganska tråkiga förhållande till mannen i Grekland. Hade väl nån panik över det också i nåt skede, att jag inte "känner" tillräckligt eller att jag känner fel saker. Jag har fått inse att kärlek inte är problemfritt vilket jag har inbillat mig. Riktig kärlek är däremot när man vill lösa problemen och kompromissa och försöker kommunicera med varandra istället för att ge upp. Just nu är jag inte hysteriskt passionerat förälskad på det sätt som jag kanske ha varit tidigare eller som jag har trott att man ska vara. Just nu är jag bara väldigt lycklig över att vi pratar och är ärliga och säger direkt när nånting känns galet, även om det inte alltid är grejer man vill höra. Jag är väldigt stolt över mig över det. Att jag talar och säger ifrån. Drar gränser. Det gäller i andra sammanhang också. Att jag säger nej, tackar nej och gör val som passar min rytm och kalender. Jag är väldigt stolt över att göra lite mindre, vara lite mindre duktig och behändig. Jag är väldigt, väldigt stolt över det.

Jag är väldigt stolt över att jag gör klart för mannen i Grekland om vad för slags fruntimmer han slagit sig i slang med. Och jag är väldigt ärlig, brutalt ärlig. Jag marknadsför mig som den jag verkligen är och inte den han vill att jag ska vara, eller den jag tror att han vill att jag ska vara, eller den jag vill vara, eller den jag drömmer om att vara. Utan verkligen vem jag är och hur jag lever och tänker. Jag vill inte, kan inte tumma på det. Jag är väldigt självständig och behöver en som är det också. Jag vill inte ha en svans. Jag vill ha en man som har ett liv, ett intresse, ett sammanhang, en glöd. En glöd. En egen passion för nånting som jag kan bli attraherad av. På samma sätt som han blir attraherad av min glöd.

Jag är också väldigt stolt över att jag har rett ut mina tankar och samlat dem och insett att det jag vill behöver inte vara det nån annan vill. Ibland börjar man leva upp till nån annans dröm eller man börja tycka att ens förhållande ska se ut som nån annan vill att ett perfekt förhållande ska se ut. Det finns mycket man ska leva upp till och framförallt ska man få det att se ut som att allt är perfekt hela tiden. Nu känns bra när jag har fått klart för mig vad jag vill ha, hur jag vill ha det, i alla fall just nu. Om han vill det också, och kan möta mej i detta, så kommer det att gå bra det här.

Så, ett litet inlägg fullt med klappar på axeln. ;)

Om Seportaget

Oj, oj tiden går och jag hinner inte med allt som det ska bloggas om. Har ju knappt hunnit konstatera att septembermånad överlevdes och att nya mål för oktober är lagda. Nå mer om det senare. Det som trycker mest på just nu är ett blogginlägg om det omtalade programmet Seportaget: Efter tre vintrar kommer våren, som behandlade den tragiska självmordsvågen bland unga i Pargas de senaste åren. Jag skrev visst nåt inlägg tidigare om detta och mycket av det jag iakttog då fick jag bekräftat i och med programmet.

Programmet var ett bra program och om det var på ungdomarnas initiativ så var det ännu bättre. Jag lyfter på hatten för ungdomarna och jag tycker det är helt rätt att programmet har väckt diskussion oberoende vilken vinkling eller vilket syfte av programmet man väljer att diskutera. Trots detta blev jag aningens otillfredsställd. Jag har i flera dagar försökt sätta fingret på vad det var som för mig inte var sant. Det kändes som om en väldigt väsentlig poäng fattades, men jag kunde inte komma på vilken det var. Denna poäng satt så in i bövelen djupt inne i mej så den börjar först idag, efter att ha fått bolla med en väninna, komma fram. Ännu är den inte helt glasklar men ganska ofta brukar det klarna medans jag bloggar. Bara det faktum att den här känslan jag hade efter programmet, en slags djup, primär obehags-känsla blandat med sorg och ångest. Usch, jag börjar gråta medan jag skriver och bara det är ett tecken på att nånting har sprungits förbi i ren och skär panik och desperation och vånda. Nånting väldigt skadat inom mig får sig en smäll på käften när jag ser programmet och det rör om i min egen tonårsgryta nåt fruktansvärt och jag blir helt kall och blek när jag tänker på den tiden som var och att allting tycks se likadant ut nu. Eller värre. Vad vet jag. I kampen om att överleva tonåren har jag sprungit förbi alla dom känslorna man hade då, ignorerat dem och dämpat dem på ett eller annat sätt. Löst det snabbt bara, för stunden.

När jag ser programmet ser jag igen en massa människor som i kampen om att överleva tre tragedier försöka lösa nånting snabbt som fan. Med möten, diskussioner och gräl om huruvida ungdomsgårdar behövs eller inte. Och jag blir så förvirrad och frustrerad när så mycket av programmet handlar om att det inte finns nåt för ungdomarna att göra, dom har ingenstans att ta vägen...

Men varför ska dom ta vägen?

Till saken hör att vuxna verkar tro att när deras barn kommer i tonåren så är det allra värst för dom vuxna. Precis som när vuxna skiljer sig så verkar dom tro att det är värst för dem, inte för barnen som är tvungna att anpassa sig till de vuxnas beslut. Jag säger inte att barn och ungdomar ska ha rätten att bestämma men för alla vuxna i världen vill jag upplysa er om att tonåren ändå är allra, allra värst för dem som faktiskt är i tonåren. Så kan vi nu en gång för alla sluta förpassa våra tonåringar bort från hemmet. Tonåringars illamående beror inte på huruvida det finns en ungdomsgård eller inte. Mår man illa så mår man illa överallt, eventuellt får man en paus i illamåendet bland vänner på ungdomsgården. Men så fort ungdomsgården stänger så är illamåendet tillbaka.

Jag ville p.g.a. diverse orsaker inte vara hemma under min egen tonårstid. Jag hängde på stan. Vi satt på olika utvalda ställen, dom som rökte rökte, dom som drack drack. Mest umgicks vi och spanade efter dom vi var kära i. Vi pratade om skolan och familjen. Om varandra. Jag tänkte tankar som jag inte berättade för nån. Som jag aldrig berättar för nån. Jag tänkte på självmord. Absolut. Och jag var inget "speciellt" barn, ingen skulle ha misstänkt nåt sånt. Jag tror inte att jag är ensam om dom här tankarna. Saker och ting i tonåren är så in i helvete jobbigt så det är inte så jävla konstigt att man som vuxen inte minns hur jobbigt det var. Det kallas förträngning. Det kan vara olika saker, kärlek, kroppen, skolan, mobbing, hemförhållanden, kläder, pengar, acne, skilsmässor, flytt etc. plus ett hav av hopplösa hormoner man inte vet vad man ska göra med och som inte verkar hitta sin plats i kroppen. Det handlar om hångel, sex, relationer, utveckling... Ja men you name it. Ångesten och förtvivlan, liksom lycka och eufori kan nå oanade höjder. Höjder som på äldre dar inte ens går att nå även om man ville det.

Vi hängde i Piugen. Där fanns en ung familj som höll ordning. Där fick man vara som man ville. Dom vuxna talade till en som om man var vuxen och hade ansvar för sitt eget liv. Jag mådde väldigt bra där. Det var tydliga reglern, gränser för vad som var okej och inte. I övrigt fick man se ut hur man ville, man fick må hur man ville, man fick sitta-stå-ligga hur man ville, man fick pussas med vem man ville. Jag sov väldigt ofta där. Dom vuxna väckte mig vid tio när piugen stängde. Jag är absolut FÖR ungdomsgård. Absolut. Men det ska vara ordning och reda. Det ska finnas vuxna som inte är intresserad av att vara kompis med en. Som låter en vara och har ett eget liv. Men som finns där om och när nånting händer.

Dom kallaste kvällarna hängde vi i Lyan. Eller så gick vi dit för att värma oss. Vi stank sprit och cigaretter ibland och kände oss inte välkomna där. Vi var målade i ansiktet och svor ganska mycket. I Lyan var det ganska helylle och lugnt. Folk spela spel och umgicks där med men språket och attityden var en annan. Men det var väldigt varmt där inne även om åtminstone jag kände att här får man nog inte riktigt vara som man vill. Alltså...jag förstod att tanken var att man fick vara som man ville men i praktiken var det inte riktigt så. Det kändes ibland som att man störde. Att man var i vägen. Ungefär som hemma. Men vi gick dit i doser, till Lyan, för att värma oss. Sen gick vi ut igen under nån lyktstolpe och huttrade tills det blev olidligt och vi fick gå in och värma oss. En tid arbetade där en kvinna från Amerika. Under den tiden fick man vara som man ville i Lyan. Hon tog emot alla och tog hand om oss. Det gick att prata med henne också. Hon var väldigt mjuk men samtidigt väldigt färgglad och speciell. Det var som att hon hade hamnat fel. Men hon var väldigt inbjudande och varm och fördomsfri och tröstande. Till henne har jag berättat några hemligheter som ingen annan fått veta och aldrig heller kommer att få veta. Jag vet inte var hon är idag. Hon försvann plötsligt. Jag tror hon fick sparken. Dom där  vuxna i piugen försvann också. Kanske gick inte deras godisförsäljning runt. Jag vet inte vad som hände. I gymnasiet hade vi en färgglad och varm och fördomsfri religionslärare. Hon försvann också. Ingen verkade riktigt orka med oss. Vi var för jobbiga och finniga och fel. Inte ens våra föräldrar orkade med oss. Inte allas i alla fall. Vissa föräldrar orkade både med sina egna och andras.

Jag hängde hos kompisar. I en kompis källare gjorde vi allt. Vi gjorde allt förbjudet där i källaren. Det är väldigt skönt att göra förbjudna saker i en källare när det finns två vuxna på övervåningen. Om och när nånting händer. För det händer alltid nånting. Nån blir för full. Nån blir dumpad. Nån vågar inte gå hem. Vuxna kan hålla på och förmana och varna och sätta upp regler och säga ifrån. Det ska dom göra också. Det är deras jobb. Men det räcker inte. Dom måste ändå ta hand om oss, tonåringarna, deras barn och ibland andras, när vi gjort bort oss. När vi gjort fel och dummat till det igen. Att hålla på och straffa och skuldbelägga och panikera och skaffa fram ungdomsgårdar på löpande band är ingen lösning. Bara för stunden.

Min kloka man sa en gång att barnen och ungdomarna är på allas ansvar oberoende vem som har fött fram dem. Tar vi inte hand om våra egna barn och andras barn och respekterar dem och lär dem hur man behandlar folk, genom att behandla barnen så, så får vi betala för det senare i livet. För alla barn blir nångång vuxna och barn som inte har blivit omhändertagna och förmanade och älskade av vuxna människor som visat dem respekt (utan att för den skull vilja vara kompis) kommer inte att visa andra människor respekt. Att bli tillrättavisad betyder att någon bryr sig om en så pass mycket så att man orkar tillrättavisa denne. Det är när vi är likgiltiga mot våra tonåringar som vi får problem. När vuxna börjar bete sig som tonåringar mot sina tonåringar så går det åt helvete. Liksom whatever. Det är vuxnas jävla plikt att säga att dom älskar sina barn även om barnet skriker att dom hatar det fem gånger per dag.

Jag vet inte min poäng. Poängen är väl att tonåren suger för det mesta och för de flesta. Det är naivt att tänka att bara för att ingen i programmet sa exakt vad dom mår dåligt över så skulle dom inte må dåligt. Tonåringar mår skit för att dom är tonåringar och det ska dom göra. Dom ska höras, synas och lukta illa eller för mycket billig parfym. Dom ska leta stil och ändra stil och ha rätten att göra det. Dom ska testa grejer och göra fel, göra bort sig och göra om, och antagligen göra fel igen. Och dom behöver vuxna vid sin sida som tillåter dem att leta, göra bort sig, sminka sig fult och bete sig "opassande." Dom behöver däremot INTE vuxna som fixar allt. Som säger hur dom ska sminka sig eller klä sig, eller vara och göra eller vem dom umgås med och var. Den generationen vi pratar om nu, dom ungarna är födda av fixar-föräldrar eller bomullsföräldrar som ska fixa allting så att allting blir bra. Fixa bort det där jobbiga och ångestfyllda. Men allt går inte att fixa bort, vissa saker, som t.ex. tonåren, måste genomlidas även om det är jobbigt. Det man behöver då är vuxna som står vid ens sida hela tiden, uppmuntrar en att leta efter sig själv, hitta sin stil. Inte en vuxen som serverar en stil och säger att den här är bra, nu blir du pop. Nu börjar du må bra. För det handlar inte om att bli pop. Även dom som är pop våndas i tonåren. Det handlar om att stå ut med sig själv. Och när man försöker stå ut mej själv så blir det inte bättre av att nån försöker erbjuda en en variant av en själv som inte känns som en själv. Nu blir det väldigt flummigt här...

Det handlar om att stå ut med sig själv. Då behöver man vuxna som stöttar en och som inte har fullt upp med att stå ut med sig själva i sin tur. Dom där vuxna i piugen var anställda där, alltså fanns dom där för oss. Hon där amerikanskan tog sitt arbete som ungdomsledare på allvar och fanns där för oss, oberoende hur vi var eller såg ut. Hon kokade alltid te och frågade vad som händer där ute i kylan. Hon bara lyste av självkänsla och självförtroende och det smittade av sig. Hon var så bekväm med sig själv. Föräldrar på övervåningen som tittade på teve fanns där för oss kändes det som. Vi åt dem antagligen ur huset och gjorde säkert saker de inte skulle ha uppskattat men vi fixade själva sysselsättning åt oss i en trygg omgivning.

Jag vet fortfarande inte vad min poäng är. Men det finns i alla fall så jävla mycket vuxna som har så mycket problem med sig själva så dom knappt kan se nån annans problem. Om alla vuxna kunde ta sitt ansvar och ta itu med alla sina egna monster, reda ut dem och komma till ro, så skulle de inte vara så jävla rädda för barn och ungdomars monster. För alla har monster i sig, svarta sidor, dunkla och förbjudna tankar som i värsta fall kan bli handling. Monstren på bordet nu för fan, så inget dumt händer. Kommunikation!! Tala med varandra, visa känslor, säg vad ni tänker högt, var ärliga och avdramatisera all skit genom att formulera det högt och märk att ni inte är ensamma och tillsammans kommer vi igenom även denna våg av mörker.

Vi har de senaste 15-20 åren, typ efter laman på nittiotalet så tror jag att vi gick in i en polerad fasad-period där allt skulle åtminstone till det yttre skina. Tårar, snor och svett var fult och tecken på icke-kontroll medan skinande leenden, dyra bilar och small-talk var ett tecken på sundhet och harmoni. Det är när man inte kan leva upp till detta, när ens inre monster inte vill vara instängd i en lyxig nytvättad bil, när ens känslor hålls i styr med hjälp av tv-spel och datoranvändning, när ens morsa gråter i smyg i jacuzzin i det nykaklade badrummet eller när ens farsa måste ta en jävla massa lån för att betala för all flärd man måste krama sig med, det är då dagens tonårigar med allt sitt saliv och all sin svett och alla sina finnar och sina svarta okontrollerbara känslor och tankar plötsligt får för sig att självmord är lösningen.

Det är så jävla mycket man ska leva upp till nuförtiden. Det är fan inga konstigt att man som sjutton år ung inte orkar mer. Jag fattar det alltså. Alla ska leva upp till allt och vi glömmer att vara dom vi är och ta hand om varandra för dom som vi är. Kan vi stoppa den här jävla karusellen nångång?? Kan vi gå tillbaka till det som är viktigt och sluta acceptera allt vi matas med dagarna långa? Kan vi sluta jämföra oss med varandra och mäta allting i prylar och flärd? Finns det nån möjlighet att vi skulle kunna leva här tillsammans på denna jord i harmoni, på riktigt, där människor har svarta och vita sidor, där människor har känslor, där människor blir sårade, besvikna, lyckliga och euforiska och får visa det och lära sig att hantera det? Kan vi få vara ärliga med hur vi känner även om det innebär saker som vi är rädda för att säga och för att höra? Kan vi uppfostra våra barn att livet inte är avtrubbat, jämnt och enkelt? Livet är upp och ner och hit och dit med allt vad det innebär och vår uppgift är att lära oss stå ut med det, med oss, mitt i det, livet, eller kaoset eller vad det nu är...? Stå ut, komma vidare, bli hela. Feel, Deal, Heal. Amen.

P.S. Kan dom där vännerna i programmet få nån hjälp för jag tycker det ser ut som att dom inte är helt färdiga med sin process. Dom där tjejerna låter så himmelens duktiga och kloka och killarna vågar inte riktigt ens närma sig faktumet utan slirar liksom lite runt alltihopa och jag känner bara instinktivt att dom skulle behöva få krackelera i bråddjupt ångest-gråt och primärskrik några gånger och sen sakta samla ihop sig. Men det kanske dom har gjort...vad vet jag...men det känns inte så...