Om Grupptryck

Med anledningen av tidningsartikeln jag skrev om så kom jag att tänka på en sak. Jag sa typ nånting i stil med att "det finns en massa saker som är roligare nykter" och så sa min kompis som skrev artikeln att det är skitbra att jag säger det eftersom tidningen går ut till en massa ungdomar och att det är bra för dem att höra nån annan säga så än de vanliga ungdomsledarna. Att det kanske har mer effekt. Och då började jag tänka på ordet grupptryck, av nån anledning. Jag spolade tillbaka till min egen ungdom och minns att det var en herrans massa vuxna som pratade om grupptryck och att man ska stå på sig när kompisarna bjuder och trugar och jag minns att min ömma moder sa nånting i stil med att "det är inte tufft att dricka, det är tufft att våga säga nej, även om man är den enda som säger nej" eller nånting sånt. Och det är ju i och för sig sant och helt befogat att säga till en tonåring men nu i efterhand förstår jag varför det argumentet aldrig landade mig. Det hade ingen effekt alls.

Till saken hör nämligen att jag hade inget behov av att vara tuff. Det var inte därför jag drack. Inte heller var det nån som bjöd och trugade, vilket alla kloka vuxna påstod. Tvärtom, dom som hade fått tag på nåt med alkohol i höll hårt i sin flaska och ville man dricka så fick man skaffa sin dricka på egen hand. Likadant var det med cigaretter. Det var herrans jamande om grupptryck och kompisar (framförallt äldre) som skulle truga och bjuda och fresta men själv så jag inte skymten av varken grupptryck eller kompisar som bjöd.

Nej, jag har verkligen inget minne av att någon skulle tvingat i mig sprit eller lockat mig att röka och dricka och sagt att jag inte får vara med i gänget om jag inte rökte och drack. Det var självklart att jag hörde till gänget! Och det var självklart att jag var tuff, lika tuff som nån annan! Inte behövde jag nån sprit till det. Inte vad jag minns i alla fall. Även om jag var yngst och mina kompisar var två, tre år äldre än mig så tvivlade jag aldrig på att jag inte skulle få vara med i gänget om jag inte drack.

Jag drack och rökte för att man skulle göra det. Det var EN SJÄLVKLARHET. Och det är långt mycket mer skrämmande än fenomenet grupptryck. Det är inte samma sak! Grupptryck, det som föräldrar och skola pratade om existerade kanske nånstans men det värsta var ju att grupptrycket sällan behövdes...om ni fattar vad jag menar. Att dricka och röka var så självklart så att ingen behövde trycka på. Och det är jävligt skrämmande... Varifrån har vi fått den idén att alkoholvanor och cigaretter per automatik hör ungdomen till på samma sätt som blommor och bin och acne? Vem har gett oss bilden av att när man närmar sig vuxenåldern så ska man börja dricka? Det är ju inte sant.

Det ÄR verkligen inte sant.

Att man får bröst och vill ligga med folk är helt naturligt och det intresset kommer per automatik när man närmar sig vuxenåldern. Att man får börja ta ansvar över sig själv när man närmar sig vuxenåldern är också helt naturligt. Men alkohol och cigaretter har väl inget med naturen att göra? Enda anledningen till att man kopplar ihop alkohol och cigaretter med vuxenåldern är för att det finns en åldersgräns på dom varorna. Alltså är det en hänvisning om att när man är vuxen så får man dricka och röka om man vill. Men HUR och VARFÖR har vi fått för oss att det att man FÅR göra saker som vuxen betyder att man självklart SKA göra saker som FÅR göra.

Det är den diskussionen man borde i skolorna för det är i den diskussionen som all omåttlighet ligger. Bara för att man FÅR tjäna egna pengar och därmed FÅR använda dem till vad som helst  så betyder det inte att man SKA shoppa upp hela lönen. Bara för att man KAN gå till Hesburger varje dag så betyder det inte att man SKA göra det. Hur lär man ut måttlighet? Hur lär man ut att allt som är tillåtet inte nödvändigtvis borde vara det? Bara för att det GÅR att få tag på alkohol som underåring så betyder det inte att man ska ta den chansen. Alla chanser ska man inte ta! Alla möjligheter är inte bra! Alla frestelser är inte hälsosamma!

Och så hamnar jag tillbaka frågan, varför finns det överhuvudtaget saker som är dåliga för människan då de är DÅLIGA FÖR MÄNNISKAN??!!

Och så är vi tillbaka hos Adam och Eva i paradiset igen. Jävla orm. Och att människan är svag.
Men vi kanske kan bli lite starkare om vi inte skyller på nåt jävla grupptryck. Skyll inte på ormen även om den onekligen är störande. Själv tror jag ju att Eva ändå hade tagit ett äppel i någå skede även utan den där anådas ormen. Nu flummar jag iväg. Men kom igen nu alla föräldrar, kan ni lära ut åt era ungar att bara för att föräldrar själva dricker och får det att se ut som att det är helt vettigt, så behöver ni inte vara lika korkade som era föräldrar. Kom igen nu ungdomar, testa en väg som ingen annan testat! Be brave!

Fy fan va pretto jag är nu. Nu ska jag sluta predika.

Om Bakvänt och Omvänt

Blev intervjuad av en tidning som ville skriva om mitt projekt. Kul absolut! Artikeln blev bra och kommer ut nångång inom en snar framtid. Men ju mer jag tänker på det, desto mer förvånad blir jag. Egentligen är det ju helt konstigt att jag är undantaget. Egentligen, med tanke på hur mycket skada alkohol och cigaretter gör, så borde ju de som dricker vara undantaget. Det är väl egentligen dem man borde skriva om. Det vanliga (normala) borde ju vara hälsosamma matvanor regelbundet, handla kläder när man behöver och inte förgifta sig med ämnen som alkohol och nikotin. Eller för den delen giftiga schampon och hårspray och deodoranter. Det vanliga naturliga borde ju egentligen inte vara det som uppmärksammas, fast nu gör det ju det efter som det vanliga naturliga snarare är det ovanliga och onaturliga. Eller? Är det naturligt att dricka sprit? Har man alltid gjort det? Och i vilka mängder och av vilka orsaker? Fanns destruktivt supande för 2000 år sen kan jag inte låta bli att tänka? Eller är det något som den "moderna människan" (vadnudetär) har hittat på eller utvecklat?

På samma sätt kan man undra varför det är den nyktra som ska förklara sig hela tiden. Hade premiär igår och var förberedd på diverse frågor om varför jag ville ha alkoholfritt. Numera är jag så less på att förklara och orkar inte berätta om mitt projekt, som inte längre känns som ett projekt utan som en livsstil, alla festliga kvällar. Numera är jag inte ens intresserad av att vara artig och hitta på någå semi-sanningar som ska falla personen som frågar i smaken. Helst vill folk höra att man är gravid eller alkoholist. Det är två fullt godtagbara orsaker/ursäkter till att tacka nej. Nu är ju jag varken dera och vet fortfarande inte vad jag ska svara annat än att "jag vill inte". Jag vill inte, duger sällan eller aldrig. Överhuvudtaget har svar som har med den fria viljan att göra sällan nån genomslagskraft oberoende vad det gäller. Jag vill inte gå på ditt bröllop, jag vill inte gå på ditt kalas och jag vill inte dricka alkohol är helt orimliga och framförallt oförskämda svar. Nej, sjukdom, arbete, graviditet, alkoholism eller möjligen burn-out är tillåtna ursäkter. Ingen ursäkt, d.v.s. Jag kommer inte. Punkt. Jag dricker inte. Punkt. Duger inte heller. Då anses man vara aggressiv och får ofta svaret: Blev du sur nu?? kombinerat med ett svidande himlande med ögonen.

Jag har helt enkelt börja svara med motfrågor. Om inte annat för att belysa att mina val egentligen inte borde anses särskilt märkvärdiga. Samt att att mina val faktiskt inte berör någon annan och att jag faktiskt aldrig frågar dem om varför de beter sig som de gör. Var och en med sitt liksom.

Varför dricker du inte?
Varför dricker du?
Är du gravid?
Dricker du för att du INTE är gravid?
Har du alkoholproblem då du inte dricker?
Har du alkoholproblem då du dricker?
Var inte sådär tråkig.
Var inte sådär tråkig.
Ta nu ens en cider!
Ta nu ens ett glas vatten!
Hur länge tänker du vara nykter?
Hur länge tänker du vara full?
Är det inte jobbigt att vara nykter?
Är det inte jobbigt att vara full?
Vad har det gått åt dej, när du inte dricker?
Vad har det gått åt dej, eftersom du dricker?
Du dricker ju ingenting!!
Du dricker ju skitmycket!!

o.s.v.
Väldigt effektivt. :)
Vanligtvis är diskussionen avklarad efter första frågan.

Note to self

Om det är nånting som kickar högre och längre än impuls-shopping för femhundra euro, så är det när man hittat nånting man verkligen vill ha, tittat på det i tre veckor, insett att man inte haft råd, men sen uppfinningsrikt tjänat ihop pengarna i alla fall och sen äntligen shoppat dem. Den kicken är större, djupare och räcker längre!!

Mina nya, investerade skor är grejt!! :)

Om Kontrollfreakeri

Karln sitter i Aten och är deppig, fattig och orolig över sin och vår framtid medan jag sitter i Åbo och känner mig stressad över att jag blivit berövad min post som befälhavare över mitt liv. Ja, jag vet att det är det jag högt och ljudligt önskat mig. Att bli berövad befälhavarposten, att hitta någon som kan ta mig med storm och ta kontrollen så att jag slipper vara den som besluter och bestämmer. Jag har önskat mig en karl som inte tar mig så allvarligt på orden utan att för den skull nonchalerar mig. En karl som kan manövrera omkull mina av rädsla skapade argument och som inte springer sin väg bara för att jag ber honom göra det i ren och skär panik. Nå här har vi honom nu då. Tack, tack.

Så varför denna vånda kan man undra. Och som jag har undrat bör påpekas...men kanske har jag nu fattat vad som felas, vad det är som gör mig stressad, varför jag har svårt att gilla läget. Nämligen, när jag låg vid poolen i Grekland så slog det mej att aldrig har en man blivit sådär hejdlöst och blixtförälskad i mig som jag minsann har blivit några gånger. Så där galet kär och övertygad om att det är mannen i mitt liv och att det här är alldeles rätt. Förr i världen sysslade jag inte med såna fantasier men ju mer den biologiska klockan börjat ticka och ålderssiffran stigit desto mer förälskad och fastbesluten om att han är den rätte, har jag blivit. Så grät jag över det där i solen. Att under mitt snart trettio-åriga krig som mig själv har inte en enda blivit sådär hardcore-kär i mig. Varför?

Det vet jag inte. Men mycket beror nog på min inställning tänkte jag där i solstolen. I min värld fanns inget sånt som "ödet" och "träffas på gatan" och "det sa bara klick." Det fanns i romantiska filmer och i andras liv och jag älskar verkligen romantiska filmer och att lyssna på andras liv men i mitt liv fanns inget sånt och skulle heller inte finnas. Jag är inte särskilt romantisk, jag är snarare företagsam. Ska jag träffa någon som ska bli min man och far till min barn så är det för att jag vill det och för att jag har ordnat det. Ska jag träffa någon så är det för att jag har haffat någon på krogen, lagt in en kontaktannons eller öppnat en profil på en nätdejting-sajt. Om jag ska dejta så är det för att jag har bjudit ut någon och den har sagt ja, inte tvärtom. Jag är hopplöst självständig, bestämd och en alldeles utmärkt befälhavare för mitt liv. Så länge jag får styra så går vi inte på grund och jag ror alltid allting i land. Jag är förberedd på allt och jag har kunnat förutspå alla faror, stormar och djupt vatten innan någon annan och jag är en mästare på att undvika taskiga situationer som kan utsätta mig och mitt skepp o fara.

Nå. Nu ser ju allt annorlunda ut. För bäst som det var, där jag låg i min solstol och bölade, fast bestämd på att inte träffa någon mer, inte bli kär i någon, inte syssla med meningslösa romanser och inte styra upp några relationer nånsin mer...så ville ödet att jag skulle träffa en man på gatan som det bara sa klick med. Han blev dessutom hejdlöst förälskad och sa redan på dag tre att han vill gifta sig med mig och att jag ska bli mor till hans barn. Ord som INGEN hittills sagt. Jag har hört allt annat: "Du är så duktig, du har hela livet framför dej, du kommer att gå långt, du kommer inte att behöva mig, du är så stark, du kan resa jorden runt, du ska till hollywood, du är så vacker, du är så spännande, du är så sensuell, du är så rolig, du är känd, du är begåvad, du kan allt, du kommer att hitta nån som förtjänar dig." Trevliga komplimanger, tack, tack. Sedan följer: "Vi har ingen framtid, du är för stark, du är för duktig, du är för begåvad, du är för vacker, du är för spännande, du är för sensuell. Jag vill inte bygga bo med dej, jag vill inte att du blir mor till mina barn. Du är bara en fantasi. Du är min älskarinna. Du är min dröm. Men jag vill inte ha dig på riktigt." Ööh...jaha. Okej, hejdå.

Hur som helst, här fanns det nu plötsligt en man som ville ha mig på riktigt. Kul! Oj, vad roligt och oj, vad skönt tänkte jag. Tänk att det finns nån i alla fall! Tack, tack. Tills jag till min stora chock och besvikelse inser att jag har fått sparken. Jag har fått sparken från mitt jobb som befälhavare. Plötsligt har jag blivit bestulen på min makt att bestämma själv. Jag har blivit bestulen på jakten, den här mannen behöver inte jagas, han trär på sig lasson och ger andra ändan åt mig. Jag är tvungen att se sanningen i vitögat och inse att det inte är min förtjänst att vi har träffats. Inte hans heller, utan det är någon annans. Jag kan säga att jag har väldigt, väldigt, väldigt svårt att acceptera detta. Det är väldigt svårt att acceptera att det trettio-åriga kriget är över. Jag blir väldigt väldigt stressad av att det inte finns några problem att lösa, så jag skapar dem. Arma öde så jag skapar problem, jag letar problem och jag skjuter ut anklagelser och provokationer mot denna stackars människa som egentligen är just precis vad jag har bett om. Jag sparkas och slåss och tvivlar och envisas med att måla fan på väggen. Ju mer han älskar mej desto mer irriterad och förbannad blir jag.

Igår var det så skönt då han var lite krasslig och trött efter lång resa till Aten. Han var dessutom lite uppgiven vilket hör till ovanligheterna. Han såg riktigt, riktigt bekymrad ut och uttryckte oro över pengar och papper. Och på två röda sekunder återfick jag min befälhavar-post!! Jag fick trösta, peppa och överösa med kärlek. Övertyga om att det här är helt rätt och att allt kommer att bli bra, trots att jag, dagen innan, var den som sa att det här kommer att gå åt helvete, ska vi inte skita i allt?

Vet inte riktigt vart jag vill med detta. Jag tvivlar fortfarande av och an, men jag tvivlar mindre om han tvivlar mer och tvärtom. Han säger att det är helt naturligt att en kvinna i min situation tvivlar, det vore väldigt konstigt om du inte gjorde det, säger han. Han säger att det att jag tvivlar och funderar och våndas är ett tecken på att kärlek, på att jag bryr mig och att jag har svårt att acceptera mitt öde efter en så lång tid av ensamhet. Men han säger också att alla dom tvivlen kommer att försvinna den dagen han kan säga exakt datum när han flyger hit. Det är ovissheten som gnaver, och det har han ju nog rätt i.

Slutkontentan är att jag är jäkligt dålig på delat ansvar. Jag är jäkligt dålig på att ge bort min befälhavarpost. Jag är väldigt självständig, stark och har en massa åsikter. Jag oroar mig för hur det ska gå. Hur ska jag kunna leva med någon under samma tak när jag redan när vi sitter i olika länder ibland känner mig kvävd närhet och drunknad i kärlek? Instinktivt känner jag att det här är det enda rätta, men samtidigt stämmer ingenting överens med hur jag hade planerat det... Såhär skulle det ju inte gå till. Ju...

 

Om Garantier och Snudd på tråkigt och Jag vet inte vad

Jag gillar garantier. Jag vill för det mesta ha en garanti på allt. Garanti på att det här kommer att bli bra. Jag vill ha en garanti på att jag är på rätt väg. Jag är en evig teckenletare som vill ha tecken på att det här är rätt. Oberoende om det gäller kärlek, jobb eller boende. Varje morgon frågar mig själv: Vill jag vakna här? Varje morgon när jag går över torget frågar mig själv: Vill jag gå här på det här torget? Varje gång jag går till jobbet frågar jag: Vill jag jobba här?

Jag är så trött på dessa frågor. Jag är så trött på att hela tiden ifrågasätta allt jag har och fråga mig själv om jag vill ha det eller ännu mer Är det rätt?, Känns det rätt? Jag tänker så mycket på att det ska kännas rätt, ärligt och sant så jag blir till slut helt förvirrad och vet varken ut eller in.

Just nu vill jag ha en garanti på att den underbara mannen är rätt. Att bara han kommer hit så blir allt perfekt. Han har den här obegripliga övertygelsen. Han har från första dagen vi träffades varit övertygad om att jag är rätt, att jag ska bli mor till hans barn (när jag vill) och att vi ska gifta oss (när jag vill) och leva lyckliga i alla våra dagar. Detta är han fullständigt övertygad om. Jag fattar inte hur han kan vara det!! Hur fan kan han vara så säker på det?? Och varför är inte jag säker på det? Varför kan inte jag tro på det?

Jag är en amatör. Jag är helt värdelös på relationer. Jag har aldrig lyckats. ALDRIG. Fram tills nu har jag levt på passioner, attraktioner och humor. Jag har alltid önskat nåt mer. Alltid föreställt mig att är man passionerad, attraherad och har kul tillsammans så måste ju det där "nåt mer" komma sen av sig själv. Med "nåt mer" har jag menat riktiga diskussioner, sårbarhet, ärlighet, öppenhet, trohet, kommunikation etc. Nåt mer än det där liksom "roliga" och "glättiga"... Till saken hör att hittills har det där "nåt mer" aldrig riktigt kommit. Passionen har stillat, attraktionen finns där men den är inte så överväldigande efter ett tag och till slut har jag tröttnat på skämt och jargong och ordvitsar och garv. Tröttnat på party och socialt häng och längtat efter...ja, "nåt mer". Sen har jag lämnat. Insett att Nåt Mer kommer aldrig. Det är sex och fest. Punkt. Inget fel med det men nåt saknas. Nåt Mer.

I och med situationen med mannen just nu, d.v.s. att han sitter fast i ett kaotiskt och opålitligt Grekland och jag i min tur sitter fast i ett grått och tråkigt Finland. Jag fokuserad på mitt jobb, där jag har premiär om en vecka, han fokuserad på att överleva och planera sin framtid i Finland. Han har aldrig besökt en teater, jag har aldrig fattig. Vi kommunicerar via skype varje dag, vi har rutiner, vi har överenskommelser.

Jag behöver inte oroa mig för nånting. Jag vet var jag har honom. Han glömmer aldrig att höra av sig. Han frågar hur jag mår och om allt har gått bra på jobbet, fast han inte ens riktigt vet vad mitt jobb går ut på. Jag berättar inte heller, för det går inte att beskriva för en som inte har nån aning. Han berättar inte om sin överlevnad heller, för det är också obeskrivbart för en som i princip har allt. Så vi pratar om stora saker, saker som är större än jobb, fest, vardag, musik eller intressen. Vi pratar om Nåt Mer. Om tro, religion, barnuppfostran, inbördeskrig, värderingar, känslor, arbetsmoral, ekonomi, politik, filosofi och teologi. Nåt Mer.

Och nu börjar det bli tråkigt. Jag tröttnar som vanligt. Efter över månad sen jag sett honom, rört honom, varit med honom börjar jag känna att jag orkar inte med Nåt Mer längre. Själva känslan, attraktionen, passionen finns inte. Den är gömd bakom Nåt Mer, jag vågar liksom inte ens plocka fram den ordentligt, eftersom jag är osäker på när jag får leva ut den. På riktigt. Jag blir liksom helt avstängd. För säkerhets skull. För enkelhetens skull. För orkar inte känna SÅ mycket hela tiden och aldrig liksom få leva ut det. Jag trubbar av mig själv för jag orkar inte känna så jävla hårt, jag orkar inte längta, jag orkar inte misslyckas. Det finns ju för fan inte ens nån garanti på att allt blir bra SEN. Sen när han väl kommer. Det finns inga såna garantier.

Kunde jag ens få en garanti på NÄR han kommer så skulle jag kunna ransonera känslorna och ordna upp och liksom portionera ut känslorna lite lagom mycket tills han väl är här. Nu blockerar jag snarare alla känslor, håller mig fokuserad, sysselsätter mig, sparar mina krafter, underhåller mig, bokar upp mig, undviker att dagdrömma och fantisera utan stänger av allt som på något vis kan göra längtan tyngre. Och sen gråter jag när vi pratar. 23 timmar kontrollerar jag allt och 1 timme gråter jag för det går inte att kontrollera när jag pratar med honom. I 23 timmar stänger jag av helt och kör på som ett ånglok, tycker att jag inte känner tillräckligt, är jag verkligen kär i honom, är han verkligen rätt, is this it? Och på den tjugofjärde timmen när vi skajpar försöker jag hålla ihop men det slutar ändå med att jag storbölar och jag kan inte ens riktigt reda ut varför.

Nu vet jag inte längre vad jag skriver om. Kanske om denna känslodalbanan mellan att inte "släppa lös alla känslor" för då kommer väntan att bli helt olidlig och att sen släppa ut allt och däremellan känna att man inte känner någå alls och inte ens vill skajpa för det är så jävla jobbigt att vara underhållande och glad en timme i dygnet när situationen inte är det minsta underhållande och glad. Kanske om hur jag ibland känner att men nu skiter vi i det här för jag orkar inte med detta längre, jag orkar inte med hans jävla stabilitet och lugn kontra min hysteri och tvivel och oförmåga att ta risker och leva utan garantier. Varför kan inte han flippa EN gång? Varför måste han vara så förbannat stabil och närvarande i sin frånvaro? Varför är inte jag hundrafemti procent säker på ALLT? Varför har inte jag denna avundsvärda tro på sann kärlek? Varför letar jag fel när han bara letar rätt? Vad har jag för fel i huvudet?!

För att jag känner mig själv. Jag tröttnar. Jag vill vara fri. Jag vill göra som jag vill. Jag är en bortskämd jävla skitunge som ska ha allt men ändå inte äta kakan! Jag blir rastlös. Jag hittar fel. Jag springer undan. Jag rymmer. Jag blir helt störd i huvudet av att bli älskad såhär, jag måste ut i havet känner jag, simmar bort till friheten. Kväv mig inte! Jag är inte kvävd, jag känner mig inte kvävd eller förhindrad eller begränsad men jag är livrädd för att jag kommer att göra det. Det kommer förr eller senare, jag vet det. Det kommer som ett jävla tåg och kör över mig. Jag vet det. Och det finns ingenting någon kan göra åt det. Det är det som är det hemska. Bara jag. Bara jag kan ta mig själv i kragen. Och hur fan ska jag göra det när jag aldrig har klarat av det förut? Hur fan ska jag lyckas? Hur ska jag stoppa mina ben från att springa undan?

Det spelar ingen roll vad han säger eller nån annan säger. Jag kommer att springa undan. Och jag har inte receptet på hur man stannar kvar. Jag har aldrig lyckats med bakverket. Och jag får sån jävla ångest av det. Jag är inte rädd för att bli lämnad, det fixar jag utan problem. Jag kan det. Jag vet hur man gör. Men jag klarar inte av att bli älskad. Och jag vet inte hur man älskar tillbaka. Jag kan liksom inte känna den känslan. Jag kan bara känna den om människan i fråga inte känner samma tillbaka. Då är det lugnt. Och då känner jag mycket, hejdlöst, fullkomligt, till tusen och turbo, bara jag får en garanti på att människan inte känner samma tillbaka. Men jag kan inte känna tusen turbo för nån som känner tusen turbo för mig. Jag blockerar, jag är blockerad, det går inte. Jag blir helt avtänd. Helt kall. Avtrubbad. Mesta delen av tiden är jag det. Och sen spricker jag, krackelerar ut i tårar när jag inte orkar hålla emot längre. Men mest stänger jag av.

Vad har jag för fel? Och hur fan förklarar jag det här? För honom. Jag orkar knappt förklara allt åt honom för det är så jävla SJUKT! Det är ett högfärds-dilemma, ett västerländskt jävla känslo-hittepå. En annan har ingen mat och inga pengar och jag sitter i min flådiga lägenhet och våndas över stureplans-snobbiga skitunge-känslor som en annan pinsam snorvalp. Han vill ju ha MIG, av nån jävla obegriplig anledning. Hur kan det vara så jävla svårt att acceptera och tillåta?

Nu får jag sån jävla ångest så jag orkar inte skriva mer. Det här är det mest osammanhängande inlägget i bloggens historia. Jag vill att han kommer hit nu så att det varken finns tid, utrymme, lust eller möjlighet att skuffa bort honom.

I am your Rock (stenen), you are my Crab (krabban), sa han på en strand i Grekland. Nu har krabban hamnat på djupt vatten, men får krabban bara tag i stenen så släpper krabban inte den fler gånger. Problemet för krabban är att stenen inte kan simma. Det betyder att krabban måste simma till den. Krabban måste ta det beslutet. Att simma till stenen fast hela havet lockar och frestar. Krabban har sett havet. Havet är vackert och stort, men väldigt ensamt. Havet är opålitligt. Oberäkneligt.

Kom igen nu, krabban, simma till stenen nu och klamra dig fast. Vi vet alla att du KAN simma i havet, det är inte ett nederlag att vila en stund på stenen. Simma dit. Havet finns kvar. Du kan titta på havet från stenen och beundra det på avstånd. Ibland kanske du kan simma ut en sväng och sen komma tillbaka till stenen. Men simma först till stenen och förtöj. Simma nu bara.

Om Rasism

Min man är svart som sot. Det har egentligen ingen betydelse men bör klargöras för att man ska begripa det som följer. Det är nämligen så att jag är rasist. Eller åtminstone har jag blivit tilldelad den inte alltför eftertraktade titeln en gång. Jag har aldrig själv upplevt att jag har varit lagd åt det hållet men ibland fastnar ju andras åsikter och ord i skallen på en. Det behövs liksom bara att en person säger någonting om en eller till en för att den åsikten eller meningen ska ta över alla andra åsikter och meningar som alla andra sagt om en någonsin. En "negativ" kommentar vinner över en miljon "positiva" kommentarer.

Alla negativa kommentarer fastnar inte. Oftast är det de negativa kommentarerna som fastnar som man själv är mest rädd för att folk ska tro om en. Själv är jag mest rädd för att bli kallad rasist, fet och lögnare. Kanske för att jag vet att jag har tänkt rasistiska tankar, kanske för att jag vet att jag är överviktig, kanske för att jag vet att jag har ljugit. Jag vet inte säkert varför just de här orden eller titlarna bränner hårdare än t.ex. dum, ful eller tråkig. Men jag antar att det beror på att det är för nära en sanning.

Jag blev titulerad rasist en gång av ett antal människor när jag i förtroende berättade att jag på bussarna och spårvagnarna i Helsingfors blir rädd, irriterad och känner obehag om det stiger på en mörkhyad man. Därför att jag vid tre olika tillfällen har känt mig hotad och kränkt av mörkhyade män på allmänna platser som t.ex. bussar eller torg. Tre tillfällen då alla såg, men ingen reagerade, eftersom jag upplevde att de flesta njöt av situationen eftersom det bekräftade deras egna fördomar om mörkhyade. "Se nu alla, dom gör ju sådär, dom där negrerna." kunde jag läsa i medpassagerarnas ögon.

Jag blev titulerad rasist för att jag inte kunde förstå att det här beteendet hörde till afrikanernas kultur, att deras sätt att visa uppskattning mot en kvinna går till på det här viset. Att man på allmän plats trycker sin kropp mot en kvinna, i en trång buss t.ex., och talar till en på ett sätt som åtminstone jag upplever kränkande. Så att alla hör dessutom. Jag blev titulerad rasist för att jag borde ha fatta att dessa män var intresserade av mig och jag borde ha fatta att det är helt naturligt att de gör så mot mig eftersom alla vet att afrikaner gillar tjocka kvinnor. Jag borde ha fatta att inte bli upprörd eller rädd eftersom det här beteendet egentligen är helt som det ska vara. Det hör till deras kultur!! "Du förstår väl att du är rasist då du säger att du inte tycker om när det hoppar på svarta män på bussen?" "Du kanske borde fundera på vad det är du utstrålar istället,då du jämt hamnar i såna här enligt dig otäcka situationer, istället för att skylla på de mörkhyade som bara visar att de är intresserade."

Jag fattade ingenting. Och inte kunde jag begripa vad det var jag utstrålade heller, än mindre hur jag skulle släcka den strålningen i så fall. Men jag accepterade. Jag var en ofrivillig rasist som strålade på ett visst sätt som gjorde att otäcka män (svarta som vita) drogs till mig. Det var inget jag ville vara, men jag hörde ju vad dom sa, och det lät ju faktiskt helt logiskt... Man kan ju inte vara rädd för alla svarta män bara p.g.a. tre stycken svarta IDIOTISKA män? Vad dumt det är av mig att vara rädd för alla svarta män i Helsingfors bara p.g.a. det som hade hänt. Ja, det var ju dumt. Varför fattar inte min kropp det då? Kan den sluta darra nångång. Kan mitt hjärta sluta bulta så stressigt. Min kropp borde ju begripa att det är deras kultur och att jag får skylla mig själv när jag ser ut som jag gör! Jag borde ju fatta att om jag inte vill bli antastad av svarta män så får jag väl gå ner i vikt då och inte hålla på och gnälla på deras kultur. "Man kan inte förändra andra, bara sig själv." ekade tomt i skallen och har ekat sen dess. Fan också, nu är jag rasist bara för att min kropp inte vet skillnad på en kärleksinvit och ett våldtäktsförsök. Dumma jag. Dumma kropp.

Nu har jag rett ut det här med min svarta underbara man.
Eftersom det i misstag råkade slinka ur mig att "Jag är inte rasist men..." Vem har sagt att du är rasist? frågade han skarpt. Ingen, ljög jag. Nu ljuger du, sa han. Jo, sa jag. Vem har sagt att du är rasist? frågade han igen och spände ögon i mig. Och varför?

Så berättade jag hela historien... Först var han stum en stund och jag upplevde att tyckte det här var s stort och så snedvridet så att han visste inte riktigt var han skulle börja för att få det vridet rätt. Men sen förklarade han för mig att jag inte var rasist. Att om det är någon som är rasistisk så är det väl de som sprider osanningar om att det hör till afrikansk kultur att inte respektera kvinnor. Att det afrikanska sättet att ragga på fruntimmer betyder tafsa på dem på bussen eller tala nedlåtande till dem. Att säga att den här sortens beteende är helt naturligt för afrikaner och att alla afrikaner gör så är ren lögn. Han förklarade för mig att respektlösa karlar finns det i alla färger och i alla länder och i alla kulturer, men att bete sig respektlöst är inte per automatik "kultur", varken finsk eller afrikansk.

Sen frågade jag om han är kär i mig för att jag är tjock. Vem har sagt det? frågade han. Ingen, men dom säger att det är så. Att afrikanska män gillar tjocka kvinnor och att alla tjocka singlar från väst som annars aldrig skulle få en man, åtminstone kan få en afrikan...(som om det nu sku vara så illa...) Att det är därför dom där karlarna klämde på mig på bussen. Han suckade och sa att han visste verkligen inte varför dom där karlarna klämde på mig på bussen. Kanske för att du har klara och öppna ögon. Kanske tycker afrikaner snarare om kvinnor som tittar ut på världen och andra människor istället för att stirra sig blinda på sig själva och sina kroppar. Jag vet inte säkert, sa han. Men det är hur som helst en myt att alla afrikanska män gillar tjocka kvinnor. Hur kan man ens säga nånting sånt?sa han.

Jag är oberoende inte kär i dig för hur du ser ut. Jag tycker visserligen att du är vackrast på jorden men det är inte därför jag är kär i dig. Jag är kär i dig p.g.a. dina ord. Hur talar. Du talar med människor så att dom upplever att du har sett dem och hört dem. Oberoende om de är gamla eller unga, sjuka eller friska, rika eller fattiga, svarta eller vita. Därför är jag kär i dig.

 Så, jag är väl inte rasist då. :)

Ajjooo...förresten...

...tänk att vi är inne i september redan! Inte trodde jag den första januari att det skulle gå såhär bra. :)

Men jag rekommenderar det verkligen! Det har varit dom häftigaste åtta månaderna i mitt liv tror jag!

Om Gym

Jag har medvetet låtit bli att gå på gym under hela 2012. Det låter kanske lite paradoxalt eftersom jag i övrigt varit så himmelens sund hela året, men det har sina orsaker. Nämligen, allt som jag tar mig för spårar alltid ur. Allting kring mig har hittills varit så förbannat dramatiskt och stort och överdrivet och draget till sin spets. Alla relationer, kärlekshistorier, intressen har varit så erbarmligt passionerade och kaosaktiga och jag har själv varit den största kaos-skaparen i mitt liv. En lonkero blir ett fylleslag, en kerrosateria blir fem megaaterian i veckan, feströkningen blir en ask per dag och en topp för nio och nitti bli på en sekund lumpor för 700 euro. Allt detta har varit helt utanför min kontroll, allt har spårat ur. Likaså träning. Jag har aldrig klarat av tre pass i veckan- metoden. Jag har testat alla världens extrem-dieter och ingenting har fungerat  längre än några veckor. Jag köper ett gymkort och tänker att nu ska jag bli sund och lagom, men det slutar med tre pass om dagen, minimalt med mat och till slut orkar jag inte mer, ger upp och går inte till gymmet på flera månader. Och så har jag ångest över det. Jag är och har alltid varit Drottning av Snabba lösningar. Och det försöker jag nu då jobba bort...

Nå nu har jag skaffat mig ett gymkort. På ett nytt gym. Ett gym som satsar på Långsamma Lösningar. Ett gym som inte satsar på effektivitet, stress eller maximalt antal kunder utan satsar på den enskilda individen, lugn och ro och uppföljning. Så nu har jag ett kontrakt på ett gym till sista januari och tanken är att jag ska försöka gå på 3-4 pass i veckan. Varav ett pass är avslappnings-pass av något slag. Det är målet. Och det blir knappast något problem. Mitt problem är att jag redan har pluppat in elva pass i kalendern den här veckan... Elva pass som jag aldrig kommer att orka gå på, och om jag orkar så kommer jag att bli så trött och sur så att jag slutar gå helt och håller efter två veckor. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag inte ska gå fler gånger än fyra gånger. Jag ska inte ens planera att gå fler gånger än fyra. Jag är ingen extremidrottare och jag vill heller inte bli det, men det är bra att röra på sig och framförallt är det kul. OM man gör det fyra gånger i veckan och vilar ordentligt emellan.

Hur kan det vara så svårt? Under den här veckan har jag redan hunnit boka mig till sju pass som jag sen har fått ringa och avboka. Jag har gått på två pass och två ska jag gå på i helgen då jag har ledigt. Men det här är precis samma sak. Jag handlar för femhundra euro och sen för jag tillbaka dem då jag kommer på att jag ju inte skulle handla nåt, inte behöver nånting av det. De kommande fyra månaderna är huvudfokus på att hinna stoppa mig själv innan det barkar överbord. Det är liksom Pavlovs hundar som gäller här nu... Gör om, gör bättre. Lära in ett helt nytt beteende... Så att nångång i framtiden kan jag ta ett glas vin och låta det stanna där. Jag kan handla ett par nya skor när jag behöver utan att det innebär att jag triggat igång nån okontrollerbar shopping-nerv som leder till att jag shoppar upp hela lönen på några timmar. Att jag nångång i framtiden kan äta en kerrosateria en lördagkväll utan att det innebär att jag resten av veckan gör det.

Jag kan inte begripa varifrån den här okontrollerbara turbo-växeln kommer ifrån. Man måste ju inte liksom inte köra 170 km/h bara för att bilen klarar av det. Man måste inte köpa all mat i butiken bara för att all mat finns där. Man måste inte hångla med varenda karl som erbjuder ett hångel. Man måste inte dricka alkohol bara för att det finns. Och jag måste inte köpa alla plagg i världen bara för att dom tillverkas.

Ibland undrar jag om jag anser att det är min skyldighet att handla, äta och hångla med allt som erbjuds. Så att dom inte ska bli ledsna eller besvikna, gå i konkurs eller tycker att jag är otacksam. Och om det är så, att jag har ett enormt behov av att se till att alla affärers affärer hålls goda, att all mat säkert blir uppäten och att alla pojkar får hångla som vill, så undrar jag fortfarande: Varifrån har jag fått det? Att det sku nödvändigtvis vara min uppgift? Varför tror vi att vi vill ha allt som produceras, erbjuds, finns i teve, i tidningar, i butiker, på nattklubben, i baren? Varför tror vi så?

En fråga, bland många, som gör mig helt galen att fundera på.
Men när jag läste boken Kärleken i Julia Anderssons liv så fattade jag lite i alla fall.
Ett litet boktips på slutet.

Idag ska jag INTE gå på gym.
För jag var igår.

Om Skorna

För en vecka sedan hittade jag två par skor. Skor som jag behöver, skor som var billiga och dessutom skor som jag letat efter i flera år. De var inte ens särskilt fula, vilket skor som passar på mina fötter brukar vara. Till saken hör är att mina fötter är omöjliga och jag har alltid haft problem att hitta skor. Nu har jag tack och lov åtminstone begripit att mina skor måste vara tillräckligt stora och breda och lätta, helst konstmaterial och framförallt ska skorna INTE vara skor som stöder foten. Det låter kanske märkligt men hela livet har jag lyssnat på alla fot-råd om hur man ska undvika skavsår, ont i fötterna, ryggont och knästärv genom att använda skor som stöder foten, stadiga skapliga skor som stöder och håller om foten. Detta är inte sant. Om man lyssnar på detta råd så får man alla ovanstående krämpor, jag lovar!

Min teori är att stadiga skapliga stödjande skor ofta är ganska tunga och hårda. Det må vara ecco eller fotriktiga vandringskängor eller stadiga gymnastikdojjor med luftkuddar i sulan och hög stödjande stoppning runt akilleshäl och vrist, men samtliga är hårda och tunga och den här stödjande effekten leder till att det blir ganska trångt i skon eftersom skon ska STÖDA foten. Det vill säga hålla foten på plats.

Nå alla som har brutit ben eller arm och haft gips en längre tid vet hur ett gips fungerar och varför man får det. Jo för att STÖDA benet så att det får läka i lugn och ro. Och faktum är att jag anser, alltså jag nästan hävdar och påstår att stödjande skor har samma funktion. Och att det är därför de är hårda och stabila och stadiga. Det låter ju dessutom himmelens bra och tryggt! MEN, alla som har haft gips vet också i vilket skick benet och musklerna är när man tar bort gipset. Efter som benet har fått vila där så tryggt i det stödjande gipset så har alla muskler förtvinat. Och det är det, mina vänner, som händer när man går omkring i fotriktiga stödjande skor!! Fotens muskler försvinner där i sin trygga sko.

Min tes är alltså att skor ska vara tillräckligt stora, breda och lätta. Klack eller inte har ingen betydelse, annat än rent estetiskt eller vad man hellre föredrar. Man får inga fel i fötterna, ryggen eller knäna om man använder skor som är tillräckligt stora, breda och lätta. När man har foten i en sko så ska den vara lika fri som när den går barfota, vilket för övrigt skulle vara det allra bästa. Barfota eller strumpfota ska man försöka gå så ofta man kan. Tårna ska kunna röra på sig, vristen ska vara fri och rörlig och hela fotsulan ska får breda ut sin prakt just så mycket som den vill. Då kommer man att utveckla just dom musklerna som behövs för att foten ska få det stöd den behöver helt organiskt. Inne i STÖDANDE känga frodas inga muskler alls. I en fri sko däremot får fotens muskler helt organiskt leva fritt och bli starkare där var det behövs och vila där det inte behövs.

Amen.

Nå det var inte det jag skulle skriva. Utan jag skulle skriva att jag hittade två par skor storlek 42 (!), Yes and I am proud of it, i butiken och jag har inte ännu köpt dem även om de definitivt kunde räknas som en investering. I mitt förra liv hade jag köpt dem direkt även om det innebar att jag levde på två euro i en månad. Nu väntar jag och hoppas att dom finns kvar när nästa lön kommer. Så nånslags ekonomiskt vett har jag ändå lyckats odla på åtta månader. Trots detta är det svångrem som gäller hela september... Hoppas det går fort... :)

Dagsläget

Hallå där ute! Jag har haft en medveten bloggpaus över sommaren men nu är det dags att sammanfatta vad som hänt sen sist. Min semester började rent teoretiskt den första maj men i praktiken den 21 juni då jag flydde landet till Italien. Vid denna tidpunkt var jag helt sönderstressad på alla tänkbara plan. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg nånting från hela maj och halva juni. Jag har ingen aning om vad jag har gjort eller vad som har hänt. Nykter ja, rökfri ja, oshoppad ja, hesburgerfri ja. Nåja hursomhelst i Italien skulle jag vara tre veckor och gå en kurs samt vistas några dagar i Rom. Detta visade sig vara en lyckträff utan like! När jag åkte var jag så trött och utmattad och ointresserad av livet överhuvudtaget. Jag tyckte allt elände samlades kring mig och dessutom var jag trött på att pladdra profetior till höger och vänster som ingen ändå lyssnade på. Hela våren var ett enda bankande med huvudet i väggen, vilja förändra och begripa, utveckla och utvecklas, men utan resultat. Resten av världen ville gå i samma banor som tidigare och kände mig helt osynkroniserad med universum. Ska det vara på detta viset jämt tänkte jag? Ska jag hela tiden vara av annan åsikt, bete mig annorlunda, tänka tvärtom och vara den som sätter sig på tvären. Tråkig, annorlunda, tråkig igen och jävligt krass. Samtidigt som jag tyckte att jag hade kommit på den allra bästa av lösningar, prövat ett nytt liv och gillat det så blev jag frustrerad på att så himla många omkring mig inte kunde komma till samma insikt med sina liv. Förändra, uppoffra, stå upp och utvecklas. Så när jag satt på planet till Italien var jag övertygad om att nu ska den här resan handla bara om njutning!

Nå. Väl i Italien fanns det en massa människor som ville hjälpa mig på den punkten. Italien är ju underbart på så vis att människorna där, framförallt männen, är skapta för att ge kvinna njutning. De matar en med pizza och klappar en på kinden och tycker att man är duktig när man vill ha en till. De tar en med på äventyr hem till sina hus, visar en runt, bjuder på nektariner och talar om för en hur  underbart vacker och fantastisk man är morgon, middag, kväll. Och de vill inget alls ha tillbaka. Om man inte är själv vill förstås. Nej, de italienska männens stora kall är att göra alla kvinnor lyckliga. Oberoende hur de ser ut, varifrån de kommer eller på vilket humör de är. Och de är väldigt duktiga på det de gör! Ganska snabbt gjorde jag inget annat än åt pizza och glass och vandrade och läste böcker i ett stekhett Rom. Det mest turistiga jag åstadkom var att åka turistbuss runt stan, en sån med öppet tak, men det var bara för att det fläktade så skönt där uppe.

Resans huvudmål var dock en masklagarkurs norr om Rom. Där skulle jag vara i två veckor med 50 andra varelser från hela jordklotet. Först en svettig och långsam tågresa till Tarquinia, sen en skumpig bilresa till Tuscania och sen ytterligare en slingrig bilresa till ett avlägset kloster som inte varit i bruk sen 1400-talet. Klostret låg i en dal mellan höga berg, inbäddad av rosmarin och lavendel. Hundar, åsnor, katter, getter, hästar och får omringade hela klostret och där nere i dalen skulle vi jobba i två veckor.

Internet fungerade inte, telefonen fungerade ibland. Vi hade stränga arbetstider och mat- och städsysslor dagligen. Hårda fysiska träningspass fyra timmar på morgonen, sen en stund siesta när det var som hetast och sen jobbade vi i grupper, jag gjorde masker, på eftermiddagen. På kvällen såg vi film, sjöng, dansade, drack vin (inte jag) och lärde känna varandra. Andades, sov, njöt, såg fotboll projicerad på klosterväggen utomhus. Allting var primitivt och enkelt och ordnat. Hjärnan fick vila totalt. Allt arbete vi gjorde, gjorde vi med kroppen, knådade lera med händerna, spelade maskteater ordlöst med kroppen, dansade, improviserade ordlöst med kroppar mot varandra, anti-gymnastik mot ett vackert brunt trägolv, tillitsövningar att ramla in i vilt främmande människors famnar. Det var som upplagt för romans...

Alla var friska, hela, lugna, lyckliga, fria från stress, plikter, internet, arbete, familjer etc. Totalt nollade, totalt i sitt esse. När människor mår som allra bäst. Och jag blev naturligtvis störförälskad i en hårig italienare. Naturligtvis. Hur annars? Han var gift och jag vet inte om han blev förälskad tillbaka. Det vet jag dock att skulle frugan hans varit där så hade hon inte gillat det hon sett, även om det rent konkret aldrig gick så långt. Ingenting hände men samtidigt hände allt. På det där ordlösa, oförklarliga, bara kroppsliga, energi-mässiga planet som vi alla befann oss i.

Resan var slut och vi grät och grät och grät. Natten innan hade jag och denna håriga italienaren dansat i fem-sex timmar och när det var dags för avsked så öppnades tårkanalerna och det ville liksom inte sluta. Och det gjorde det inte heller. Jag bölade mig igenom mina sista dagar i Rom, jag bölade mig igenom hela flygresan och jag fortsatte konsekvent att böla när jag kom hem. Ändå var jag fast besluten att jag skulle göra allt för att glömma den där håriga italienaren. Han var gift och jag hade inga avsikter att förstöra något äktenskap, ej heller bekänna min kärlek (jag tror att han fattade ändå) utan målmedvetet jobba bort (=böla ut) alla känslor som fanns tills dom inte längre fanns. Men det var en seg sort. Till slut visste jag inte längre vad jag bölade över. Jag var ledig och i hemlandet och det ösregnade och var kallt och jag grät och grät och krampskrek och grät och hade ångest och förstod ganska snart att nu måste jag iväg igen. Jag måste in i nya rullor, jag kan inte stanna här hemma och ligga i sängen och böla resten av semestern. Jag var less på allt och fast bestämd att om jag under tio år har kunnat hitta en enda man som jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med och barn och den mannen sedan visar sig vara gift så då är det fan inte meningen att jag ska ha nån man och barn. Tiden rinner i väg, jag fyller snart trettio och jag tänker fan inte vänta tio år till. Dessutom hatar jag män bölade jag över sen, och spolade tillbaka till jag vara liten unge och bölade över det, bölade över tonårsförälskelsen som for iväg med min bästa kompis, bölade över första riktiga pojkvännen som jag dumpade för att jag blev rastlös, bölade över en frånvarande far, bölade över den där skådespelaridioten som jag förbrukade tre år på att sörja, bölade över dom två idioterna som gjort mig på smällen, bölade över att jag valt bort dom ungarna, bölade över kaptenen som förpestade hela min jul och halva vintern, bölade över musikalartisten som inte visste vare gränsen gick, bölade över idioter till gubbar på maktpositioner som beter sig som svin. Böla, böla, böla, krampböla, skrek och grät, dygnet runt. Och det tog för fan aldrig slut.

Så jag bokade en resa till Grekland. Jag hade siktet på Turkiet men mamma hävdade att Corfu i Grekland lät bra. Mamma betalade resan på det villkor att jag skaffade fram pengarna åt henne när jag kommer hem. Typ med extraknäck i gästhamnen... Sagt och gjort. Dagen innan avfärd beslöt jag mig också för att sälja allt. Lägenhet och alla grejer. Så inom tio timmar hade jag satt lägenheten till försäljning och bestämt mig för att det blir ingen familjemor av mig. Jag tänker bo i en hyresskrubb och mina pengar tänker jag sätta på resor runt hela världen. Jag gjorde en lång lista på ställen jag ville åka till och precis när pappret höll på att ta slut så kom jag på Afrika. Jag ska fan resa till Afrika, men jag vill inte åka ensam. När jag kommer hem från Grekland ska jag hitta någon som vill resa till Afrika med mig tänkte jag. Eftersom pappret tog slut så skrev jag Afrika högst upp på pappret istället, där det fanns lite utrymme kvar.

Så åkte jag till Grekland. Kände mig fri i bröstet så fort resan var betald och det kändes inte alls motigt att igen packa väskan och flyga iväg. Men bölandet fortsatte och ointresset. Jag låg i solen och simmade. Folk försökte prata med mig men jag var totalt fullständigt asocial och ointresserad av nattliv eller bekantskaper. Det sista jag önskade mig var en till semesterromans som man sen skulle böla över i femhundra år. Tack, men nej tack. Jag hade betalat för sol och bad och hade inga avsikter att göra nånting annat i två veckor. Så jag låg i solen och grät. Folk trodde det väl var svett. Jag läste nio böcker på fem dagar. Och grät. På morgonen när jag vaknade, i poolen när jag simmade och i solen där jag pressade och så avslutade jag dagen med att gråta mig till sömns. Jag tänkte att fortsätter det här så kommer jag inte att kunna gå på jobb när jag kommer hem. Jag kommer att få ta sjukledigt. Jag försökte begripa vad som var fel, var jag utmattad, deprimerad. Det enda positiva var att den håriga italienaren kändes allt mer avlägsen för var dag som gick. jag började hitta fel på honom. Även solen har sina fläckar och ju mer jag tänkte på det så var dom ganska stora och påtagliga. T.ex. det här med att italienare vill göra alla kvinnor lyckliga... Det är ett problem om man på något vis vill känna sig speciell... Den här italienaren gjorde liksom alla andra italienare alla kvinnor likvärdigt mycket lyckliga. Att jag inte hade märkt det... Nåja, bölade gjorde jag oberoende men allt mer osäker på över vad.

På dag fem tog jag mig i kragen och beslöt mig för att göra ett första och eventuellt eller snarare troligtvis sista ryck att åka in till stan på Corfu. Jag tänkte att om jag gör det nu så slipper jag våndas över att jag inte gjort det och kan i lugn och ro, utan dåligt samvete, ägna mig åt meningslöst pirrande i solstolen och amatörmässiga simkoreografier i poolen. Jag begav mig iväg på förmiddagen, alldeles vitklädd. redan i bussen fick jag panik. Svettiga och högljudda amerikaner trängdes hänsynslöst och luftkonditioneringen var lika stressad som biljettkontrollanten. När vi var framme var jag redan helt redo att åka tillbaka. Bilar tjöt och människor gormade, allt var helt okontrollerat och vilt. Jag beslöt mig för att hitta en bankautomat och plocka ut de pengar jag trodde mig behöva för de kommande tio dagarna, hoppa på bussen och sen åka tillbaka för att aldrig mer återvända till helveteshålan Corfu Old Town. Nå sagt och gjort, jag hittade efter lite letande en fungerande och fylld bankomat. Tappade sedan bort mig eftersom jag så okontrollerat och ofokuserat irrade på i hettan bland galna greker så till slut var jag tvungen att styra upp situationen, sätta mig ner på ett café, beställa in den största cocacolan i universum och tagga ner ett hekto. Jag tänkte att om jag inte sätter mig ner nu och sitter ner så länge det behövs så DÖR jag. Och alltså inte på skoj. Jag var plötsligt helt övertygad om att jag kommer att dö, just nu, om jag inte sätter mig ner och dricker cocacola. Jag upplevde detta som dödsångest, i verkligheten kanske det var blodsockerfall, vätskebrist, PMS och miljöchock men jag var hursomhelst hundra procent övertygad om att nu dör jag. Helt på riktigt.

Så jag satt mig ner med den största cocacolan i universum och glodde och samlade mig. Och jag vet inte riktigt hur länge jag satt där men i något skede så hände det som har händer ofta om man lyckas meditera riktigt framgångsrikt ibland...att man liksom nollas. Det är som att alla celler i hela kroppen börjar jobba för en enda sak och det är att stabiliseras. Plötsligt hittar allt i kroppen sin plats, all vätska, allt blod, all hud är jämt fördelad över hela kroppen. Inget stramar nånstans, inget värker, allting är plötsligt helt helt. Man är liksom hel på något vis. Hel, lugn, stabil och i TOTAL balans. Med sig själv, med omgivingen och med universum. Snudd på viktlös, man tror att man vilken sekund som helst ska lyfta och övervinna tyngdkraften, det känns som att man lyser. Och där satt jag vitklädd och kände mig helt i balans och tyckte att nu lyser jag, jag kunde liksom nästan se min aura, och tänkte att kommer det en man nu bakom hörnet och ler mot mig och jag lyckas få fram ett leende tillbaka så kommer vi att bli förälskade. För såhär hel och lysande som jag är nu, vet jag inte om jag nånsin har varit eller nånsin kommer att bli.

Och så kom det en man bakom hörnet. Jag såg honom först och tänkte att MY GOD vilket leende. Han sålde klockor några bord ifrån mig till några flaxande tyskar. Jag studerade fascinerat hans jobb, han var inte alls påflugen eller påträngande utan tvärtom verkade de flaxande tyskarna tycka att han var ganska charmig. Och sen börjar han gå iväg och jag följer honom långsamt med blicken, fortfarande i detta halvleviterande tillstånd, och så plötsligt vänder han sig om och tittar mig rakt i ögonen och ler så himmelskt brett och vitt. Och utan att jag vet ordet av ler jag ett himmelskt vit och brett leende tillbaka. Ett helt ärligt organiskt leende från djupet av min själ, inte ett artigt, krystat tvångsleende utan ett leende som från ett barn.

Och så kommer han fram till mig och vi bara fortsätter att le. Jag säger att jag inte vill ha någon klocka och han säger att han inte vill sälja någon till mig heller, "Du verkar inte vara en flicka som bryr dej särskilt mycket om tiden just nu. Jag vill träffa dej igen. När får jag träffa dej igen?" Vi bytte kontaktuppgifter och jag sa att jag också ville träffa honom men att jag inte kunde säga när exakt, att det berodde på hur länge jag hade för avsikt att leva. (Övertygelsen om att jag skulle dö inom en snar framtid var väldigt påtaglig då ännu...)

Senare i veckan, närmare bestämt på fredag (vi träffades på tisdag) insåg jag plötsligt i min solstol efter ytterligare några dagar snyftande och snorande att jag nog tydligen inte skulle dö heller. Jag skulle tydligen stanna kvar på denna jorden, om så bölande och snörvlande så jag skrev ett sms och sa det åt honom. "Jag har inte dött ännu, kanske kan vi ses ikväll? Men jag kan inte säga när exakt för det beror på om jag funkar med tiden idag." Han svarade att jo, vi kunde ses precis när jag ville. Att jag skulle höra av mig sen när tycker att tiden är rätt. Och ett, tu, tre så satt jag på en buss, och ögonblicket senare satt jag på samma café och väntade att tiden skulle bli rätt. Och strax var han där igen, denna gången med ett ännu bredare leende. Jag inledde med att säga att jag håller på att sälja bort mitt liv för det är sönder. Att jag själv också är sönder och att jag nu sitter och väntar på att ena dera dö eller bli hel.Och att jag inte har nån skillnad hur det går. Kom, jag ska visa dej vägen. Sa han. Och så gick vi. I det skedet visste jag inte om jag gick mot döden eller helheten men jag hade ju som sagt ingen skillnad så när han tog min hand och började leda mig mot havet så protesterade jag inte. Nu orkar jag inte tänka mer, tänkte jag, och stängde av. Allt. Inklusive tårkanalerna.

Och sen hängde vi dag ut och dag in när han inte jobbade och jag inte sov på hotellet. Vi hängde i hans mögliga skrymsle till hem med hans nigerianska vänner, han visade mig kyrkan, vi åt mat, vi bongade krabbor på klipporna och redde ut alla tänkbara svåra ämnen vi kunde komma på. Jag målade fan på väggen och han målade över med vitt, ljus, sol, optimism och glädje. Varje dag. Jag grät fortfarande men sällan av ångest eller ledsenhet utan snarare av övermäktiga känslor och av rädsla. Jag grät och han förklarade med nån profetia eller nån berättelse från sitt liv eller med ett bibelstycke eller så förklarade han inget alls utan förklarade att jag ska gråta bara utan oro, många kvinnor är faktiskt som allra vackrast efter att dom har gråtit så gråt på du bara. Oense var vi ockå, om kulturskillnader mest, men lyckades alltid bli överens på något vis på slutet. Missförstånden var oftast språkliga misstag. Och även om vi inte var överens så var vi åtminstone överens om att vi tyckte olika i olika frågor och att det berodde på att vi kom från olika världsändor helt enkelt.

Nåja. Så. Vad hände sen? Nå jag reste hem och nu sitter jag i Finland och väntar på att han ska få ordning på sina papper så att han kan resa hit. Vardagen är här och jag är fortfarande utmattad och trött och stundvis helt hopplös och deprimerad. Att jobba känns egentligen helt omöjligt men jag gör det nu i alla fall. Jag sover så fort jag får chansen. Jag är helt slut vilket är lite konstigt eftersom jag har haft tre och halv månad semester. Men jag tror helt enkelt att allt jag har sprungit förbi i femton år har hunnit i fatt. Att allt jag analyserade de fyra första månaderna i år har hunnit fatt. De fyra följande månaderna, nu över sommaren, blev det att bearbeta allt det jag så klokt kommit fram till i huvudet i början av året. Och ännu är jag inte riktigt färdig. Egentligen följer det helt planen, de fyra första månaderna skulle man FEEL(känna efter allt, analysera och konstatera en massa), de fyra följande månaderna skulle man DEAL (ta itu med allt det man nyktert känt och upplevt i fyra månader och följdaktligen reagera på det fysiskt, psykiskt eller hur man nu reagerar, i mitt fall med tårar då tydligen) och de kommande fyra månaderna gäller det att HEAL, bli hel, balanseras och gå vidare.

Men jag är fortfarande helt SLUT. Det känns som en bedrift att stiga upp varje morgon och varje avklarad arbetsdag är en seger. Men jag är övertygad om att jag går mot ljusare tider, även om vi i rent årstidsmässigt går mot mörkare. Jag väntar på min Chokladprins och är rädd och förvirrad och panikslagen eller in other words kär. Jag orkar fortfarande inte tänka och protestera även om min käft gör det per automatik och av gammal vana ibland. Men Chokladprinsen är en klok man som inte låter sig skrämmas och får mig ganska enkelt på andra tankar. Han hävdar att jag är hans öde, att han har väntat på mig hela sitt liv och att han skulle vara det lyckligaste mannen på jorden om jag ville bli mor till hans barn. Alla dom här orden är alldeles för overkliga för att jag ska kunna ta in dem. Att "vara nåns öde", att "nån har väntat på en hela ens liv" och att någon ber om att "man ska vara mor till deras barn" är ord och meningar jag aldrig riktigt har kunnat koppla ihop med mig själv. Jag kan inte det ännu heller. Jag kan inte begripa att nån verkligen kan mena det där. Jag kan liksom inte riktigt fatta att det gäller mig.

Det finns liksom inget att klaga på riktigt. Ja, förutom att han är en nigerian i Grekland och att Grekland är det mest virriga landet på jorden just nu verkar det som. Men jag letar febrilt efter problemen och de tycks inte finnas. Alltså jo, det kommer att ta tid innan han kommer hit och jo, det kommer att bli spännande och kanske svårt att "acklimatisera" honom i Finland men till skillnad från alla tidigare kärlekshistorier så är det här ganska okomplicerat, ja, nästan snudd på tråkigt, fast på ett bra sätt. Det finns liksom inget drama kring det, det finns ingen fru som man väntar på att den andre ska göra sig av med, det finns inga obesvarade känslor eller överenskommelser som inte håller. Det finns inga spekulationer eller Varför hör han inte av sig?, ingen oro över själva kärleken utan snarare bara oro över rent praktiska saker. Det är väldigt, väldigt, väldigt ovant. Man blir ju skräckslagen med mindre...

Nåja. Det är dagsläget. Idag börjar de sista fyra månaderna. Jag återupptar bloggandet för att fixa slutspurten. Nu är det fullständig nolltolerans som gäller. För varje misslyckad shoppingmånad eller hesburgermånad så förlänger jag året med en månad. Nykterheten och ickerökandet oroar jag mig inte för, det känns inte som att jag vill ha det på något annat sätt just nu och inte på ett tag. Men shoppandet är fortfarande det svåraste att lyckas med...

Och nej, jag sålde aldrig lägenheten och alla mina saker. Jag drog tillbaka allt när jag kom hem från Grekland. Man får ångra sig faktiskt. Det är skönt att inse när man snart är trettio...att det är tillåtet. Insåg att skrubblivet och kappsäckslivet kanske sen ändå inte var helt rätt väg att gå. Kanske är drömmen om familjeliv sen ändå möjlig att bli sann. Också för mig.