Om Kontrollfreakeri

Karln sitter i Aten och är deppig, fattig och orolig över sin och vår framtid medan jag sitter i Åbo och känner mig stressad över att jag blivit berövad min post som befälhavare över mitt liv. Ja, jag vet att det är det jag högt och ljudligt önskat mig. Att bli berövad befälhavarposten, att hitta någon som kan ta mig med storm och ta kontrollen så att jag slipper vara den som besluter och bestämmer. Jag har önskat mig en karl som inte tar mig så allvarligt på orden utan att för den skull nonchalerar mig. En karl som kan manövrera omkull mina av rädsla skapade argument och som inte springer sin väg bara för att jag ber honom göra det i ren och skär panik. Nå här har vi honom nu då. Tack, tack.

Så varför denna vånda kan man undra. Och som jag har undrat bör påpekas...men kanske har jag nu fattat vad som felas, vad det är som gör mig stressad, varför jag har svårt att gilla läget. Nämligen, när jag låg vid poolen i Grekland så slog det mej att aldrig har en man blivit sådär hejdlöst och blixtförälskad i mig som jag minsann har blivit några gånger. Så där galet kär och övertygad om att det är mannen i mitt liv och att det här är alldeles rätt. Förr i världen sysslade jag inte med såna fantasier men ju mer den biologiska klockan börjat ticka och ålderssiffran stigit desto mer förälskad och fastbesluten om att han är den rätte, har jag blivit. Så grät jag över det där i solen. Att under mitt snart trettio-åriga krig som mig själv har inte en enda blivit sådär hardcore-kär i mig. Varför?

Det vet jag inte. Men mycket beror nog på min inställning tänkte jag där i solstolen. I min värld fanns inget sånt som "ödet" och "träffas på gatan" och "det sa bara klick." Det fanns i romantiska filmer och i andras liv och jag älskar verkligen romantiska filmer och att lyssna på andras liv men i mitt liv fanns inget sånt och skulle heller inte finnas. Jag är inte särskilt romantisk, jag är snarare företagsam. Ska jag träffa någon som ska bli min man och far till min barn så är det för att jag vill det och för att jag har ordnat det. Ska jag träffa någon så är det för att jag har haffat någon på krogen, lagt in en kontaktannons eller öppnat en profil på en nätdejting-sajt. Om jag ska dejta så är det för att jag har bjudit ut någon och den har sagt ja, inte tvärtom. Jag är hopplöst självständig, bestämd och en alldeles utmärkt befälhavare för mitt liv. Så länge jag får styra så går vi inte på grund och jag ror alltid allting i land. Jag är förberedd på allt och jag har kunnat förutspå alla faror, stormar och djupt vatten innan någon annan och jag är en mästare på att undvika taskiga situationer som kan utsätta mig och mitt skepp o fara.

Nå. Nu ser ju allt annorlunda ut. För bäst som det var, där jag låg i min solstol och bölade, fast bestämd på att inte träffa någon mer, inte bli kär i någon, inte syssla med meningslösa romanser och inte styra upp några relationer nånsin mer...så ville ödet att jag skulle träffa en man på gatan som det bara sa klick med. Han blev dessutom hejdlöst förälskad och sa redan på dag tre att han vill gifta sig med mig och att jag ska bli mor till hans barn. Ord som INGEN hittills sagt. Jag har hört allt annat: "Du är så duktig, du har hela livet framför dej, du kommer att gå långt, du kommer inte att behöva mig, du är så stark, du kan resa jorden runt, du ska till hollywood, du är så vacker, du är så spännande, du är så sensuell, du är så rolig, du är känd, du är begåvad, du kan allt, du kommer att hitta nån som förtjänar dig." Trevliga komplimanger, tack, tack. Sedan följer: "Vi har ingen framtid, du är för stark, du är för duktig, du är för begåvad, du är för vacker, du är för spännande, du är för sensuell. Jag vill inte bygga bo med dej, jag vill inte att du blir mor till mina barn. Du är bara en fantasi. Du är min älskarinna. Du är min dröm. Men jag vill inte ha dig på riktigt." Ööh...jaha. Okej, hejdå.

Hur som helst, här fanns det nu plötsligt en man som ville ha mig på riktigt. Kul! Oj, vad roligt och oj, vad skönt tänkte jag. Tänk att det finns nån i alla fall! Tack, tack. Tills jag till min stora chock och besvikelse inser att jag har fått sparken. Jag har fått sparken från mitt jobb som befälhavare. Plötsligt har jag blivit bestulen på min makt att bestämma själv. Jag har blivit bestulen på jakten, den här mannen behöver inte jagas, han trär på sig lasson och ger andra ändan åt mig. Jag är tvungen att se sanningen i vitögat och inse att det inte är min förtjänst att vi har träffats. Inte hans heller, utan det är någon annans. Jag kan säga att jag har väldigt, väldigt, väldigt svårt att acceptera detta. Det är väldigt svårt att acceptera att det trettio-åriga kriget är över. Jag blir väldigt väldigt stressad av att det inte finns några problem att lösa, så jag skapar dem. Arma öde så jag skapar problem, jag letar problem och jag skjuter ut anklagelser och provokationer mot denna stackars människa som egentligen är just precis vad jag har bett om. Jag sparkas och slåss och tvivlar och envisas med att måla fan på väggen. Ju mer han älskar mej desto mer irriterad och förbannad blir jag.

Igår var det så skönt då han var lite krasslig och trött efter lång resa till Aten. Han var dessutom lite uppgiven vilket hör till ovanligheterna. Han såg riktigt, riktigt bekymrad ut och uttryckte oro över pengar och papper. Och på två röda sekunder återfick jag min befälhavar-post!! Jag fick trösta, peppa och överösa med kärlek. Övertyga om att det här är helt rätt och att allt kommer att bli bra, trots att jag, dagen innan, var den som sa att det här kommer att gå åt helvete, ska vi inte skita i allt?

Vet inte riktigt vart jag vill med detta. Jag tvivlar fortfarande av och an, men jag tvivlar mindre om han tvivlar mer och tvärtom. Han säger att det är helt naturligt att en kvinna i min situation tvivlar, det vore väldigt konstigt om du inte gjorde det, säger han. Han säger att det att jag tvivlar och funderar och våndas är ett tecken på att kärlek, på att jag bryr mig och att jag har svårt att acceptera mitt öde efter en så lång tid av ensamhet. Men han säger också att alla dom tvivlen kommer att försvinna den dagen han kan säga exakt datum när han flyger hit. Det är ovissheten som gnaver, och det har han ju nog rätt i.

Slutkontentan är att jag är jäkligt dålig på delat ansvar. Jag är jäkligt dålig på att ge bort min befälhavarpost. Jag är väldigt självständig, stark och har en massa åsikter. Jag oroar mig för hur det ska gå. Hur ska jag kunna leva med någon under samma tak när jag redan när vi sitter i olika länder ibland känner mig kvävd närhet och drunknad i kärlek? Instinktivt känner jag att det här är det enda rätta, men samtidigt stämmer ingenting överens med hur jag hade planerat det... Såhär skulle det ju inte gå till. Ju...