Jag har medvetet låtit bli att gå på gym under hela 2012. Det låter kanske lite paradoxalt eftersom jag i övrigt varit så himmelens sund hela året, men det har sina orsaker. Nämligen, allt som jag tar mig för spårar alltid ur. Allting kring mig har hittills varit så förbannat dramatiskt och stort och överdrivet och draget till sin spets. Alla relationer, kärlekshistorier, intressen har varit så erbarmligt passionerade och kaosaktiga och jag har själv varit den största kaos-skaparen i mitt liv. En lonkero blir ett fylleslag, en kerrosateria blir fem megaaterian i veckan, feströkningen blir en ask per dag och en topp för nio och nitti bli på en sekund lumpor för 700 euro. Allt detta har varit helt utanför min kontroll, allt har spårat ur. Likaså träning. Jag har aldrig klarat av tre pass i veckan- metoden. Jag har testat alla världens extrem-dieter och ingenting har fungerat längre än några veckor. Jag köper ett gymkort och tänker att nu ska jag bli sund och lagom, men det slutar med tre pass om dagen, minimalt med mat och till slut orkar jag inte mer, ger upp och går inte till gymmet på flera månader. Och så har jag ångest över det. Jag är och har alltid varit Drottning av Snabba lösningar. Och det försöker jag nu då jobba bort...
Nå nu har jag skaffat mig ett gymkort. På ett nytt gym. Ett gym som satsar på Långsamma Lösningar. Ett gym som inte satsar på effektivitet, stress eller maximalt antal kunder utan satsar på den enskilda individen, lugn och ro och uppföljning. Så nu har jag ett kontrakt på ett gym till sista januari och tanken är att jag ska försöka gå på 3-4 pass i veckan. Varav ett pass är avslappnings-pass av något slag. Det är målet. Och det blir knappast något problem. Mitt problem är att jag redan har pluppat in elva pass i kalendern den här veckan... Elva pass som jag aldrig kommer att orka gå på, och om jag orkar så kommer jag att bli så trött och sur så att jag slutar gå helt och håller efter två veckor. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag inte ska gå fler gånger än fyra gånger. Jag ska inte ens planera att gå fler gånger än fyra. Jag är ingen extremidrottare och jag vill heller inte bli det, men det är bra att röra på sig och framförallt är det kul. OM man gör det fyra gånger i veckan och vilar ordentligt emellan.
Hur kan det vara så svårt? Under den här veckan har jag redan hunnit boka mig till sju pass som jag sen har fått ringa och avboka. Jag har gått på två pass och två ska jag gå på i helgen då jag har ledigt. Men det här är precis samma sak. Jag handlar för femhundra euro och sen för jag tillbaka dem då jag kommer på att jag ju inte skulle handla nåt, inte behöver nånting av det. De kommande fyra månaderna är huvudfokus på att hinna stoppa mig själv innan det barkar överbord. Det är liksom Pavlovs hundar som gäller här nu... Gör om, gör bättre. Lära in ett helt nytt beteende... Så att nångång i framtiden kan jag ta ett glas vin och låta det stanna där. Jag kan handla ett par nya skor när jag behöver utan att det innebär att jag triggat igång nån okontrollerbar shopping-nerv som leder till att jag shoppar upp hela lönen på några timmar. Att jag nångång i framtiden kan äta en kerrosateria en lördagkväll utan att det innebär att jag resten av veckan gör det.
Jag kan inte begripa varifrån den här okontrollerbara turbo-växeln kommer ifrån. Man måste ju inte liksom inte köra 170 km/h bara för att bilen klarar av det. Man måste inte köpa all mat i butiken bara för att all mat finns där. Man måste inte hångla med varenda karl som erbjuder ett hångel. Man måste inte dricka alkohol bara för att det finns. Och jag måste inte köpa alla plagg i världen bara för att dom tillverkas.
Ibland undrar jag om jag anser att det är min skyldighet att handla, äta och hångla med allt som erbjuds. Så att dom inte ska bli ledsna eller besvikna, gå i konkurs eller tycker att jag är otacksam. Och om det är så, att jag har ett enormt behov av att se till att alla affärers affärer hålls goda, att all mat säkert blir uppäten och att alla pojkar får hångla som vill, så undrar jag fortfarande: Varifrån har jag fått det? Att det sku nödvändigtvis vara min uppgift? Varför tror vi att vi vill ha allt som produceras, erbjuds, finns i teve, i tidningar, i butiker, på nattklubben, i baren? Varför tror vi så?
En fråga, bland många, som gör mig helt galen att fundera på.
Men när jag läste boken Kärleken i Julia Anderssons liv så fattade jag lite i alla fall.
Ett litet boktips på slutet.
Idag ska jag INTE gå på gym.
För jag var igår.
Nå nu har jag skaffat mig ett gymkort. På ett nytt gym. Ett gym som satsar på Långsamma Lösningar. Ett gym som inte satsar på effektivitet, stress eller maximalt antal kunder utan satsar på den enskilda individen, lugn och ro och uppföljning. Så nu har jag ett kontrakt på ett gym till sista januari och tanken är att jag ska försöka gå på 3-4 pass i veckan. Varav ett pass är avslappnings-pass av något slag. Det är målet. Och det blir knappast något problem. Mitt problem är att jag redan har pluppat in elva pass i kalendern den här veckan... Elva pass som jag aldrig kommer att orka gå på, och om jag orkar så kommer jag att bli så trött och sur så att jag slutar gå helt och håller efter två veckor. Jag får hela tiden påminna mig själv om att jag inte ska gå fler gånger än fyra gånger. Jag ska inte ens planera att gå fler gånger än fyra. Jag är ingen extremidrottare och jag vill heller inte bli det, men det är bra att röra på sig och framförallt är det kul. OM man gör det fyra gånger i veckan och vilar ordentligt emellan.
Hur kan det vara så svårt? Under den här veckan har jag redan hunnit boka mig till sju pass som jag sen har fått ringa och avboka. Jag har gått på två pass och två ska jag gå på i helgen då jag har ledigt. Men det här är precis samma sak. Jag handlar för femhundra euro och sen för jag tillbaka dem då jag kommer på att jag ju inte skulle handla nåt, inte behöver nånting av det. De kommande fyra månaderna är huvudfokus på att hinna stoppa mig själv innan det barkar överbord. Det är liksom Pavlovs hundar som gäller här nu... Gör om, gör bättre. Lära in ett helt nytt beteende... Så att nångång i framtiden kan jag ta ett glas vin och låta det stanna där. Jag kan handla ett par nya skor när jag behöver utan att det innebär att jag triggat igång nån okontrollerbar shopping-nerv som leder till att jag shoppar upp hela lönen på några timmar. Att jag nångång i framtiden kan äta en kerrosateria en lördagkväll utan att det innebär att jag resten av veckan gör det.
Jag kan inte begripa varifrån den här okontrollerbara turbo-växeln kommer ifrån. Man måste ju inte liksom inte köra 170 km/h bara för att bilen klarar av det. Man måste inte köpa all mat i butiken bara för att all mat finns där. Man måste inte hångla med varenda karl som erbjuder ett hångel. Man måste inte dricka alkohol bara för att det finns. Och jag måste inte köpa alla plagg i världen bara för att dom tillverkas.
Ibland undrar jag om jag anser att det är min skyldighet att handla, äta och hångla med allt som erbjuds. Så att dom inte ska bli ledsna eller besvikna, gå i konkurs eller tycker att jag är otacksam. Och om det är så, att jag har ett enormt behov av att se till att alla affärers affärer hålls goda, att all mat säkert blir uppäten och att alla pojkar får hångla som vill, så undrar jag fortfarande: Varifrån har jag fått det? Att det sku nödvändigtvis vara min uppgift? Varför tror vi att vi vill ha allt som produceras, erbjuds, finns i teve, i tidningar, i butiker, på nattklubben, i baren? Varför tror vi så?
En fråga, bland många, som gör mig helt galen att fundera på.
Men när jag läste boken Kärleken i Julia Anderssons liv så fattade jag lite i alla fall.
Ett litet boktips på slutet.
Idag ska jag INTE gå på gym.
För jag var igår.
Jag tror att vårt samhälle vill att vi ska villa ha och villa ha mer, fast förnuftet säjer SLUTA. Hur sku alla dessa kläd- och lumpaffärer, hamburgerkedjor, gym.salar klara sej om dom inte SKAPAR det här "behovet" hos oss, ryggradssvaga människor? Och "man måste ju ha kärleksrelationer. Eller ens någå jävla relationer..." Vi ska vara smala, välklädda och erotiska utav helvete.
SvaraRadera