Dagsläget

Hallå där ute! Jag har haft en medveten bloggpaus över sommaren men nu är det dags att sammanfatta vad som hänt sen sist. Min semester började rent teoretiskt den första maj men i praktiken den 21 juni då jag flydde landet till Italien. Vid denna tidpunkt var jag helt sönderstressad på alla tänkbara plan. Faktum är att jag inte ens kommer ihåg nånting från hela maj och halva juni. Jag har ingen aning om vad jag har gjort eller vad som har hänt. Nykter ja, rökfri ja, oshoppad ja, hesburgerfri ja. Nåja hursomhelst i Italien skulle jag vara tre veckor och gå en kurs samt vistas några dagar i Rom. Detta visade sig vara en lyckträff utan like! När jag åkte var jag så trött och utmattad och ointresserad av livet överhuvudtaget. Jag tyckte allt elände samlades kring mig och dessutom var jag trött på att pladdra profetior till höger och vänster som ingen ändå lyssnade på. Hela våren var ett enda bankande med huvudet i väggen, vilja förändra och begripa, utveckla och utvecklas, men utan resultat. Resten av världen ville gå i samma banor som tidigare och kände mig helt osynkroniserad med universum. Ska det vara på detta viset jämt tänkte jag? Ska jag hela tiden vara av annan åsikt, bete mig annorlunda, tänka tvärtom och vara den som sätter sig på tvären. Tråkig, annorlunda, tråkig igen och jävligt krass. Samtidigt som jag tyckte att jag hade kommit på den allra bästa av lösningar, prövat ett nytt liv och gillat det så blev jag frustrerad på att så himla många omkring mig inte kunde komma till samma insikt med sina liv. Förändra, uppoffra, stå upp och utvecklas. Så när jag satt på planet till Italien var jag övertygad om att nu ska den här resan handla bara om njutning!

Nå. Väl i Italien fanns det en massa människor som ville hjälpa mig på den punkten. Italien är ju underbart på så vis att människorna där, framförallt männen, är skapta för att ge kvinna njutning. De matar en med pizza och klappar en på kinden och tycker att man är duktig när man vill ha en till. De tar en med på äventyr hem till sina hus, visar en runt, bjuder på nektariner och talar om för en hur  underbart vacker och fantastisk man är morgon, middag, kväll. Och de vill inget alls ha tillbaka. Om man inte är själv vill förstås. Nej, de italienska männens stora kall är att göra alla kvinnor lyckliga. Oberoende hur de ser ut, varifrån de kommer eller på vilket humör de är. Och de är väldigt duktiga på det de gör! Ganska snabbt gjorde jag inget annat än åt pizza och glass och vandrade och läste böcker i ett stekhett Rom. Det mest turistiga jag åstadkom var att åka turistbuss runt stan, en sån med öppet tak, men det var bara för att det fläktade så skönt där uppe.

Resans huvudmål var dock en masklagarkurs norr om Rom. Där skulle jag vara i två veckor med 50 andra varelser från hela jordklotet. Först en svettig och långsam tågresa till Tarquinia, sen en skumpig bilresa till Tuscania och sen ytterligare en slingrig bilresa till ett avlägset kloster som inte varit i bruk sen 1400-talet. Klostret låg i en dal mellan höga berg, inbäddad av rosmarin och lavendel. Hundar, åsnor, katter, getter, hästar och får omringade hela klostret och där nere i dalen skulle vi jobba i två veckor.

Internet fungerade inte, telefonen fungerade ibland. Vi hade stränga arbetstider och mat- och städsysslor dagligen. Hårda fysiska träningspass fyra timmar på morgonen, sen en stund siesta när det var som hetast och sen jobbade vi i grupper, jag gjorde masker, på eftermiddagen. På kvällen såg vi film, sjöng, dansade, drack vin (inte jag) och lärde känna varandra. Andades, sov, njöt, såg fotboll projicerad på klosterväggen utomhus. Allting var primitivt och enkelt och ordnat. Hjärnan fick vila totalt. Allt arbete vi gjorde, gjorde vi med kroppen, knådade lera med händerna, spelade maskteater ordlöst med kroppen, dansade, improviserade ordlöst med kroppar mot varandra, anti-gymnastik mot ett vackert brunt trägolv, tillitsövningar att ramla in i vilt främmande människors famnar. Det var som upplagt för romans...

Alla var friska, hela, lugna, lyckliga, fria från stress, plikter, internet, arbete, familjer etc. Totalt nollade, totalt i sitt esse. När människor mår som allra bäst. Och jag blev naturligtvis störförälskad i en hårig italienare. Naturligtvis. Hur annars? Han var gift och jag vet inte om han blev förälskad tillbaka. Det vet jag dock att skulle frugan hans varit där så hade hon inte gillat det hon sett, även om det rent konkret aldrig gick så långt. Ingenting hände men samtidigt hände allt. På det där ordlösa, oförklarliga, bara kroppsliga, energi-mässiga planet som vi alla befann oss i.

Resan var slut och vi grät och grät och grät. Natten innan hade jag och denna håriga italienaren dansat i fem-sex timmar och när det var dags för avsked så öppnades tårkanalerna och det ville liksom inte sluta. Och det gjorde det inte heller. Jag bölade mig igenom mina sista dagar i Rom, jag bölade mig igenom hela flygresan och jag fortsatte konsekvent att böla när jag kom hem. Ändå var jag fast besluten att jag skulle göra allt för att glömma den där håriga italienaren. Han var gift och jag hade inga avsikter att förstöra något äktenskap, ej heller bekänna min kärlek (jag tror att han fattade ändå) utan målmedvetet jobba bort (=böla ut) alla känslor som fanns tills dom inte längre fanns. Men det var en seg sort. Till slut visste jag inte längre vad jag bölade över. Jag var ledig och i hemlandet och det ösregnade och var kallt och jag grät och grät och krampskrek och grät och hade ångest och förstod ganska snart att nu måste jag iväg igen. Jag måste in i nya rullor, jag kan inte stanna här hemma och ligga i sängen och böla resten av semestern. Jag var less på allt och fast bestämd att om jag under tio år har kunnat hitta en enda man som jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med och barn och den mannen sedan visar sig vara gift så då är det fan inte meningen att jag ska ha nån man och barn. Tiden rinner i väg, jag fyller snart trettio och jag tänker fan inte vänta tio år till. Dessutom hatar jag män bölade jag över sen, och spolade tillbaka till jag vara liten unge och bölade över det, bölade över tonårsförälskelsen som for iväg med min bästa kompis, bölade över första riktiga pojkvännen som jag dumpade för att jag blev rastlös, bölade över en frånvarande far, bölade över den där skådespelaridioten som jag förbrukade tre år på att sörja, bölade över dom två idioterna som gjort mig på smällen, bölade över att jag valt bort dom ungarna, bölade över kaptenen som förpestade hela min jul och halva vintern, bölade över musikalartisten som inte visste vare gränsen gick, bölade över idioter till gubbar på maktpositioner som beter sig som svin. Böla, böla, böla, krampböla, skrek och grät, dygnet runt. Och det tog för fan aldrig slut.

Så jag bokade en resa till Grekland. Jag hade siktet på Turkiet men mamma hävdade att Corfu i Grekland lät bra. Mamma betalade resan på det villkor att jag skaffade fram pengarna åt henne när jag kommer hem. Typ med extraknäck i gästhamnen... Sagt och gjort. Dagen innan avfärd beslöt jag mig också för att sälja allt. Lägenhet och alla grejer. Så inom tio timmar hade jag satt lägenheten till försäljning och bestämt mig för att det blir ingen familjemor av mig. Jag tänker bo i en hyresskrubb och mina pengar tänker jag sätta på resor runt hela världen. Jag gjorde en lång lista på ställen jag ville åka till och precis när pappret höll på att ta slut så kom jag på Afrika. Jag ska fan resa till Afrika, men jag vill inte åka ensam. När jag kommer hem från Grekland ska jag hitta någon som vill resa till Afrika med mig tänkte jag. Eftersom pappret tog slut så skrev jag Afrika högst upp på pappret istället, där det fanns lite utrymme kvar.

Så åkte jag till Grekland. Kände mig fri i bröstet så fort resan var betald och det kändes inte alls motigt att igen packa väskan och flyga iväg. Men bölandet fortsatte och ointresset. Jag låg i solen och simmade. Folk försökte prata med mig men jag var totalt fullständigt asocial och ointresserad av nattliv eller bekantskaper. Det sista jag önskade mig var en till semesterromans som man sen skulle böla över i femhundra år. Tack, men nej tack. Jag hade betalat för sol och bad och hade inga avsikter att göra nånting annat i två veckor. Så jag låg i solen och grät. Folk trodde det väl var svett. Jag läste nio böcker på fem dagar. Och grät. På morgonen när jag vaknade, i poolen när jag simmade och i solen där jag pressade och så avslutade jag dagen med att gråta mig till sömns. Jag tänkte att fortsätter det här så kommer jag inte att kunna gå på jobb när jag kommer hem. Jag kommer att få ta sjukledigt. Jag försökte begripa vad som var fel, var jag utmattad, deprimerad. Det enda positiva var att den håriga italienaren kändes allt mer avlägsen för var dag som gick. jag började hitta fel på honom. Även solen har sina fläckar och ju mer jag tänkte på det så var dom ganska stora och påtagliga. T.ex. det här med att italienare vill göra alla kvinnor lyckliga... Det är ett problem om man på något vis vill känna sig speciell... Den här italienaren gjorde liksom alla andra italienare alla kvinnor likvärdigt mycket lyckliga. Att jag inte hade märkt det... Nåja, bölade gjorde jag oberoende men allt mer osäker på över vad.

På dag fem tog jag mig i kragen och beslöt mig för att göra ett första och eventuellt eller snarare troligtvis sista ryck att åka in till stan på Corfu. Jag tänkte att om jag gör det nu så slipper jag våndas över att jag inte gjort det och kan i lugn och ro, utan dåligt samvete, ägna mig åt meningslöst pirrande i solstolen och amatörmässiga simkoreografier i poolen. Jag begav mig iväg på förmiddagen, alldeles vitklädd. redan i bussen fick jag panik. Svettiga och högljudda amerikaner trängdes hänsynslöst och luftkonditioneringen var lika stressad som biljettkontrollanten. När vi var framme var jag redan helt redo att åka tillbaka. Bilar tjöt och människor gormade, allt var helt okontrollerat och vilt. Jag beslöt mig för att hitta en bankautomat och plocka ut de pengar jag trodde mig behöva för de kommande tio dagarna, hoppa på bussen och sen åka tillbaka för att aldrig mer återvända till helveteshålan Corfu Old Town. Nå sagt och gjort, jag hittade efter lite letande en fungerande och fylld bankomat. Tappade sedan bort mig eftersom jag så okontrollerat och ofokuserat irrade på i hettan bland galna greker så till slut var jag tvungen att styra upp situationen, sätta mig ner på ett café, beställa in den största cocacolan i universum och tagga ner ett hekto. Jag tänkte att om jag inte sätter mig ner nu och sitter ner så länge det behövs så DÖR jag. Och alltså inte på skoj. Jag var plötsligt helt övertygad om att jag kommer att dö, just nu, om jag inte sätter mig ner och dricker cocacola. Jag upplevde detta som dödsångest, i verkligheten kanske det var blodsockerfall, vätskebrist, PMS och miljöchock men jag var hursomhelst hundra procent övertygad om att nu dör jag. Helt på riktigt.

Så jag satt mig ner med den största cocacolan i universum och glodde och samlade mig. Och jag vet inte riktigt hur länge jag satt där men i något skede så hände det som har händer ofta om man lyckas meditera riktigt framgångsrikt ibland...att man liksom nollas. Det är som att alla celler i hela kroppen börjar jobba för en enda sak och det är att stabiliseras. Plötsligt hittar allt i kroppen sin plats, all vätska, allt blod, all hud är jämt fördelad över hela kroppen. Inget stramar nånstans, inget värker, allting är plötsligt helt helt. Man är liksom hel på något vis. Hel, lugn, stabil och i TOTAL balans. Med sig själv, med omgivingen och med universum. Snudd på viktlös, man tror att man vilken sekund som helst ska lyfta och övervinna tyngdkraften, det känns som att man lyser. Och där satt jag vitklädd och kände mig helt i balans och tyckte att nu lyser jag, jag kunde liksom nästan se min aura, och tänkte att kommer det en man nu bakom hörnet och ler mot mig och jag lyckas få fram ett leende tillbaka så kommer vi att bli förälskade. För såhär hel och lysande som jag är nu, vet jag inte om jag nånsin har varit eller nånsin kommer att bli.

Och så kom det en man bakom hörnet. Jag såg honom först och tänkte att MY GOD vilket leende. Han sålde klockor några bord ifrån mig till några flaxande tyskar. Jag studerade fascinerat hans jobb, han var inte alls påflugen eller påträngande utan tvärtom verkade de flaxande tyskarna tycka att han var ganska charmig. Och sen börjar han gå iväg och jag följer honom långsamt med blicken, fortfarande i detta halvleviterande tillstånd, och så plötsligt vänder han sig om och tittar mig rakt i ögonen och ler så himmelskt brett och vitt. Och utan att jag vet ordet av ler jag ett himmelskt vit och brett leende tillbaka. Ett helt ärligt organiskt leende från djupet av min själ, inte ett artigt, krystat tvångsleende utan ett leende som från ett barn.

Och så kommer han fram till mig och vi bara fortsätter att le. Jag säger att jag inte vill ha någon klocka och han säger att han inte vill sälja någon till mig heller, "Du verkar inte vara en flicka som bryr dej särskilt mycket om tiden just nu. Jag vill träffa dej igen. När får jag träffa dej igen?" Vi bytte kontaktuppgifter och jag sa att jag också ville träffa honom men att jag inte kunde säga när exakt, att det berodde på hur länge jag hade för avsikt att leva. (Övertygelsen om att jag skulle dö inom en snar framtid var väldigt påtaglig då ännu...)

Senare i veckan, närmare bestämt på fredag (vi träffades på tisdag) insåg jag plötsligt i min solstol efter ytterligare några dagar snyftande och snorande att jag nog tydligen inte skulle dö heller. Jag skulle tydligen stanna kvar på denna jorden, om så bölande och snörvlande så jag skrev ett sms och sa det åt honom. "Jag har inte dött ännu, kanske kan vi ses ikväll? Men jag kan inte säga när exakt för det beror på om jag funkar med tiden idag." Han svarade att jo, vi kunde ses precis när jag ville. Att jag skulle höra av mig sen när tycker att tiden är rätt. Och ett, tu, tre så satt jag på en buss, och ögonblicket senare satt jag på samma café och väntade att tiden skulle bli rätt. Och strax var han där igen, denna gången med ett ännu bredare leende. Jag inledde med att säga att jag håller på att sälja bort mitt liv för det är sönder. Att jag själv också är sönder och att jag nu sitter och väntar på att ena dera dö eller bli hel.Och att jag inte har nån skillnad hur det går. Kom, jag ska visa dej vägen. Sa han. Och så gick vi. I det skedet visste jag inte om jag gick mot döden eller helheten men jag hade ju som sagt ingen skillnad så när han tog min hand och började leda mig mot havet så protesterade jag inte. Nu orkar jag inte tänka mer, tänkte jag, och stängde av. Allt. Inklusive tårkanalerna.

Och sen hängde vi dag ut och dag in när han inte jobbade och jag inte sov på hotellet. Vi hängde i hans mögliga skrymsle till hem med hans nigerianska vänner, han visade mig kyrkan, vi åt mat, vi bongade krabbor på klipporna och redde ut alla tänkbara svåra ämnen vi kunde komma på. Jag målade fan på väggen och han målade över med vitt, ljus, sol, optimism och glädje. Varje dag. Jag grät fortfarande men sällan av ångest eller ledsenhet utan snarare av övermäktiga känslor och av rädsla. Jag grät och han förklarade med nån profetia eller nån berättelse från sitt liv eller med ett bibelstycke eller så förklarade han inget alls utan förklarade att jag ska gråta bara utan oro, många kvinnor är faktiskt som allra vackrast efter att dom har gråtit så gråt på du bara. Oense var vi ockå, om kulturskillnader mest, men lyckades alltid bli överens på något vis på slutet. Missförstånden var oftast språkliga misstag. Och även om vi inte var överens så var vi åtminstone överens om att vi tyckte olika i olika frågor och att det berodde på att vi kom från olika världsändor helt enkelt.

Nåja. Så. Vad hände sen? Nå jag reste hem och nu sitter jag i Finland och väntar på att han ska få ordning på sina papper så att han kan resa hit. Vardagen är här och jag är fortfarande utmattad och trött och stundvis helt hopplös och deprimerad. Att jobba känns egentligen helt omöjligt men jag gör det nu i alla fall. Jag sover så fort jag får chansen. Jag är helt slut vilket är lite konstigt eftersom jag har haft tre och halv månad semester. Men jag tror helt enkelt att allt jag har sprungit förbi i femton år har hunnit i fatt. Att allt jag analyserade de fyra första månaderna i år har hunnit fatt. De fyra följande månaderna, nu över sommaren, blev det att bearbeta allt det jag så klokt kommit fram till i huvudet i början av året. Och ännu är jag inte riktigt färdig. Egentligen följer det helt planen, de fyra första månaderna skulle man FEEL(känna efter allt, analysera och konstatera en massa), de fyra följande månaderna skulle man DEAL (ta itu med allt det man nyktert känt och upplevt i fyra månader och följdaktligen reagera på det fysiskt, psykiskt eller hur man nu reagerar, i mitt fall med tårar då tydligen) och de kommande fyra månaderna gäller det att HEAL, bli hel, balanseras och gå vidare.

Men jag är fortfarande helt SLUT. Det känns som en bedrift att stiga upp varje morgon och varje avklarad arbetsdag är en seger. Men jag är övertygad om att jag går mot ljusare tider, även om vi i rent årstidsmässigt går mot mörkare. Jag väntar på min Chokladprins och är rädd och förvirrad och panikslagen eller in other words kär. Jag orkar fortfarande inte tänka och protestera även om min käft gör det per automatik och av gammal vana ibland. Men Chokladprinsen är en klok man som inte låter sig skrämmas och får mig ganska enkelt på andra tankar. Han hävdar att jag är hans öde, att han har väntat på mig hela sitt liv och att han skulle vara det lyckligaste mannen på jorden om jag ville bli mor till hans barn. Alla dom här orden är alldeles för overkliga för att jag ska kunna ta in dem. Att "vara nåns öde", att "nån har väntat på en hela ens liv" och att någon ber om att "man ska vara mor till deras barn" är ord och meningar jag aldrig riktigt har kunnat koppla ihop med mig själv. Jag kan inte det ännu heller. Jag kan inte begripa att nån verkligen kan mena det där. Jag kan liksom inte riktigt fatta att det gäller mig.

Det finns liksom inget att klaga på riktigt. Ja, förutom att han är en nigerian i Grekland och att Grekland är det mest virriga landet på jorden just nu verkar det som. Men jag letar febrilt efter problemen och de tycks inte finnas. Alltså jo, det kommer att ta tid innan han kommer hit och jo, det kommer att bli spännande och kanske svårt att "acklimatisera" honom i Finland men till skillnad från alla tidigare kärlekshistorier så är det här ganska okomplicerat, ja, nästan snudd på tråkigt, fast på ett bra sätt. Det finns liksom inget drama kring det, det finns ingen fru som man väntar på att den andre ska göra sig av med, det finns inga obesvarade känslor eller överenskommelser som inte håller. Det finns inga spekulationer eller Varför hör han inte av sig?, ingen oro över själva kärleken utan snarare bara oro över rent praktiska saker. Det är väldigt, väldigt, väldigt ovant. Man blir ju skräckslagen med mindre...

Nåja. Det är dagsläget. Idag börjar de sista fyra månaderna. Jag återupptar bloggandet för att fixa slutspurten. Nu är det fullständig nolltolerans som gäller. För varje misslyckad shoppingmånad eller hesburgermånad så förlänger jag året med en månad. Nykterheten och ickerökandet oroar jag mig inte för, det känns inte som att jag vill ha det på något annat sätt just nu och inte på ett tag. Men shoppandet är fortfarande det svåraste att lyckas med...

Och nej, jag sålde aldrig lägenheten och alla mina saker. Jag drog tillbaka allt när jag kom hem från Grekland. Man får ångra sig faktiskt. Det är skönt att inse när man snart är trettio...att det är tillåtet. Insåg att skrubblivet och kappsäckslivet kanske sen ändå inte var helt rätt väg att gå. Kanske är drömmen om familjeliv sen ändå möjlig att bli sann. Också för mig.