Om Garantier och Snudd på tråkigt och Jag vet inte vad

Jag gillar garantier. Jag vill för det mesta ha en garanti på allt. Garanti på att det här kommer att bli bra. Jag vill ha en garanti på att jag är på rätt väg. Jag är en evig teckenletare som vill ha tecken på att det här är rätt. Oberoende om det gäller kärlek, jobb eller boende. Varje morgon frågar mig själv: Vill jag vakna här? Varje morgon när jag går över torget frågar mig själv: Vill jag gå här på det här torget? Varje gång jag går till jobbet frågar jag: Vill jag jobba här?

Jag är så trött på dessa frågor. Jag är så trött på att hela tiden ifrågasätta allt jag har och fråga mig själv om jag vill ha det eller ännu mer Är det rätt?, Känns det rätt? Jag tänker så mycket på att det ska kännas rätt, ärligt och sant så jag blir till slut helt förvirrad och vet varken ut eller in.

Just nu vill jag ha en garanti på att den underbara mannen är rätt. Att bara han kommer hit så blir allt perfekt. Han har den här obegripliga övertygelsen. Han har från första dagen vi träffades varit övertygad om att jag är rätt, att jag ska bli mor till hans barn (när jag vill) och att vi ska gifta oss (när jag vill) och leva lyckliga i alla våra dagar. Detta är han fullständigt övertygad om. Jag fattar inte hur han kan vara det!! Hur fan kan han vara så säker på det?? Och varför är inte jag säker på det? Varför kan inte jag tro på det?

Jag är en amatör. Jag är helt värdelös på relationer. Jag har aldrig lyckats. ALDRIG. Fram tills nu har jag levt på passioner, attraktioner och humor. Jag har alltid önskat nåt mer. Alltid föreställt mig att är man passionerad, attraherad och har kul tillsammans så måste ju det där "nåt mer" komma sen av sig själv. Med "nåt mer" har jag menat riktiga diskussioner, sårbarhet, ärlighet, öppenhet, trohet, kommunikation etc. Nåt mer än det där liksom "roliga" och "glättiga"... Till saken hör att hittills har det där "nåt mer" aldrig riktigt kommit. Passionen har stillat, attraktionen finns där men den är inte så överväldigande efter ett tag och till slut har jag tröttnat på skämt och jargong och ordvitsar och garv. Tröttnat på party och socialt häng och längtat efter...ja, "nåt mer". Sen har jag lämnat. Insett att Nåt Mer kommer aldrig. Det är sex och fest. Punkt. Inget fel med det men nåt saknas. Nåt Mer.

I och med situationen med mannen just nu, d.v.s. att han sitter fast i ett kaotiskt och opålitligt Grekland och jag i min tur sitter fast i ett grått och tråkigt Finland. Jag fokuserad på mitt jobb, där jag har premiär om en vecka, han fokuserad på att överleva och planera sin framtid i Finland. Han har aldrig besökt en teater, jag har aldrig fattig. Vi kommunicerar via skype varje dag, vi har rutiner, vi har överenskommelser.

Jag behöver inte oroa mig för nånting. Jag vet var jag har honom. Han glömmer aldrig att höra av sig. Han frågar hur jag mår och om allt har gått bra på jobbet, fast han inte ens riktigt vet vad mitt jobb går ut på. Jag berättar inte heller, för det går inte att beskriva för en som inte har nån aning. Han berättar inte om sin överlevnad heller, för det är också obeskrivbart för en som i princip har allt. Så vi pratar om stora saker, saker som är större än jobb, fest, vardag, musik eller intressen. Vi pratar om Nåt Mer. Om tro, religion, barnuppfostran, inbördeskrig, värderingar, känslor, arbetsmoral, ekonomi, politik, filosofi och teologi. Nåt Mer.

Och nu börjar det bli tråkigt. Jag tröttnar som vanligt. Efter över månad sen jag sett honom, rört honom, varit med honom börjar jag känna att jag orkar inte med Nåt Mer längre. Själva känslan, attraktionen, passionen finns inte. Den är gömd bakom Nåt Mer, jag vågar liksom inte ens plocka fram den ordentligt, eftersom jag är osäker på när jag får leva ut den. På riktigt. Jag blir liksom helt avstängd. För säkerhets skull. För enkelhetens skull. För orkar inte känna SÅ mycket hela tiden och aldrig liksom få leva ut det. Jag trubbar av mig själv för jag orkar inte känna så jävla hårt, jag orkar inte längta, jag orkar inte misslyckas. Det finns ju för fan inte ens nån garanti på att allt blir bra SEN. Sen när han väl kommer. Det finns inga såna garantier.

Kunde jag ens få en garanti på NÄR han kommer så skulle jag kunna ransonera känslorna och ordna upp och liksom portionera ut känslorna lite lagom mycket tills han väl är här. Nu blockerar jag snarare alla känslor, håller mig fokuserad, sysselsätter mig, sparar mina krafter, underhåller mig, bokar upp mig, undviker att dagdrömma och fantisera utan stänger av allt som på något vis kan göra längtan tyngre. Och sen gråter jag när vi pratar. 23 timmar kontrollerar jag allt och 1 timme gråter jag för det går inte att kontrollera när jag pratar med honom. I 23 timmar stänger jag av helt och kör på som ett ånglok, tycker att jag inte känner tillräckligt, är jag verkligen kär i honom, är han verkligen rätt, is this it? Och på den tjugofjärde timmen när vi skajpar försöker jag hålla ihop men det slutar ändå med att jag storbölar och jag kan inte ens riktigt reda ut varför.

Nu vet jag inte längre vad jag skriver om. Kanske om denna känslodalbanan mellan att inte "släppa lös alla känslor" för då kommer väntan att bli helt olidlig och att sen släppa ut allt och däremellan känna att man inte känner någå alls och inte ens vill skajpa för det är så jävla jobbigt att vara underhållande och glad en timme i dygnet när situationen inte är det minsta underhållande och glad. Kanske om hur jag ibland känner att men nu skiter vi i det här för jag orkar inte med detta längre, jag orkar inte med hans jävla stabilitet och lugn kontra min hysteri och tvivel och oförmåga att ta risker och leva utan garantier. Varför kan inte han flippa EN gång? Varför måste han vara så förbannat stabil och närvarande i sin frånvaro? Varför är inte jag hundrafemti procent säker på ALLT? Varför har inte jag denna avundsvärda tro på sann kärlek? Varför letar jag fel när han bara letar rätt? Vad har jag för fel i huvudet?!

För att jag känner mig själv. Jag tröttnar. Jag vill vara fri. Jag vill göra som jag vill. Jag är en bortskämd jävla skitunge som ska ha allt men ändå inte äta kakan! Jag blir rastlös. Jag hittar fel. Jag springer undan. Jag rymmer. Jag blir helt störd i huvudet av att bli älskad såhär, jag måste ut i havet känner jag, simmar bort till friheten. Kväv mig inte! Jag är inte kvävd, jag känner mig inte kvävd eller förhindrad eller begränsad men jag är livrädd för att jag kommer att göra det. Det kommer förr eller senare, jag vet det. Det kommer som ett jävla tåg och kör över mig. Jag vet det. Och det finns ingenting någon kan göra åt det. Det är det som är det hemska. Bara jag. Bara jag kan ta mig själv i kragen. Och hur fan ska jag göra det när jag aldrig har klarat av det förut? Hur fan ska jag lyckas? Hur ska jag stoppa mina ben från att springa undan?

Det spelar ingen roll vad han säger eller nån annan säger. Jag kommer att springa undan. Och jag har inte receptet på hur man stannar kvar. Jag har aldrig lyckats med bakverket. Och jag får sån jävla ångest av det. Jag är inte rädd för att bli lämnad, det fixar jag utan problem. Jag kan det. Jag vet hur man gör. Men jag klarar inte av att bli älskad. Och jag vet inte hur man älskar tillbaka. Jag kan liksom inte känna den känslan. Jag kan bara känna den om människan i fråga inte känner samma tillbaka. Då är det lugnt. Och då känner jag mycket, hejdlöst, fullkomligt, till tusen och turbo, bara jag får en garanti på att människan inte känner samma tillbaka. Men jag kan inte känna tusen turbo för nån som känner tusen turbo för mig. Jag blockerar, jag är blockerad, det går inte. Jag blir helt avtänd. Helt kall. Avtrubbad. Mesta delen av tiden är jag det. Och sen spricker jag, krackelerar ut i tårar när jag inte orkar hålla emot längre. Men mest stänger jag av.

Vad har jag för fel? Och hur fan förklarar jag det här? För honom. Jag orkar knappt förklara allt åt honom för det är så jävla SJUKT! Det är ett högfärds-dilemma, ett västerländskt jävla känslo-hittepå. En annan har ingen mat och inga pengar och jag sitter i min flådiga lägenhet och våndas över stureplans-snobbiga skitunge-känslor som en annan pinsam snorvalp. Han vill ju ha MIG, av nån jävla obegriplig anledning. Hur kan det vara så jävla svårt att acceptera och tillåta?

Nu får jag sån jävla ångest så jag orkar inte skriva mer. Det här är det mest osammanhängande inlägget i bloggens historia. Jag vill att han kommer hit nu så att det varken finns tid, utrymme, lust eller möjlighet att skuffa bort honom.

I am your Rock (stenen), you are my Crab (krabban), sa han på en strand i Grekland. Nu har krabban hamnat på djupt vatten, men får krabban bara tag i stenen så släpper krabban inte den fler gånger. Problemet för krabban är att stenen inte kan simma. Det betyder att krabban måste simma till den. Krabban måste ta det beslutet. Att simma till stenen fast hela havet lockar och frestar. Krabban har sett havet. Havet är vackert och stort, men väldigt ensamt. Havet är opålitligt. Oberäkneligt.

Kom igen nu, krabban, simma till stenen nu och klamra dig fast. Vi vet alla att du KAN simma i havet, det är inte ett nederlag att vila en stund på stenen. Simma dit. Havet finns kvar. Du kan titta på havet från stenen och beundra det på avstånd. Ibland kanske du kan simma ut en sväng och sen komma tillbaka till stenen. Men simma först till stenen och förtöj. Simma nu bara.