Om ESC

Jaha vad ska vi tro om detta nu då. På rak arm är det Hollands, Finlands, Sveriges och Ungerns bidrag jag kommer ihåg. Hollands bidrag har jag nynnat på i flera dagar även om jag inte ens är särskilt förtjust in den. Rumäniens bidrag minns jag lite halvt och jag tror att jag vet hur refrängen går till Norges bidrag.

Generellt är det jämn nivå på bidragen i år. Kan inte på rak arm säga vem som vinner. Det finns ingen Loreen, Rybak eller Lordi i år och det gör hela evenemanget betydligt mer spännande, om än stundvis platt. Såna gånger kan det mycket väl hända att ett land med mycket grannar vinner... För två år sen vaskade vi fram Azerbaijan som vinnare men det är väl ingen jävel som minns hur den går längre. I skaran vinnare var den inte särskilt varken hit eller dit.

För Kristas del vågar jag inte säga tippa. Men i folkmun har jag hört att en del uppfattat bidraget och framförandet som platt och det kan jag till en viss mån förstå. Till saken hör är att Krista är orsaken till framgången. Inte hennes låt, hennes kläder, hennes dansare, hennes koreografi eller hennes livvakt. Det är HENNE man vill ha. Hennes röst, hennes utstrålning och henne crazy, självklara och kompromisslösa attityd. I mitt stilla sinne gick jag och hoppades på att hennes framförande i malmö skulle vara mer avskalat så att verkligen HON fick komma fram. Då hade hon till och med kunnat räkna med en vinst. Nu känns det dock tyvärr som att det är för mycket av allt och det är i och för sig hennes hela "idé" och JAG älskar det men det finns risk att HON, själva vinstkonceptet, drunkar i bröllopstårtan och ditt och ditt. Oberoende så hejar jag på henne ocht ycker hon vore en värdig vinnare så som hon slitigt!

Det här med mycket eller lite är alltid en intressant fråga. Generellt tror jag att har man en yber-karismatisk sångare med en bra röst och någålunda vettig låt så kommer man långt med det och behöver inte nödvändigt vis satsa på show, guldregn eller tamponger i taket. Har man dock en ganska beige sångare med en lika bra röst och lika någålunda vettig låt så lönar det sig att satsa på krims-kramset. Danmarks sångerska behöver sin flöjtnisse, sina trumslagare, sitt guldregn och sin hårfön medan Krista skulle kunna stå med en säck på huvudet och ändå lyckas nå sina åhörare genom både plastsäck och teve-ruta, alldeles på egen hand. Norges försiktiga, tvekande sångerska i si tur har en bra låt men skulle kanske ha mått bättre av att få stöd i nå dansare inne i en glasburk eller liknande. Rumäniens låt är inte så illa heller och falsett-sång är väl inte heller ett problem i sig men man hinner ju varken ta in varken melodi eller sångröst då det är så himla mycket bök kring honom. Därför tror jag inte vi behöver oroa oss för att Rumänien ska vinna. Däremot så var han knäpp och crazy nog för att väljas med till finalen, liksom Krista, för hellre knäpp och crazy än tråkigt och intetsägande.

Det som generellt verkar vara trenden i år är brunögda unga karlar, pensionärer och trumslagare! Duetter däremot är det snålt av och i finalen tror jag faktiskt att det är endast Georgien som kör på den linjen. Är det ett trumfkort eller en akilleshäl. Tja, ingen som vet. Själv tycker jag att duett känns lite slutet på nittitalet/början på 2000-talet men det är ju smaksak såklart. I Husis läser jag att den är vinsttippad men jag undrar just jag.

Anledningen till att Ryssland och Estland sjungit sig in i mitt hjärta men inte Norge och Israel som annars liknar varandra ganska mycket är helt enkelt att både Ryssland och Estland sjunger utåt till sin publik medan Norge stirrar upp i taket för sig själv och vågar inte möta oss medan Israel föredrog att sjunga in i sin urringning med ögon sluta och nedböjt huvud för det mesta. Det är i alla fall den minnesbilden jag har utan att ha kollat.

Kvar har vi länderna som vi inte ännu har hört och där tror jag utan att vara särskilt insatt att Bonnie Tyler (om hon kan levererar live vilket hon inte gjorde i videon) kommer plocka poäng och Frankrike som har en intressant och bra låt.

Nå vi ser hur det blir! :)

Om Spindelsförintelse

Dels måste jag vänja mig vid åsynen av spindlar. Det är det absolut viktigaste. Detta för att jag inte ska bli SKRÄCKSLAGEN varje gång jag ser en. Ju mindre skräckslagen jag blir desto snabbare kan jag ta mig an problemet och förinta spindeln. Därför måste jag komma på sätt att vänja mig vid dem. Alltså inte vänja mig vid spindlarna utan snarare vid åsynen av dem. Idag i bilen läste jag om människor som blivit av med sin rädsla av tre timmars fokuserande. Det stod att typerna efter tre timmar kunnat hålla dem i handen. Det här tror jag definitivt på men jag tror också att det här är en sak som man som araknofob får jobba med lite hela tiden. Lite som med alkoholism tänker jag, det är liksom ett evighetsprojekt om man vill förbli nykter.

Jag testade detta och satt och googlade bilder på spindlar i ca en och halv timme i bilen. Till en början höll jag på att spy och få panik. Men eftersom jag inte var ensam så spårade det inte ut. Hade tänkt testa hemma i lägenheten men kände att det pallar jag inte. Så i lugn och ro satt jag och studerade och googlade och såg bilder och rörde vid bilderna. Fruktansvärt!! Men jag märkte att min ångest över vad som väntade där hemma minskade hela tiden. Till slut var tanken på spindeln jag mötte i tisdags inte så farlig. Samma tanke som hade jagat mig sen den där ödesdigra tisdagsnatten kändes plötsligt helt okej. Jag hade på nåt vis avdramatiserat kräket. Således kommer jag nu att tvinga mig själv och min araknofobiska kämppis att titta på spindelbilder lite nu som då. Så fort ångesten kommer krypande så tittar jag på bilder för att liksom konstatera att jepp: Där är en spindel och jag kan hantera det.

Det andra är att jag måste bunkra upp med olika slags vapen och skrämmor. Detta för att helt enkelt känna mig trygg. Även om det bara är vissa vapen som just nu ens känns möjliga att använda och vissa vapen inte alls så vill jag i alla fall ha alla vapen ifallomatt. Det betyder:
RAID för att döda den jävlen på fläcken utan att behöva ha direkt kontakt.
HÅRSPRAY som gör den jävlen långsam så att jag sen kan samla mig och döda den.
FLUGSMÄTTA känns helt otänkbart att använda
PINNE MED LOCK/BURK känns också helt otänkbart men måste finnas
DAMMSUGARE helst skulle jag vilja ha en speciell lite spindel-sugare som används enbart för det. Gärna en såndär smul-uppsugare. Den kan jag förvara nånstans långt borta.
FLER SPINDELSKRÄMMOR: Jag behöver fler spindelskrämmor än en. Jag vet inte om de hjälper men bara deras existens gör mig trygg.

Sen måste jag försöka lista ut vilket vapen jag kan klara av att använda oberoende hur paniskslagen och paralyserad jag är. Just nu känns RAID och HÅRSPRAY som jävligt smarta knep. Hårspray kanske först eftersom det gör att de inte kan röra sig. Med gift dör de visserligen men först lär dom ju springa iväg för brinn kära livet. Just nu känns faktiskt Hårspray som det bästa akut-vapnet.

Både jag och min kämppis har nämligen lite svårt för det där dammsugandet och det där dödandet. Helst vill vi vara schyssta mot spindeln konstigt nog (stockholms-syndromet; att sympatisera med förövaren) och inte döda den och kanske till och med föra ut den. Eller egentligen, den får gärna dö men JAG klarar inte av att döda den. Dammsugandet leder ju till tvångstankar om att den kryper ut igen och inte bara den, dessutom kallar den säkert på alla dens spindel-kaverin och ett tu tre så har vi irtta upp hela liksom typ Spindelvärlden och deras armé. Att splätta till en spindel så den dör på fläcken känns jobbigt. Ljudet känns jobbigt och känslan av flugsmätta mot spindel känns jobbigt och döda ihjälmosade spindel-lik är verkligen inte nå roligare en levande. En gång hade jag ett spindel-lik på väggen i ett år för att jag inte vågade ta bort den. Så nä, hela tanken på att döda kräket helt absurd. Dessutom så är vi övertygade om att alla deras kaverin kommer att hämnas på oss...

Så, så här långt har jag kommit i jakten på spindlarna och i kampen mot fobin...

Om Spindlarna

Upplevde ett skräckscenario i tisdags. Det var sen kväll och jag skulle på toaletten. Sömndrucken öppnade jag toadörren och tände lampan och framför mig rusade en svart husspindel i ren panik över golvet. Den stannade som dom gör, gömde sig lite. Jag blev paralyserad. Ropade till och sa mamma hjälp. Blev lika blickstilla. Både jag och spindeln stod stilla och var paralyserade. Jag var i kramp och vågade inte röra på mig om min skugga skulle få den att röra på sig. När det händer slår det alltid ut hela mitt system. All logik, förnuft eller skärpa är som bortblåst och jag fungerar ungefär likadant som jag kunde föreställa mig att man gör om nån plötsligt står och hotar en med kniv. Spindeln motsvarar en mördare eller motsvarande inkräktare.

Känslan är kramp i hela kroppen och någon som kniper tag i hela ryggraden. Alla djuriska instinkter är på helspänn och vore jag en katt skulle min rygga böjas i båge, vore jag en kanin skulle öronen spännas bakåt, eftersom jag är människa så står alla hår på hela kroppen rakt upp. Jag slutar nästan andas. Till slut släpper paralyseringen och jag börjar gråta. Hysteriskt gråt, ful-gråt med ljud och snor. Jag rör mig sakta bort från spindeln och ställer mig på tryggt avstånd men ändå så att jag klan övervaka djuret eller åtminstone dens möjliga flyktväg. Sen krampgråter jag dubbelvikt, denna gång i tamburen, så att tårarna sprutar på springskorna och på hallmattan. Jag håller armarna i kors över bröstet och tryck-bölar ut ångest i 20-25 minuter. Sen när det värsta är över så samlar jag mig och samlar med tur ihop mod och adrenalin nog att ta mig an spindeljäveln. Jag står som Carolina Cluft i tamburen och slår mig själv på benen och axlarna och kinderna. Andas och pumpar och laddar, svär och mantrar Kom igen nu då!, Skärpning! Sen går jag till badrummet eller var spindeljävlen nu råkar befinna sig och oftast bryter jag ihop en gång till sen och får böla ut ytterligare lite ångest och sen då igen börja om min adrenalin-pumpning. Vid det här laget så har oftast spindeln hunnit fly för länge sen. Så även denna gång.

När jag äntligen fick fram dammsugaren och skulle upp till kamp så var den borta. Detta ledde till en svettig natt. Lakanen genomsura av kallsvett och jag sov hundsömn och vaknade fyra-fem gånger i full panik, slängde av mig täcket och kurade ihop mig uppe i ena hörnet av sängen, helt övertygad om att hela huset var överfullt av spindlar. Taget om ryggraden släppte inte och instinkterna var på sin vakt hela tiden. Hela tiden redo för faran och för attack. Väldigt skönt utgångsläge för en god natts sömn...

Följande morgon var det kaos. Sovit ingenting och fortfarande fullproppad med adrenalin och chock. Faktum är att chocken och skräcken släppte först 14 timmar senare när jag redan befann mig i Vasa. Ännu i bilen satt jag och våndades över upplevelsen. Såhär går det till. Det är på den nivån denna araknofobin är.

Således detta måste åtgärdas.
Jag återkommer med min plan.

Om Henemark

Har läst ut Camilla Henemarks bok Adjö, det ljuva livet och är stum. Stum och berörd och faktiskt fylld av hopp ändå. För det första är det en jävla bra bok som är urlätt att komma igenom och det är snarare så att jag fick hålla mig att läsa ut den så fort så att jag skulle kunna suga på karamellen så länge som möjligt. För det andra är det en väldigt rak och rättfram bok som inte lindas in i fyndiga metaforer eller skönklingande poesi. Såhär var det. Såhär är det. Inget mer.

Hon berättar om sina diagnoser och sina berg- och dalbanor och sina resor upp och ner och till höger och vänster och hur hon syltat in sig samhällets absoluta överklass och i samhällets absolut bottenklass och hon har definitivt levt mer "on the edge" än jag och framförallt under än betydligt längre tid än vad jag har gjort men jag känner igen mig nåt så fruktansvärt ibland så det gör ont. Och jag blir mer och mer övertygad om att det ljuva livet nog kanske inte var så jävla ljuvt i alla fall.

Hon berättar om sin oförmåga att få ordning på vardagen, att det är svårast att liksom klä på sig, laga mat och betala räkningar. Medan jet-set liv och framförande i sin tur plocka fram en enorm skärpa som man inte kunde ana om man visste hur infernaliskt svårt det kan vara att få ihop en helt vanlig dag. Känner igen mig. Hon berättar om sin hormonsjuka som gör att vissa veckor i månaden är allt nattsvart och att det är absolut förbjudet att dricka sprit under dom veckorna eftersom det gör henne så oerhört destruktiv och suicidal. Jag känner igen mig. Överlag borde jag under mina veckor inte göra några som helst stora beslut, än mindre ta itu med konflikter, dricka sprid. Ibland kan jag nog tycka att det vore bäst om jag spärrades in under de veckorna.

Hon berättar om den obegripliga balansen mellan synlig och osynlig, älskarinna/sexsymbol, vanlig och ovanlig och den alltid återkommande känslan av att vara för mycket, vara förmer, vara för stor, vara överallt, vara liksom too much bara helt enkelt. Vara så mycket av allt så att man till slut tröttnar på sig själv och istället börjar förakta sig själv.

Alltså jag har inga diagnoser och tror inte att jag ska ha några heller men det är så mycket som känns bekant och som gör att jag blir så hoppfull och liksom trygg av att läsa boken för det betyder att det finns nån annan som har samma tendenser som jag och att det går att liksom bemästra sina impulser och sina infall om man bara orkar. Vilket man ju inte alltid orkar. Och inte heller ska alla gånger. För det är ju nånting fint också på ett vis med att vara sådär gränslös och på vissa punkter ska man njuta av sina icke-existerande spärrar men ibland kan det vara bra att veta när man ska lägga locket på och hålla låg profil. Detta för att hålla sig på en konstruktiv nivå istället för att ramla ner i träsket av vånda och bekräftelse och ångest och rädsla. Ja det är ju en jävla balansgång detta men tillsammans ska det går nog bra tänker jag.

Hon är fan min idol, Camilla. My God, vilken resa, och hon är långtifrån färdig.
 

Om Utseende

Och så läste jag Monica Ålgars artikel om utseende i HBL och måste filosofera kring det också. Ja, det är för jävligt. Tänk att folk kan uttala sig på det där viset. Att folk har mage att överhuvudtaget kommentera ens utseende är helt obegripligt för mig. Att folk ens orkar fokusera på det är ett mysterium. Blev helt chockad häromdagen när jag fick hör att den nya Miss Finland hade utsetts. Alltså va? Finns den tävlingen ännu? Hellöu, det är 2013.

Och varför tror folk att dom 1. har rätt att uttala sig överhuvudtaget om ens utseende?, 2. att deras åsikt är så fantastiskt korrekt att dom måste upplysa en om hur man ser ut som om man inte visste det själv? 3. att man har problem med sitt utseende?

Jag minns så väl när jag var kanske 14 år gammal. Jag hade svarta tajts, en svart kjol ovanpå (jag tror det var modet då) och en grön huppari av märket Fruit of the loom. Jag var trindast av alla i vårt gäng och har alltid varit det. Jag fick bröst och höfter och mens långt innan alla andra fast mina närmaste kompisar alla var 2-3 år äldre än mig. Jag minns att jag och min äldsta barndomsvän Tessi cyklade på Köpmansgatan och jag helt upprört berättade om nån, minns inte om det vara lärare eller hälsosyster eller vem det var som hade påpekat för mig att jag var trind, och att jag inte fattade varför hon såg så ledsen ut. Att hon hade förutspått en pojkvänslös framtid för mig och att jag nog ska tänka på vad jag äter om jag vill bli älskad. Och detta förklarade jag för min vän Tessi, uppriktigt chockad och förvånad över att jag, på grund av hur jag såg ut, var förpassad som evigt singel redan som 14 år. Och att den tanken ALDRIG hade slagit mig förut! Att ens utseende på nåt vis kunde ha nån inverkan. Och att MITT utseende kunde ha nån inverkan på min framtid.

Jag hör precis hur jag berättar för Tessi där vi susade fram på våra pedar att "Jag ser ju ut såhär och jag har såna här kläder och jag tycker ju om att se ut såhär och ha såna här kläder. Jag fattar inte! Jag tycker att jag helt bra sku kunna vara nåns flickvän." Jag blir helt rörd över min naivitet för så är det ju alldeles tydligt inte i denna värld.

Jag har dock kvar ganska mycket av den där naiviteten och den uppriktiga åsikten att jag är en HET BRUD värd att älskas för fan. Jag kanske tappade bort den åsikten nånstans lite på vägen när det annars också gick ganska hårt i mitt liv men i grunden tror jag nog att den funnits där hela tiden. Jag är nöjd och tycker att JEPP, I am good shit!! :D

Men gång på gång blir jag påmind om att det nog inte är rätt inställning. Jag möts hela tiden av människor som anser att jag borde vara missnöjd. Och de tar sig till och med friheten att tala om det för mig. Och sen blir de alldeles perplexa när jag säger att jag tycker de är trångsynta idioter som tycker att t.ex. min kropp inte går att använda till vissa pjäser och vissa rollfigurer. Att på grund av hur jag ser ut som kommer jag att få bara vissa uppgifter på scenen. "Du kommer aldrig att få spela prinsessan.", "Du kommer aldrig att få spela Julie." "Du kan bara spela revy." etc. etc. etc.

Jag undrar. Jag bara undrar om alla typiska Julie-figurer eller för den delen prinsess-figurer nånsin får höra: "Du kommer aldrig att få spela Häxan", "Du kommer aldrig att få spela Arg Tant", "Du kan bara spela drama.". Jag bara undrar. Hör gärna av er i så fall. Det är ju minst lika diskriminerande om det sker.

Jag undrar om de långa smala tjejerna på en anställningsintervju får höra Ja, du är ju lång och smal, det vet du väl. Det påverkar ju vilka roller du kan göra. På samma sätt som jag har hört tusen gånger: Ja, du är ju tjock, det vet du ju. Det kommer påverka vilka roller du kan göra. Jag bara undrar. Och på samma sätt undrar jag om lång och smal, kort och nätt är lika problematiskt på teatrarna eller i fucking livet som tjock och fyllig.

Här ska vi upp på scenerna skildra verkligheten men i verkligheten så finns tydligen inga tjocka tjejer som upplever Fröken Julies öde eller några smala tjejer som spelar Arg Tant. Nå, jag kan acceptera typecasting! Absolut. Det kan jag svälja. Även om min uppfattning om typecasting är mer komplex än bara yta. Jag menar jag skulle absolut förstå ifall nån sa till mig att du, du får inte spela prinsessan för du är ju faktiskt inte särskilt prinsessig. Det skulle jag kunna hantera. Att man liksom hänvisar till HELA ens personlighet istället för till nåt så ytligt och omodernt som utseendet. Jag skulle kunna lite också ha förståelse för att en regissör hänvisar till ett personlighetsdrag när han väljer sina skådisar. FINE! (även om det också är helt idiotiskt egentligen, herregud, en bra skådis har väl mer material och kunskap i sig än vad som vid första anblicken kommer ut som ens egen personlighet) Men att bara avfärda folk till höger och vänster för att de ser ut på ett visst sätt är över mitt förstånd.

Både på jobbet och i livet.
Att folk bara liksom utesluter vissa människor ur sitt liv för att de inte passar in. För att de har en bild av hur nånting ska se ut och dit passar inte resten. Min fru ska se ut såhär. Alltså ger jag alla andra sparken innan jag ens tagit reda på vad som finns bakom ytan. Min Julie ska se ut såhär. Och hur hon i övrigt gestaltar Julie spelar ingen roll. Bara utseendet uppfyller mina krav. Alltså snark vad trött jag blir!!


Men det som gör mig allra, allra, allra mest upprörd är att jag hela tiden förväntas, med mitt utseende och min kropp, vara missnöjd. Alltså va?! Varför skulle jag vara det? Skulle jag vara så JÄVLA olycklig och missnöjd och vantrivas och hata mig själv så skulle jag väl för fan ha gjort nånting åt saken. Tyvärr trivs jag såhär! Det är inte ett större problem för mig! Och hälsosysterns spåkula har visserligen stämt. Jag menar, inte har det funnits många pojkvänner i mitt liv men det är nog mest för att jag inte hitta nån jag velat vara tillsammans med. Kandidater har det nog minsann funnits. Jag upplever inte att jag har blivit förbisedd på den punkten.

Folk blir förvånade för att jag helt sonika friar till dem som jag vill fria till. Jag ber om att få hångla med dem som jag vill hångla med. Och jag blir inte sårad eller ledsen eller kränkt ifall nån tackar nej till varken dera. Herregud int vill nu jag heller hångla med alla som erbjuder sig! Men ALDRIG att jag skulle skylla de "nejtacken" på hur jag ser ut. Aldrig. Alltså jag vägrar acceptera att folk och att världen är så ytlig och snäv. Jag utgår ifrån att människan i fråga inte vill, inte är attraherad eller whatever. Men att det skulle bero på hur jag ser ut eller vilken form min kropp har, nej, det tror jag inte på. Aldrig att jag skulle börja hacka ner på mig själv för att nån tackat nej till nåt av mina frierier.

Jag tycker jag är fantastisk och har nån en annan åsikt så är jag inte intresserad. Det finns vissa saker som jag inte på något vis kan begripa att kan vara fel:
1. Att säga att man tycker om någon om man gör det och vill säga det
2. Att älska och respektera sig själv och sin kropp och tycka att man är värd det bästa
3. Att njuta av och vara stolt över sitt arbete

Hur fan kan dessa tre saker vara fel? Och hur kan det vara så provocerande?

I don't get it.
Kan världen skärpa sig alltså. Hellöu.
Allt är perfekt. Du är perfekt.
Att vara lycklig i olyckan är perfekt. Att vara perfekt i sin icke-perfektion är perfekt.
Så ska det vara. Det är när man är konstant olycklig i lyckan och icke-perfekt trots perfektion som man har problem och måste ta itu med whatever det är som gör en olycklig och gör en oförmögen att släppa in lyckan. Och det är när man har gjort det som man inte längre ser ut som ett jävla frågetecken och blir förbannad över att en annan är helt Oh Yeah, woop-woop, här kommer jag och jag är helt awesome! Utan snarare så svarar man med Oh Yeah baby, det är du och jag med!! Jee jee!

Och jag kan visst spela prinsessa.
Och jag kan visst spela Fröken Julie.
Och jag kan visst få en pojkvän.
Och jag kan visst bli älskad.

Just precis såhär som jag är.
Amen.

Om lycka

http://m.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/

Läste ovanstående krönika av Mia Skäringer som vi alla vet att jag avgudar. Och det gör jag fortfarande och ännu mer efter denna krönika. Jag förstår precis vad hon menar och vilken poäng hon vill belysa men samtidigt vill jag nu ta mig friheten att filosofera vidare på detta med lycka.

Jag menar är det inte så att vi blandar ihop saker lite nu... Lycka eller att vara lycklig betyder väl inte att man asgarvar stup i kvarten, är glad hela tiden och orkar flina med tänderna för nån idiotisk fotograf. Mia säger att hon inte vill odla någon bild av sig själv som så jävla glad och det behöver hon ju för allt i världen inte göra heller. Huvudsaken är väl precis som hon säger att hon ler och flinar just precis så mycket som hon har belägg för. Absolut.

Själv tycker jag att jag har ganska mycket att le åt. Jag har ganska ofta belägg för att le med tänderna och asgarva men det betyder inte per automatik att jag "odlar" nån bild av mig själv som så jävla glad. Jag är bara ganska glad ofta och tycker mer om att vara glad än ledsen. Och försöker därför odla i livets trädgård på ett sånt sätt att det hela tiden finns saker att glädjas för. Hela tiden orkar man ju inte eller förmår man ju inte vara euforisk och asflabbig men jag tycker att om man har belägg för att vara euforisk och asflabbig så ska man väl få vara det då.

Jag är nämligen själv inte intresserad av att odla varken en olycklig eller en lycklig bild av mig själv. Jag odlar helst en sann bild av mig själv. Och det känns ganska sant för mig nu att säga att jag är lycklig. Jag är absolut mer lycklig än olycklig. Och den lyckan försvinner inte även om jag har 32 humörsvängningar per dag, gråter fyrtio gånger i veckan, blir förbannad 125 gånger i månaden. Inget av det där handlar om olycklighet. Det handlar om mänsklighet och livet. Klart man blir arg, ledsen och irriterad och klart man känner sig ful, tjock och deppig stundvis men inte gör det mig olycklig. Jag är fortfarande lycklig i långa loppet, för det mesta. Jag är generellt nöjd och lycklig med mig själv, mitt hem, mitt jobb, min familj även om det stundvis suger. Och att jag inte orkar le och skratta alla dagar har inget med olycka att göra. Jag är lycklig men jag orkar inte visa det jämt.

Ibland får jag känslan av att det är betydligt mer okej att vara olycklig och ångestfylld, det är mer okej att komplex och känna avund. Man ska inte tycka om sin deg-mage men man vill ändå att alla andra ska tycka om den. Jag gillar den här trenden att man ska vara missnöjd, olycklig och osäker. Jag vill inte vara det. Jag tänker inte vara det. Folk blir oerhört provocerade av att man gillar sig själv och är stolt över sig själv och det man gör. Man framstår som en icke-ödmjuk, skrytigt och självgod person med narcissistiska drag. Man blir absolut mer omtyckt verkar det som ifall man inte är så jävla lycklig hela tiden. "Och måste du vara så jävla glad jämt."

Hur som helst så kommer vi fram till samma sak med Mia: Kan vi vara oss själva en stund innan vi dör? Håller med. Mia får just precis så lycklig eller olycklig som hon vill. Och jag med.

Men varför känns det ändå som att det inte är okej att vara lycklig?
Varför antar folk att jag är missnöjd?

Mer om det i nästa inlägg.

Löparskolan Vecka 2

Japp! Förra veckan blev det bara tre rundor i Löparskolan p.g.a. sjukdom men den här veckan har det börjat bättre. Har strukturerat om mitt Löp-program lite eftersom jag förra veckan märkte vissa problem. Det går t.ex. inte att kombinera Löparskolan med föreställning, det orkar jag helt enkelt inte med. Så på föreställningsdagar får det räcka med den motion jag får i föreställningen.

Jag har också nu under vecka två ändrat från 2 minuter spring varvat med 3 minuter gång i en halvtimme till 3 minuter spring och 2 minuter gång i en halvtimme. Detta var inga problem visade det sig igår! Faktum är att efter 3 minuter spring/2 minuter gång x 5 (25 minuter) så beslöt jag mig för att springa dom sista fem minuterna. Detta hade varit en omöjlighet för en vecka sedan. Så jag var himlans nöjd över det igår!

Idag, vaknade jag deppig och ledsen och hade allvarliga problem med att motivera mig till att överhuvudtaget stiga upp ur sängen. Allt kändes plötsligt helt meningslöst. All potatisodling, dockskåpsrenovering, välgörenhetsprojekt, löpskola, mask-tillverkning etc. kändes som helt meningslöst och som idiotiska projekt att fokusera på i väntan på att hitta den rätte. Jag hade inte direkt träningsvärk vilket förvånar mig, men jag kände mig trött i kroppen och ville egentligen sova mera men kunde inte få tag i sömnen p.g.a. nånslags inre vånda. Så till slut masade jag mig upp och beslöt mig för att släpa iväg mig till skogen igen för att springa men med den överenskommelsen att det får bli som det bli.

Så jag satte iväg och benen kändes tunga som bly. Jag kände att jag behöver musik idag för att vakna till liv så jag valde att sätta stoppuret åt sidan (eftersom musiken och stoppuret är i telefonen så måste jag välja vilket dera jag vill använda...) och hellre lyssna på musik och springa 1 låt, gå 1 låt i en halvtimme. Innan jag startade så samlade jag krafter nere vid vattnet och innan jag satte igång bestämde jag att nu ska jag springa så långt in i skogen som det bara går tills det blir för klottigt och tills halvtimmen är slut och sen går jag hela vägen tillbaka.

Nå istället blev det så att jag sprang 1 låt och gick 1 låt i 2 minuter in i skogen tills det kom ett enormt ler-hav som inte gick att komma över och sen vände jag tillbaka och sprang-gick-sprang som bestämt. Men sen när jag skulle byta till GÅ så kom det så bra musik och underlaget var plötsligt jätteskönt och jag hade av nån anledning en massa krafter så jag beslöt mig för att springa tills jag inte orkar mer. Vilket resulterade i att jag sprang tills jag var tillbaka på stranden! :) Hur fan jag orkade med det och varför det nu då plötsligt kändes så enkelt vet jag inte men vackert så!

Nu måste vi ju komma ihåg att springa är ju kanske en rejäl överdrift! Vi snackar lunka, lufsa, jogga, hölkkä... Inte springa. Men ändå. Sen stretchade jag på stranden och satte mig och lyssna på en 30 minuters meditations-snutt på bryggan och sen gick jag hem.

Nu är jag trött och stark, fortfarande på lite dåligt humör och deppig men fortsätter ta den här dagen som den kommer så blir det säkert bra i alla fall.

Det går bättre i Löparskolan nu!

Idag

Idag är idag. Och alla dagar kan inte vara rabarberpaj med vaniljglass. Och så fort jag ska börja lägga ut allt som gör mig ledsen just idag så kommer jag att tänka på hur många människor som har det värre och sen ids jag inte lägga ut all text heller för det känns så jävla ego. Vem är jag att klaga? Seriöst.

Men idag är nu i alla fall en sån dag då jag efter en månads öronvärk är så in i NORDEN trött på att minsta lilla vindpust får det att ila till i öra och jag blir så IRRITERAD på att en så löjlig sjukdom som öronvärk kan trötta ut ens humör nåt så VANSINNIGT! Och dessutom är jag ett mensmonster och jag det blir värre och värre för varje månad och jag har redan haft ont i en vecka FÖRE hela helvetet ens brutit loss och jag ser INGEN mening med detta då jag inte kan se nån som helst ens lite SKYMT av att jag ska göra några barn inom en snar framtid.

Och jag ser bebisar och jag ser kvinnor med dubbla efternamn eller bytta efternamn och jag letar upp dem på facebook och tittar på deras bilder och deras män och deras barn och funderar vad dom har nu då som inte jag har... och försöker tänka att dom är säkert underbart goda och snälla fruar sådär som jag inte vet om jag kan vara. Att dom säkert stryker deras skjortor och är ömma och att det är klart att man blir gift om man stryker och är öm. Att jag måste jobba på just dom sidorna för annars är det kört. Jobbar mera på forma mig själv så att jag passar i altargången. Inte för att jag vill bli gift. Eller jag menar, det kanske jag vill, men jag vill inte bli gift så mycket att jag skulle gífta mig med vilket stolpskott som helst. Giftermålet är inte så viktigt. Kärleken, den sanna, däremot är jag sugen på.

Och jag är inte avundsjuk på kvinnorna och deras bebisar som de lyfter upp i luften och som de tar bilder på när de ligger på golvet och lär sig det ena och det andra eller på de stolta syskonen eller när de är ut i vårens sol och skuffar barnvagn och klottar i träck. Nej, inte avundsjuka, så långt har det inte gått, min Gud, jag är så glad och lycklig för dem, med dem, åt dem, det där vill jag också ha och önskar mig! Och jag blir inte irriterad på deras bilder och berättelser, tvärtom så frossar jag i dem, i gulliga bebis-bilder och bloggar och tokroliga historier om vad som sagt och gjort och ställt till med. Och jag hoppas verkligen att jag får bli morsa innan jag blir bitter och avis och irriterad på alla nyblivna mödrar eller blivande mödrar, för jag tror att man blir det till slut...ja, om man inte passar sig.

Att ordna bröllop är jag inte särskilt sugen på. Låter mest jobbigt och bara tanken på att behöva prova brudklänningar ger mig ångest. Och fester, speciellt inte fester där jag är en av huvudpersonerna, gillar jag inte. Överlag är det där med huvudroll inget för mig. Jag trivs bra i att vara den där naggande goda birollen till vänster. Jag trivs lite för bra i den rollen faktiskt. Att ha noll utgångsläge och vända det till nånting bra. Det är därför jag aldrig blir Mia Skäringer. Det är därför jag aldrig blir filmstjärna. Det är därför jag ofta är älskarinnan och det är därför jag skulle bli två i Bonde söker fru. Ja. Tvåan är min plats på jorden. Det kan jag hantera bättre än att bli först. Tvåa är kravlöst. Etta är prestation. Typisk finsk ishockeyspelare faktiskt. Nä, jag vill absolut inte bli sist men jag blir hellre sist än först.

Ja. Idag är en sån dag då jag inte orkar vara hoppfull.
Det finns ingen rätte för mig.
Det blir inga barn om jag ska vänta på det som inte finns.
Jag kan lika gärna ta ett provrör.
Och jag vill inte veta varför det här med tvåsamhet ska vara så svårt för mig.
Och jag vill inte veta vad jag felas.
För i mina ögon är jag minsann god nog.
Till att bli både mor och fru.