Har läst ut Camilla Henemarks bok Adjö, det ljuva livet och är stum. Stum och berörd och faktiskt fylld av hopp ändå. För det första är det en jävla bra bok som är urlätt att komma igenom och det är snarare så att jag fick hålla mig att läsa ut den så fort så att jag skulle kunna suga på karamellen så länge som möjligt. För det andra är det en väldigt rak och rättfram bok som inte lindas in i fyndiga metaforer eller skönklingande poesi. Såhär var det. Såhär är det. Inget mer.
Hon berättar om sina diagnoser och sina berg- och dalbanor och sina resor upp och ner och till höger och vänster och hur hon syltat in sig samhällets absoluta överklass och i samhällets absolut bottenklass och hon har definitivt levt mer "on the edge" än jag och framförallt under än betydligt längre tid än vad jag har gjort men jag känner igen mig nåt så fruktansvärt ibland så det gör ont. Och jag blir mer och mer övertygad om att det ljuva livet nog kanske inte var så jävla ljuvt i alla fall.
Hon berättar om sin oförmåga att få ordning på vardagen, att det är svårast att liksom klä på sig, laga mat och betala räkningar. Medan jet-set liv och framförande i sin tur plocka fram en enorm skärpa som man inte kunde ana om man visste hur infernaliskt svårt det kan vara att få ihop en helt vanlig dag. Känner igen mig. Hon berättar om sin hormonsjuka som gör att vissa veckor i månaden är allt nattsvart och att det är absolut förbjudet att dricka sprit under dom veckorna eftersom det gör henne så oerhört destruktiv och suicidal. Jag känner igen mig. Överlag borde jag under mina veckor inte göra några som helst stora beslut, än mindre ta itu med konflikter, dricka sprid. Ibland kan jag nog tycka att det vore bäst om jag spärrades in under de veckorna.
Hon berättar om den obegripliga balansen mellan synlig och osynlig, älskarinna/sexsymbol, vanlig och ovanlig och den alltid återkommande känslan av att vara för mycket, vara förmer, vara för stor, vara överallt, vara liksom too much bara helt enkelt. Vara så mycket av allt så att man till slut tröttnar på sig själv och istället börjar förakta sig själv.
Alltså jag har inga diagnoser och tror inte att jag ska ha några heller men det är så mycket som känns bekant och som gör att jag blir så hoppfull och liksom trygg av att läsa boken för det betyder att det finns nån annan som har samma tendenser som jag och att det går att liksom bemästra sina impulser och sina infall om man bara orkar. Vilket man ju inte alltid orkar. Och inte heller ska alla gånger. För det är ju nånting fint också på ett vis med att vara sådär gränslös och på vissa punkter ska man njuta av sina icke-existerande spärrar men ibland kan det vara bra att veta när man ska lägga locket på och hålla låg profil. Detta för att hålla sig på en konstruktiv nivå istället för att ramla ner i träsket av vånda och bekräftelse och ångest och rädsla. Ja det är ju en jävla balansgång detta men tillsammans ska det går nog bra tänker jag.
Hon är fan min idol, Camilla. My God, vilken resa, och hon är långtifrån färdig.
Hon berättar om sina diagnoser och sina berg- och dalbanor och sina resor upp och ner och till höger och vänster och hur hon syltat in sig samhällets absoluta överklass och i samhällets absolut bottenklass och hon har definitivt levt mer "on the edge" än jag och framförallt under än betydligt längre tid än vad jag har gjort men jag känner igen mig nåt så fruktansvärt ibland så det gör ont. Och jag blir mer och mer övertygad om att det ljuva livet nog kanske inte var så jävla ljuvt i alla fall.
Hon berättar om sin oförmåga att få ordning på vardagen, att det är svårast att liksom klä på sig, laga mat och betala räkningar. Medan jet-set liv och framförande i sin tur plocka fram en enorm skärpa som man inte kunde ana om man visste hur infernaliskt svårt det kan vara att få ihop en helt vanlig dag. Känner igen mig. Hon berättar om sin hormonsjuka som gör att vissa veckor i månaden är allt nattsvart och att det är absolut förbjudet att dricka sprit under dom veckorna eftersom det gör henne så oerhört destruktiv och suicidal. Jag känner igen mig. Överlag borde jag under mina veckor inte göra några som helst stora beslut, än mindre ta itu med konflikter, dricka sprid. Ibland kan jag nog tycka att det vore bäst om jag spärrades in under de veckorna.
Hon berättar om den obegripliga balansen mellan synlig och osynlig, älskarinna/sexsymbol, vanlig och ovanlig och den alltid återkommande känslan av att vara för mycket, vara förmer, vara för stor, vara överallt, vara liksom too much bara helt enkelt. Vara så mycket av allt så att man till slut tröttnar på sig själv och istället börjar förakta sig själv.
Alltså jag har inga diagnoser och tror inte att jag ska ha några heller men det är så mycket som känns bekant och som gör att jag blir så hoppfull och liksom trygg av att läsa boken för det betyder att det finns nån annan som har samma tendenser som jag och att det går att liksom bemästra sina impulser och sina infall om man bara orkar. Vilket man ju inte alltid orkar. Och inte heller ska alla gånger. För det är ju nånting fint också på ett vis med att vara sådär gränslös och på vissa punkter ska man njuta av sina icke-existerande spärrar men ibland kan det vara bra att veta när man ska lägga locket på och hålla låg profil. Detta för att hålla sig på en konstruktiv nivå istället för att ramla ner i träsket av vånda och bekräftelse och ångest och rädsla. Ja det är ju en jävla balansgång detta men tillsammans ska det går nog bra tänker jag.
Hon är fan min idol, Camilla. My God, vilken resa, och hon är långtifrån färdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar