Och så läste jag Monica Ålgars artikel om utseende i HBL och måste filosofera kring det också. Ja, det är för jävligt. Tänk att folk kan uttala sig på det där viset. Att folk har mage att överhuvudtaget kommentera ens utseende är helt obegripligt för mig. Att folk ens orkar fokusera på det är ett mysterium. Blev helt chockad häromdagen när jag fick hör att den nya Miss Finland hade utsetts. Alltså va? Finns den tävlingen ännu? Hellöu, det är 2013.
Och varför tror folk att dom 1. har rätt att uttala sig överhuvudtaget om ens utseende?, 2. att deras åsikt är så fantastiskt korrekt att dom måste upplysa en om hur man ser ut som om man inte visste det själv? 3. att man har problem med sitt utseende?
Jag minns så väl när jag var kanske 14 år gammal. Jag hade svarta tajts, en svart kjol ovanpå (jag tror det var modet då) och en grön huppari av märket Fruit of the loom. Jag var trindast av alla i vårt gäng och har alltid varit det. Jag fick bröst och höfter och mens långt innan alla andra fast mina närmaste kompisar alla var 2-3 år äldre än mig. Jag minns att jag och min äldsta barndomsvän Tessi cyklade på Köpmansgatan och jag helt upprört berättade om nån, minns inte om det vara lärare eller hälsosyster eller vem det var som hade påpekat för mig att jag var trind, och att jag inte fattade varför hon såg så ledsen ut. Att hon hade förutspått en pojkvänslös framtid för mig och att jag nog ska tänka på vad jag äter om jag vill bli älskad. Och detta förklarade jag för min vän Tessi, uppriktigt chockad och förvånad över att jag, på grund av hur jag såg ut, var förpassad som evigt singel redan som 14 år. Och att den tanken ALDRIG hade slagit mig förut! Att ens utseende på nåt vis kunde ha nån inverkan. Och att MITT utseende kunde ha nån inverkan på min framtid.
Jag hör precis hur jag berättar för Tessi där vi susade fram på våra pedar att "Jag ser ju ut såhär och jag har såna här kläder och jag tycker ju om att se ut såhär och ha såna här kläder. Jag fattar inte! Jag tycker att jag helt bra sku kunna vara nåns flickvän." Jag blir helt rörd över min naivitet för så är det ju alldeles tydligt inte i denna värld.
Jag har dock kvar ganska mycket av den där naiviteten och den uppriktiga åsikten att jag är en HET BRUD värd att älskas för fan. Jag kanske tappade bort den åsikten nånstans lite på vägen när det annars också gick ganska hårt i mitt liv men i grunden tror jag nog att den funnits där hela tiden. Jag är nöjd och tycker att JEPP, I am good shit!! :D
Men gång på gång blir jag påmind om att det nog inte är rätt inställning. Jag möts hela tiden av människor som anser att jag borde vara missnöjd. Och de tar sig till och med friheten att tala om det för mig. Och sen blir de alldeles perplexa när jag säger att jag tycker de är trångsynta idioter som tycker att t.ex. min kropp inte går att använda till vissa pjäser och vissa rollfigurer. Att på grund av hur jag ser ut som kommer jag att få bara vissa uppgifter på scenen. "Du kommer aldrig att få spela prinsessan.", "Du kommer aldrig att få spela Julie." "Du kan bara spela revy." etc. etc. etc.
Jag undrar. Jag bara undrar om alla typiska Julie-figurer eller för den delen prinsess-figurer nånsin får höra: "Du kommer aldrig att få spela Häxan", "Du kommer aldrig att få spela Arg Tant", "Du kan bara spela drama.". Jag bara undrar. Hör gärna av er i så fall. Det är ju minst lika diskriminerande om det sker.
Jag undrar om de långa smala tjejerna på en anställningsintervju får höra Ja, du är ju lång och smal, det vet du väl. Det påverkar ju vilka roller du kan göra. På samma sätt som jag har hört tusen gånger: Ja, du är ju tjock, det vet du ju. Det kommer påverka vilka roller du kan göra. Jag bara undrar. Och på samma sätt undrar jag om lång och smal, kort och nätt är lika problematiskt på teatrarna eller i fucking livet som tjock och fyllig.
Här ska vi upp på scenerna skildra verkligheten men i verkligheten så finns tydligen inga tjocka tjejer som upplever Fröken Julies öde eller några smala tjejer som spelar Arg Tant. Nå, jag kan acceptera typecasting! Absolut. Det kan jag svälja. Även om min uppfattning om typecasting är mer komplex än bara yta. Jag menar jag skulle absolut förstå ifall nån sa till mig att du, du får inte spela prinsessan för du är ju faktiskt inte särskilt prinsessig. Det skulle jag kunna hantera. Att man liksom hänvisar till HELA ens personlighet istället för till nåt så ytligt och omodernt som utseendet. Jag skulle kunna lite också ha förståelse för att en regissör hänvisar till ett personlighetsdrag när han väljer sina skådisar. FINE! (även om det också är helt idiotiskt egentligen, herregud, en bra skådis har väl mer material och kunskap i sig än vad som vid första anblicken kommer ut som ens egen personlighet) Men att bara avfärda folk till höger och vänster för att de ser ut på ett visst sätt är över mitt förstånd.
Både på jobbet och i livet.
Att folk bara liksom utesluter vissa människor ur sitt liv för att de inte passar in. För att de har en bild av hur nånting ska se ut och dit passar inte resten. Min fru ska se ut såhär. Alltså ger jag alla andra sparken innan jag ens tagit reda på vad som finns bakom ytan. Min Julie ska se ut såhär. Och hur hon i övrigt gestaltar Julie spelar ingen roll. Bara utseendet uppfyller mina krav. Alltså snark vad trött jag blir!!
Men det som gör mig allra, allra, allra mest upprörd är att jag hela tiden förväntas, med mitt utseende och min kropp, vara missnöjd. Alltså va?! Varför skulle jag vara det? Skulle jag vara så JÄVLA olycklig och missnöjd och vantrivas och hata mig själv så skulle jag väl för fan ha gjort nånting åt saken. Tyvärr trivs jag såhär! Det är inte ett större problem för mig! Och hälsosysterns spåkula har visserligen stämt. Jag menar, inte har det funnits många pojkvänner i mitt liv men det är nog mest för att jag inte hitta nån jag velat vara tillsammans med. Kandidater har det nog minsann funnits. Jag upplever inte att jag har blivit förbisedd på den punkten.
Folk blir förvånade för att jag helt sonika friar till dem som jag vill fria till. Jag ber om att få hångla med dem som jag vill hångla med. Och jag blir inte sårad eller ledsen eller kränkt ifall nån tackar nej till varken dera. Herregud int vill nu jag heller hångla med alla som erbjuder sig! Men ALDRIG att jag skulle skylla de "nejtacken" på hur jag ser ut. Aldrig. Alltså jag vägrar acceptera att folk och att världen är så ytlig och snäv. Jag utgår ifrån att människan i fråga inte vill, inte är attraherad eller whatever. Men att det skulle bero på hur jag ser ut eller vilken form min kropp har, nej, det tror jag inte på. Aldrig att jag skulle börja hacka ner på mig själv för att nån tackat nej till nåt av mina frierier.
Jag tycker jag är fantastisk och har nån en annan åsikt så är jag inte intresserad. Det finns vissa saker som jag inte på något vis kan begripa att kan vara fel:
1. Att säga att man tycker om någon om man gör det och vill säga det
2. Att älska och respektera sig själv och sin kropp och tycka att man är värd det bästa
3. Att njuta av och vara stolt över sitt arbete
Hur fan kan dessa tre saker vara fel? Och hur kan det vara så provocerande?
I don't get it.
Kan världen skärpa sig alltså. Hellöu.
Allt är perfekt. Du är perfekt.
Att vara lycklig i olyckan är perfekt. Att vara perfekt i sin icke-perfektion är perfekt.
Så ska det vara. Det är när man är konstant olycklig i lyckan och icke-perfekt trots perfektion som man har problem och måste ta itu med whatever det är som gör en olycklig och gör en oförmögen att släppa in lyckan. Och det är när man har gjort det som man inte längre ser ut som ett jävla frågetecken och blir förbannad över att en annan är helt Oh Yeah, woop-woop, här kommer jag och jag är helt awesome! Utan snarare så svarar man med Oh Yeah baby, det är du och jag med!! Jee jee!
Och jag kan visst spela prinsessa.
Och jag kan visst spela Fröken Julie.
Och jag kan visst få en pojkvän.
Och jag kan visst bli älskad.
Just precis såhär som jag är.
Amen.
Och varför tror folk att dom 1. har rätt att uttala sig överhuvudtaget om ens utseende?, 2. att deras åsikt är så fantastiskt korrekt att dom måste upplysa en om hur man ser ut som om man inte visste det själv? 3. att man har problem med sitt utseende?
Jag minns så väl när jag var kanske 14 år gammal. Jag hade svarta tajts, en svart kjol ovanpå (jag tror det var modet då) och en grön huppari av märket Fruit of the loom. Jag var trindast av alla i vårt gäng och har alltid varit det. Jag fick bröst och höfter och mens långt innan alla andra fast mina närmaste kompisar alla var 2-3 år äldre än mig. Jag minns att jag och min äldsta barndomsvän Tessi cyklade på Köpmansgatan och jag helt upprört berättade om nån, minns inte om det vara lärare eller hälsosyster eller vem det var som hade påpekat för mig att jag var trind, och att jag inte fattade varför hon såg så ledsen ut. Att hon hade förutspått en pojkvänslös framtid för mig och att jag nog ska tänka på vad jag äter om jag vill bli älskad. Och detta förklarade jag för min vän Tessi, uppriktigt chockad och förvånad över att jag, på grund av hur jag såg ut, var förpassad som evigt singel redan som 14 år. Och att den tanken ALDRIG hade slagit mig förut! Att ens utseende på nåt vis kunde ha nån inverkan. Och att MITT utseende kunde ha nån inverkan på min framtid.
Jag hör precis hur jag berättar för Tessi där vi susade fram på våra pedar att "Jag ser ju ut såhär och jag har såna här kläder och jag tycker ju om att se ut såhär och ha såna här kläder. Jag fattar inte! Jag tycker att jag helt bra sku kunna vara nåns flickvän." Jag blir helt rörd över min naivitet för så är det ju alldeles tydligt inte i denna värld.
Jag har dock kvar ganska mycket av den där naiviteten och den uppriktiga åsikten att jag är en HET BRUD värd att älskas för fan. Jag kanske tappade bort den åsikten nånstans lite på vägen när det annars också gick ganska hårt i mitt liv men i grunden tror jag nog att den funnits där hela tiden. Jag är nöjd och tycker att JEPP, I am good shit!! :D
Men gång på gång blir jag påmind om att det nog inte är rätt inställning. Jag möts hela tiden av människor som anser att jag borde vara missnöjd. Och de tar sig till och med friheten att tala om det för mig. Och sen blir de alldeles perplexa när jag säger att jag tycker de är trångsynta idioter som tycker att t.ex. min kropp inte går att använda till vissa pjäser och vissa rollfigurer. Att på grund av hur jag ser ut som kommer jag att få bara vissa uppgifter på scenen. "Du kommer aldrig att få spela prinsessan.", "Du kommer aldrig att få spela Julie." "Du kan bara spela revy." etc. etc. etc.
Jag undrar. Jag bara undrar om alla typiska Julie-figurer eller för den delen prinsess-figurer nånsin får höra: "Du kommer aldrig att få spela Häxan", "Du kommer aldrig att få spela Arg Tant", "Du kan bara spela drama.". Jag bara undrar. Hör gärna av er i så fall. Det är ju minst lika diskriminerande om det sker.
Jag undrar om de långa smala tjejerna på en anställningsintervju får höra Ja, du är ju lång och smal, det vet du väl. Det påverkar ju vilka roller du kan göra. På samma sätt som jag har hört tusen gånger: Ja, du är ju tjock, det vet du ju. Det kommer påverka vilka roller du kan göra. Jag bara undrar. Och på samma sätt undrar jag om lång och smal, kort och nätt är lika problematiskt på teatrarna eller i fucking livet som tjock och fyllig.
Här ska vi upp på scenerna skildra verkligheten men i verkligheten så finns tydligen inga tjocka tjejer som upplever Fröken Julies öde eller några smala tjejer som spelar Arg Tant. Nå, jag kan acceptera typecasting! Absolut. Det kan jag svälja. Även om min uppfattning om typecasting är mer komplex än bara yta. Jag menar jag skulle absolut förstå ifall nån sa till mig att du, du får inte spela prinsessan för du är ju faktiskt inte särskilt prinsessig. Det skulle jag kunna hantera. Att man liksom hänvisar till HELA ens personlighet istället för till nåt så ytligt och omodernt som utseendet. Jag skulle kunna lite också ha förståelse för att en regissör hänvisar till ett personlighetsdrag när han väljer sina skådisar. FINE! (även om det också är helt idiotiskt egentligen, herregud, en bra skådis har väl mer material och kunskap i sig än vad som vid första anblicken kommer ut som ens egen personlighet) Men att bara avfärda folk till höger och vänster för att de ser ut på ett visst sätt är över mitt förstånd.
Både på jobbet och i livet.
Att folk bara liksom utesluter vissa människor ur sitt liv för att de inte passar in. För att de har en bild av hur nånting ska se ut och dit passar inte resten. Min fru ska se ut såhär. Alltså ger jag alla andra sparken innan jag ens tagit reda på vad som finns bakom ytan. Min Julie ska se ut såhär. Och hur hon i övrigt gestaltar Julie spelar ingen roll. Bara utseendet uppfyller mina krav. Alltså snark vad trött jag blir!!
Men det som gör mig allra, allra, allra mest upprörd är att jag hela tiden förväntas, med mitt utseende och min kropp, vara missnöjd. Alltså va?! Varför skulle jag vara det? Skulle jag vara så JÄVLA olycklig och missnöjd och vantrivas och hata mig själv så skulle jag väl för fan ha gjort nånting åt saken. Tyvärr trivs jag såhär! Det är inte ett större problem för mig! Och hälsosysterns spåkula har visserligen stämt. Jag menar, inte har det funnits många pojkvänner i mitt liv men det är nog mest för att jag inte hitta nån jag velat vara tillsammans med. Kandidater har det nog minsann funnits. Jag upplever inte att jag har blivit förbisedd på den punkten.
Folk blir förvånade för att jag helt sonika friar till dem som jag vill fria till. Jag ber om att få hångla med dem som jag vill hångla med. Och jag blir inte sårad eller ledsen eller kränkt ifall nån tackar nej till varken dera. Herregud int vill nu jag heller hångla med alla som erbjuder sig! Men ALDRIG att jag skulle skylla de "nejtacken" på hur jag ser ut. Aldrig. Alltså jag vägrar acceptera att folk och att världen är så ytlig och snäv. Jag utgår ifrån att människan i fråga inte vill, inte är attraherad eller whatever. Men att det skulle bero på hur jag ser ut eller vilken form min kropp har, nej, det tror jag inte på. Aldrig att jag skulle börja hacka ner på mig själv för att nån tackat nej till nåt av mina frierier.
Jag tycker jag är fantastisk och har nån en annan åsikt så är jag inte intresserad. Det finns vissa saker som jag inte på något vis kan begripa att kan vara fel:
1. Att säga att man tycker om någon om man gör det och vill säga det
2. Att älska och respektera sig själv och sin kropp och tycka att man är värd det bästa
3. Att njuta av och vara stolt över sitt arbete
Hur fan kan dessa tre saker vara fel? Och hur kan det vara så provocerande?
I don't get it.
Kan världen skärpa sig alltså. Hellöu.
Allt är perfekt. Du är perfekt.
Att vara lycklig i olyckan är perfekt. Att vara perfekt i sin icke-perfektion är perfekt.
Så ska det vara. Det är när man är konstant olycklig i lyckan och icke-perfekt trots perfektion som man har problem och måste ta itu med whatever det är som gör en olycklig och gör en oförmögen att släppa in lyckan. Och det är när man har gjort det som man inte längre ser ut som ett jävla frågetecken och blir förbannad över att en annan är helt Oh Yeah, woop-woop, här kommer jag och jag är helt awesome! Utan snarare så svarar man med Oh Yeah baby, det är du och jag med!! Jee jee!
Och jag kan visst spela prinsessa.
Och jag kan visst spela Fröken Julie.
Och jag kan visst få en pojkvän.
Och jag kan visst bli älskad.
Just precis såhär som jag är.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar